plombisk

Den gravide mannen

2012-01-25T20:54:00.003+01:00

I natt drömde jag att min farbror var gravid.
Det var mycket ovanligt, sa experterna. Extremt ovanligt, men det kunde hända. Man kunde av misstag befrukta sig själv. Förlossningen skulle ske genom kejsarsnitt, såklart.
Jag funderade på hur speciellt det skulle kännas att det skulle komma ett litet barn nu, helt plötsligt, när alla andra barn i familjen blivit vuxna och flyttat hemifrån. Att jag skulle få en ny kusin.
Jag funderade på hur alla som står bakom steriliseringskravet för könsbytare skulle få lång näsa när de hörde om detta unika fall av manlig graviditet.
Sen drömde jag vidare och så småningom vaknade jag.

Lika som bääää

2012-01-21T02:21:00.002+01:00

När vi ändå är igång och talar om mina åsikter och idéer om saker och ting här i världen ska nämnas att jag tycker mig se en likhet, rent ansiktsmässigt, mellan Bruno Mars och Mark Ruffalo.
De har liksom båda den där lite korkade uppsynen.
Likheterna upphör dock där. Medan Mark Ruffalo är en bra skådespelare som bland annat synts i härliga The Kids Are Allright och smärtsamma Reservation Road, är Bruno Mars en fullkomligt usel låtskrivare som aldrig borde fått chansen att hålla i en mikrofon.

Men man kan dock nöja sig med en av dessa

2012-01-21T01:39:00.004+01:00

För övrigt anser jag att man inte kan använda "dock" och "men" i samma mening, som jag har märkt att vissa gör nu för tiden.

(Men) styrelsen kunde dock inte genomföra det fattade beslutet.
Jag vill åka till Grekland, men jag har (dock) inte råd med biljetten.

Det räcker med det ena ordet! Ser ni inte det?
Jag vet att dock är ett snyggt ord, men nöj er med det då, annars blir det tautologi.

Har jag rätt, eller har jag rätt?

(För övrigt kan man väl inte börja ett inlägg med "för övrigt" när det senaste man skrev var för två veckor sedan? Det låter ju helt jädra skitdumt, eller vad säger ni? Har jag rätt eller har jag rätt?)

I heard of a girl

2012-01-08T02:04:00.002+01:00

Om du har spotify kan du få den här listan av mig. Den är bra. Den innehåller 28 svenskor och två norskor och sammanlagt 30 spännande låtar inom pop/elektro/indie/alternativ-spektrat. Eller nåt sånt, jag vet inte. Kasta ett getöra på den vettja.

Berg av papper och ord

2012-01-03T14:30:00.003+01:00

Här ligger jag och är oförmögen att ansvara över mitt eget vuxna liv och försöker lite smått intala mig att jag duger ändå.

Min psykolog (förlåt, kurator) har erbjudit sig att komma hem till mig och hjälpa mig med mina Högar Av Papper. Jag ska bara mejla henne först. Jag har just hittat hennes mejladress bland mina papper, det är värt en eloge.

Idag ska jag köpa en Låda. Äntligen ska det ske. I Lådan ska jag lägga Allt. Jag hoppas att det hjälper, lite i alla fall.

Jag drömmer om att bli något jag aldrig kan bli, men det här är väl året då jag aldrig ska tänka aldrig. Träffade min mest optimistiska vän några dagar innan nyår och hennes ord sitter kvar. Problem som man håller så kära att man inte vill göra sig av med dem.
Positiva mantran - jag provar dem i nödens stunder och de ekar tomt. Men kanske någonstans ändå. Det ska vara svårt. Hon säger att man aldrig blir av med problemen, man blir aldrig konstant lycklig, men man kan lära sig hantera livet bättre. Säger hon. Berget växer framför mig. Hur kommer det sig att vissa redan föds på andra sidan?
Jag drömmer om att bli något.

Nyårskrönika (det är kutym)

2012-01-01T22:55:00.006+01:00

Granen står och gråter grönt över hela golvet och snart är det dags att kicka ut den. Likaså ska den gamla elvan ut, och lämna plats åt gyllene tolv.
Vi tar tack och adjö av ett väldigt bra år, 2011, och välkomnar ett nytt, lite svulstigare år som enligt vissa självutnämnda experter ska innebära Slutet, enligt nån gammal folkstam nånstans som av förståeliga skäl inte orkade räkna hur långt som helst.
Seriöst tjurbajs, säger jag om det.

En liten kort resumé över tvånollelvas närvaro i mitt liv:

Under elvans år var jag på ett otal härliga musikkonserter. Jag njöt av Belle & Sebastian på Cirkus i Stockholm, jag skrattade med Thomas di Leva på Halmstads Teater, jag tog del av Håkan Hellströms rytmer på Halmstad Arena, jag fick se en livs levande Yusuf Islam a.k.a. Cat Stevens i Stockholm, jag dansade till Miss Lis bluesrock i 035-huset, jag tog farväl av The Ark på en minnesvärd sensommarfestival i Tyrolen i Småland och jag såg antagligen ännu fler roliga uppträdanden som jag inte minns för stunden.
I april hände det mesta; utöver två födelsedagar och ett femårsjubileum samt ett flertal konserter (med tillhörande resor), hann vi även med en flytt. Större kök, fiskbensparkett, ett valv i vardagsrummet, mer källarutrymme och lite mer oljud utifrån.
Vid sommarkanten tog två års skrivarutbildning slut och jag lade pennan på hyllan - en hylla högt, högt upp. Men vännerna finns kvar, och minnena. Jag ångrar ingenting.
Jag fick en vikarieplats på Hallandsposten, som genom ett trollslag. Jag minns nyponsoppa, nervositet, biltransporter, långa intervjuer ute i det gröna och ett proffs-skrivprogram som jag först ogillade och sedan gillade mycket mer än det simpla låtsasword jag är van vid på min egen dator.
På senhösten gav äntligen arbetslösheten med sig och jag fick ett Jobb.
Utanför min egen privata bubbla hände det förstås också ett och annat. Först gick två fantastiska skådespelare bort inom en kort period, vilket lade sordin på det nya året. Men livet gick vidare, och i världen startade revolutioner, hölls demonstrationer, eskalerade ekonomiska kriser och rapporterades om politisk revolt. Ett minst sagt spännande år.

Men annars är det kanske egentligen som alltid. Politiker ställs till svars, hemska mord uppdagas, krig fortlöper, nya lagar skrivs. Nyheterna är sig lika.

Så var det med det året. Jag har säkert glömt nåt jätteviktigt, det gör jag jämt.

Innan vi helt och fullt vinkar adjö till 2011 vill jag bara knyta ihop några säckar och skicka dem till glömskans dal.
Som alla år hade 2011 sina trender och nymodigheter. En del är här för att stanna men andra känner i alla fall jag mig mätt på.

Här är min lista:

Killduos. Band som består av två (?) unga killar med stora egon, som halvrappar kvicka texter, gärna med samhällskommenterande, småprovocerande och ekivokt innehåll. De ploppade upp som svampar ur jorden under det gångna året, och så här i början av 2012 kan jag känna att det börjar bli enough. Dags för nåt nytt.
Vampyrer. De fick en rejäl boom under 2011, men nu börjar vi tröttna på sexiga blodsugare i bar överkropp.
Pippitröjan. Den stickade smutsvita tröjan med rutmönstrade ränder i blått och rött. Ända sen första gången jag såg någon (annan än Pippi Långstrump) bära den har jag stört mig på hur ful den är (enligt mig då) och nu ska det väl snart bli dags att lägga undan vinterns tjocktröjor, så man slipper se det där obehagliga plagget.
Utebliven snö. Fy sjutton vad tradigt det har varit. Det sägs att klimatförändringarna kommer leda till fler sådana här ickevintrar, men det blir man ju helt knäckt av att tänka på. Mer snö!
Sossarnas dåliga rykte. Kom igen, gör något bra nu! Sparka mig, stånga mig, gör vad som helst!
Jag fattar inte hur högern kan blomstra trots alla sina misstag medan hela vänsterrörelsen tycks sammanfattas i en persons blunder med hyran.
Pälsabollamössan. Från början en stickad mössa med en slaktad kanin i toppen, men när blödiga köttätare insåg att det var just en slaktad kanin som prydde årets statuspryl började den tillverkas av låtsaskanin. Dessvärre blev den inte snyggare för det. Hej då, pälsabollamössan.

Och hej då 2011! Vi ses i minnena!

(Ps. Det här är mitt 444:e inlägg. Kul va!)

Mitt jobb - en unik inblick

2011-12-31T00:33:00.002+01:00

Tankar från jobbet:
De är överallt! Jag hatar barnvagnar.
Det är överallt! Jag hatar ketchup.
Tänk om jag skulle stoppa den här pommesen som ligger på golvet i munnen... Tänk om jag skulle slicka av mina fingrar som har grävt i soporna nu... Nej, jag låter bli.

Har under mina veckor på jobbet hittat ett otal nästan helt fulla läskmuggar och halvätna pommes. Idag det värsta: helt oäten stor hamburgare, sån som kostar runt 70 kr om man köper menyn. Pommes halvätna, läsken några klunkar, burgaren - inte en enda tugga tagen!
Är detta arbetarklassens svar på "vaskning"?

Hisskylten har tre plan att välja mellan: K (källare), B (bottenplan) och 2 (andra våningen). Ordvitsar med mig själv varje gång jag åker hiss:
Hur lyder plan B? Äsch, vilken bottenplan!

Bäst med jobbet:
Att det är metodiskt (diska brickor och göra pommes i synnerhet).
Stå i kassan (det ÄR kul att "träffa människor" och vara "service minded").
Känslan när jag brottat ner en mordisk soppåse och besegrat den. Det värsta är över, för den här gången.
Tanken på vilka muskler jag måste få av att bära brickor och soppåsar.
Faktiskt att jobba frukostpasset. Det var mysigt och annorlunda.
Att jag äter mycket pommes (bra för vikten).
Att ha rast kl 16 så att jag kan se på Simpsons...

Sämst med jobbet:
När beställningarna samlas på hög, det blir rörigt i mitt huvud, minuterna tickar och ingenting tycks bli färdigt (lyckligtvis går det över).
När jag börjar sluddra så att ingen hör vad jag säger (det händer ibland).
Att kramas med soporna.
Att jag är lite blyg inför mina arbetskamrater.
Den äckliga toaletten - hur lyckas den vara så äcklig jämt?

Hört på jobbet:
(Familj diskuterar grönsaker i maten)
"När du var liten älskade du grönsaker. Vi fick säga till personalen på dagis att inte sätta fram salladen innan den vanliga maten, för annars åt du dig mätt på sallad. Så är det inte längre..."
Tyckte det var så fint så jag la det på minnet. Hoppas upphovspersonen till citatet förlåter att jag publicerade det här.

Lust

2011-12-25T23:57:00.002+01:00

Ibland får jag lust att göra någonting.
Då brukar jag göra ingenting en stund. Efter någon timme går det oftast över.

19 dec

2011-12-19T21:32:00.002+01:00

Nähä, om man skulle ta och bli onkolog.

Nej, jag skojar bara.
Nån läkarstudent blir det aldrig av mig. Idag fick jag i alla fall brev om komvux, jag har kommit in på de sökta kurserna så nu ska jag ägna våren åt att stånka och stöna över matteboken. Samt läsa lite biologi vid sidan om. Och jobba förstås. Imorgon börjar jag jobba 7. Jag vet inte om jag någonsin har börjat jobba 7 förut.
Fast när jag åkte till Skåne med jämna mellanrum gick jag upp 6 så det är kanske inte helt främmande ändå.

Det är julstress här hemma. Häpp.
Man kan nynna på Sånt är livet och äta sega bananstänger så kanske det går an.

God jul.

Självporträtt

2011-12-18T01:35:00.002+01:00

Var god analysera detta självporträtt.

Jag har läst Kärlekens Historia

2011-12-12T14:49:00.003+01:00

Kärlekens Historia är inte en bok jag hade valt självmant. Baksidestexten för tankarna till filmen Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta och andra starkt romantiska berättelser som ligger så långt bort från min smak man kan komma. Men min gudmor rekommenderade mig (eller mest kommenderade kanske) att läsa författaren Nicole Krauss, och när jag sedan fick den här boken i gåva av lärarna på skrivarlinjen, såg jag mig manad att ge den en chans.

Kärlekens historia handlar om ett antal olika personer, med den åldrade Leo Gursky i spetsen. Denne man charmerar mig genast med sin vardagliga sårbarhet och sina tafatta försök att närma sig andra människor. Leo är en man vars tankar och berättelser jag gärna lyssnar till.
Därför stör det mig något när den åldrade lunken bryts av och berättelsen tas över av en ung flicka, som till en början inte har någon koppling till det jag tidigare läst. Det tar också lång tid för mig att bli vän med flickan, som jag upplever som lite krystad och omotiverat engagerad i andras liv. Hon heter Alma; liksom kvinnan Leo en gång älskade, och liksom kvinnan i en bok (med samma namn som Krauss bok) som utgör något slags gemensam nämnare hos de olika karaktärerna.
Här kan anas ett mönster, men det ska dröja ända till slutet av boken innan alla trådar knyts ihop och frågorna får sina svar. Flera gånger måste jag lägga ifrån mig boken och fundera. Vem är vem, och när, och var?

Flickans besatta jakt på sin namne påminner om Jonathan Saffran Foers Extremt Högt Otroligt Nära där en lillgammal pojke på ett liknande sätt letar efter låset till en mystisk nyckel.
Det är svårt att undgå att nämna Saffran Foer, eftersom hans och Nicole Krauss sätt att skriva påminner så mycket om varandra att de skulle kunna vara samma person. Båda blandar gärna in en nypa magisk realism i sina berättelser som i övrigt är späckade med smärtsam kärlek, märkliga ödesnycker och ett storslaget sökande efter livets mening. Båda balanserar på en smal linje mellan högtravande melodram och humoristisk ömhet. För min del så snubblar Kärlekens Historia stundtals ner i det första facket, för att sedan resa sig och hamna i det andra.

Det händer så mycket i Kärlekens Historia, så många röster får tala och så många små ledtrådar placeras ut, att det är omöjligt att redogöra för alla. Men de många små delarna har alla en given plats i boken och bildar tillsammans en pusselbild som på bokens sista sida får sin slutgiltiga förklaring. Det är denna mångfald som räddar läsaren från överdoser och istället skänker en smakfull kompott av både romantik och tristess, dödslängtan och hopp, tankfullhet och barnslig iver.

Käre klantige kung

2011-12-07T16:18:00.005+01:00

Den svenska kungafamiljen är en av de äldsta underhållningsbranscherna i Svea Rike. I alla tider har denna familj symboliserat det lyxiga i vardagen, det sagolika i verkligheten och det absurt ojämlika i samhället. För många herrans år sedan innebar jobbet som Kung att man kunde göra och bestämma lite som man ville. Nu för tiden innebär jobbet att man inte får bestämma någonting och helst inte heller yttra sig om något.

Ända sedan det blev lagligt att kritisera kungahuset och dess existens (vilket inte skall förväxlas med att kasta tårtor på dess medlemmar - det kan stå dig dyrt) har debattens vågor gått höga utan att någonting egentligen har ändrats. En stor del av svenskarna tycker att kungahuset känns ungefär lika fräscht som ismannen Ötzi, medan en annan del anser att världen skulle bli lite tråkigare och lite tommare om det inte fanns en vinkande drottning och en sammanbiten kung att titta på i tv-rutan lite då och då.
En tredje del består antagligen av folk som helt enkelt inte bryr sig, eftersom kungafamiljens reella makt är så obefintlig att det varken gör av eller till om de vinkar eller ej. Och skattepengarna ska ju in ändå, oavsett om de går till sessans nya lya, en pansarvagn till försvaret eller Gröntoftabygdens gamla folkskolas bevarande.
Om den här gruppen hade brytt sig lite mer kanske kungafamiljen varit ute på gatorna och sökt jobb på hamburgerrestauranger för glatta livet i detta nu. Men antagligen har den här gruppen annat för sig, som till exempel att skriva på olika internetforum om hur meningslöst det är att engagera sig i något eftersom det ändå inte gör någon skillnad.

Nåväl. Det svenska kungahuset består idag av en kung, en drottning och deras tre vuxna kids. Den äldsta av dem tjänar som perfekt exempel på den duktiga flickan som kämpar på med leendet och hållningen och de korrekta uttalandena och de lagom eleganta klänningarna och det hårda arbetet och allt det andra som hör en duktig flickas vardag till.
Hennes yngre bror är totalt menlös och har aldrig gjort något minnesvärt. Den yngre systern har en förkärlek för så kallade dekolletage, dvs småporriga urringningar, vilket givit henne en viss uppmärksamhet i pressen, men det är också allt.
Mor till de tre välartade barnen är en evigt leende tyskbrytande kvinna med det lyxiga namnet Silvia, som är expert på att med ett plågat ansiktsuttryck hålla med sin make som det anstår en god hustru - oavsett vad han gör eller säger.
Så här långt ser det väl ganska bra ut, det är som ett kungahus ska vara. Prydligt, stiligt, tjusigt och alldeles, alldeles jättetråkigt.
Men. Varje familj har sitt svarta får. Varje dokusåpa måste rymma en bråkmakare, strulputte, krångeljöns. Inte ens Svensk Damtidning klarar av att fylla ut sina sidor om ingen i kungahuset lägger manken till och skapar lite skandal.

Och det är här familjepatriarken, den ofrivillige monarken, hans majestät konungen, knugen, Tjabbo - kärt barn har många namn - kommer in i bilden. När de andra i familjen duktigt läst sina skolböcker, festat med vett och sans, dejtat någorlunda ärbara rikemansungar, besökt de silvergruvor, bilfabriker och handikappboenden som de bjudits till och - kanske viktigast av allt - haft vett att hålla lite käft, har kungen varit precis lika duktig på att stamma, stava fel, festa för mycket, hemligdejta fel människor, ha polare i fel umgängen, köra sina bilar för fort, bli lite för imponerad av diverse diktatorer världen över samt inte minst kläcka ur sig dumheter på löpande band.
Kungen är helt enkelt en vandrande katastrof, en skamfläck för alla väluppfostrade rojalister och en enda stor reklamkampanj för att avskaffa monarkin - om det inte vore för en viss detalj: skandaler säljer.

Alla som har hållit på med böcker, film eller andra former av historieberättande, vet att man behöver en konflikt för att fånga sina tittare och läsare. Och kungahuset är, hur hämtat ur vår verkliga värld det än är, en slags saga. Varje gång en ny pinsam kaffeflickshistoria nystas upp, och varje gång kung Carl Gustaf påpekar vikten av att svenskarna för klimatets skull kör lite mindre bil så att kungen själv kan köra lite mer bil med gott samvete, så skäms rojalisterna ihjäl och kvällstidningsjournalisterna dreglar så att trycksvärtan i blaskan löses upp och bildar en enda svart pöl av ord.
Snart kommer en ny undersökning som visar hitten och ditten om svenskarnas förtroende för kungen & c:o och republikanerna får en sällsynt och segerviss minut i rampljuset där de, likt fanatiska domedagsprofeter, än en gång förgäves utropar kungahusets fall.
Inte sjutton faller kungahuset.

När mannen känd från enkronan avslöjades ha gjort något så ofint som att besöka strippklubbar skapades en grupp till stöd för densamme på facebook. Sidan har i skrivande stund 135 342 gilla-markeringar (för er som inte vet; att "gilla" en sida är ungefär som att säga "jag håller med!" om någons påstående). En sida som alltså enbart gäller just kungens eventuella förehavanden på denna eventuella klubb som eventuellt hyste en och annan sexuell situation (ordet "eventuell" används av hänsyns till hans majestät konungen, då denne inte säger sig minnas riktigt hur det verkligen var med den saken).

Kanske är det just det faktum att kungen inte är perfekt som gör att människor gillar honom. Denne klumpige, strulige man som blivit expert på att trampa i klaveret utan att ens förstå vad han gjort för fel kan upplevas som en skönare och sundare förebild än den övriga kungafamiljen, som glittrar ikapp och gör allt enligt regelboken.
Kanske är det så att kungen ses som en ofrivillig komiker snarare än ett statsöverhuvud; en lite rikare variant av Papphammar, en kejsare utan kläder, en kung som blivit folkets gycklare.
Som sådan är han allt för ömkansvärd, klumpedunscharmig och harmlös för att behöva avsättas i en - om än inte så blodig - revolution. På samma sätt som vi är benägna att älska imkompetenta och självupptagna män som Homer Simpson eller Kurt Olsson så länge de är clownartade karaktärer i en tillskruvad fiktion, kan vi känna sympati för denna vår kung, som vi ser mer som en påhittad figur än som en verklig människa som bör ställas ansvarig för sina handlingar.

En betraktelse om den vackra kvinnan

2011-12-03T23:13:00.003+01:00

Det finns bland vissa en uppfattning om att ständig objektifiering av kvinnokroppen skall ses som en komplimang till kvinnorna. Alla kvinnor kan eller ska känna sig stärkta och glada av att vissa kvinnor får utrymme att klä av sig och bli berömda för sin yttre.
Frågan man till exempel en så kallad flickfotograf eller journalisterna på ett herrmagasin, är de måna om att påvisa hur mycket respekt de har för kvinnor och hur hela deras yrke går ut på att hylla kvinnan. I själva verket är alltså all form av sexualisering och utfläkning av bantade kvinnolår och uppfyllda kvinnobröst en enda stor allomfattande hyllning till alla kvinnor världen över. Även de med celluliter, de överviktiga, de håriga, de kutryggiga, de gamla, de plattbröstade, de med påsar under ögonen, får man anta. För de är ju också kvinnor, och därmed "underbara" och "vackra", om man får tro de som gärna använder just dessa ord för att sammanfatta vad en kvinna är.

Bilderna är inte porriga eller snuskiga, de är konstnärliga. Hur många gånger har man inte hört den ursäkten från de mer eller mindre kända kvinnor som tackat ja till erbjudandet att låta kläderna falla för herrmagasinens fotografer: erotiska och konstnärliga bilder. Inte helt olika de bilder man ser i reklam, i damtidningar, på skivomslag och i film. Det är egentligen meningslöst att beskylla enstaka herrmagasin för att objektifiera kvinnor genom sina bildreportage, när hela världen svämmar över av bilder som är precis lika "porriga" eller "konstnärliga" eller vad man nu vill kalla dem.

Vill jag se konstnärliga bilder kan jag gå på ett museum eller galleri. Vill jag se "konstnärliga" bilder av en halvnaken kvinna kan jag göra vad sjutton jag vill - jag kan gå ut på stan eller sitta hemma, jag kan titta på tv eller läsa en tidning - bilderna är överallt. Den vackra kvinnokroppen blänker från tidningsomslagen i hyllan: från damtidningar, mammatidningar, bröllopstidningar, kvällstidningar, söndagsbilagor och så vidare. Påtagligt många tidskrifter riktade till kvinnor har hoppat på tåget och smäller även de upp "konstnärliga" bilder på särade läppar och brunglänsande lår på vart och vartannat uppslag.
Att påstå att denna likformade "kvinnohyllning" där photoshophjälpta kroppar med rynkfria ansikten, långa, släta ben, vita leenden, svarta ögonfransar, smala, rena fingrar, toppiga och jämnstora bröst, som blixtrar förbi i allt från reklampelare till tidningsreportage lämnar oss opåverkade är en så märklig inställning att den helt övergår mitt förstånd. Att tro att alla dessa "tröttsamma" kvinnor som nojar över sitt matintag och inte vågar gå utanför huset osminkade är uppkomna ur intet är ett tecken på enormt förakt för kvinnors intelligens.

Män utsätts också för krav på skönhet. I reklam för kalsonger och herrparfym är det snarare regel än undantag att magrutor och solbrända muskler visas upp. Så har det varit de senaste åren i en allt mer mansinriktad utseendeindustri.
De vackra kvinnokropparna förekommer i reklam för damunderkläder och i herrtidningar, men till skillnad från männens kroppar är det inte nog där. Förförisk kvinnlighet används för att sälja bilar, kalsonger, herrparfym, mat, skivor, filmer, möbler, kläder, tidningar, choklad och så vidare. Kvinnokroppar har sexualiserats i århundraden, medan manskroppens offentliga erotisering är en nyhet.
Så har också kvinnans yttre i alla tider använts som en indikator på hur duglig hon är som människa. En vacker hemmafru kan leva med en till det yttre ful och frånstötande man, men det motsatta skulle knappast förekomma. Att vi från båda kön besitter en viss ytlighet i vårt första urval är förstås delvis sant, men tar inte udden av det faktum att kvinnor direkt kopplas till skönhet och dess varande eller icke varande, medan män får möjlighet att imponera med egenskaper såsom kunnighet, klokhet eller godhet.

Det handlar inte så mycket om att heterosexuella män självmant ställer krav på att deras partners skall vara inget annat än praktföremål, utan mer om att samhället tilldelar kvinnan denna roll: rollen som handlingskraftig och besittare av inre egenskaper är ju redan upptagen - och i ett system där det viktigaste är att kvinna och man är varandras motpoler kan sådana roller och egenskaper inte delas.

I film och tidningar, om än inte så ofta i reklam, finns utrymme för män att vara korkade eller kloka, roliga eller tråkiga, feta eller smala, fula eller snygga, unga eller gamla. I samma filmer och samma tidningar finns ett osynligt nålsöga för kvinnor som har "för många" kilon och rynkor eller på annat sätt misslyckats med att vara behagfulla till det yttre.
I alla de "konstnärliga" bilderna hyllas samma sorts kvinna: den vackra, fullständiga, undergivna kvinnan som spelar sin roll väl och till fullo har putsat sitt yttre för att få vara med i spelet.
Det är inte en hyllning till kvinnan, det är en hyllning till skönhet ur ett snävt perspektiv, där skönhet är på förhand definierat av någon annan än den som tar del av bilden.

Kvinnorna på bilderna är inte där för att tala om det politiska läget i Afghanistan. De är inte där för att dela med sig av sina tankar om att bli gammal. De är inte där för att berätta om vad som gör dem förbannade eller lyckliga. De är inte där för att snacka, för att ha ett djup. De är där för att upprätthålla den ytliga synen på kvinnan som sexobjekt och underlägsen mannen inom alla andra områden än just området som berör utseende och behagfullhet. Samma tragiska kvinnosyn som hållit kvinnor tillbaka i hundratals år, och som vi, män och kvinnor, tillsammans har upprätthållit och än idag upprätthåller genom att vägra se konsekvenserna av vår egen hetsjakt på det åtråvärda yttre vi tror ska öppna dörrar när de i själva verket stänger in oss.
Denna hopplösa perfektionshets som hindrar kvinnor från att slappna av och lägga sina liv och sin lust på det som känns viktigt för dem själva.

Därför kan jag inte ta de "konstnärliga" bilderna som en hyllning till kvinnan, utan bara som ett smärre hån mot densamma.

Le och var glad

2011-11-30T21:37:00.008+01:00

Ni vet hur filmstjärnor ser ut när de ler. Det kanske inte är något
onormalt att inte kunna se ut så. De går antagligen halvårslånga
kurser för att lära sig le filmstjärneleendet.
Eller? Är det något alla kan?
Sara säger att man ändå inte vill ha någon som skrattar åt en när
man beställer mat. Hon har nog rätt.
Alla kan väl placera två tandrader mot varandra, dra upp läpparna
och kisa lite med ögonen. Svårigheten är att se naturlig ut.
Jag får kanske nöja mig med de två sista leendena. Hoppas de duger.

Smurfarna är tillbaka. Tyvärr.

2011-11-15T19:00:00.000+01:00

De är tillbaka! Ingen kan ha missat dem. Från nyckelringsprydnader till dataspel - de dyker upp snart sagt överallt.
Jag talar om de härliga, gulliga små smurfarna som har en given plats i både seriehyllan och barnbokslitteraturen. Vem minns inte de spännande smurfäventyren som sändes på tv i barndomen, eller de färgglada seriealbum som man plöjde från pärm till pärm?
Nu har de alltså fått en välförtjänt långfilm, en tokrolig rulle som kastar in de numera klassiska små figurerna i en modern värld. Äntligen! Jag rusar till biografen.

Eller inte.

Jag hatar smurfarna.

Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?

Smurfarna var inte en bra idé när de skapades, och det är en om möjligt ännu sämre idé att förära detta bottenskrap av seriekultur en egen hollywoodrulle. Att handlarna dessutom tar tillfället i akt att försöka pracka på oskyldiga människor värdelösa pekböcker till och med i matvaruaffärerna är bedrövligt. Jag vill be varje förälder att stå emot; det finns så mycket bra barnböcker idag, så snälla, välj inte blåa gummigubbar från femtiotalet med unkna värderingar och själlöst innehåll!

Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.

1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.

2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.

3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.

4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.

5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.

Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.

Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.

Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.

Det verkar ju vara gott om kvinnor i höstens filmer i alla fall.

2011-11-12T17:42:00.005+01:00

Hur många mansansikten går det per kvinnoansikte? Svar: tjugo. Skärmdump från sf.se/nyheter.

Svenska biografers underskott på kvalitetsfilm

2011-11-12T16:38:00.005+01:00

Det finns två sorters film.
Svensk. Och amerikansk.

Jag läser om "popcorn-filmens" övertag på biograferna, och den ökande bristen på "kvalitetsfilm". Ordet "kvalitetsfilm" får en förstås att börja fundera. Vem avgör sånt? Får man ens prata om att det finns bättre och sämre kultur idag?
Artikeln preciserar sina ord och fram träder en bild av de typiska biorullarna; småtramsig hollywoodkomedi, spännande deckar-action och så nån svensk feel good-film.

"Vi behöver en mångfald av berättelser", menar Svenska filminstitutets Vd, och det är väl där skon klämmer. När den redan stora och folkkära slentriankulturen får breda ut sig på bekostnad av det mindre, smalare och djupare, då är det baskemig ett problem i mina ögon.
Med Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister är jag inte förvånad. I en intervju säger hon att bristen på kvalitetsbiografer inte är ett demokratiskt problem eftersom man kan få tag på film på annan väg. Vilken annan väg? Hon nämner faktiskt nedladdning (om än med en skamsen min för sånt ska ju inte politiker uppmana till). Jag tror ändå inte att folk kommer att ladda ner smala filmer som ingen någonsin hört talas om.
Samhället erbjuder, och invånarna tar emot. Erbjuder vi inte en viss sorts kultur så är det få som letar upp den på egen hand. Man behöver inte anse att det är ett problem, men jag gör det.

Skärmdump från sf.se/halmstad. I Halmstad har vi EN biograf med föga varierat utbud.

Detta med berättelserna. I artikeln nämns även vikten av att film från olika länder får plats på biograferna. Så är inte fallet idag. Vi har svenskt och amerikanskt, och det är lätt att tro att världens alla andra länder överhuvudtaget inte har någon filmindustri. Möjligtvis att Danmark och Storbritannien klämmer ur sig något vart fjärde år, men Grekland, Indien, Holland, Polen, Finland, Kina, Tyskland och så vidare - vet de ens vad en filmkamera är?
Är det inte ett problem att det i princip bara är vårt eget land och ett land till som tillåts (tillåts som i har möjlighet, inte som i har rättighet) visa film på svenska biografer? Blir det inte en väldigt konstig världsbild vi ger tittarna?
Hur hade det varit om ett land bara visat inhemsk film? Låter väldigt snävt, närmast diktatur-artat. Men tar man in några hollywoodrullar så är problemet löst, eller?

Jag anser att det vore idealt om filmer från alla världens länder kunde visas för allmänheten, och inte bara var förbehållet finsmakare och filmnördar. För tänk vilken bildning man får på köpet när man ser en film! Tänk att du aldrig har varit i Portugal, men ser en film som utspelar sig där och är gjord av och med portugiser. Självklart blir inte skallen fullproppad av information om landet, men du får en liten insyn i någonting som tidigare varit främmande.
Tänk Afrika, till exempel. Vi tror fortfarande att Afrika är ett land där barnen svälter, när det i själva verket är en hel jädra världsdel med en massa olika länder som skiljer sig från varandra. Hur smarta skulle vi inte bli om vi fick se olika afrikanska filmer på bioduken, istället för att fortsätta tro på luddiga myter och gamla idéer som ingen bryr sig om att ändra på?
Det är så lätt att bli alldeles hemmablind. Att tro att vår lilla bubbla rymmer all sanning vi behöver.

När vi går på bio och ser på film så lär vi oss något om världen. Vi behöver inte tro blint på att det finns hjältar som kan springa genom brinnande byggnader eller att utomjordingar smyger runt i buskarna, det är inte det jag pratar om. Fantasi är en sak, hur vi skildrar verkligheten en helt annan. För det gör vi ju i film - skapar en bild av verkligheten. Och det är för det mesta samma bild som skapas, om och om igen.
Tänk vilken mångfald av världsbilder och idéer, drömmar och fantasier, rädslor och ideal vi skulle få om vi överöstes av film från hundra länder istället för två.

Liknande princip gäller även bristen på kvinnliga filmskapare och andra situationer där en viss slags kulturskapare har en förskräckande överväldigande dominans på marknaden.

Fegisar

2011-10-31T14:41:00.002+01:00

Läst på facebook: "Jag har insett att segrar och nederlag hör livet till för alla människor, utom för de fega, för de varken förlorar eller vinner."

Så himla sant!
Jag har dessutom inside information fegisar. De vill inte vinna. Det är lika läskigt att lyckas med saker som att misslyckas, om inte läskigare. Så nej tack, inga segrar och nederlag för mig. Jag nöjer mig med att läsa en bok.

Allt om min mun

2011-10-30T01:45:00.003+02:00

Jag har problem med min mun.
Tungan blir sträv av att dricka vatten men värre om jag inte dricker. Muntorrhet. Jag vet inte var jag har mina tabletter mot det och jag har inte köpt nya.
Jag vaknar på morgnarna och det nästan knastrar när jag öppnar käften. Dessutom har mina läppar under natten börjat frätas upp, motsägelsefullt nog. Jag hittar slamsor av hud mellan dem, mjuka, slemliknande slamsor.

Jag borde använda alla produkter jag har köpt för min mun. Det har inte blivit av bara. "Världens godaste andedräkt" använder jag för speciella tillfällen, och det finns inte så många speciella tillfällen i mitt liv. Tandtråden ligger framme men jag tänker varje kväll och varje morgon att nästa gång.
Zink-tabletterna har jag i köket. Ibland tar jag en för att tillfälligt döva torrheten. Inte för att de hjälper mot muntorrhet men de kan täcka över problemen så länge de varar.

Andra problem jag har är att mungiporna spricker. En i taget, det är vänligt av dem. Det är inget stort problem. Det gör ont första tuggan, men sen är det som att det tröttnar på att göra ont och vänjer sig. Såret går upp, sen är det inte mer med det.
Jag använder väldigt mycket cerat. Det heter cerat. Cerat från hälsokostaffären.

Andra problem jag har är att min tunga är kortare än normalt. Jag har opererat min tunga. Ett snitt undertill. Jag svimmade. Den är fortfarande kortare än normalt - efter en operation. Det händer att jag möter folk som har samma problem. Jag minns inte vad vi säger till varandra, konstigt nog. Jag kanske minns fel, jag kanske aldrig har mött någon. Men jag har mött människor som kan stå på tå med tårna vikta inåt, som jag. De är inte lika roliga att möta som de som inte kan det och tycker att det ser fruktansvärt ut.

Andra problem jag har med min mun är att jag är rädd att käken ska hoppa ur led när jag gäspar. Jag förstår inte vad det är att vara rädd för egentligen. Skulle den nu hoppa ur led och inte gå att stänga lär det knappast vara en fara för mitt liv. En läkare hade fått titta på mig och slå till mig i huvudet så att gapet stängde sig igen.
Men det är något skrämmande över att ha munnen öppen. Jag är ovan vid det. Det skulle kännas så naket. Jag skulle nog hellre gå med rumpan bar än att låta folk titta in i min mun. Jag skäms över min mun. Jag vet att den luktar illa och den tillhör dessutom mitt huvud. Ingenting är så privat som det.

Andra problem jag har är mina visdomständer. Men det är mer än ett halvår sen de verkligen var ett problem. Då när jag fick ta penicillin. Det var verkligen obehagligt att ta de där stora tabletterna två gånger dagligen. Jag fick så ont i min magmun. Tröstdrack proviva och var rädd för smärtan.
Nu är de inga problem längre - tänderna. De blöder varje dag, vid tandborstning. jag har inget emot det.
Det händer alltmer sällan att matrester fastnar och sedan gör ont när jag har käken sluten. Då kan man inte kalla det ett problem. De kanske rentav växer till sig och anpassar sig. Vi är inte fiender.
Det kostar mig en månadslön att dra ut dem.

Jag kanske borde gå till en läkare angående muntorrheten. Jag har googlat vitaminbrist men inte hittat något. Jag hoppas att de inte hittar något. Jag vill inte behöva lägga om min kost. En vacker dag kanske, men inte nu.

Ps. När jag var liten störde jag mig på att min alltid såg ut som att jag smålog lite. Nu för tiden är jag mer bekymrad över att jag ser så förbaskat bekymrad ut hela tiden. Ds.

Stolthet och förfall

2011-10-29T15:42:00.003+02:00

När jag var liten var jag stolt över två saker.

Ett: Jag fick inte lika ont av saker som andra fick. Eller, jag visade det inte. Inte för att jag speciellt ofta utsattes för våld; jag var en modest liten människa som det inte fanns någon direkt anledning att känna sig provocerad av, i alla fall inte som kille, och alla vet ju att det är killarna som står för våldet och tjejerna för onda blickar och elakt prat. Till exempel om man gör misstaget att sitta naken på bänken i omklädningsrummet (= äckligt).

Men, om någon nu utsatte mig för någon form av omild fysisk behandling, så var jag inte den som visade mig svag i första taget. Jag vet inte om jag helt enkelt inte fattade att det förväntades av mig att jag skulle låtsas ha högre smärttröskel än en genomsnittlig kille eftersom jag var tjej. Eller om jag inte begrep kopplingen mellan att känna smärta och att signalera smärta till omvärlden.
Men jag vet att en fröken brände mitt finger med ett strykjärn, att en häst nafsade mig i armen (det gjorde skitont och jag fick ett stort blåmärke) och att en kille i klassen brukade slå mig. (Jag brukade nypas tillbaka. Han sa att jag var den värsta tjejen och att han var rädd för mig.) Ingen av de gångerna visade jag med en min att det gjorde ont.

Den andra saken jag var stolt över var att jag inte grät när jag tittade på sorgliga filmer. Det fick ett abrupt slut när jag såg Titanic på bio. Jag lämnade biosalongen med en ynklig tår i ögonvrån, ytterst besviken över att jag gråtit + lite kär i Jack.
På senare år har jag gråtit till många filmer och när jag ser Titanic kan jag vara smådeppig i flera dagar. Jag har blivit en mes.

Lustiga ord

2011-10-27T19:51:00.000+02:00

- Goddag, jag skulle vilja köpa en offerkofta.
- Det går bra. Någon speciell färg?
- Jag vet inte... Vad tror ni passar mig bäst?
- Vi har en modell som är väldigt populär här borta. Den finns i lila, blå och grön. Jag skulle nog säga att grönt går bra till era ögon.
- Kanske det... Jag tycker den ser lite tajt ut.
- Du får gärna prova den och se hur den känns på. Materialet går ju att töja ut.
- Tack så mycket. Jo, den känns bra faktiskt. Det här känns som jag.
- Ja, det gäller ju att hitta rätt och det är inte så lätt alltid. Men det där är verkligen du.
- Jag tror tar den. Vad kostar den?
- Den kostar att du aldrig mer får uttala dig om någonting eller ha en åsikt samt att du automatiskt har fel om du gör det.
- Det tycker jag nog var lite dyrt.
- Jo, men har du ingen kofta så får du gå och frysa. Det börjar bli kallt ute.
- Jo, det är ju sant. Okej då, jag tar den.

Konsten att skapa jordnötssås

2011-10-18T13:46:00.005+02:00

Jag fortsätter slå alla med häpnad i min kokkonst.
Nåväl. Saken är att den del av hjärnan som hittar på nya idéer i köket på sistone förkrympt och nästan försvunnit, men nu tycks den vara på återväxt. Igår gjorde jag jordnötssås. I frysen hade jag tzai-spett som bara är att steka på lite, och så kokade jag ris. Inga konstigheter. Alla vet hur man gör (om inte: läs på förpackning).

Men, jordnötssåsen visade sig vara lite klurigare än jag tänkt. I internets stora flora av recept gick det inte att hitta något som inte krävde ingefära, kokosmjölk, fisksås, vitlök (jag har ingen vitlök hemma, jag vet att det är sjukt men nu är det så) eller annat mojs som inte fanns att tillgå.
Så jag gjorde på måfå.

Då gjorde jag som så att jag värmde upp fem skedar jordnötssmör tillsammans med lagom mängd grädde. Det blev supertjockt. Jag spädde ut med mer grädde (har mot bättre vetande köpt en jätteförpackning med grädde som måste användas inom fem dagar). Sen spädde jag ut med mjölk.
(Och när jag säger grädde och mjölk så menar jag ju havregrädde och sojamjölk, inget annat.)
Jag gjorde såsen lite brunare med en liten klick soja. Jag hade också i ungefär två deciliter sweet chili-sås. Ja, det var väl ungefär det. Inte så mycket mer. Jo, jag hade i lite buljong och vatten samt lite spiskummin men det tror jag såsen hade klarat sig minst lika bra utan.

Så enkelt va!

Jag bifogar, som ni ser, en bild från jordnötssåsen och en från kalopsen, som fick min sambo fotografen att sucka och fråga om jag inte lärt mig något av honom. Nej, det har jag inte.

Dagens höhöhö

2011-10-17T18:58:00.002+02:00

Och nu blir det en rolig historia:

Ett äldre par bestämde sig för att lämna den kalla Norden och åka på semester till Medelhavet. Mannen reste ner några dagar tidigare, och när han checkade in på hotellet erbjöds han gratis användande av internet på rummet. Han bestämde sig för att skicka ett mejl till hustrun, men ovan datoranvändare som han var så råkade han skriva fel i mejladressen, och meddelandet kom till en helt annan kvinna. Kvinnan som tog emot mejlet hade nyligen kommit hem från sin mans begravning och till sin bestörtning fick hon läsa det här:

"Hej älskling, nu är jag framme!
Du kanske blir förvånad att få höra av mig på det här sättet, men när jag kom hit så upptäckte jag att det fanns både dator och internet att använda för att kontakta vänner och familj. Det var väl trevligt?
Jag ser fram emot att träffa dig när du kommer hit imorgon! Hoppas du får en trevlig resa.
Ps. Det är verkligen hett här nere!"

Receptakuten

2011-10-16T22:19:00.003+02:00

Kalops!

Jag började med att hacka en och en halv lök som jag stekte i en sked smör i min järngryta.
Sen tärnade jag en liten kålrot och skivade tre morötter. Detta stekte jag en stund, innan jag hällde på en buljongtärning, lite vatten och lite grädde (något som känns lagom). Jag hade även i sojasås och kryddpeppar. Lagerblad hade jag inga hemma. Två skedar mjöl använde jag för att tjocka till lite.
Sen lät jag det koka. Och skalade och kokade potatis till. Helt enkelt.
Sist hällde jag i kikärtor. Det blev asbra.

Happy, happy och existensberättigandet

2011-10-14T10:32:00.004+02:00

Nyutkomna skilsmässoantologin "Happy, happy" har väckt reaktioner liknande de man får vid uppmärksammandet av hbt-personers situation, tjatandet om kvinnors underläge eller utbytandet av Kinapuffarnas maskot: "ska det verkligen vara nödvändigt det?"

"Happy, happy" är alltså en samling texter om några svenska (kända) kvinnors verkliga erfarenheter av att genomgå en skilsmässa och komma ut på andra sidan som en gladare och piggare människa.
I denna tid av självhjälpshysteri borde det kanske inte vara något konstigt att skriva en sådan bok, men reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Boken har kallats ytlig, egoistisk och onödig.

Att Maria Sveland, feministisk författare och debattör som själv kallar sig "bitterfitta", är en av de som ligger bakom boken sticker säkert i ett och annat öga. Men det är inte hela förklaringen. Att boken bara rymmer kvinnors erfarenheter och ingen man kommer till tals provocerar förstås, men det är inte där skon klämmer. Den stora skavsårsblåsan är själva ämnet för boken: en lyckad skilsmässa. Att ta sig rätten att känna glädje efter att ha "misslyckats" med formulär 1A i livet.

Ilskan över "Happy, happy" har på sina håll ursäktats med att boken är totalt onödig, eftersom det är var och ens rätt och ensak att skilja sig om den vill. Måste man verkligen skriva en bok om hur kul det är att skilja sig?
Självklart är det inte sant att boken är "onödig". Folk hade inte rasat över att någon eller några skrivit en bok som inte är livsviktig att ha i bokhyllan. I så fall hade det blivit folkstorm varenda gång en ny deckare placerats ut på bestsellerhyllan.

Jag ska förklara varför jag liknar stormen kring "Happy, happy" vid densamma runt Kinapuffar, hbt och kvinnokamp:
Liksom en icke-asiat har svårt att sätta sig in i hur det känns att ständigt mötas av nidbilder som den på Kinapuffpåsen, och likt en heterosexuell inte begriper varför bögarna går runt och tjoar år efter år när de till och med får gifta sig i kyrkan nu för tiden, så är det svårt för människor i lyckliga äktenskap att lämna plats åt samtal om olyckliga äktenskap och skilsmässans potential. Det är som att vi tror att det bara finns utrymme för en livsstil i vårt samhälle, och varje gång en minoritet tar sig ton och kräver sin rätt att få vara med så hotas vår rätt att få leva våra liv på våra vanliga sätt.

Som att för varje kändis som kommer ut som homosexuell så blir förmågan att gilla folk av motsatt kön mer och mer pervers. Som att för varje skämt om kineser och negrer som kritiseras så krymper rätten att få vara vit i nyllet.
Som att varje gång någon erkänner att skilsmässan blev en räddning, så tar ens eget äktenskap ett steg närmre avgrunden. Som att det nödvändigtvis måste vara bu eller bä, som att vi inte kan leva i harmoni och acceptera varandras val.
Som att alla århundraden av förtryck och främlingsförakt nu ska vända sig emot oss och göra oss "vanliga" till de nya slavarna.

Det talas ofta om att politiken inte ska ta sig in i folks privatliv, inte bestämma hur vi lever tillsammans i familjen. Man ska till exempel inte skriva "hurtiga" böcker som "propagerar" för ett allt för lättvindigt uttagande av skilsmässa.
Som om vi idag befann oss i ett drömsamhälle där och var och en var fri att göra sina val, men att höjda röster propsade för att deras udda livsstil skall upphöjas till allmän regel och norm. Klassisk kristdemokratsretorik.
För jag har aldrig hört en homosexuell säga att alla måste leva samkönat. Jag har aldrig hört en transa påstå att det är äckligt och perverst med män som klär sig i kostym och slips. Jag har aldrig hört någon propagera för strikta regler kring hur heterosexuella och till synes normala människor ska få skaffa barn. Jag har aldrig hört en barnlös vuxen oja sig över familjer som haft olyckan att gå genom livet med småungar i släptåg. Jag har aldrig hört någon kalla ett bröllop för ett misslyckande, eller en lycklig tvåsamhet för lättja och egoism.

Men jag har hört motsatsen. Många gånger.

Så är det då så konstigt att det skrivs böcker för att ge upprättelse till de som väljer en annan väg, de som hamnar utanför, som kämpar sig fram på stigar som inte vore hälften så besvärliga om inte de "vanliga" stod bredvid och buade ut dem?

Och framförallt: är det verkligen onödigt?

Min musikaliska sida (unknown until now)

2011-10-10T16:26:00.002+02:00

Jag försöker förtvivlat få ordning på mitt skrivbord (på datorn alltså, IRL har jag inget skrivbord, jag hänger där jag får plats). Det är saker överallt. Bilder jag tagit själv eller snott från internet, dokument jag har skrivit och döpt till obegripliga titlar, webcam-inspelningar (låtar jag gjort alltså, inget snusk) och anteckningar. Puh. Andas lugnt.
Nu försöker jag skapa struktur bland mina låtar. Målet är att hitta alla gamla skapelser och döpa dem till logiska namn så att varje inspelad låt har ett dokument med låttext som heter samma sak. Smart va.

Jag lyssnar igenom lite gammal skit och tänker att det är ju attans vad bra det är. Ja, det är ju inte några musikala under, men ändå bra för att vara så amatörmässigt. Det låter helt okej, och texterna är rätt schyssta (när 99% av alla låtar man hör har texter av typen "I love you baby don't go" krävs det inte så mycket för att känna sig som Einstein i låttexternas värld). Så atteh.
Jag borde göra något av detta. Har förresten tagit upp en låt jag skrev för flera år sen och mirakulöst minns både text och melodi till, och skrivit ett stick! Tjohej.

En liten rapport.

2011-10-09T18:25:00.003+02:00

Det har hänt en del.
Haha. Låter som att mitt liv förändrats på det stora. Jag menar bara precis vad jag säger: en och annan sak har försiggått i min tillvaro.
Jag vill dela med mig lite av några händelser som jag tycker har varit intressanta.

Igår var jag på överraskningskalas. Min farbror var sextio år och det var en hel del folk, tårta och musik. Jag hörde Incestvisa för första gången. Hundarna lekte som galna i timmar. Vackert. Jag gav bort några av mina många pås-klämmor (nån present måste man ju ha).
När folk frågade hur jag mådde sa jag "bra" och det kändes inte ett dugg som att ljuga. Det var skönt. Jag mådde faktiskt bra helt enkelt. Nu vill jag förtydliga att jag inte brukar gå runt och må uselt, det är bara det att den där frågan besvärar mig alltid annars.

På vägen hem var det jag som körde. Jag är rätt bra på det där. Snart ska jag börja på körskola. Vi tog upp en liftare. Han kom från Tyskland och hade inte sett några älgar, däremot björnspår i en trädstam. Han var vegetarian och gillade att yoga vid sjöar, spela didgeridoo och tälta i minusgrader. Typiskt backpackare och liftare va! Trevlig kille.
Killen fick sitta bak med hunden Harry, i sätet där bältet inte fungerar. Efter halva körandet plockade jag fram och satte på mig mina glasögon. Pappa förklarade på engelska att jag är halvblind utan dem. Haha! Nej. Jag fick förklara mig.
Vilket äventyr va.

Jag vill även berätta att jag den senaste veckan har lagt mycket av min tid på att läsa böcker. Det är lite av en hobby, kan man säga. Eller kanske meningen med livet, om man vill vara sån. Den tid jag i vanliga fall lägger på att söka jobb... Jobbsökandet har känts otroligt avlägset och ointressant på sistone, jag tror det beror på att jag bestämt vad jag ska göra till våren och hunnit gå på två arbetsintervjuer på en vecka. Jag hoppas hårt på dessa och att de ska rädda mig från hopplösheten, sysslolösheten, meningslösheten, värdelösheten, oerfarenheten, pengalösheten samt såklart tvånget att skriva hurtiga brev om min egen fejkade förträfflighet till människor som får femtio likadana brev om dagen och därför aldrig väljer just mig.

Så är läget. Jag återkommer när jag har något på hjärtat.

En manual till vuxenlivet

2011-10-06T16:37:00.008+02:00

Det är ultimat om du kan ingå äktenskap med en person av motsatt kön och med denne alstra mellan ett och fyra barn. Om detta ej är möjligt, är det bra om du ändå uppskattar närvaron av barn och aktivt söker efter en kärlekspartner.

Det är nödvändigt att du har ett arbete, helst ett heltidsarbete, i andra hand 75% eller liknande. Om du inte har ett arbete bör du genast skaffa ett.

Det är ultimat om du bor i ett hus som du äger tillsammans med make/maka.

Det är bra om du har ett fritidsintresse, och ultimat om detta sammanfaller med dina vänner/arbetskollegors intressen. Undvik att ha intressen som skiljer ut sig och tar för mycket av din tid.

Det är bra om du kan ha en sexualitet som passar in på kvällstidningens sexfrågespalt, vilket innebär att du uppskattar ett trevligt förspel och om du är kvinna vill ha lite mindre sex än om du är man.

Det är bra om du kan undvika att försjunka i filosofiska funderingar eller grubbla över livsfrågor.

Det är bra om du kan klä dig strömlinjeformat och även anpassa frisyr, hårfärg och accessoarer till rådande åldersnorm.

Det är ultimat om du är frisk och lagom hälsosam. Om du är fysiskt sjuk är det bra om du håller på med yoga och positivt tänkande. Om du är psykiskt sjuk är det inte bra. Inte alls bra. Försök att vara så diskret som möjligt.

Det är bra om du äter normal mat men är villig att prova på nya spännande rätter. Det gör inget om du inte vill smaka grillade insekter, men det är problematiskt om du får för dig att inte äta vanligt hederligt kött.

Det är bra om du har ett politiskt engagemang som sträcker sig till en diskussion över köksbordet nån gång då och då. Det är inte önskvärt att ditt politiska engagemang går till överdrift och börjar påverka ditt vardagsliv och din omgivning. Det är bra om du identifierar samhällsproblem utifrån vad du läser i kvällstidningen, så att alla kan enas om att pedofiler som klär sig i nylonstrumpbyxor och slaktar söta djur medan de langar knark till cancersjuka adopterade barn borde bekämpas med alla medel.

Det är bra om din livsfilosofi kan sammanfattas i bevingade uttryck som "Det får väl ändå finnas gränser".

Det är bra om du tittar på tv-program som handlar om matlagning, inredning och liknande. Det är önskvärt att ditt tittande sker under kvällar, inte under dagtid och på natten. Du bör undvika att titta på barnprogram eller animerat; även om det animerade utger sig för att vara riktat till vuxna så är det ju animerat, och animerat är barnsligt.

Det är bra om du tycker om att njuta av en god bok ibland, men inte för ofta. Den goda boken bör vara en deckare, en humoristisk betraktelse över vuxenlivet eller en snyftare som baseras på en verklig händelse. Det är inte bra om du läser barn- och ungdomslitteratur, serier eller lyrik.

Det är ultimat att du kan hantera ditt hushåll och hålla rent och fräscht. Den kan vara okej att ha städerska med hänvisning till livspusslet, om ni är en familj.

Jag har läst Pojkarna

2011-10-05T10:26:00.009+02:00

De tre knappt tonåriga flickorna Kim, Bella och Momo har sin vänskap som skydd mot den orättvisa omvärlden. I skolan finns tafsande pojkhänder och förnedrande underläge, hemma ovetande och frånvarande föräldrar. Men Bellas växthus är en frizon, en trygg mötesplats som sjuder av liv. Och det är där det händer. De tre smakar nektar från en alldeles speciell, okänd blomma, och förvandlas för en natt till något helt annat.
För Bella och Momo är det en intressant erfarenhet, men för Kim, som också är berättarjaget, är det något mer. Det blir en besatthet, det blir hennes liv. En ny värld öppnar sig och inte minst en ny Kim, som långsamt tränger bort den hon var förut.
"Pojkarna" är en både spännande och djupt poetisk roman som kan, och bör, läsas av både ungdomar och vuxna. Den väcker frågor och tankar, den vänder och vrider modigt på begrepp och verklighet. Här finns många sidor och infallsvinklar men inga enkla svar.
Jessica Schiefauer lämnar konsekvent vardagslivet åt sidan och fördjupar sig i natten och det andra livet. I några få stycken avhandlas hemförhållanden och plågsamma gymnastiklektioner, men mer än så behövs inte. Det är inte verkligheten som är det viktiga utan det som tar vid där den slutar. Det drömlika, det som är otroligt, magiskt och annorlunda.
"Pojkarna" kan ses som en fantastisk saga, men också som en elegi över vuxendomens intrång i barnets kropp och tillvaro. Den kan fungera som en stridsskrift mot orättvisor eller som en berättelse om att hitta och förlora sig själv. Kanske bäst som allt detta på en och samma gång.

Ämnet

2011-09-30T10:44:00.003+02:00

Jag låg igår i min säng och grunnade över ett brinnande hett ämne som jag ansåg värt att ta upp i min blogg. Jag vände på meningar, slipade formuleringar, ifrågasatte mina egna argument och ägnande mig åt annan djupgående funderarverksamhet i horisontalläge.
Så här dagen efter kan jag, precis som jag anade, inte med några medel minnas vad det var för viktigt ämne jag önskade dryfta i denna bloggruta. Nej, det är borta, och kanske kommer det aldrig mer tillbaka till mig. Vi får se.

Identitetsanalys (efter en dag på arbetsförmedlingen)

2011-09-27T12:41:00.004+02:00

För andra dagen i rad hänger jag på arbetsförmedlingen. Jag har blivit inskriven på en kurs som jag har tystnadsplikt om, men så länge jag bara pratar om mig själv kan ju ingen känna sig utpekad. Kursen pågår i tre dagar, sammanlagt sex timmar. Tanken är att vi som deltar ska komma på vad vi vill göra med våra liv. Tror jag. Det är i alla fall min tanke.

Jag har inte blivit så mycket klokare på just detta med vad jag VERKLIGEN VERKLIGEN VILL, trots relativt avancerade tester på tema Vem är du? Vad vill du? Vad kan du? osv.
Men jag har identifierat mitt problem. Jag är helt enkelt rädd för allt.
Jag är rädd för att välja ett yrke som kräver för avancerade studier som jag inte klarar av.
Jag är rädd att välja ett för "klyschigt" och vanligt yrke.
Jag är rädd att välja ett yrke som är för märkvärdigt och snobbigt.
Jag är rädd för att välja ett yrke som gör mig till någon jag är rädd för att vara.

Men.
Är det verkligen så viktigt vem jag vill vara? Är det inte mer intressant ve jag faktiskt är? Det förstnämnda är en förvirrad statusjakt som aldrig tycks nå fram till något resultat.
Det sistnämnda är ett faktum. Något i viss mån essentiellt.

Jag är rädd för att vara söt och snäll. Därför har jag nu tränat mig mentalt genom att skriva "söt och snäll men inte slätstruken" på ett av de papper som delats ut under kursen. Det behöver väl inte vara så fruktansvärt att vara söt och snäll. Det är inte en Personlighet. Det är två egenskaper, som utan problem kan kombineras med andra egenskaper såsom tuff, smart, rolig, modig.
Jag har alldeles för många nojor. Jag behöver inte gå en kurs på arbetsförmedlingen, jag behöver gå till en psykolog för att hitta mig själv. Eller?

Utöver utläggningen ovan så fick jag också en inblick i vad fegismen gjort med mig.
Nästa torsdag hålls en mässa i Göteborg om att arbeta utomlands, i Europa.
"Arbeta utomlands? Nej, usch, det vill jag inte göra", tänkte jag.
Är det någon av er som har funderat på att arbeta som volontär? frågade en av ledarna.
"Arbeta som volontär? Nej, usch, det vill jag inte göra", tänkte jag.
Och det slog mig att jag tänkt samma sak om ungefär allt annat som erbjudits mig. Arbeta som personlig assistent? Nej, usch. Arbeta som förskolelärare? Nej, usch. Arbeta som undersköterska? Nej, usch. Arbeta som någonting? Nej, usch. Arbeta? Nej, usch. ? Nej, usch.

Jag anar samtidigt att det inte enbart har med feghet att göra. Jag är inte enbart rädd att åka utomlands och arbeta som au pair eller på ett barnhem. Under den spontana nervositeten att lämna trygga zonen, finns en skräck för vem jag kan bli. En snäll och söt person. En vanlig person. Slätstruken. Ordentligt. Präktig. Klyschig.

Så, vem vill jag vara istället?
Det var kanske det jag trodde att jag skulle komma fram till. Inte vem jag är, vem jag kan vara, vem jag borde vara, utan vem jag vill vara.
Men jag vet inte vem jag vill vara. Jag vet bara vem jag inte vill vara.
Jag behöver ta upp det här med min psykolog för konkreta tips om hur jag ska göra för att sluta vara så förbaskat mesig.

Dagens anteckningar:
Snäll, söt och inte alls slätstruken.
Du ÄR en mes. Var inte en sån mes.
Jag är inte mitt yrke. Yrket är blott en del av mig, en annan del är fri att vara någon annan.

Kvinnan (med stort K och tankeförmåga)

2011-09-25T21:31:00.004+02:00

Jag fann det ganska humoristiskt att läsa bildtexten till denna bild av GW försjunken i djupa funderingar om Livet och Kvinnan (som kan tänka).
Jag fann det dock lite beklämmande att försöka ta del av artikeltexten som tydligen är ett utdrag ur en bok som GW har skrivit, en bok som bland annat handlar om Urmodern, att äta bulle lutad mot runda bröst samt om att han kanske nån gång kommer att skriva "Den Stora Romanen om den jordiska kärleken".

Här hade jag ju väntat mig något liiiite roligare. Något lite fräschare, fräckare. Något om att som gubbe rannsaka sig själv och inse vilken rutten kvinnosyn man haft, ungefär som Lars E Engström när han skrev "En sexists bekännelser". Eller åtminstone något som är skrivet på ett språk man pallar läsa.
Det lilla jag sett av GW har falskeligen givit mig en bild av honom som en muttrig och ganska saklig gubbe med fötterna på jorden. Men även en sådan snubbe har tydligen ett behov av att berätta samma gamla historia om Kvinnan som har runda bröst och allt det där, ni vet, man har hört det förut. Men visst, GW är fri att skriva så många fjamsromantiska kvasifilosofiska böcker han vill. Jag är ju fri att inte läsa den (yay! valfriheten!).

Apropå detta. Någon gång borde någon skriva en himlastormande bok om Mannen som har mjuka händer och en välkomnande famn, han som är alla män och som inte nödvändigtvis behöver öppna käften för det räcker så bra med hans runda kinder och lockande läppar och det där, ni vet, vi har hört det förut (fast aldrig om en man).
Jag borde skriva den.
Ingen annan kommer ju göra det.

Book Mess 2011: Worst of

2011-09-23T22:12:00.004+02:00

Förresten, värst på bokmässan:
Tant och gubbe i trängseln. Gubbe stannar vid monter och pillar lite. Tant drar honom i armen.
Tant: (argt) Man kan inte stanna och titta på allt!
Gubbe: (småtjurigt) Jo det kan man väl.
Tant drar irriterat iväg gubbe.
Jag stannade och glodde efter dem. Obehagligt skräckscenario inför ens framtid på ålderns höst - med eventuell partner som man är pissless på och har noll respekt för. Usch! Låtom oss aldrig hamna där.
Varför måste de gå tillsammans om de vill så olika? Skilj er för sjutton! Eller gå åtminstone var för sig på bokmässan.

Book Mess 2011: Best Of

2011-09-23T20:25:00.007+02:00

I urval:

- Rabatterat inträde (thanks to mama)
- Fick chans att bläddra i Olle Ljungströms stora bok
- Djurens rätt bjöd på fika med mjukkakor + jag fick en fin pin
- Lina Neidestam kände igen mig och ritade snyggt i boken jag köpte
- Kille i rosa tröja köpte hästböcker
- God wook till lunch, nästan vegan (bättre än ostfralla ju)
- Köpte Hatet Mot Muslimer och Ätstört ass-billigt (billigt = gilla)
- Djurens rätt tyckte jag var smart + Utrota Hungern-snubbe tyckte jag var smart + antagligen alla andra tyckte också det fast fick inte tillfälle att säga det
- Träffade Lars Eriksson-lookaliken som jag kände igen sen förra året
- Fick Malin Billers Ropa i Skogen-bok av mamma + signerad av Malin
- Många tankar och idéer om vänskap och relationer väcktes och kom igen på olika sätt
- Tur i oturen med mammas försvunna seminariekort som blev en frientré till föreläsningen hon ville se
- Jetteråliga trosor och kalsonger i Nationalnyckelns monter (havsmus och sjöpung) som inte fanns i min storlek (= kunde inte köpa = spara pengar men ändå njuta av skojet)
- Inga pengar på kontot = köpte inte jättemycket onödigt
- Modern Psykologi 2 nummer ass-billigt och mycket spännande att läsa på bussen hem
- Vann en t-shirt med snopp- och mus-symboler på (vann pga jag är bäst)

Kommerente pånåmer nu.

Väder

2011-09-21T11:46:00.005+02:00

På morgnarna när vi tittar ut är allting grått. Som om världen stoppats ner i en grå plastkasse. Dessutom är det blött, det regnar nästan konstant. Folk vill inte gå ut, de skyndar sig ut om de måste, helst till en bil eller fort in i nästa varma stuga.
Idag är det som en matta av regn ute. Det faller vågrätt i blåsten.

Jag anser att det är den ultimata dagen att börja jogga.

Således beger jag mig ner till havet med mina sommarutvilade muskler. Joggar så långt jag orkar eller vill. Stranden är tom. Jag mistar en blå stolpe för en person, men nej, det är helt tomt. Många fåglar dock. Måsar och kråkor. Svart tång i stora sjok. Havet är grått och vågorna oorganiserade i en enda röra. Regnet är fortfarande en matta mot ansiktet. Blåsten från havet gör det saltare, jag känner en nyans av saltlakrits när jag slickar regndroppar från läpparna.

Eftersom jag är helt ensam passar jag på att sjunga. Jag sjunger alla The Ark-låtar jag kommer på och har lust att sjunga och minns texterna till. Ingen tittar och ingen lyssnar. Jag sjunger allt jag kommer ihåg av This Sad Bouquet som är min favorit just nu. Några ord och rader har jag glömt.
Sen joggar jag hem. Eller, halvt joggar, halvt går.

Så var det igång. Höstmotionerandet. Och vädret ska inte avskräcka. Tvärtom. Oväder är bäst väder. Verkar mer obehagligt genom fönsterrutan än när man väl är där ute i det. Så är det.

Fredag

2011-09-16T12:33:00.005+02:00

Tisdagar och fredagar torde vara de mest effektiva dagarna i min vecka. Tisdagar för att jag helt enkelt märkt att de två senaste tisdagarna satt eld i röven på mig. Kanske för att veckan fortfarande är ny och kanske för att jag har en ständigt inplanerad händelse som tvingar mig att någorlunda hålla mig i mental form hela dagen.
Fredagar för att de är veckans "sista" dag, innan helgen alltså, och eftersom jag suttit och spanat in tapeterna de övriga dagarna i veckan får jag plötsligt bråttom att kryssa av det där som ska göras innan veckan är slut.

Så är det...

Idag söker jag alltså alla de där jobben jag inte sökt tidigare i veckan. Ett jobb sökte jag i tisdags. Sex jobb ska jag söka idag. Vilket ju blir ett jobb per dag om man slår ut det! Jag vet inte vad man ska se som nåt slags standard eller minimikrav. Jag vet inte vad andra gör när de är arbetslösa. Jag vet bara att X sökte flera jobb om dagen och gick till sängs med tanken att hon borde ha ansträngt sig mer och sökt fler jobb. Sa hon i alla fall, på den första arbetsförmedlings-kursen jag gick, i oktober 2007 tror jag det var. Hon kanske ljög, inte vet jag.

Det är fint väder ute, har jag hört. Fem jobb kvar att söka innan jag kan undersöka om det är sant, så... hej då!

Olika sätt att ställa sig till sin livssistuation

2011-09-15T12:39:00.000+02:00

Igår mötte jag en gammal lärare, numera sjukskriven, som jag stannade och pratade lite med. Ni vet när man stannar och pratar med nån och det är det gamla vanliga "vad gör du nu?" och man har lust att spela dum och svara "jag går runt här och tittar" eller något liknande istället för att erkänna att man är arbetslös. Arbetssökande heter det för övrigt.
Jag sa ungefär som så att jag söker jobb och så log jag och slätade över med att jag ju har några ströjobb, för Hallandsposten och så.
Hon sa att det är ett hemskt samhälle, och så såg hon ledsen ut. Ja, jo, sa jag och visste inte riktigt om jag skulle fortsätta le och släta över eller byta spår och helt hålla med.

Fast egentligen var det väl så att hon frågade om det inte fanns några jobb och jag sa att jodå, det finns det, men de vill inte ha mig och så log jag och slätade över. Så det var kanske ändå jag som drog oss in på det mer öppenhjärtigt förbittrade spåret. Fast det var ju bara på skämt, så att säga. Och jag log ju och slätade över hela tiden, så där som man ska.

Men visst är man benägen att hålla med. Fast sånt håller man oftast tyst om. Ni vet hur det är, allvaret kan som mest komma fram under väldigt överslätande och leende och halvt skämtsamma omständigheter. Man har lärt sig att le och släta över och låtsas vara nöjd och glad för att inte väcka obehag eller något annat tråkigt. Man vill inte verka bitter.

Nu vet jag inte vad jag ska säga mer om detta.
Om ungefär två månader börjar det löna sig för mig att gå på arbetsförmedlingen. Då kan jag få gå på olika åtgärdsprogram och sånt där. Om en vecka får jag förhoppningsvis någon slags lön, men risken finns att det inte kommer ett korvöre. Mitt konto hyser idag en dryg femtiolapp, tror jag. I plånboken ett par hundralappar. Yes.
Jag har ett id-kort att hämta ut på banken, så att ingen glömmer att jag är jag och sånt.

Jag skulle behöva föreställa mig lite grejer. För ni vet väl att om man bara föreställer sig någonting så kan man få det (så himla fiffigt). Synd bara att jag inte vet vad jag ska föreställa mig, tror inte "ett jobb" i allmänhet är tillräckligt för att föreställningsguden eller den kosmiska makten eller vad det är ska uppfylla min önskan. Det är nog lite för abstrakt och flummigt.

Nu ska jag tvätta och sånt.

Blondinbella & jag

2011-09-05T21:04:00.004+02:00

Fyra exemplar av Blondinbellas - förlåt, Isabella Löwengrips - "Egoboost" finns på stadsbiblioteket, men alla är utlånade. Jag vet det eftersom jag tänkt läsa boken men inte har någon lust att köpa den.

Det är för övrigt just köpeboken som fått mig in på det här spåret. Varje gång i kassan på Willys står den där, pastellrosa och blank bland alla mörka deckare och tjusiga Harlequins, och viskar förföriskt ta mig i dina händer, låt mig berätta alla mina hemligheter, låt mig läka din själ och lösa dina problem, du vet att du vill... och sånt. Till slut kliar det i fingrarna. Inte köpa. Men låna. Bara för att få veta... Få se... Förstå... Finna svaret på frågan vi människor ställt oss i årtusenden: har en glad moderat med entrepenörsanda och vitt leende något att säga mig - en lat looser som hellre stänger in mig med dystra böcker om mänskligt förfall än skrattar glatt på bild?
Jag måste få veta. Kan vi mötas, jag och Isabella, någonstans? Som människor? Förstå varandra? Känna igen oss i varandra?

Jag vet, det låter som att jag driver med Bella. Det kanske jag gör, men det är inte helt och hållet min intention. När jag säger att jag vill veta, så menar jag att jag vill veta. Vi är del av ungefär samma generation, Blondinbella och jag, och hur mycket jag än önskar att jag tillhörde något annat, en annan värld, en annan politisk världssituation och en annan populärkultur, så måste jag inse att jag är en del av den här verkligheten. I detta nu sitter jag och skriver på min blogg. Precis som Blondinbella brukar göra. Vi är lika. Fast olika. Svindlande olika kan människor vara,
olika falla livets lotter i både karaktär och miljö. Ändå är vi del av samma stjärnstoft, födda på samma planet (tills motsatsen bevisats förstås) och med en liknande genuppsättning.

Jag önskar inte vara del av en mobb som sparkar varken uppåt eller neråt, åt höger eller vänster, åtminstone inte utan eftertanke och efterforskningar. Varken en fin mobb eller en ful mobb, en snobbmobb eller en svennemobb.

Med det sagt ska jag ändå erkänna att jag inte förstår tjusningen med att läsa ganska så vanliga alternativt ganska så rika människors dagboksanteckningar rakt upp och ner (det vill säga anteckningar som inte berättar mycket mer än vad som intagits till frukost och vilken vän som hållit en sällskap för dagen), samt att ett hurtigt moderatsamhälle inte är något jag önskar mig varmt och hjärtligt, så där skiljer vi oss i alla fall åt så vitt jag förstår.

Ps. När Blondinbella slog igenom var detta med bloggar om vardagsliv och mode ett relativt nytt fenomen och många höjde upprörda röster över det banala och potentiellt antifeministiska i den sortens bloggande. Blondinbella fick bära hundhuvudet eftersom hennes blogg var en av de största. Idag är Blondinbella mer rumsren och har hunnit mogna. I hennes kölvatten, så att säga, frodas nu än mer extrema och än mer hatade tjejbloggar med än mer kontroversiella budskap. Blondinbella skulle aldrig förespråka anorexia och skönhetsoperationer som en livsstil. Hon framstår nu som ett sunt alternativ och en god kvinnlig förebild med förmåga att ta för sig.
Någon jämförde en gång Linda Rosing och carolina Gynning, och menade att de stod för två olika klasser, en underklass och en finare medel/överklass. Lite samma sak kan väl sägas gälla Blondinbella kontra andra unga bloggerskor (självklart inte ALLA unga bloggerskor, i själva verket bara ett fåtal, om än ett väl omtalat sådant), där den förstnämnda gör sin grej med finess och framgång, medan den andra "går till överdrift" och till viss del lever på att bli hatad. Ds.

Intelligens

2011-08-31T09:45:00.002+02:00

Jag ramlade på den här artikeln om intelligens och begåvningstestandets historia. Det tycker jag är intressant. Intelligens, och brist på densamma, skrämmer och fascinerar mig. Hur begåvade vi är styr - tror jag - i hög grad var vi hamnar i livet och hur vi mår. Jag sörjer att vi ska behöva vara så ojämlika på den punkten, för så länge vi mäter och intresserar oss för intelligens och begåvning hos människor så kommer det att finnas en begåvningsmässig underklass i samhället. Detta är vad jag tror och tänker om saken.
Nu ska jag läsa vidare.

Svindlande konversationer

2011-08-22T10:40:00.005+02:00

Jag läser Svindlande Höjder och har lite, lite svårt för en detalj gällande hur den är skriven. Det är en spännande bok hittills, välskriven och målande, men det faktum att en stor del av berättelsen ska föreställa vara i dialogform stör mig något. Kanske såg det annorlunda ut med skrivreglerna på den tiden, själv är jag i alla fall allt för fast i att en dialog måste vara vardaglig och trovärdig för att helt godkänna hur Svindlande Höjder är skriven.

Ett berättarjag möter en person som berättar ingående och i detalj, i flera kapitel, om saker som hände för massor av år sedan. Om den text som följer ska räknas som hennes talspråk så talar hon på samma sätt som boken är skriven. Rätt som det är berättar hon dessutom om hur hon möter någon som gör en lång utläggning för henne om något som hänt honom. En berättelse i en berättelse i berättelsen alltså. Kanske rentav att den innersta berättelsen rymmer ett flera raders citat som avhandlas i sin fulla längd.
Det går ju helt enkelt inte att tro att person X skulle göra en så vanvettigt lång och komplicerad utläggning, jag får intala mig att det låter annorlunda när hon pratar, men att författaren återger i detalj för att ge läsaren en fördjupad upplevelse.

Är jag fånig som hänger upp mig på det här? Hur reagerar ni på prat i text som inte låter som prat?

Breaking up with The Ark

2011-08-15T20:48:00.008+02:00

Patrik och jag åker till Tyrolen för att se en av The Arks sista spelningar. Det är en heldagsfestival. Området är fantastiskt fint. De andra artisterna är en härlig blandning av alternativpop, stand up, barnvisor och cirkuskonster. The Ark avslutar inte kvällen, vilket kan ses som en symbolisk handling. Sist av allt spelar ett galet coverband med flera av Ark-medlemmarna, och gränsen mellan dansgolv och scen löses upp i en överlycklig, övertrött rock'n'roll-röra.
Här är min upplevelse av spelningen vi alla kom dit för:

Vi har oväntat bra platser. Bara några huvuden från scenen. Att vänta här är viktigare än att äta eller vila fötterna. Vi väntar i en knapp timme framme vid scenen. Sen börjar det.
Och det är heligt. Värme och kärlek. Kvällen då The Ark ska göra slut.

I tjugo år har de funnits. Det magiska året 2000 slog de igenom. Nu sätter de punkt - utropstecken - för karriären och låter projektet The Ark gå i förtidspension.
Det sägs att The Arks liveframträdanden är bäst i Sverige. Tidigare har jag alltid stått långt bak, sett dåligt, inte haft känslan. Ikväll förstår jag varför de är bäst. Flera av låtarna får en ny innebörd, en ny dimension i närheten och kontakten mellan publiken och bandet.

Fansen som står längst fram har armarna tatuerade (eller i mildare fall tröjan fullklottrad) med The Ark-citat. Ingen tvekar att sjunga med. Ingen tvekar att dansa eller gråta.
Det här är ingen begravning, säger Ola Salo innan bandet spelar "One Of Us Is Gonna Die Young".

Det finns ingen sorg på scenen. The Ark gör slut, går i pension, tar farväl eller vad man nu vill kalla det, men de gör det med ett jäkla ös. Med humor. Med löfte om evig kärlek. "Stay with me" blir magisk med sin nya innebörd.

Ola Salo växlar från vitt till svart, klädbytena avlöser varandra. Sist kommer dräkterna i guld. Det sparas inte på krutet när man heter The Ark. Inte något krut ska finnas kvar när apokalypsen är över.
"Calleth you, cometh I" är sista låten. Vi i publiken blir en änglakör som kan sjunga för evigt.
Konserten tar slut. Men festen fortsätter. Allt finns kvar så länge vi vill.

Dagens artist: Lissie

2011-08-05T00:09:00.004+02:00

Tidigare under denna dag, innan jag i arbetssyfte genomled Idolkloner i kvadrat (nä, det var helt okej faktiskt) sprang jag på en artist jag aldrig hört förut. Det hände sig på Spotify och artisten hette Lissie. Jag lyssnade på en låt, den var asbra. Alltså verkligen. En till låt lyssnade jag på, och till min lycka blev jag inte besviken. Även den tredje jag lyssnade igenom höll hög musikalisk nivå. Jag litar på att resterande låtar är lika awesome.
Så härmed kan jag med stolthet presentera min nya favorit, Lissie. Oj så bra.

2011-08-02T15:33:00.003+02:00

Det var svårt att ta en bild på mig själv med webbkameran. Det finns ingen logik; vänder man datorn åt höger förflyttas inte bilden lite hackigt till höger, men inte heller till vänster, den bara flyttar sig ut ur bild på något oförklarligt sätt. Och så vidare.
Jag lyckades i alla fall. Idag testade jag ett nytt sätt att välja kläder. Jag blundade och pekade. Eller rättare sagt, blundade och rotade fram. Det blev ju skitbra.

För övrigt kan jag berätta att antalet gånger jag kollar frisyren innan jag ska gå ut och visa mig bland folk är chockerande låg. Och då är jag som snyggast, eftersom jag är omedveten om huruvida jag är ful eller snygg. Orka vara ful eller snygg.
Idag råkade jag se i spegeln när jag var på toa att jag såg snygg ut i håret. Mitt hår har bättre koll på vad som är snyggt och häftigt än vad jag har. Det sköter sig självt och då blir det så bra så bra.
Jag brukar dock kamma mig a la Hitler när jag har duschat och blött håret. Sen får det torka i valfri variant. Jag tror på det här med fri uppfostran när det gäller håret. Även benhår och armpitts-hår inräknat i denna härligt hippieinspirerade livsfilosofi.
Jag är den där hippiefiguren i kompisgänget - minus att jag inte är sådär härligt frigjord och glad hela tiden, att jag inte dansar offentligt, att jag inte sprider min härliga energi och går i stora färgglada kläder och gillar yin och jang. Men annars så är jag hippie. En mer sval och tillbakadragen hippie kanske. En kvasiironisk post-hippie kanske. Eller så.

Den bittra kvinnan i fiktion och verklighet - en analys

2011-08-01T23:36:00.018+02:00

I litteraturen, och säkert också i filmens värld - för att inte tala om sagorna - förekommer en viss sorts kvinna som ingen tycker om. Bland sagornas väsen är hon den onda häxan, inte sällan driven av avundsjuka gentemot det goda och vackra. I våra moderna berättelser är hon en ful, ensam och olycklig kvinna, vars inre rymmer en aldrig sinande brunn av bitterhet ur vilken hon hämtar de sura uppstötningar som hennes oskyldiga medmänniskor allt som oftast drabbas av.
Många gånger är hon ogift, och om inte så är hon apatiskt fast i ett olyckligt äktenskap som utgör en fasansfullt förvriden motbild till vår dröm om den romantiska kärleken.

I berättelserna får den bittra kvinnan aldrig en chans att framstå som trevlig, snäll eller tillfreds med någonting. Hela hennes person osar av en fruktansvärd illvilja och självömkan som får folk att gå omvägar för att undvika henne.
Som "bäst" beskrivs hon som ett offer för sin egen perverterade livssyn, något som tycks vara medfött och inte på något sätt kan hjälpas. Andra gånger verkar det nästan som att hon väljer, gång på gång, att fortsätta vara ett eländigt vrak som tar ut sin vrede på andra, oskyldiga och oförstörda människor. Som att hon någonsin skulle kunna välja att bli som de andra, en god, vacker och behaglig kvinna.

Hos fröknarna von Pahlen i Agnes von Krusenstjernas bokserie är den otrevliga och olyckliga Adele, och till viss del den lesbiska och farliga Bell, nästan övertydliga exempel på bittra kvinnor som ingen vill ha.
Bell får ibland en slags upprättelse när författaren med ett stråk av medömkan beskriver hennes olyckliga och omättliga kärlek till unga flickor. Adele däremot framstår som allt igenom ond utan att vi någonsin förstår vad som gjort henne till den hon är. Allt hon tar sig för får människor omkring henne att förfasas och äcklas och hennes tankar och viljor avfärdas som egoistiska och känslokalla.

Kerstin Thorvall besriver i "När man skjuter arbetare..." och dess uppföljare Hilma som en söndertrasad kvinna som, även om hon i början av första boken är en ung och naiv flicka, snart är bortom all räddning. Sin dotter styr hon med järnhand, och hennes enda lycka i livet - om det nu kan kallas lycka - är att städa, putsa och skura tills händerna blöder.
Hilma är en av de bittra kvinnor som föräras en rimlig förklaring till det otäcka ödet, men inte desto mindre är hon elak och skrämmande för läsaren.
Även i den bok jag just nu läser, skriven av Inger Frimansson år 1984, förekommer en ful, elak och ensam kvinna vars liv inte blivit som hon hade tänkt.

Så gott som alltid är den bittra kvinnan ful och förfallen. Hon får ofta vara smal på ett spetsigt sätt, med hopsnörpt mun och hårda drag. Håret är slitet och grått, fingrarna kloliknande och ögonen omringas av mörka streck och påsar.
Ofta är hon främmande inför sin egen kropp, och hennes sexualliv utgör en ond spiral där hennes redan från början obefintliga attraktivitet ständigt minskar i och med att ingen vill ta i henne med tång. Hennes sexuella erfarenheter rymmer enbart misslyckanden, och det verkar ofta som om hon har en drift som inte går att passa in i de mallar som ges. Kanske har hon i sin ungdom uppvaktats av en man hon finner enbart motbjudande, patetisk och påflugen, medan hennes egna lustar riktats mot någon som finner henne för framfusig och okvinnlig.

Fiktionens bittra kvinnor må ha sina gelikar i vår verklighet, men när vi talar om dem tillåts de växa till ohyggliga monster, medan de i själva verket är individer med känsloliv som rymmer annat än frätande ilska och avsky. Även den otrevligaste kärring kan skratta och le, även den tjatigaste ragata har drömmar och mål med sina liv.

Vad gör då denna skräcködla till kvinna med oss läsare, i synnerhet de som själva är av kvinnligt kön?
Jag menar att bilden av den bittra kvinnan, hon som misslyckats med allt och knappt ens kan kallas för kvinna, utgör ett slags skrämselpropaganda vars uppgift är att lära kvinnor att bete sig korrekt. Den bittra kvinnan tar inte det hon erbjuds och blir därför sittande med tomma händer i resten av sitt liv. Den bittra kvinnan är inte vän och välvilligt inställd till alla hon möter, och döms därför till att bli avskydd och sedd som ond. Den bittra kvinnan har en sexualitet som inte kan kanaliseras in i undergivenhet och passivitet, varför hon förvägras all form av kärlek. Den bittra kvinnan bryter på alla sätt mot den givna kvinnligheten; hon är inte vacker, hon tar för mycket plats, hon kan inte älska sina barn, hon blir aldrig nöjd. På grund av detta måste hon för evigt bära rollen som utböling, en avskyvärd varelse som dessutom själv äger skulden till sitt öde.
Inskolningen in i den goda kvinnoidentiteten kunde inte vara tydligare.

Frågan är om män på samma sätt skräms till "lydnad" genom obehagliga skildringar av bittra män?
Mitt svar är nej.
Där den bittre mannen tar plats, finns en respekt och en förståelse, alternativt rädsla, som saknas för den bittra kvinnan. En bitter man är aldrig bitter utan orsak; han kan vredgas över det politiska läget i världen, med all rätt förargas över sitt tynande sexliv eller sin livssituation i allmänhet. En man som inte uppskattar barns sällskap blir som värst sedd som politiskt inkorrekt, men aldrig lika utpekad som ett monster, en felande länk, som en kvinna med samma egenskap.
Den bittre mannen må vara patetisk och tragisk, men aldrig lika fasansfull och omänsklig som de bittra kvinnorna. Kraven på män är många, men att behaga och anpassa sig efter andras viljor är sällan ett av dem. En man som inte följer ledet, som bryter sig ur och gör revolt, kan med lite tur ses som rebell och många gånger uppnå geni-status.
En kvinna förväntas inte komma med några intressanta slutledningar eller samhällskritiska analyser - hon skall följa sitt hjärta, som i sin tur skall följa en i förhand utpekad väg. Det kvinnohjärta som vill annorlunda, som gör revolt, begår ett oförlåtligt brott.

Genom fiktionen lär vi oss vilket grymt och förnedrande straff som väntar den kvinna som går utanför ledet, och när kvinnorna (författarinnorna) själva är medskapare till denna myt låser de effektivt fast sig själva och varandra vid ett förlegat kvinnoideal, oavsett hur nyskapande de i övrigt anser sig vara.

Minne

2011-07-26T23:13:00.003+02:00

Jag sprang och gömde mig under farmors säng.
Jag minns inte mer. Någonting med lakritsgodis formade som halvmånar, och en skam som ingen förstod. Jag minns inte om de andra kom efter och bad mig krypa ut igen, eller om jag låg kvar länge. Kanske var det bara kurragömma.

En annan gång: pappa spelade död på den persiska mattan. Ett väldigt elakt spratt att spela ett barn, men har vi inte alla någon gång spelat döda bara för att verkligen få veta om någon bryr sig?

2011-07-25T23:24:00.002+02:00

Det är synd att klaga. Så jag nöjer mig med att konstatera.

Sommaren 2011 kommer för mig att gå till historien som sommaren då:
1, jag badade en gång
2, min största resa var en dagstripp till Båstad där det regnade
3, jag var förkyld och hade hosta i några ihärdigt regniga veckor
4, den enda chansen till rolig längre resa försvann då jag dubbelbokat min lediga helg
5, en idiot sköt ihjäl nästan hundra unga människor i Norge bara för att göra världen till en lite mindre angenäm plats att hänga på

Så kan det gå.

Jag har sett Easy A

2011-07-23T13:17:00.006+02:00

I denna high school-komedi gör Emma Stone rollen som den iskalla Olive som upptäcker att det finns både fördelar och nackdelar med att ha ett rykte om sig att ligga med allt som rör sig.
Det som börjar med en vit lögn inför bästisen utvecklas snart till en allmänt känd sanning på skolan, om att Olive har - hör och häpna - förlorat sin oskuld. Vilket alltså inte är sant.
Det måste vara en mycket konservativ skola som Olive och hennes vänner går på, för i och med detta rykte får skolkamraterna en skräckblandad vördnad för Olive. Inom kort har hon hjälpt en homosexuell kille att bättra på sitt rykte som straight genom att låtsasligga med honom på en fest (att folk går på det är antingen ett under eller ett bevis på att ingen på skolan har haft varken sex eller sexualundervisning), och sen rullar det på; alla tjocka, fula, ensamma killar vill ha Olives hjälp att öka sin status på skolan.

Det finns många problem med den här filmen. För det första storknar man på karaktären Olives sätt att behålla ansiktet och sin kaxiga ton genom hela filmen. Hon lägger inte en enda replik som inte verkar ha tagit minst en kvart att klura ut - ni vet, de där dräpande kommentarerna som vi normala människor kommer på först när det är för sent. De kommentarerna får Olive ur sig utan att röra en min - genom hela filmen. Detta leder inte bara till en gravt minskad trovärdighet i både dialog och karaktär, utan också till att vi aldrig kommer huvudpersonen in på livet. Vad gör hor-ryktet egentligen med personen Olive, undrar man, men får inget svar.
Dessutom minskar Olives trovärdighet ytterligare i och med att hennes förvandling från "grå mus" (som alltid i dessa filmer en redan från början skitsnygg tjej i lagom urringat linne) till stentuff slampa i utmanande klädsel sker på en kafferast och utan att röna någon identitetsförvirring inom henne.
Det är helt enkelt svårt både att förstå och sympatisera med karaktären Olive.

Men visst, trovärdigheten kanske inte är det man ska trycka på när det gäller komedier. Det måste finnas skruvade karaktärer, klatschiga repliker och galna händelser för att en komedi ska vara kul. Ett större problem är i så fall att Easy A inte är speciellt rolig. Den saknar roliga inslag, eftersom den tycks tro att det räcker med fräcka Olives galna förvandling och de uttjatade überkristna stereotypernas förskräckelse över densamma. Humorn förlitas på huvudkaraktären, vilket är problematiskt då huvudkaraktären är det sämsta med filmen.

Någonstans i mitten av den här rullen ska det istället börja pratas allvar, och Olive får tänka över sina val och gråta ut den ångest man får anta att hon hållit inom sig över brusten vänskap och samhällets försök att lämpa över sina smutsiga hemligheter på henne.
Nu hinner sensmoralen ikapp filmen och det lyckliga slutet nalkas bakom nästa hörn. I en film som tidigare spelat på att vara fräck och lite lagom provocerande.

Kanske hade Easy A hållt bättre om man utvecklat Olives relation till engelskläraren, en trygg punkt i tillvaron som höjer filmen något. Med honom visar Olive en annan sida av sig själv, och konflikten mellan Olive, läraren och den långt ifrån perfekta skolkuratorn är en av de bättre delarna av filmen.
Jag uppskattar också att boken The Scarlet Letter går som en tråd genom berättelsen, då Olive identifierar sig med bokens huvudkaraktär (som bär ett rött A på sin klädsel som straff för äktenskapsbrott). Det ger filmen en mer intellektuell och djupgående prägel, även om det annars mest är ytligt och dumt.
Easy A hade en någorlunda nyskapande och rolig idé men föll platt väldigt snabbt. Tyvärr.

Gråa dagar

2011-07-21T21:51:00.002+02:00

Jag är massivt sjuk. Halva lördagen och hela söndagen låg jag till sängs. Sen blev det bättre. Trodde jag. Måndag, tisdag och onsdag klarade jag av, även om mördarhosta, heshet och snorförstoppning i näsan fortfarande var ett störande moment. Sen blev det torsdag och jag sov till klockan fyra. Ja, fyra på eftermiddagen. Struntade i frukost. Har hoppat över ett par tandborstningar och jag vet ej när jag senast duschade. Nu mår jag såpass bra att jag inte hela tiden måste befinna mig i horisontellt läge, men det ser inte ljust ut.
Något annat som inte ser ljust ut är himlen. Den är grå som döden och förintar effektivt alla drömmar om sommaren.
Min brist på energi och ork har också medfört att det ser ut som en knarkarkvart här hemma. Patrik är också förkyld och allt är fult, irriterande och deprimerande. Så är det.

Jag har idag funderat över det faktum att man aldrig får vad man förtjänar. Vare sig man drabbas av olycka eller glädje, så är det helt oberoende av vad man åstadkommit för gott eller ont i världen. Det vet vi ju alla men det är värt att påminna sig. Jag har nog inte riktigt fattat det förut.

Under min sjukhet har jag haft låtar lullande i huvudet. Nu finns de i en exklusiv lista som ni får ta del av helt gratis:

You Will Win - King Melodies
Hålen I Himlens Golv - Plura Jonsson
Man Måste Veta Vad Man Önskar Sig - Hoola Bandoola Band
The Healing Room - Sinead O'Connor

THE BOOK

2011-07-08T12:06:00.003+02:00

Här kan den beställas: Vombat Förlag
Här är en liten intervju med författaren, det kommer komma något i Hallandsposten också.
Hör gör jag reklam för boken.
Tror den ska gå att köpa på Bokia i Halmstad också. Fråga gärna i era lokala bokhandlar (boklådor?) så kanske de tar in några ex. Passar alla åldrar och smaker. Eller, nej, inte alla smaker, det vore väl orimligt om ALLA gillade samma sorts böcker, men ni fattar.
Now I'm going to läs.

Här bor jag

2011-07-07T12:24:00.004+02:00

Frank och blommorna. Hej hej!

Palme & c:o har fått en ny hörna att hänga i. Palme ska för övrigt snart gå och klippa sig. Det kan verkligen behövas. Riktigt kort ska han klippa sig.

Filmerna har fått en bokhylla att hänga i. Eller vad är det? Jag kallar den "möbeln" för jag vet inte vad den här förvaringskonstelltaionsmöbeln heter. Någon som vet?

Oordning och oreda (och ingen löning i sikte heller för den delen)

2011-07-04T12:04:00.004+02:00

"Det är en sjua på richterskalan."
Så brukade farmor säga när man hälsade på och hon kände sig tvungen att ursäkta röran.

Lite så är det här nu också. Sjua på richterskalan. Saker överallt. Prylar som användes för tre dagar sen och borde ha plockats undan efter fullfört uppdrag men som står kvar. Sopor som borde gåtts ut med för länge sen. Ett köksbord som ingen någonsin sitter vid eftersom det är fullt av prylar. Ett golv som påminner om en hinderbana, om man tänker optimistiskt.

Ironiskt nog bor jag ihop med en renlig och klok kille som tänker på saker jag aldrig tänkt på; till exempel att man ska sitta ordentligt på stolarna så att de inte går sönder, och att man ska sätta tassar under möblerna för att inte göra fula märken i golvet. Han har lärt mig saker som förändrat mitt sätt att se på världen. Till exempel att det finns människor som lever sina liv utan att vada genom skräp. Som kan upprätthålla en vardag där de senaste veckornas post, några pennor, batterier, en odiskad kopp, en halvsmutsig tröja och så vidare inte behöver ligga framme.
Ännu mer ironiskt så är det han som arbetar och jag som går hemma. Det borde vara tvärtom. Det borde så himla mycket vara tvärtom. Men nu är det inte så.

På tal om uttryck. Min mamma brukar referera till Sisyfos, mannen som dömdes att rulla en sten uppför ett berg i all oändlighet. Denne man brukar hon tala om, ja, rentav identifiera sig med, när det är dags att ta itu med disken.
Så här i vuxen ålder kan jag på sätt och vis förstå vad hon menar. Det synes vara en magisk förbannelse som på bara ett par dagar kan skicka ett nystädat golv tillbaka samma kaos som rådde innan städningen.

Nu kanske gemene man lite hånfullt vill fråga varför jag sitter här och gnäller och inte bara tar itu med städningen, jag som har så mycket tid? Sitta och blogga om problem som vore lösta på en kafferast om man bara hade lite råg i ryggen och inte var en sån fjösig gnällspik!
Ja, det ska jag tala om för er. Jag sitter faktiskt och äter. Och det är svårt att äta och dammsuga samtidigt. Dessutom ska jag alldeles strax bege mig, så det är inte värt att sätta igång med något stort projekt.
Förresten vet jag inte var jag ska börja. Eller hur. Eller varför.
Och om jag städar... så kan jag ge mig tusan på att det blir jordbävning inom en halv vecka. Och Sisyfos-stenen rullar ner på andra sidan och allt börjar om.

Visdomständer är inte kloka någonstans

2011-07-02T23:33:00.002+02:00

Min visdomstand är så rolig och spännande. Den påminner lite om en fånge i en gammal film.

När jag var liten hade jag en tecknad film som hette Greven av Monte Cristo. En av mycket få scener jag minns är den där nämnde greve är fängslad i en mörk cell, och försöker ta sig ut genom att gräva ett hål i väggen med en sked. Det tar förstås oerhört lång tid, men han lyckas tillslut fly genom sitt hål i väggen.

Jag tror att min tand har en bit kvar, men den är inne på samma spår som Greven av Monte Cristo en gång var. Fast väggen är här en kind.

Man kan också säga att min visdomstand är lite som en segelbåt ute på öppet hav i fin vind. Dvs sned.

Den lille krabaten är i vilket fall fast besluten att inte inrätta sig i ledet. Antagligen tänker den "om alla andra står - då ligger jag!".

Ni kan få se. Jag har faktiskt en riktig urgröpning i kinden, det finns till och med en liten flik av kött som sticker ut och då och då hamnar mellan tänderna när jag tuggar.

Det är roligt så länge jag slipper äta penicillin mot infektion i tandköttet. Det var inte roligt. Jag fick faktiskt ont i magmunnen. Men det hjälpte ju mot tandvärken i alla fall.

Det är inte heller så roligt att tänka att jag någon gång måste dra ut tandstackarn. Den kommer nog aldrig hamna på rätt bana så en vacker dag måste den möta sitt öde.

Jag vet inte vad som är värst - räkningen som det kommer medföra, eller den operation där man snittar upp tandköttet längst in i min mun och sliter ut tanden som antagligen kommer streta emot med all sin kraft.

Det händer faktiskt att jag funderar på att bli tandläkare. Det verkar ju vettigt att rikta in sig på en mindre del av kroppen. Lite tråkigt dock att alla kommer att vara rädda för en.

Jag har aldrig haft tandläkarskräck. Jag är väldigt godtrogen och litar fullständigt på andra människors expertis. Gör det ont så må det vara hänt, man dör inte av det. Största skräcken hons tandläkaren är när man får notan för arbetet.

Apropå Orwell

2011-07-01T16:10:00.002+02:00

Detta gjorde mig lite häpen. Hade aldrig hört talas om denna spekulation förut, men den kanske inte är särskilt spridd, jag vet inte.
Synd med rubriken, någon slarver som inte kan skilja på gissningar om kända personer, och verkliga diagnoser svart på vitt. Inte bra!
Jag visste inte var jag skulle lägga upp den här print screenen, men det fick bli i loggen, kändes fånigt att smyga undan den någon annanstans och för mycket attentionwhore på facebook.
Hej då.

Filosofisk frågestund

2011-07-01T14:18:00.003+02:00

Saker jag undrar just nu:

Är människor olika från födseln, eller har alla potential att bli någon annan? Är vi radikalt olika i våra sätt att tänka eller är vi nästan likadana?

Jag är ingen snusmumrik - jag kan inte ta vara på mig själv, jag är inte händig och jag skulle inte passa att leva på landet/i naturen. Vem är jag då? En ytlig stadsfjolla som inte kan någonting?

Sitter du på svaret? Nu har du chans att vinna en kvarts melon!
Hör av dig med namn och svar (behöver inte vara rätt svar, behöver inte ens vara ett svar, kan vara en fråga, vad som helst) så drar jag en vinnare!

Årets bok!

2011-06-26T21:32:00.008+02:00

Jag nästan glömde. Att berätta för er, att det finns en bok. Som ni ska läsa.
Den heter Stora Sorg och är hejdlöst rolig. Fast egentligen är den isande tragisk eller kanske mest sådär att man känner igen sig och mår bra som en purrande katt. Det är så enkelt och ändå så genialt.

Författaren heter Sara Kappelin och är en av mina favoritmänniskor. Föreställ er nu att jag lägger huvudet på sned och tycker riktigt, riktigt synd om er som inte har träffat henne. Själv är jag kompis med Sara Kappelin och det har gett mig oerhört mycket, bland annat ett stort intresse för brädspelet Ludo och en liten vit kanin gjord av pärlor.

För er som inte har träffat den eminenta Sara Kappelin så finns det i alla fall en tröst, och det är att ni kan läsa hennes bok. Läs den!
Nu kanske ni tänker att så säger jag bara för att jag vill stötta min kompis och egentligen är det en dussinbok som man kan leva utan.
Fel. Det här är den bästa boken. Förmodligen den enda boken. Billig är den också. Den blir Er för ynka 89 kr. Ge bort den om det inte passar. Men sitt inte bara där!

Den som mejlar beställning och sin egen adress till info@meerkat.se kan snart bli ägare till
ett exemplar. Lagret kanske inte räcker för evigt. Tänk på det! Du behöver det här. Du är värd det. Beställ nu!

Personen på bilden har inget samband med texten.

Känslorna

2011-06-26T21:13:00.006+02:00

Frågan är om livet någonsin blir så värst roligt efter att man har blivit vuxen.

En annan sak är att jag bara blir mer och mer nojig över att jag inte kan föra mig i sociala situationer. Inte så mycket de situationer där det är jag och ett gäng andra människor som umgås, utan främst situationer där jag ska umgås med EN person. Då måste jag ju vara alert och prata hela tiden. Jag föreställer mig träffar med den ena och den andra och att det blir alldeles tyst för att jag inte kommer på något att säga.
Som om det skulle hända. Det har ju faktiskt aldrig hänt. Alltid kommer man på något. Nåt som har hänt, nåt man har drömt, tänkt på, läst i en tidning. Till och med vädret. Det brukar gå bra. Ändå nojar jag.

Apropå det så har jag också fått för mig att jag ska ge komplimanger och pepp och sånt till folk. Det kan man ju göra. Jag är inte så förtjust i det bara. Jag vet liksom inte hur det emottas. Helst vill jag bara få det sagt och sedan prata om något annat.
Och att få beröm. Huva. Jag ruskar på mig som en blöt hund om någon överanvänder ord som "fina", "underbara" eller "puss!". Starka känslor klär inte i ord.
I min värld får man gärna vara lite norrländsk, inte visa känslor utan låta den där uppskattningen som ändå finns där anas i nån diskret gest. Det känns mer ärligt.
Eller använda sig av ironi. Det funkar för mig. "Jag hatar dig, ditt fula äckel". Och så menar jag tvärtemot, men det slipper jag ju säga och det är väldigt praktiskt.

Midsommar

2011-06-24T12:00:00.003+02:00

Potatissallad på gång.

Bibliomani

2011-06-22T22:47:00.006+02:00

Gick till Amnestys loppmarknad med förhoppning om att finna lösningen på mina problem, åtminstone några av mina problem, de mer konkreta och rumsrena problemen i form av platsbrist för kläder, skivor, filmer och böcker.
Men trots idogt sökande i säkert minst en timme kunde jag inte hitta minsta lilla byrålåda att ta med mig hem. Allt sög, helt enkelt.

Så det bar sig inte bättre än att jag fick kompensera och tröstshoppa böcker. Många böcker. Varenda gång på Amnesty kollar jag bokhyllorna avdelningarna Orwell och Krusenstjerna. Oftast finns där inte mycket jag vill ha - men idag fann jag både det ena och det andra.

Bokserien om Tony har jag inte tidigare läst, men nu kan det bli av!
Djurfarmen har jag letat efter överallt, och nu har jag både ett engelskt och ett svenskt exemplar att roa mig med.
Essäerna ska bli ytterst spännande att ta del av.
Underst i högen Kvinnogatan, nr 2 i serien om Fröknarna von Pahlen. Hade den tidigare som pocket, men den var så ful i både omslag och inuti så jag gav bort den till författare Ninni Holmqvist (som jag också rekommenderar alla att läsa) för att sprida det "Agnesiska" budskapet.
Älskande par har jag inte mindre än tre exemplar av nu, men det roliga är omslaget på den här boken - pappret runt om med den målade bilden föreställande Stanny och Bernhard (skulle jag tro) - så det blir det här exet jag behåller. Om någon är intresserad av att läsa Älskande Par, nr 4 i serien och som jag minns det den mest sexspäckade boken, så är det bara att höra av sig. Men jag rekommenderar förstås att läsa de andra tre innan. Överhuvudtaget att läsa Agnes von Krusenstjerna.

Det enda tråkiga i kråksången är att det fortfarande är platsbrist här hemma. Jag har alltså ingenstans att göra av mina nya böcker. Men det kommer, hoppas jag. Annars får jag väl bygga mig en bokhylla av - böcker.

Bibliotek

2011-06-20T14:28:00.002+02:00

Läste att 91% av svenskarna tycker att bibliotek behövs för ett fungerande samhälle.
Pessimist som jag är undrar jag genast vad det är för fel i huvudet på de 9% som inte tycker så. Men de kanske missuppfattade frågan. Eller så fyllde de kvoten för oseriösa svarare. Jag hoppas på det.

Apropå hen

2011-06-20T10:56:00.004+02:00

Jo, jag tänkte berätta om mitt nya ord som jag har kommit på.
En könsneutral blandning av tjej och grabb: tjabb.
Böjningar: Tjabben, Tjabbar.
För att grejen och grejer inte låter lika bra.

As-svårt ju

2011-06-20T10:41:00.003+02:00

Om jag skriver det här så kommer alla veta. Men ingen kommer fråga.
Men alla kommer veta. Fast det är ändå ingen som läser här.

Jag listar mig själv, prickar av mig själv och det har gått fyra år nu. Fyra år!
Det är märkligt. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att vara som alla andra,
men sen jag fick veta att jag inte var normal har jag varit nästan fixerad vid att jag
måste bli normal.
Det är nu fyra år sedan. Juni -07. Förvirring 4-ever in my <3.

Vrider som en mask

2011-06-19T00:58:00.003+02:00

När man håller på med något som bara dras ut och blir oövergripligt och aldrig kan ta slut eller närma sig slutet. Det är alltid nån flik som sticker ut - ungefär som att stryka kläder med alla skrynklor som inte går bort, man stirrar sig blind och kan inte begripa.
Det är för varmt i rummet, man sitter obekvämt, ont i röven, det kliar alltid någonstans, fötterna är för svettiga, kläderna sitter för tajt. Hundra ursäkter för att få känna att det är obekvämt.
Jobbigt jobb. Kan man slippa undan? Nej. Man kan skjuta upp, ibland blir man tvungen att gå ut för att komma tillbaka med ny kraft eller nya ögon. Det blir inte så nytt, det är samma gröt som inte går att hitta någon mandel i.

Så är det att skriva. Bah. I synnerhet nu. När det är nytt, jag vet inte vad som krävs eller väntas. Har ingen aning om formatet eller någonting. Känns som ögonvitorna rullar fram när jag tittar på min text, ungefär. Puh.

Tiden och tillvaron

2011-06-15T22:13:00.003+02:00

Avdelning Så fungerar jag:
9-19: glor i väggen. 21-22: städar hela köket.
Jag tror att ett av mina största problem är att jag har för mycket tom tid. Det finns ingen som helst anledning att göra någonting just nu, som kan göras en timme senare, eller rentav imorgon.
Hopplöst att ha det så här. Man kan tycka att fyra års "träning" borde lärt mig att ta vara på tiden och organisera min tillvaro, men då behöver man ju träna på det också. Jag är inte typen som tränar på saker om det inte finns en väldigt bra anledning, typ "det gäller livet".
Så hur går jag vidare med denna lite halvlama insikt?
Jag funderar på om det finns något fiffigt sätt att fylla min vardag med saker som slukar tid, till exempel gå på Friskis. Dock kommer jag inte på något mer än just Gå på Friskis och jag kan ju inte gå på Friskis jämt. Speciellt inte nu med nya, nedbantade sommaröppettider. Jag får fundera.

Blod och vård

2011-06-15T14:36:00.002+02:00

Med jämna mellanrum blossar min "jag ska jobba inom vården"-mani upp. Och när jag har en mani, så är det ungefär det samma som att jag lite slött funderar på någonting och kanske uppnår såpass mycket extas att jag vickar lite på tårna.
Hur som helst. Min "jag ska jobba inom vården"-tanke grumlas lite av det faktum att den som jobbar inom vården måste göra en väldig massa andra saker än just det som jag finner intressant inom vården. Det jag finner intressant inom vården är inte helt enkelt att bena ut men jag tror det handlar om att laga saker. Ungefär samma känsla som när du tvättar händerna efter att exempelvis ha grävt i jord, och ser hur vattnet som rinner mellan fingrarna får en helt ny färg och du erfar känslan av att göra något smutsigt till rent, skilja svart från vitt, en närmast högtidlig sak.
Jag fascineras av att man kan laga ihop ett stort, öppet sår som gråter av blod och var, där huden slamsas och allt är i kaos - att denna oreda kan redas ut, kan läggas tillrätta och tvättas ren igen, kan växa ihop och återvända till så gott som sitt ursprungsstadie.
Därav min "jag ska jobba inom vården"-mani, som grumlas av det faktum att vården också kräver hänsyn till patientens alla infall och den otäcka risken att man gör fel och drar på sig en Lex Maria-anmälan.

Frukostens vara eller icke vara

2011-06-15T09:55:00.002+02:00

Förr i världen, då var jag bra som sjutton på att äta. Som liten skit åt jag helst inte alls (vilket kanske resulterade i att jag för resten av livet fick vara liten och klen, men det kan lika gärna vara genetiskt arv från släkten Göransson), men i mellanåldern (mellan liten skit och stor skit) var jag en baddare på att äta. I synnerhet frukost. Där andra klagade över att de inte hade matlust på morgonen, hade jag frukosten som enda ljuspunkt i den mörka insikten att jag varje dag måste ta mig ur drömmen och ut i kalla vakenheten. Frukost var min grej. Jag åt gärna frukost flera gånger om dagen om det gick. Inga problem. På morgonen slank det ner utan problem, åtminstone två, tre mackor, som minimum efter en tallrik fil, gröt, flingor eller vad det nu kunde vara.

Men nu. Nu har jag banne mig gått och blivit som alla andra. Vaknar, går upp, häller i mig lite mjölk och flingor och plockar ytterst motvilligt fram en bit bröd, innan jag lägger tillbaka det i påsen och bestämmer mig för att jag får äta en tidig och/eller rejäl lunch istället.

Jag som så malligt klandrade alla frukostknusslare med att frukosten minsann är dagens viktigaste mål. Nu har jag fått så jag tiger. Någon frukostlust infinner sig inte längre.

RECEPT! RECEPT! Ta del och känn lycka.

2011-06-14T19:30:00.003+02:00

Som av en slump hade jag både maizena och vegansk färskost hemma, jag som inte brukar använda så pass avancerade produkter. Ej heller brukar jag följa recept, eller bestämma i god tid vad som skall ätas, men idag minsann!
Nu ska jag förklara för er hur man grejar sig en vegansk potatisgratäng på färskpotatis, med ett gäng linsbiffar till:

GRATÄNG A LA FÄRSKPOTATIS
3 port. eller så

Koka 1/2 kilo skrubbad potatis och låt den sen svalna. Sätt ugnen på 225 grader.
Skiva 3-4 tomater och 1 squash tunt, och salta squashskivorna för att driva ut vätskan.
Smörj en form med margarin, skoja runt lite med skivad potatis och de andra skivade grödorna i trevliga små lager.
Koka upp 2,5 dl havregrädde och blanda ut med 2 msk maizena. Klicka sedan i vad som ser ut att vara ca 50 g Tofuline färskost. Blanda och gegga.
Häll såsen ovanpå de skivade och lagrade grödorna i ugnsformen och grädda i sisådär en 20 minuter. Gör inte som jag och glöm att dekorera med färsk timjan :(

BIFF A LA GRÖNLINS
Sju stycken eller enligt tycke och smak

Koka i en annan kastrull 3 dl gröna linser med en tärning buljong.
Linserna tar ca 30-40 minuter att bli mjuka.
När linserna är klara - häll av vattnet och ös ner i exempelvis en matberedare eller mixer. Blanda ner nån näve solrosfrön och krydda med det roligaste du kan hitta, chilipeppar, spiskummin och sådant. Mixa skiten ur detta och forma sedan fina biffar som du steker i lite olja.

SLUT. Hoppas det blir gott, annars har du gjort fel, typ blandat i komjölk och sånt konstigt.

Om onda tankar

2011-06-14T11:34:00.004+02:00

De senaste dagarna har jag klarat mig bra från onda tankar. Inte helt olikt ett tv-spel gäller det att hämta poäng och undvika taggiga bollar som kan försätta en i Game Over-läge om man trampar på för många. Jag är inte så bra på att hämta poäng, men jag har i alla fall undvikit taggbollar när jag sett dem komma.
Både igår och häromdagen befann jag mig på farligt område, men jag undvek skickligt alla fallgropar och lyckades hålla mig på fötter. Jag antar att det går i perioder. Man kan alltid nynna för att undgå att höra onda mantran. Jag brukar nynna dam-dam-dam-darararararara. Från låten Neva med Nynningen. Bara precis det i början. Det är ett så effektivt nynnande att det funkar nästan jämt. Man måste bara nynna intensivt. Ett litet tips.

Ett kortare inlägg än föregående

2011-06-10T13:44:00.003+02:00

Nu har jag suttit en stund och pysslat med designen på min blogg, vilket är ett intressant litet kapitel för sig då jag inte direkt har öga för vad som är snyggt enligt gemene man och dessutom har html-kunskaper som ligger på en helt annan nivå än de flesta i min ålder (= en lägre nivå; jag använder enbart paint).
Det är fortfarande plottrigt - jag tycker inte att typsnitten matchar varandra - men det är renare nu och just nu vill jag ha rent. Orkar inte jobba med det mer nu, jag har saker jag borde göra istället. Lunch tex (lycka att jag har en matlåda idag, hatar att hitta på något att äta när det är bråttom).
Adjö så länge.

90talet.se, mina egna funderingar och så vidare.

2011-06-05T14:26:00.007+02:00

Slår mig ner, trycker upp tre fönsterflikar och checkar av facebook, hotmail och bloggen på mindre än två minuter. Fingrarna rör sig lika snyggt och smidigt som agenternas knattrande i tv-filmerna på nittiotalet, då en enorm plastlåda till dator, med blått och svart som enda färger på skärmen, var höjden av sci-fi.

Jag funderar över mitt vana internetanvändande, som en reaktion på att jag vid det här laget har läst halva "90talet.se: eller vem fan komponerade modemljudet?". Ja, jag har uppnått den aktningsvärda ålder då det skrivs böcker om MIN barndom. Inte min personliga barndom förstås, men de fenomen som kännetecknade tiden då jag och mina jämnåriga vänner gick i grundskolan.

Själv var jag mellan 2 och 12 år under detta decennium. Inte jättestor, men gammal nog att känna igen mig. Dock inte i så mycket som många andra i min ålder.
Jag växte upp i en familj bestående av en pappa på landet och en kulturintresserad mamma som aldrig riktigt passade in i den lilla håla där vi spenderade nästan tio år.
I min vardag var det inte tal om att kolla på skräckfilm med kompisarna eller att införskaffa de senaste tv-spelen. Nå, jag ska inte skylla allt på mina föräldrars uppfostran, själv var jag framförallt intresserad av att läsa böcker i timmar och äta sockrig fruktyoghurt med startmüsli som min mor ibland inhandlade som en guilty pleasure. Det gick så långt att jag ljög för mina vänner för att få vara ifred med mina böcker och mitt mellanmålsmissbruk i min asociala bubbla, och det är ett under att jag fortfarande har kvar dessa fantastiskt tålmodiga kompisar.

Genom mina snåla kontakter med omvärlden sög jag i alla fall in delar av nittiotalets trender, och faktum är att genom något slags bugg i verkligheten lyckades min far skaffa mig ett par blå sandaler med platåsula, och min mor inhandlade en turkos top som visade en del av magen (kan dock ha varit så att hon inte begrep att plagget med exotiskt mönster över bröstet var kortare än vanligt nedtill) - detta utan att jag ens bad om det. Jag var aldrig tillräckligt mycket ute i frisk luft och socialt umgänge för att riktigt greppa vitsen med att passa in.
Men jag såg på Arkiv X hos en kompis (som med farsa och två bröder var van vid actionfilm och thrillers, till skillnad från mig, som på flera veckor inte kunde sova efter ett enda avsnitt med Mulder och Scullys rotande i det otäckt övernaturliga).
Tv-spel var fullkomligt främmande för mig fram tills för några år sedan, och tv-seriernas masspsykos nådde aldrig riktigt fram, vilket resulterade i att många av mina raster spenderades stirrande in i skolans tegelvägg, lite i utkanten av kompisgänget där Tre Kronor och Skilda Världar var det givna samtalsämnet medan tuggummina tuggades frenetiskt mellan upprörda käkar.

Däremot följde jag Expedition Robinson, om än utan att jag idag minns särskilt mycket. Men Erik Nivas dramatiska diss i Farmen minns jag, och det gav mig en rejäl skjuts in i mitt framtida, alternativa liv där det diskreta upproret för alltid skulle vara min paroll.
De tidiga nittiotalshändelserna; Kurt Cobains eventuella självmord, Christer Petterssons eventuella mord m.m. kan jag inte heller relatera till. Däremot minns jag disco!
Ett enda disco gick jag på. Jag minns vad jag hade för kläder och jag minns hur det kändes att stå utanför fritidsgården och titta på himlen medan "Around the world" med ATC pumpades inifrån byggnaden. Trots mina ytterst sparsamma besök (som alltså borde skrivas i singularis) var disco ett fenomen som inte ens jag kunde undgå att påverkas av.
Jag var med och målade discoaffischer (enligt en väl utarbetad mall, där bland annat det för vuxenvärlden så kontroversiella "hångel tillåtet" skulle stå med). Disco var skolklassernas motsvarighet till idrottsföreningarnas bingolottsförsäljning. En självklarhet för att dra in pengar - och samtidigt en motsvarighet till dagens facebook.

Tillbaka till nutid: strax efter att tre grabbar givit ut boken "Nittiotalet.se" tar två grabbar på Kanal 5 över facklan och ger tittarna sin version av nittiotalet i pratshowen "Nittileaks".
I en snabb jämförelse av dessa nittiotalsnostalgitrippar konstaterar jag att tonen är något mer under ytan allvarlig i boken, medan Filip och Fredrik hellre lyfter fram ett gäng utflippade händelser från denna era, och låter mer eller mindre relevanta och intressanta gäster lufta sina dåtida privatliv. F & F är kanske inte kända för att ge djupsinnigheten ett ansikte, men det är förvånande att de (hittills) missat eller hastat förbi de riktigt banbrytande fenomenen som internet, mobiltelefon och politiska händelser som tex Ny Demokratis intåg i riksdagen.
Jag vill också ge "90talet.se" en extra poäng för det att författarna drar sina egna dystra slutsatser om åttiotalisternas karaktär och presenterar mer djupgående analyser av vad de olika trenderna och fenomenen gjorde med oss.
Självklart får man plats med mer i en tjock bok än i ett gäng skrikiga halvtimmesprogram på Kanal 5, men det handlar också om vilka val man gör. F & F's utdragna repriser på tveksamma nittiotalshändelser (exempelvis att ägna halva första programmet åt att Adam Allsing ska köra förbi en fartkamera i hög hastighet) imponerar inte på mig.

Att läsa "90talet.se" gör mig alldeles uppskruvad: även om jag inte kan känna igen allt, är det ändå delvis min och mina vänners barndom som läggs under lupp och på ett underhållande och välskrivet sätt gås igenom bit för bit.
Det enda tråkiga är att kvinnornas eller tjejernas generationsromaner/analyser fortfarande lyser med sin frånvaro. Jag vet inte vad detta beror på, men jag vet att det leder till att halva svenska folket inte riktigt kan relatera till nedladdade porrbilder, kojbygge och dataspelsmissbruk på samma sätt (förlåt mina generaliseringar!) som den andra halvan, men ändå gång på gång får ta del av det som om det gällde alla.

Dåliga nyheter

2011-06-01T12:43:00.003+02:00

En lite besvärlig sak är att jag har skrivit upp idéer till skrivarcirkeln någonstans, med betoning på NÅGONSTANS i bemärkelsen VAR I HELA FRIDEN?.

:(

Fredag

2011-05-27T16:04:00.006+02:00

Just nu är jag på föredömligt gott humör. Kanske beror det på fyndet jag gjorde inne på Willys alldeles nyss:

Eller på att jag har så storslagna planer och är lite stissig i huvudet (det är kognitiv rusningstrafik, stor risk för frontalkrock). Mina planer är som följer:
Göra eget pålägg. Nyttigt.
Göra kvällsmat. Gryta. Planerad kvällsmat = skönt!
Kolla på film. Om kille som cyklar.
Skriva blogginlägg om saker som jag tänkte på nyss men redan har glömt bort.
Och så vidare.

Åt den som har skall varda givet

2011-05-23T13:52:00.005+02:00

Ju mindre en människa har, desto mer kräver vi av henne. Vi vill att hon skall vara tacksam, så oerhört tacksam, om hon så bara får en smula eller ett rostigt mynt.
Den olycklige får aldrig välja sin lycka själv, tiggaren måste dansa som en cirkusbjörn för några slantar, och den som flyr skall knipa tyst i sitt gömsle.
Det vore hemskt oförskämt av den som svälter att be om mer än en tallrik ris, bortskämd av den halte att utöver sin käpp be om värdighet, fult av den sjuke att inte nöja sig med en halstablett.

Ju mer en människa har, desto mindre kan vi kräva av henne. Ingen kan tvinga den som har att ge åt andra än sig själv och sina närmaste, och om hon av fri vilja ändå ger, så skall hon applåderas och bugas för.
Åt den som har skall varda givet, men från den som icke har skall tagas också allt hon kan finna av egen kraft. Ty om den halte reste sig, om den svultne kunde äta sig mätt, om den olycklige gjorde sin lycka, om tiggaren krävde sin lön, om den sjuke höjde sin hesa röst: då vore världen aldrig mer vad den varit och vem vet vart det ledde oss då.

Silverdiva

2011-05-13T19:15:00.004+02:00

Jag såg på ESC-uttagningen igår, det var ganska skoj. Det fanns snubbar i långa hattar som var väldigt obehagliga på något sätt. Deras låt var ändå bra. Det fanns även två tvillingsystrar som var sorgligt personlighetslösa. Samt två tvillingbröder som jag inte gillade alls - varken låt eller klädsel (big no-no, som man säger här på intranätet).

Väntar fortfarande på att Eric Saade ska gå ut i media och förklara hur han ställer sig till texten i sin vinnarlåt Popular. Jag behöver det. Jag förstår inte hur man kan komma undan med en så märklig text - att ingen pratar om det. Är det inte konstigt?

Utöver detta vill jag bidra med en egen gammal favorit, nämligen Ukrainas bidrag till ESC år 2007. Kanske tidernas bästa Eurovisionsschlager. Silver, glitter, futurism, drag show, en ettrig melodi att lalla med i, helt utflippad framträdande, humor och en oemotståndlig uppmaning att dansa. Foliehatten med stjärna på ska vi bara inte tala om.

Ps. Det mest intressanta med ESC är nog att tänka på att folk faktiskt har röstat fram alla bidrag som är med. De har inte bara skickat nåt på måfå, de har faktiskt, i alla länder, haft en tävling och valt ut den låt de tyckte var bäst och hade störst chans att vinna. Ibland kan man inte låta bli att undra hur de andra bidragen i deras tävlingar lät, om den de skickade verkligen var det bästa de kunde vaska fram. Svindlande tanke. Ds.

Citat Emil Jensen

2011-05-02T23:10:00.002+02:00

- Hur orkar du bry dig?
Hur orkar du låta bli?
Ditt liv kommer fly dig i ren apati.
Att inte bry sig tar mer energi.

Bad om citatet som fladdrade förbi alldeles för snabbt.
Det satte sig på hjärtat men gick hjärnfårorna förbi.
Nu står det i mitt anteckningsblock. Med Emil Jensens handstil.
Jag är inte kändiskåt, men... Det är roligare än en autograf, eller hur?

Böcker i mängder

2011-04-27T08:57:00.003+02:00

Om ni tittar i min Just Nu Läser Jag-lista så ser ni att jag har en hel del på gång. Det känns fantastiskt! Jag har ju som hobby i livet att läsa böcker, och sen jag snubblade in i vuxenlivet (jag har fortfarande inte rest mig upp och borstat av mig än) har det varit ont om läsande.
Visst har jag läst - det är inte en syssla man bara kan lägga av med sådär - men inte i samma hejdlösa mängder som när jag var mellanstadieunge och genomled dagen i skolan bara för att kunna komma hem, äta mellanmål i två timmar och "glömma" att jag har läxor till förmån för läsandet.

Men nu har det alltså rullat igång. Jag har ju ändå inget bättre för mig (åjo, nog har jag att göra alltid), arbetslös som jag är. Nu när det inte är någon skola heller på några veckor.
Igår var jag på Biblioteket och lånade nio böcker. Ett par receptböcker, två böcker från avdelning Geologi, och så ett gäng romaner. Det är inte ofta man traskar runt på Biblioteket och inser att man inte har någon bok hemma att läsa för tillfället. Att man är fri att låna hem vad man vill.

När jag gick i trappan anade jag förresten att jag nått framsteg av min träning på Friskis. Brukade jag inte bli lite matt av alla steg? Inte nu i alla fall. Detta tog jag med mig i tankarna, en glädje över att ha utvecklats och att kunna se förändring. Spelar ingen roll om den är äkta eller inbillad, huvudsaken är känslan. Kan man berömma sig själv så måste man passa på att göra det, för det händer inte så ofta.

En sak till, på tal om Friskis. Vem mötte jag i trappen (höll jag på att säga, det är i själva verket en ramp som är ganska klurig att gå i utan skor, men leve framkomligheten!) om inte min gamla dagisfrö... förlåt, förskolepedagog? Fast på min tid hette det dagisfröken.
Är det inte ett mysterium hur man kan möta dessa gamla bekanta sådär en femton år efter att man senast hade kontakt med dem, och de 1) känner igen en på en gång (trots att man antagligen växt på både bredd och längd och utvecklat ett nytt, vuxet ansikte, mörkare hår på huvudet, annan klädstil och gud vet allt) samt 2) ser EXAKT likadana ut som de gjorde för de där femton åren sen?
Man förväntar ju sig några fler rynkor, lite gråare hår, lite krummare hållning, lite tröttare ögon och så vidare - men icke. Det är som att det inte gått en dag, och ibland undrar man ju.
Är det månne något som barnen utsöndrar, ett liksom konserverande ämne som bevarar dem oförändrade genom åren?
undrar inte ni också hur det är möjligt, hur det går till?

Loserdagarna äro räknade

2011-04-26T10:29:00.003+02:00

Jag har i alla fall lurat systemet nu.
Om jag inte får jobb i sommar så tänker jag ta en intensivkurs i körkort. Ha! Det hade ni inte räknat med.

Exklusivt erbjudande, endast hos Plombisk! Svara nu och få en söt men meningslös pryl på köpet!

2011-04-25T23:08:00.006+02:00

Nu får en bild av mig. Den har viss politisk klang och är tecknad i paint och i avsvalnat vredesmod. Jag är inte emot yttrandefrihet och jag är inte för att slå in pannbenet på korkade människor, vill jag tillägga. Däremot kan jag tänka mig att erbjuda korkade människor en omfattande kurs i civilt beteende, logiskt tänkande och konsten att inte blåsa upp sitt ego så mycket att man förlorar förmågan att tänka på andra än sig själv. Det är väldigt snällt av mig måste jag säga.

Vredesmodet utlöstes av denna artikel, eller snarare dess kommentarer. Men ni vet vad man brukar säga va? De är inte så många som de verkar, de är inte så många som de verkar... De korkade människorna alltså.

Födelsedagen

2011-04-20T21:18:00.002+02:00

Födelsedagen är den dag då man firar att man finns. Man får en bekräftelse på sin existens, vilket kan vara bra om man ibland tvivlar. Om man har en födelsedag, så vet man att man har fötts, och har man fötts och inte är död, då finns man. Det är en häftig insikt.
Jag har matat änder. Det får man väl ändå kalla en ganska bra födelsedag. Utöver det har jag fått så många gratulationer att det svindlar i huvudet, och paket har jag fått, och på gympa har jag varit, och väder var det i himlen idag också. Jag är nöjd. Man är som ett litet barn på väg till tivoli. Födelsedagen är nästan en vanlig dag. Men inte egentligen. Man får inte glömma att födelsedagen är superviktig eftersom den är en påminnelse att man finns. Ifall man glömmer.

Ett förvirrat inlägg

2011-04-19T11:52:00.003+02:00

Den här lägenheten är vacker.
Mina tankar går för snabbt och jag inte hålla en tråd.
Jag är arg och orolig. Mänsklighetens jury dömer ut mig som ful.
Igår tvättade jag och lagade mat. Jag lyckades vända en sådan småsak
till något positivt: Jag är inte helt oduglig. Jag kan kanske inte mycket,
men jag kan tvätta och laga mat när det krävs.
Det är varmt här inne. Dagen har inte börjat än, jag läser en bok.
Blommorna vill ha vatten idag också. Det är två veckor kvar tills jag ska Arbeta.
Jag menar Praktisera, men det är storslaget för mig.
Igår boxades jag med en kille som inte kunde boxas och prata samtidigt.
Han kom av sig. Jag tyckte att jag hade sett honom förut.
Egentligen är det för varmt för att ha långbyxor.
Man kan tänka att Gud har skapat just det man är och att man får hålla sig till det.
Inte försöka bli någon annan. Passa in, ni vet.
Jag tänker att ingen kan skratta åt mig. Det hjälper. Ingen kan skratta åt mig.
Magiska ord. Då skrattar ingen. Då är det bara.

Hjälp

2011-04-18T13:47:00.002+02:00

Jag skulle behöva ett textsamtal nu.
Men jag har inte textsamtal förrän om, vad är det?, två veckor eller så. Kanske tre. Tre är det nog. Eller kanske fyra?
Det är en liten katastrof. Jag behöver be någon om hjälp. Hjälpen behövs nu.

Skriva

2011-04-18T13:30:00.003+02:00

Så här är det när jag skriver: kaos.
Jag vet inte om det är något för mig. Att skriva.
Jag harvar mig framåt, men vågar inte se bakåt. Mitt skrivande är som en rostig kärra med en gammal motor som puttrar framåt och lämnar fläckar och spår efter sig. Jag måste framåt, annars vet jag inte hur man gör. Jag har haft strikta regler för mitt skrivande; alla stycken är lika långa (i princip; exakthet hade inte fungerat), jag tar emot kritik och förslag med tefloneffekt, jag går aldrig tillbaka för att redigera. Det blir för fullt i huvudet då. Vågar inte ha så mycket i huvudet. Vågar inte tänka.
Jag påminner mig om att det kan finnas saker man kan ändra på. Saker som inte håller. Sånt som skulle funka bättre om man gjorde på något annat sätt. Men det vågar jag definitivt inte tänka på så jag försöker att låta bli att minnas det. Här ska ingenting ändras. Jag har fullt upp med att ta mig framåt, får inte plats med något mer i huvudet. En boll i luften, inte mer.
Jag vet inte om det är något för mig, att skriva.

Tills vidare

2011-04-17T15:53:00.003+02:00

Här får ni tre roliga rutor att roa er med:

Besökarna (film)

2011-04-10T20:43:00.004+02:00

Den mest sedda filmen i det här hushållets dvd-samling heter Besökarna, och det är en svensk skräckis från mitt födelseår, 1988. Den ligger alltid högst på listan över potentiella filmer att se en tråkig kväll då man inte orkar pallra sig bort till videoaffären. Det är nämligen en både kuslig och underhållande gammal kultrulle som allt för många människor har gått miste om.
Detta vill jag ändra på. Ni som inte har sett Besökarna måste helt enkelt göra det snarast.

Ni kanske tror att det är en kultkalkong, det vill säga en gammal film som är menad att vara seriös och kanske sedellärande men som idag framstår som så pinsamt dålig att det blir komiskt. Den sortens filmer, vars kassa manus och överdrivna specialeffekter fått nytt existensberättigande tack vare just sin underhållande uselhet, är inte alls ovanligt inom skräckisvärlden.
Så är det dock inte med den här filmen. Besökarna är en verkligt bra film som fortfarande håller, och när den är rolig så är det för att det är meningen att den ska vara rolig.

Låt mig då förklara för er varför denna film är värd att se om och om igen.
För det första har de för gemene man okända filmskaparbröderna Patrik och Joakim Ersgård valt att förlägga handlingen till ett stort hus ute i skogen. Och är det något som passar som ryslig stämingsskapande så är det ett hus. Ett gammalt hus, med okänd tidigare ägare, långt utanför civilisationen, flera våningar inklusive vind, ja, ni fattar. Spökhus är helt enkelt ett smart val när man ska skrämmas.
För det andra spelas de flesta rollerna av stora namn som står sig än idag. I centrum har vi Kjell Bergqvist och Lena Endre, och bara att se dessa nutidsfavoriter i trettioårsåldern är en anleding att kolla in Besökarna.
För det tredje växlar den här filmen på ett fascinerande sätt (fascinerande för att det faktiskt funkar) mellan stor komik och otäckt oförklarliga fenomen. Man kan med andra ord kissa på sig av både skratt och skräck. Jag anser att förväxlingsscenen med en spökjägare och en brevbärare är något av det roligaste som gjorts, samtidigt som den desperata kampen på liv och död i slutet av filmen är lika läskig varje gång jag ser den. För att inte tala om den korta sekvens där Lena Endres ansikte förvrids i ett omänskligt flin i mörkret.

Gillar man obehagliga filmer; skräck, rysare eller vad man ska kalla det, så bör man inte missa Besökarna. Självklart kan jag inte garantera en härdad tittare några nya kickar i denna relativt snälla film, men den bör absolut ses ändå. Något blod och våld är det inte tal om, här rör det sig om psykologisk skräck och övernaturliga inslag med demoner och ondska.
Gillar man roliga filmer så ska man se Besökarna, som består av mer eller mindre komiska detaljer och inslag i nästan alla scener utom de som är menade att vara riktigt läskiga.
Gillar man Kjell Bergqvist och Lena Endre så ska man såklart också se Besökarna. Bergqvist kunde även på den här tiden spela lättretlig och småbitter, och trots att jag brukar tröttna på skådisar som alltid spelar samma slags karaktär så tröttnar jag inte på Bergqvist, av någon anledning.
Gillar man svensk familjedrama, så... Tja, det här kan kanske inte klassas som familjedrama bara för att det förekommer en familj. Men visst får även de problematiska situationer som kan uppstå i en familj plats i den här mustiga rullen.

Se tillbaka, se framåt

2011-04-07T15:31:00.003+02:00

Ni vet när man blir äldre och tittar på bilder av sig själv som ung, och man säger högt, till sig själv eller till barnbarnen eller katten eller blommorna, att det är sund att man gick runt och var missnöjd med sina runda lår eller sin för stora näsa eller att man hade dubbelhaka, för titta, egentligen var man ju jättesöt, jättefin.
Sånt där kan man se i efterhand, och man önskar att man kunde gå tillbaka i tiden och berätta för sig själv hur fin man var, och i brist på det försöker man förmedla den insikten till de som är unga nu, försöker få dem att förstå hur fina de är, och att det är så synd att de ska gå ner sig i anorexiträsket eller klaga inför vännerna över sitt midjemått eller dra för stora växlar på att de inte fått sin första kyss än, när de egentligen är så fina och dugliga som de är.
Men det hjälper ju inte. För ett klokt ord, hur långt in det än lyckas nå i den förnuftiga delen av hjärnan, gör ingen nytta om den inte lyckas omvandlas till en insikt i mottagarens känslocentra.
Och av nån förbannad anledning går den processen väldigt segt.

Men ni vet, hur man kan se på en annan människa och tycka att det finns ju så mycket värde, så mycket vackert där, och det är så man storknar när denna människa öppnar munnen och påstår sig vara usel, värdelös och misslyckad.

Jag vet. Jag vet hur bra jag har det. Jag kan uppskatta det.
Jag vet att jag har begåvningar. Jag är snäll och tolerant, eftertänksam, jag lyssnar bra, jag har humor, jag kan skriva, jag läser mycket, jag är speciell och unik.
Men det hjälper inte. Vågskålen med positiva egenskaper får vara hur fylld den vill, i den andra vågskålen ligger ändå jag och trycker ihop mig, tävlar mot mig själv och tynger ner, samlar allt dåligt jag kan hitta, det må vara den minsta dammtussen i det mest avlägsna hörnet, den ska ändå med och tynga, tynga, så att den onda sidan kan vinna.

Jag vet hur dumt det är. Men jag har hamnat på fel sidan av mig själv. Jag tror inte på mig själv när jag säger att jag är sämst, men det är en relativ sanning, en sanning som känns närmare att acceptera, och någonstans måste man börja. Så jag rör mig här omkring, sätter upp och utgår ifrån regeln som säger att en bra sak kan aldrig väga lika tungt som en dålig.
Att lyckas inom ett område betyder att en gång lyckas inom ett litet område. Att misslyckas betyder att vara misslyckad.
Visst är det dumt? Vad ska vi göra åt detta? Berätta för mig att jag inte är misslyckad? Jag vet. Jag vet, men jag känner inte. Och den dumma människohjärnan är en gång skapt så att den lyssnar mer på sina kemiska puckoprocesser till känslor än till klara fakta och vetenskap. Känslorna; de är en vätska som tar sig in i alla skrymslen de vill. Kunskapen, den är en kloss, som fastnar i labyrinten, har fel form och kan inte anpassa sig till sin omgivning lika bra.

Ni vet hur man när man blir lite äldre ser tillbaka på sig själv med ömhet och lite sorg och frågar sig varför man inte kunde se hur bra man hade det, och hur bra man var.
Då har man glömt hur det fungerade när man var ung. Hur man fortfarande var ung och därför, naturligtvis, rädd för allting. Så mycket att förlora. Så mycket att leva upp till. Så mycket att försöka hänga med i. Så oerfaren. Så mottaglig för allt hårt, tungt, ont.

Jag vet att det kommer bli bättre. Jag vet att jag måste kämpa för det också, även om jag helst låter bli.
Ni vet hur svårt det är att, säg, springa en runga på fem kilometer istället för att äta godis. Eller hur man kan välja en dum komedishow på tv istället för den där två timmars-dokumentären om läget i Afghanistan.
Fast lite svårare. För jag vet inte riktigt hur man gör.

Gör min dag

2011-04-07T14:13:00.003+02:00

Nääe! Nu räcker det. Nu har jag suttit i nästan en timme och läst inlägg efter inlägg i den här eländiga bloggen. Eländiga, eländiga blogg.
Det har hänt så mycket sen jag sist var inne och tittade. Och jag kan inte sluta läsa, för det vore att gå miste om karamellerna, att slänga bort en halvfull godispåse.
Men jag måste! Måste lägga ifrån mig påsen och med choklad runt hela munnen gå vidare i livet och göra det jag ska istället. Även om det är svårt.

G som i g-punkt drivs av min kompis Mette och hennes kompis Maria, och det är något av det bästa internet har att erbjuda. Glöm roliga klipp på youtube, glöm intressanta dokumentärer på svtplay och glöm alla smarta krönikörer som slår näven i bordet på sina bloggar.
G som i g-punkt är som en komprimerad variant av allt detta, och lite till, och den får inte missas. Gå in och läs, eller lev i evigt mörker. Eller, i alla fall i evigt lite mindre ljus än ni kunde ha fått.

Kroppskonst

2011-04-01T16:54:00.004+02:00

Många människor med kreativ ådra ritar gärna nakna kvinnokroppar, vissa målar även manskroppar, en del skissar händer eller ansikten.
Det är ofta begåvat och snyggt, men lite tråkigt. Ibland inte ens begåvat utan bara anskrämligt fult (tänker då främst på unga tjejer som hyser en förkärlek för att måla oproportionerligt anorektiska kroppar, ansikten med enorma läppar och totalt översminkade ögon varefter de kallar sig konstnärer).

Själv föredrar jag att lägga till något unikt i mina bilder, något som gör det till mer än ännu en naken kvinnokropp i mängden av nakna kvinnokroppar. Gärna något skruvat. Något surrealistiskt, där ett föremål tycks transformeras in i något annat.

Ta en titt på bilden. Fundera över vad den vill säga, vad den egentligen föreställer. Tolka på.

Jag ger er en extra bit papper där man kan skymta något jag ritade på framsidan av föregående papper. Som en bonus.

Adjö så länge.

Jobba på

2011-04-01T11:22:00.002+02:00

Ibland känns det som att det är så överväldigande mycket jag måste jobba på.
Och jag är ju som bekant inte jättebra på att jobba på flera ansträngande saker samtidigt.

Detta jobbar jag på (fast det mesta ligger mer eller mindre på is):
- Bättre hållning
- Sluta svära
- Sluta bita på naglarna
- Sluta vara rädd för allting
- Vara mer trevlig och inbjudande
- Bli bättre på att sporadiskt höra av mig till med människor utan specifik anledning
- Inte undvika att höra av mig när jag har en specifik anledning för att jag tror att folk ska vara arga för att jag inte hört av mig tidigare
- Skaffa jobb (om det bara vore att "skaffa"!)
- Slänga/ge bort saker som jag inte behöver
- Ta bättre hand om hushållet
- Ta mer ansvar i vuxenlivet
- Inte sitta och blogga om hur jobbigt det är att åstadkomma saker när jag skulle kunna lägga tiden på att åstadkomma saker istället

Ni ser? Jag säger bara "orka". En vacker dag kanske jag duger som jag är istället, det hade varit en bra början till ett nytt liv.

Vassa tänder i drömland

2011-03-31T16:00:00.005+02:00

Hade den märkligaste dröm.
I min nacke, strax under hårfästet, hade två vassa tänder växt ut, i form och storlek liknande en vanlig katts hörntänder.
"Vad ska jag göra?" frågade jag Patrik.
"Du får nog prata med din tandläkare" föreslog han.
Ganska så obehagligt, men jag tog det ändå inte så allvarligt.

Drömde sedan vidare på liknande tema, där ett sjukhus härjats av en rad märskliga dödsfall. Nedblodade kroppar hittades i sina sjukhussängar, och ingen kunde förstå vem som gjort detta eller varför.
I källarrummet, möjligtvis en obduktionssal eller "bårhuset" klev läkaren, som spelade huvudrollen i min dröm, in. Ljuset var släkt och rummet skumt, men inte kolmörkt. På golvet något tungt, han snubblade över det och föll. Ännu ett blodigt lik. Innan han hunnit upp på fötter överfölls han av någon. En kvinnlig läkarkollega, med sorgsna ögon, vassa tänder och blod runt munnen. Hon bekände sin kärlek för honom och berättade hur hon väntat och längtat efter att han skulle besvara hennes känslor.
En vampyrhistoria i bästa sjukhusromantiska stil. Inte helt olikt en slashad Arkiv X-historia, bara det att Mulder arbetar som läkare och Scully smittats av vampyrvirus.
Min hjärna, vad vill du säga mig med det här?

Ang. kvotering

2011-03-24T14:10:00.006+01:00

Hej!
Eftersom du som läser nu är emot kvotering tänkte jag förklara för dig vad det finns för anledningar satt syssla med en sådan "orättvis" och "kontraproduktiv" företeelse. Inte för att du ska bli övertygad kvoteringsförespråkare, utan för att du behöver tänka några centimeter till där näsan tar slut.
(Och HUR kan jag veta att du är emot kvotering? Jo, därför att typ 99% av alla människor är det eftersom de tror att det handlar om att ersätta Einstein med Crazy Cat Lady - vilket förstås vore dumt.)

Okej. Kvotering är inte enkelt. Det är en svår fråga. Det finns säkert massor av exempel på situationer där kvotering vore olämpligt, eller har tillämpats och visat sig leda till negativa resultat.
Kvotering är inte den enkla lösningen på ett komplext problem, men det är inte heller MOTSATSEN till att välja kvalitet.

Vad ska vi göra åt att det finns fler personer som heter Göran än som har en vagina i bolagsstyrelserna? Ska vi rulla tummarna och vänta på bättre tider?
Är sådana här saker ens ett problem? Enligt vissa är det inte det - man menar att det är något slags helt oviktig slump som ligger bakom, eller att en kvinna helt enkelt inte klarar av den sortens arbete (med "den sortens arbete" åsyftas främst högavlönat arbete, men även alla möjliga andra sorters arbete inom alla möjliga sorters branscher faller under samma princip).

Detta med att kvinnor av naturen lär vara lite lätt efterblivna när det kommer till saker som utspelar sig utanför hemmets väggar, är också ett vanligt argument för att ge män lite högre lön.
Män, menar man helt okritiskt, är fysiskt starkare än kvinnor som bär matkassar, föder barn, bär barn, lyfter gamlingar och svabbar golv - män är dessutom generellt bättre på diverse tekniska saker.
Okej, låt oss godkänna den världsbild som säger att män är starka och har sinne för teknik. Innebär det på något sätt att de är bättre på precis ALLT ANNAT också?
Varför skulle de annars lyckas bättre, komma längre och tjäna mer nästan överallt?

Jag ska inte uppehålla mig vid frågan om huruvida kvinnor är nåt slags ofärdigt schabbel som Gud inte riktigt fick till efter att ha lagt all kraft på att skapa den fulländade och normala mannen.
Jag ska istället ge några exempel på varför kvotering kan vara värt att ge en chans:

1. Nej, det är inte en slump att vi har män överallt utom i hemmet. Det är ett system. Tro det eller ej. Och vill vi förändra det systemet så får vi krångla ut tummen ur röven nu, för det kommer inte förändra sig självt.

2. Nej, det är inte så synd om de män som väljs bort. I alla fall inte mer synd om dem än om den intelligenta och duktiga blattekillen som väljs bort för att han inte riktigt passar in bland de vita som inte bryter, eller den begåvade kvinnan som väljs bort för att hon inte är så snygg och antagligen kommer vilja vara hemma med barn (de som anställer hennes man oroar sig inte för sånt, män är som bekant inte hemma med barn i onödan om de har en fru).

3. Vi missar kompetens när vi använder samma mall på alla människor och väljer bort de som inte passar in eller känns obekväma. Placerar vi vid makten nästan enbart välbärgade män i femtioårsåldern så missar vi fett med perspektiv. De här männen är säkert jättetrevliga, men de vet inte ens om att de är privilegierade utan utgår ifrån att deras erfarenheter och perspektiv är allmängiltiga, vilket de inte är!

4. Någon måste börja. Det är väldigt lätt att hitta på att någon annan har ett större och viktigare ansvar. Men, vet du vad - bara för att det inte är ditt FEL, betyder det inte att du inte har möjlighet att göra någonting åt problemet. Nu är det så här att vi sitter ihop i en enda lång kedja, eller blomsterdekoration, eller vilken metafor man nu föredrar att använda - och om du tar ett steg så kanske någon annan gör det också, och en vacker dag faller det sig helt naturligt att involvera alla och inte bara de som har den fetaste räkmackan att glida på.

5. Nej, vi kommer inte att plocka upp valfri person från gatan för att ersätta en nationalekonom. Vi är inte dumma i huvudet. Det borde inte du heller vara, men om du tror att det är så det går till så börjar man ju undra.
Däremot kan det hända att vi väljer en kvinna framför en lika duktig man, för att vi vill åt de synpunkter och erfarenheter hon har som han saknar. För att vi behöver det. För att vi redan har 28 gubbar och det vore trevligt med någon som kan komma med något nytt.
Men ta det lugnt, Göran sitter inte i klistret. Han hittar något annat, precis som alla andra som någon gång blivit bortvalda i hård konkurrens fått göra. Och nej, vi kan inte låta Görans bakslag hamna i fokus när vi jobbar för att nå ett jämställt samhälle.

6. Kvinnor är inte dumma i huvudet. Men när debatten ekar "kompetens före kön" är det lätt att dra slutsatsen att alla som inte är vita medelklassmän är lite sämre och mindre begåvade, eftersom de inte syns till någonstans.
Hört talas om kvinnlig intuition? Eller hur duktiga kvinnor är på att lyssna och bry sig om andra människor? Tack för att vi i alla fall får ha de ovetenskapliga generaliseringarna att visa upp som bevis på att kvinnor också har något att komma med i världen.
För övrigt blir män som varit hemma med barn ofta befordrade, eftersom man ser detta som en värdefull erfarenhet som kan komma till nytta i arbetslivet. Detsamma gäller dock inte för kvinnor som är hemma med barn.

7. "Kvotering är inte jämställt, eftersom det är särbehandling". Kvotering är inte jämställt, nej. Det är inte samhället heller, även om det gärna vill verka så. Kvotering är en metod för att nå ökad jämställdhet. Det är väldigt bekvämt att utgå ifrån att alla har likadana förutsättningar, även om verkligheten är en annan. Tydligen är det lättare att acceptera att samhället missgynnar halva befolkningen, än att en metod för att nå ökad rättvisa inte hjälper alla lika mycket.

8. Samhället är en cirkel, som är ett hjul, som rullar framåt.
En vanlig invändning mot kvotering handlar om faktorer i samhället som kan sätta käppar i hjulet. Vi anställer inte en kvinna för att ditten och för att datten.
Men! Om vi anställde en kvinna skulle vi vara med och börja förändra de här problematiska samhällsfenomen. Ta till exempel en skivhandlare, som menar att han inte har så många skivor med kvinnliga artister för att det finns så få sådana och det är så liten efterfrågan. Men om han vågade vara en pionjär skulle han kanske bana väg för fler sålda skivor av kvinnliga artister och fler kvinnliga artister som vill satsa på musik när de märker att det går.
Som sagt, någon måste börja. Men ingen vill börja, eftersom det i början kommer att kosta lite, vara lite besvärligt. Inte minst när man bemöts av arga människor som tycker att alla försök till framsteg är extrema och överdrivna.

Ett annat problem, apropå punkt åtta, är fall där kvinnor på manligt dominerade arbetsplatser upplever att de blir bemötta med härskartekniker. Det är förstås bedrövligt om än logiskt, men kan kanske avhjälpas om kvinnor bland män och vice versa blir mer vanligt förekommande.

Men för att överhuvudtaget kunna tycka något i frågan om kvotering, måste vi först konstatera att vi har ett problem (kvinnor har mindre plats i samhället än män) och sedan fråga oss vad vi är beredda att göra åt saken (ingenting/någonting).
Många av er fastnar nog redan på första punkten, och utgår ifrån att det nog bara är hittepå det där med att vi inte är jämställda, egentligen är vi ju bara olika och vill olika saker. På samma sätt som fattiga människor vill vara fattiga och rika vill vara rika.
Ni andra, som går vidare till punkt två, kan väl berätta för mig vad ni tycker att man ska göra istället. Jag är nyfiken.

Ps. Även om detta inlägg mest kretsar kring kvinnors möjligheter i högavlönade yrken, så är min ståndpunkt densamma när det gäller män på kvinnligt dominerade arbetsplatser, personer med invandrarbakgrund i arbetslivet osv. Ds.

Ny frisyr och diverse andra ickereflektioner

2011-03-24T11:01:00.003+01:00

Min frisör är stort fan av The Ark. Förra gången hon klippte mig pratade hon om att hon skulle gå på en konsert med The Ark. Den här gången pratade hon också om att hon skulle på en konsert med The Ark. Helst vill hon dejta Ola Salo. Jag ser The Ark-fanatism som ett positivt drag hos en frisör.

Mitt intresse för att reflektera över vilka kläder jag drar på mig är dock fortsatt lågt. Idag ser jag ut som en hösäck, dock med en piffig sextiotalsfrisyr. Piffig hösäck, jag i ett nötskal.

Just nu har jag bara flytten i huvudet. Mitt fokus är inriktat på att packetera och leverera, dock saknar jag något slags system att arbeta efter. Men det är väl bara att kötta nu. Få bort så mycket som möjligt. Jag vill ägna min dag åt detta arbete.

Någonting, kanske en ondskefull yttre kraft, gör mina torsdagar till segmos.

Minnet

2011-03-21T11:47:00.002+01:00

Jag har ett mycket kort minne. Det sägs att guldfiskar inte minns mer än några sekunder, vilket lär vara en myt, men jag tror i alla fall att jag har sämre minne än en guldfisk.
Oftast minns jag inte vad jag gjorde igår. Just nu minns jag; igår var vi mycket i den nya lägenheten och packade upp, och jag minns att vi satt i soffan med lakan på eftersom den står framför mig där jag sitter nu.
Men om ett par dagar kommer jag bli tvungen att tänka efter en minut om någon frågar mig vad jag gjorde i helgen.
Jag minns också att jag nyligen satte igång att packa ner böcker ur en bokhylla här hemma, vilket jag skrivit på min lista att jag ska göra idag. Men det var ett bra tag sedan nu, och sedan hände någonting mer, och nu sitter jag här, men jag kan inte minnas vad jag gjorde efter att jag rotat i bokhyllan.
Det händer att jag inte minns vilken årstid det är, eller vilken månad. Dagarna kan också vara svåra att minnas förstås. Det krävs bara några sekunder att tänka efter så kommer jag på det, men ändå.

Är detta normalt? Ja, det kanske det är. Det kanske är hur normalt som helst. Hur ska jag veta det.

Ny favoritlåt

2011-03-20T21:09:00.003+01:00

Brukar vakna på morgnarna av att Patriks radio går igång. På hög volym. Med ett monotont surrande bakom själva radiosändningen. Och självklart med hysteriska morgonpratare och stundtals hemska låtar man måste genomlida.
Det händer dock att man vaknar till lite och med ett leende på läpparna får möjligheten att njuta av musik som faktiskt är bra, trots att det egentligen är för tidigt på morgonen för att man ska vilja tillåta ljud att tränga sig in i huvudet.

För att komma till saken som jag hade kunnat komma till omedelbart om jag hade velat (men det ville jag inte), den här låten spelades en morgon för ett tag sedan. Love you anyway med Boyzone. Jo, pojkbandslåtar kan vara bra. Och det här är skitbra.
Jag vet inte vem som skrev texten, men jag njuter i fulla drag av delirious - serious - curious-rimmet och melodin har ett stenhårt sväng. Jag vill göra en cover på den här låten, den är så löjligt sjungvänlig. Var lite orolig att videon skulle vara riktigt dålig, men den är inte det, den är helt otippat gay istället. Kul!

Apropå mode

2011-03-15T14:15:00.002+01:00

Mitt intresse för utseende och kläder är relativt. Man skulle nog kunna säga att det går i perioder. Vissa dagar, vissa veckor, rör det mig inte i ryggen hur jag ser ut och jag vet knappt vad en spegel är. Andra gånger letar jag genom garderoben efter det perfekta plagget, det snyggaste matchningen, väljer noggrannt ut och provar olika kombinationer.
Detta har ingenting att göra med om jag ska träffa människor eller ej. Det är fullständigt okorrelerat.
Igår dök jag till exempel upp på skrivarcirkeln i trasiga jeans och ett spräckligt linne som stack ut under en blårandig stickig stickad tröja. Total omatch. Jag har samma kombo på mig idag. Att bry mitt huvud med tankar om mitt utseende känns lika främmande som att börja studera ekonomi vid universitetet. Håret? Tja, det ligger på huvudet, finns det något mer att säga om den saken?
Andra gånger kan jag vara väldigt medveten om hur jag ser ut, men för tillfället är det väl något annat som tar upp plats i den delen av hjärnan. Jag vet inte vad. Jag kanske är lite stressad.
Men se upp, en vacker dag dyker jag upp i något som faktiskt inte direkt är omatchigt, trasigt och svettigt utan rentav lite genomtänkt och med ett armband till. Men som det känns nu lär det dröja ett tag.

Adieu!

// Modeoraklet Dean

Pudel

2011-03-14T14:06:00.003+01:00

Jag har hittat orsaken till förra veckans bugg. Det fanns alltså fysiologiska / biologiska orsaker till min tillfälliga svacka. Jag ber om ursäkt för den radioaktiva läckan ur min annars så perfekta yta.
Men nu är jag tillbaka på banan med nya krafter. Vaknar halv elva, går upp, sätter mig och ritar och har ångest över att tiden går snabbt. Imorgon och i övermorgon är fullbokade som vanligt.

Dagbok från en förvirrad

2011-03-11T10:43:00.003+01:00

Skrev en lista igår morse för att lokalisera mig i Att Göra-djungeln, men utförde bara de minst ansträngande sysslorna samt glömde bort att ringa det där telefonsamtalet som var viktigt, tappade bort lappen och dagen gick.
Två saker står i almanackan idag: skriva + ringa. Jag har ingen lust. Det är väl en oduglig ursäkt. Känner mig konstig i magen och på oroligt humör, somnade igår med kvällspigghet samt en stark känsla av att inte vilja somna för att jag inte ville vara med om nästa tomma dag.
Vaknade med känslan av att vara nervös och obehaglig till mods. Hade drömt den typiska drömmen, om att komma till skrivarkursen som jag håller i men ha glömt att planera upplägget. Panik, men jag försökte låtsas som ingenting. Vaknade och insåg att jag inte har mejladress till alla medlemmar, måste fixa det.

Tisdag och onsdag kände jag mig kreativ, tror jag, men var upptagen och hade inte riktigt tid. Skrev, men på annat, på tåget hem i onsdags. Sedan kom mina lediga dagar och med dem någon slags apati. Vad ska jag göra?
Rastlös i kroppen, konstig i magen, orolig, ingen ingen alls lust att göra det enda jag ska göra idag. Sen ska jag träffa en kompis och jag vet inte om jag vill det heller. Vad vill jag?
Gick och lade mig igår med tanken på en friktionsfri vardag. En sådan finns förstås inte - ändå hade jag nyss påstått att det var en sådan jag levde. I skarp kontrast till hur jag sedan låg och förbannade de känsloimpulser som inte låter sig kontrolleras. Varför är jag inte en robot? Eller, vad kräver de av mig? Var går gränsen?
Igår tänkte jag också på att man måste kunna fejka välmående, det är något av det viktigaste man får lära sig som fungerande social varelse. Men jag påminde mig själv om att jag också lärt mig att inför vissa måste man vara ärlig jämt, alltid berätta konkret och tydligt hur man känner.
Jag pratade med mig själv mycket igår, när jag var stressad. Sedan mindes jag uppmaningen att låta det vara, låta det gå rakt igenom mig utan att reagera. Det fungerade ganska bra. Ett gott tips.
Nu tänker jag på garam masala.

Jag har svårt för gränser. Kanske gör jag för stor grej av det. Jag pendlar mycket mellan utan att hitta ett bra lagom läge. Som när jag får lite oro och påminner mig om att jag inte ska låta det gå ut över andra. Men det gör det alltid, trots att jag försöker dra åt andra hållet. Jag kan bara överdriva. Det är ännu värre. Men X vill att jag ska vara glad och trevlig och fungera bra, Y vill att jag ska vara ärlig och tydlig. Det är svårt att hitta mellanläget och det som är rätt. X och Y vill att jag ska sluta blogga - det tar av min viktiga tid och jag bara ältar. Jag ältade mer förut, nu försöker jag vara stabil och saklig. Att blogga var ibland som att gå till en psykolog, eller nåt. Jag skriver bättre än jag pratar.

Jag talar som ett psykfall. Jag är inget psykfall. Min vardag är nästan friktionsfri. Frågan är var gränsen går. Det finns alltid svältande barn och diverse andra att jämföra sig med.

Jag vet inte vad jag ska göra idag.
Jag är sugen på bearnaisesås. Kanske ska jag göra sås för att fördriva tiden. Ingen kommer säga att jag är en dålig människa. Det är bara ett faktum. Allt måste vara bra.

Dagens outfit

2011-03-10T15:16:00.002+01:00

Bara för att det var flera dagar sen jag bloggade och otroligt länge sen jag skrev om "mode".

Idag har jag på mig ett lavendelblått linne från Indiskas barnavdelning (den avdelningen försvann för många år sen) med en påsydd katt som skjuter rygg. Till det matchar jag med en härligt blågrönlila-rutig skjorta som gått i arv från min far och som även flitigt används av min sambo (som inte frågar om lov, men allt ditt är mitt sägs det ju). Slutligen bär jag ett randigt skärp till mina svarta, utsvängda byxor som min mor har fått äran att sy in och upp ty de var så trasiga och slitna längst nere att jag trampade på de halvt avslitna tygstyckena. Byxorna köptes för många år sedan i en barnklädesaffär och har sex praktiska fickor (!).

Jag begriper inte hur min modeblogg fortfarande kan vara så okänd och ligga så långt ifrån topplistan. Jag har ju den överlägset fräschaste, dyraste, mest exklusiva stilen i landet!

Nu ska jag dricka grönt te och sen ska jag ut och träffa en kompis.
Tjingeling!

Inför finalen i melodifestivalen

2011-03-06T02:33:00.003+01:00

Vi har en final! Vi har inte en vinnare, men vi har ett gäng som ska slåss om resan till Tyskland.
Här är vad jag tycker om finalisterna (med personligt betyg samt hur bra jag tror den står sig i Eurovision):

Swingfly's Me and My Drum är fortfarande ett litet mysterium. Det är för mycket rap för att passa in i schlagervärlden, men jag erkänner att det är en glad refräng. Tyvärr är det inte så mycket mer än så, tycker jag.
Betyg: 2,5
Chans: 3,5

Danny's In The Club är inte heller någon favorit. Faktiskt påminner den om ovanstående; man somnar till mellan varje refräng. Och jag tycker inte att Danny har någonting att säga någon med den här technogrunkan. Det finns bättre.
Betyg: 2
Chans: 2

Sara Varga gick som genom ett mirakel rakt in i finalen med Spring För Livet. Det är en svängig visa med vass text, och visst vore det spännande att utsätta Europa för en engelsk version av den här udda fågeln.
Betyg: 4
Chans: 3

Linda Bengtzing är inte så värst rolig, enligt mig. Hon skuttar över scenen med fjädrar i håret, och när hon kliver av den kan man glömma henne. Vi gillade det här på nittiotalet, men nu vill vi ha nåt annat.
Betyg: 2
Chans: 2

The Playtones med The King var lite ösiga och käcka, men någon vinst blir det nog inte. Låt låten hamna på svensktoppen, dansbanan eller någon annanstans där den hör hemma. Goa gubbar i Eurovision - nej tack.
Betyg: 3,5
Chans: 2

Brolle hade en snyggt sparsmakad show och en helt klart godkänd låt i 7 Days And 7 Nights. Det är en ösig låt, som känns sådär som det känns när något fint tar slut men man ändå är glad med lite tårar i ögonen. Som när ljusen går upp i biosalongen och eftertexterna rullar. Bra jobbat Brolle.
Betyg: 4
Chans: 2,5

The Moniker, Oh My God vad jag är glad att den här låten tog sig ända till Globen, för den här tror jag verkligen har en chans. Scenshowen är oklanderligt käck och galen, känslan är på pricken, låten håller en hög nivå och Monikern charmar brallorna av vem som helst.
Betyg: 4
Chans: 5

Nicke Borg gjorde en rockballad i Leaving Home, och alla kan vi behöva en sådan ibland, men jag börjar tröttna lite nu. Sedd i nytt ljus är den inte så bra, framförallt inte tillräckligt stark, inte tillräckligt intressant för att ha en chans.
Betyg: 2,5
Chans: 1

Sanna Nielsen har inte en chans med sin I'm In Love. Åtminstone hoppas jag inte det. Liksom hos Bengtzing saknas det en lust att bjuda på något nytt och spännande och allt harvar bara på i invanda spår. Dessutom tycker jag att Nielsen är en otroligt ointressant och personlighet som inte sjungit något bra sedan Hela Världen För Mig.
Betyg: 1
Chans: 2

Eric Saade's Popular har faktiskt växt i mina öron. Märkligt nog tycker jag att versen är bättre än refrängen (versmelodin är skitbra!). Sen hoppas jag någonstans att Saade inte menar det han sjunger. Inte menar han väl att det viktigaste i livet är att vara populär? Visst sjunger han egentligen om någon som kämpar för att bli omtyckt, men slutligen inser att det finns viktigare saker i livet än att passa in och få ligga? Eller?
Betyg: 3,5
Chans: 4

Hade jag fått önska med mig en till låt så hade jag önskat att stencoola Loreen med sin läbbiga zombie love-stil kunde fått vara med, exempelvis på bekostnad av Sanna Nielsen. Loreens låt är sprängfylld av känsla och framträdandet blöder och slår gnistor. Men men, jag är ändå glad över The Moniker och Sara Varga. Och att trista Spice Girls-aktiga Love Generation vars fans är i lågstadieålder fick tummen ner och åkte ut en gång till. Vad är grejen med dem, varför är det så många som gillar detta ihoptotade kommersiella tjejband utan personlighet?
Nej, en utländsk låtskrivare med ett kaxigt namn gör ingen Lady Gaga, om ni trodde det.

Go Moniker och Eric!

Hej. Här kommer ett blogginlägg. Med vänlig hälsning, Dean.

2011-03-05T18:54:00.003+01:00

Jag tycker så fruktansvärt illa om att använda ett formellt språk.

Varenda gång jag ska avsluta ett mejl med frasen "med vänlig hälsning" får jag liksom tvinga mig till att inte skriva "hare bras!" eller "tack och hej leverpastej" eller någon annan tramsig slutkläm istället.
En så enkel sak som att skriva ett slätstruket "Hej!" istället för "Tjenamors" kan göra mig lätt illamående och yr.

Förstår ni vilken ansträngning som krävs av mig när jag skriver dessa eländiga arbetsansökningar? Alldeles rensopade från käcka utrop, skämtsam jargong och ordlekar ska de vara, och istället bestå av ointressanta och stelbenta upplysningar om mig och mina ointressanta yttre egenskaper som tycks mig fullkomligt främmande och förljugna där de står så prydligt uppradade i ett skinande word-dokument.

Det är som att minna fåniga ordvrängningar (jag säger till exempel "jag fixar det snax, om ett ögonslick") och mina hurtiga utrop ligger i själva mitt blodsystem, i själva min hjärtepuls, och att denna livsviktiga puls kommer i otakt när jag ska ta mig an ett utifrån kommande krav om att tala ordentligt och normalt.
Men så har jag alltid haft ett litet, diskret behov av att göra tvärtemot.

Idag till exempel, var jag på min sambos släktträff och fick gå runt och ta i hand och le och hälsa.
Inte en enda gång använde jag ordet "Hej!". Istället spottade jag ur mig ett barnsligt "Halloj!" till varenda människa jag mötte där, gammal som ung. Jag kunde liksom inte låta bli. Ordet låg på min tunga och så fort jag öppnade munnen tog det sin chans, innan jag hann tänka efter.
Jag tror inte de tog illa upp. De flesta kanske inte ens hörde (man brukar ju inte direkt lyssna på folk när de trycker ens hand - det är som att allt som sägs under denna handskakning går en fullständigt förbi, inte minst människans namn). Men det var faktiskt en dam som hakade på och svarade "Halloj" tillbaka. Jag vet inte hur jag ska tolka det.

Ambitioner / ambivalens

2011-03-05T01:31:00.005+01:00

Jo, en sak till: detta med att jag aldrig direkt brunnit för något gör mig rimligtvis till en häpnadsväckande tråkig människa. Jag tror inte folk begriper hur tråkig jag är. Kanske är det för att de flesta föredrar ett ansikte som kan svara "hej", "bra" och så vidare på ett antal obetydliga frågor, och de som kräver lite mer ändå nöjer sig med någon som kan lyssna på dem.
Jag är en jävel på att lyssna. När jag själv pratar brukar det bli lite rörigt. Ungefär som när man ska rita en teckning efter en bild man har i huvudet och det blir inte alls samma sak på det bleka jävla pappret och kinderna hettar lite i frustration.
Men jag är ganska bra på att skriva. Om jag bara hade lite mer tålamod, lite bättre organisationsförmåga, om jag bara hade lite mera mod. Om pusselfanskapet kunde lägga sig självt.

En slocknad stjärna

2011-03-05T01:07:00.001+01:00

Jag drömde alltid om hur jag skulle uttala mig i tidningsintervjuerna om det där viktiga intresset som räddade mitt liv. Det där som betydde allt för mig när andra saker inte gjorde det.
Tyvärr hade jag aldrig några så starka intressen. Bara starka tvivel. Men jag vet inte om det kan räknas som intressen. Och jag vet inte om det är något att komma med i en tidningsintervju. Och jag tvivlar starkt på att tvivel kan rädda någons liv.