onsdag 21 juli 2010

En dröm om en biltjuv

Ibland drömmer man en film.

Han sitter på ett hotellrum någonstans i Litauen. Det är sunkigt gult och sparsamt inrett. En väldigt gammal tv är påslagen.
Nu går han ner till baren, talar med någon, och jag minns inte riktigt, hamnar i ett garage där han lyckas krångla upp dörren till en bil. Gasen i botten, en man stirrar efter honom och skriker något kanske.
I Sverige träffar han Marie. Jag vet inte om hon är en kvinna eller en man, emotionellt en kvinna, tänker jag i drömmen. Hon har långt mörkrött hår. De kanske är ett par. De måste ha en ny bil för dörren är trasig. Och man måste byta ibland, för att sopa igen spåren.
På en parkering, efter att de handlat mat till Marie, stjäl de en ny bil. En man kommer mot dem, han är civilklädd polis. Marie måste ropa och varna, gasen i botten nu! Kanske kör de på polismannen, men de kommer undan i alla fall och de kör för fort. Kör över gränser till andra länder, varje gräns är en lättnad för då kan ingen nå dem. Ett nytt land där de är okända och anonyma. Flykten tar på krafterna. De måste ständigt vara beredda att gömma sig eller fly.
Marie spelar hans fru och alla tror dem, äldre par ler och litar på dem. Då och då måste de byta bil, byta land, för att inte bli avslöjade och fångade.
Hon vill hem. Marie vill inte fly mer, hon vill hem och lämna allt bakom sig. Han kör henne tillbaka till Sverige och lämnar henne där. Men utan Marie är det ständiga flängandet meningslöst. Han vet inte vart han är på väg eller varför.
En polis stoppar honom på vägen. Han erkänner allt och är beredd att ta sitt straff, han ser fram emot fängelse, att bara leva utan att jaga runt och ha hjärtat i halsgropen.
Men polisen ger honom en hånfull blick och river sönder alla bevis. "Du är fri att gå."
Han är fri och dömd att bryta sig in i bilar och leva i lögner och i ensamhet. Han har gjort sitt val och det är för sent att ångra sig.

lördag 17 juli 2010

Små barn

Klickade säkert tio gånger på "Nästa blogg"-knappen innan jag kom till en blogg som inte drevs av en mamma som bloggade om sina födslar eller små barn.
En lustig sak är hur alla föräldrar anser att just deras barn är så unika och underbara, samtidigt som de inte kan förmå sig att själva komma på ett namn på ungen. Alla småglin heter Kevin, Wilma, Noah, Alva, Elliot, Ebba, William, Agnes och Hugo. ALLA.
En annan, mindre lustig sak, är historien om alla barn som lämnades till änglamakerskor på 1780-talet, mest för att det var trendigt att göra så. Alla andra lämnade bort sina ungar. Varför inte göra likadant.

Jag kan inte sluta tänka på flockmentaliteten. Den har bitit sig fast sen flera år och gör mig mörk till sinnet. Vi är ju inte dumma i huvudet. Åtminstone vill vi inte tro det. Jag vill inte tro att människor är dumma i huvudet, men jag blir ständigt motbevisad. Jag vet inte vad jag ska tro.
Nå, det gäller väl att försöka se det vackra i tillvaron också. Men jag har en blick som ständigt söker mörker.
Nog om detta. Imorgon vill jag äta tacos.

Styra livet

Angående detta med att välja, som det snackas om ibland. Välja att må bra, välja att tänka positivt, välja livet. Jag är skeptisk till ordvalet. Att "styra" tycker jag på ett mer passande sätt beskriver vad det är frågan om. Några enkla val är det sällan tal om.

Låt mig förklara:
"Välja" ger associationer till att trycka på en knapp, göra en kvick vändning för att hastigt ta in på en annan väg, eller få en fråga som bara kan besvaras med A eller B. Ett engångsval som förutsätter att väljaren har goda kunskaper i vad som ger positiva eller negativa resultat. Självklart är det mycket mer komplext än så.
Jag väljer hemskt gärna att ha ett hälsosamt och lyckligt liv, var är valurnan?
Nej, det handlar ju om något mycket mer krävande och besvärligt än så. Ett heltidsarbete i många fall.

Att styra sitt liv, sina tankar, talar mer ärligt om vad det är frågan om. Livet kan vara som ett svårmanövrerat fordon, som får svetten att lacka i pannan när du med all din kraft försöker vrida ratten åt rätt håll samtidigt som de skeva hjulen strävar åt motsatt håll. Lätt är det att ge upp, men den som kämpar för att styra in på rätt bana är värd en eloge för sitt arbete. Det handlar om ett idogt arbete som kräver tålamod och uthållig (psykisk) styrka av föraren. Inte ett litet val, likt att välja mellan chokladpinne eller jordgubbsstrut i glassdisken.

Hårklyverier kanske. Men jag är noga när det kommer till ord.

Va..?

Ni vet hur man upplever att man hör sämre än andra men man får bara göra de där pip-testen och de ger normalt resultat så då är det väl inget men likväl hör man dåligt. Ser dåligt gör jag med men då har jag ju glasögon i alla fall. Har nog nedsatt funktion på alla sinnen tror jag, hänger inte med. Inte för att det gör något, det är lugnt. Om någon säger "kolla den där killen där borta" ignorerar jag alltid uppmaningen, eftersom jag vet att jag annars blir tvungen att otroligt indiskret scanna av hela området med kisande ögon och ett fånigt ansiktsuttryck och kanske inte ens då få syn på vad det är de menar att jag ska se.

Nå, det var bara det.

fredag 2 juli 2010

Barndomsminne

"Mamma. Om du bara fick säga antingen Ja eller Nej resten av livet, vad väljer du då?"
"Då väljer jag Ja."
"Jag skulle välja Nej."
"Jaså. Men om någon frågar om du vill ha ett glas saft, till exempel, då måste du säga Nej till det."
"Jamen tänk om någon frågar om du vill dö. Då måste du säga Ja."

Jag var en pessimist redan som barn.