onsdag 24 november 2010

Stressen kommer...

Ni vet i sagornas värld... När man vandrar på ett fält av blommor och man blir så trött, så sömnig... Man vill bara somna... Men man får inte! Man får inte somna, för då är det kört.
Eller när det mörknar, och det knakar och prasslar i skogen och man blir rädd, man kravlar upp på en sten och vet inte vart man ska fly, men sanningen är att man ,måste bara låta bli att bli rädd! Det är rädslan som gör det farligt.

Så är det också med stress.
Ingenting är för sent, eller kört, eller hopplöst, eller omöjligt svårt, förrän man släpper in stressen i huvudet. Det må hända att man har slösat bort tid, eller är ute i senaste laget, men det gör ingenting, det är först när man låter stressen ta över som det blir ett allvarligt problem.
Hopplösa stresskänsla.
Min reaktion på stress är att fly. Undvika. Förneka. Glömma.
Min reaktion på stress är inte att bli extra effektiv, eller ens att sätta igång med det som måste göras. Tvärtom. Jag reagerar genom att ge upp, skita i allt och ägna mig åt något helt meningslöst istället, vilket ger mig en knuff rakt ner i en hopplöst negativ spiral som bara blir svårare och svårare att ta sig ur.

Så; jag måste undvika att känna mig stressad, till varje pris!
Vilket är svårt, eftersom jag kan känna mig hotad av minsta lilla pyttegrej. Men det måste gå. Jag måste andas lugnt och förklara för mig själv att det gör inget att klockan är snart ett, det gör inget att jag inte skrivit på en vecka, det gör inget att jag inte har koll på läget, det gör inget att det alltid är stökigt överallt, det gör inget att jag är långt ifrån perfekt som människa och vän, det gör inget att en dag bara har tjugofyra timmar varav elva går åt till att sova för mycket (stark stressfaktor), kanske fyra, fem går åt till att laga och äta mat, en eller två till att titta på tv, och sen är det bara sex timmar kvar (det är väl ändå inte så jävla lite?).

Ingen stress! Ingen stress! Ingen stress!

söndag 21 november 2010

Hur är läget?

Jag jobbar på att:

Gå upp i vikt.

Tänka positivt.

Fatta egna beslut.

Ta motgångar med gott mod.

Jag borde även:

Träna.

Inte stöka ner.

Sprida positiv energi.

Ta mer egna initiativ.

Vara mer uppmärksam.

Ta ansvar över min vardag.

Vara en bättre vän och sambo.

Tycka att jag duger som jag är.

onsdag 17 november 2010

Om en våldtäktskampanj

Åker hem till Halmstad via Landskrona, som fullkomligt pepprats av små, suspekta klistermärken på varenda tom yta. Jag fattar genast misstankar. Designen känns igen: färgerna är murriga och texten dramatisk, gjord för att spela på känslor som rädsla och ilska. Klisterlapparna lyser populism, och idéer om att hänga ut dömda brottslingar ställer jag mig inte bakom. Framställandet av kvinnliga offer med blont hår vars liv blir förstörda av en gruppvåldtäkt, lockar mig inte heller.
Någon har bemödat sig med att riva bort webbadressen längst ner på väldigt många lappar (vilket ju gör saken ännu mer misstänkt), men inte alla.
Idag går jag in på sidan i fråga för att se om jag hade rätt i mina misstankar.
Men nej, stoppavåldtäkterna.nu påstår sig vara en politiskt obunden kampanj. Jag köper det inte riktigt ändå, och en snabb googling visar att kampanjen främst har förts i högerextrema kretsar såsom Folkfronten och Nordisk.nu.
Är detta då argument nog att döma ut en kampanj med ett behjärtansvärt syfte?
Rent filosofiskt: om initiativtagaren till en bra och viktig kampanj skulle råka ha åsikter på annat håll som känns sådär, är det då rätt att dra kampanjen över samma kam?

Ingenstans där jag har läst står det att invandrare eller mångkultur är en orsak till ökade våldtäkter. Det står inte heller att ett mer renodlat svenskt samhälle skulle ge kvinnor ett bättre skydd.
Däremot länkas det faktiskt till Realisten (ägd av Svenskarnas Parti), Politiskt Inkorrekt och info14 (som enligt egen utsago "stödjer all sund patriotisk verksamhet" och "består av svenskar och kräver makten tillbaka från folkförrädarna."). Även den bortplockade sajten svenskapedofiler.se finns med som länk.
Jag tror jag nöjer mig med de argumentet för att fortsätta ställa mig väldigt skeptisk till den här kampanjen.

(Min teori är dock att de flesta andra som stöter på den inte tar sig tiden att göra dessa efterforskningar, och om någon skulle påpeka för dem hur det ligger till skulle de antingen mena att det är irrelevant, eller ta de rasistiska gruppernas parti.)

tisdag 16 november 2010

Jag har läst Den Mänskliga Hjärnan och Äldst, Yngst Eller Mittimellan

Den Mänskliga Hjärnan: en upptäcktsfärd
Gunilla Ladberg

En kompakt faktabok om hjärnan och dess funktioner låter kanske som något extremt invecklat, något som bara de mest inbitna nördarna skulle ge sig på att läsa. Men jag menar att så är inte fallet med den här boken. Det är inte frågan om någon tung studentlitteratur på torrt akademiskt språk, utan tvärtom en spännande rundvandring i vår egen hjärna, i sällskap av en utmärkt guide med ett personligt och lättfattligt tilltal.
Bit för bit, kapitel för kapitel, går Ladberg igenom vår hjärnas komplexa funktioner och de kända och okända sinnen som vi använder oss av i varje sekund. Boken är tydligt indelad efter olika teman ("Den tänkande hjärnan", "Den seende hjärnan", "Den arbetande hjärnan" och så vidare), och kapitlen är uppdelade i bekväma små stycken där fascinerande fakta varvas med personliga betraktelser.
Den Mänskliga Hjärnan är en utmärkt introduktion för alla som vill veta mer om vad som egentligen pågår uppe i hjärnkontoret, dag som natt. Boken ska läsas, inte bara för att hjärnan är en oerhört fascinerande skapelse, utan också för att vi har allt att vinna på att lära känna den och förstå hur vi ska använda den på bästa sätt. Varje människa som har en hjärna kan dra många intressanta lärdomar av Ladbergs kunniga och personliga berättelser om vad vår hjärna är förmögen till, och var gränsen går för vad den kan tåla.


Äldst, Yngst eller Mittimellan: din placering i syskonskalan och hur den påverkar dig
Elisabeth Schönbeck

Storasyster duktig och busiga lillebror, de supertajta tvillingarna och det självupptagna ensambarnet. Är det inte ena uttjatade klyschor, det där?
Nej, både forskning och våra egna simpla erfarenheter talar sitt tydliga språk. Våra syskon och vår egen syskonroll präglar oss mer än vi anar, från barndomen och genom hela livet. Kön, ålder och placering påverkar oundvikligen vem du är, vad du jobbar med och vad du söker hos en partner. Till och med din dödsorsak kan gå att återfinna i vilken roll du tilldelades i barnkammaren. Låter det läskigt? Jo, ganska, men författaren Elisabeth Schönbeck är också noga med att poängtera att alla behövs och är bra på sitt sätt. En liten tröst.
Boken har ett vardagligt tilltal, ibland nästan väl förenklat, och beskrivningen av syskonrollerna känns lite schabloniserade. Själv känner jag inte helt igen mig varken som det bortskämda ensambarnet eller det duktiga dito, och kan inte läsaren själv känna igen sig så blir det svårt att övertyga. Speciellt då Schönbeck låter så säker på sin sak; hon menar att om någon inte skulle matcha sin beskrivning så finns det säkert en annan logiskt förklaring som hon skulle kunna luska ut. Jag vill be Schönbeck om denna alternativa förklaring, men får nöja mig med det som finns att tillgå i boken.
Många av Schönbecks beskrivningar och slutsatser återkommer gång på gång, och ger boken en lite utspädd känsla. Överlag är det ändå en intressant bok, vars slutsatser inte går att låta bli att applicera på människorna i ens närhet. Och det stämmer ju - om inte alltid - så oftast, väldigt bra.

måndag 15 november 2010

Att skriva en kärleksdikt

Dina läppar är som en mogen frukt
(fast som man inte vill bita i för det gör ju ont
på dig)
och ögonen som en droppe från havet
eller så
(blått, liksom).
När du skrattar låter det som en rolig traktor.
Nej.
När du skrattar låter det som en virvelvind av plastpärlor.
Din röst är så mjuk och behaglig.
Att vara med dig är som att
ha en massa kul.
Dina händer är så mjuka som kanintassar.
Fast utan päls.
Och utan klor.
När du rör mig är det som att...
Det känns som att
bli rörd vid, på ett bra sätt
oftast.
Att röra dig känns som att
röra vid
en gris.
Nej!
När jag rör dig känner jag hur
mitt hjärta slår
helt normalt.







Bah.

söndag 14 november 2010

Smärtsamt ont om tecknade tjejer

En slentrianmässig titt i filmutbudet på Ica. Jag kollar barnfilmerna. Robin Hood. G-force. Hitta Nemo. Någon icke-animerad film om hundar. Den ser extremt amerikansk ut på omslaget. Den enda hunden av kvinnligt kön, av cirka fem hundar, har långa ögonfransar och ser liksom, kvinnlig ut. Lite mer välskött än de andra, lite ljusare i pälsen, lite blankare och mjukare.
Mansdominansen inom barnfilm är kanske inte det mest omtalade fenomenet, men jag tycker nog att det kunde få större plats i debatten. Även böcker och inte minst serier (Kalle Anka osv) har en tendens att sätta kvinnliga karaktärer i andra, eller tionde hand.
Enligt boken Kalla Vapen Och Läppglans förekom Kalle mer än dubbelt så ofta i en serie som skulle handla om Kajsa Anka. Det säger väl en del (och nej, ett enda exempel säger ingenting, men ni får tro mig på ordet när jag säger att det inte var något undantag).

I en majoritet av de populära filmer som riktar sig till barn eller familjer är huvudpersonen en pojke/kille/man. Varför det?
I nästan alla dessa filmer har huvudpersonen också manliga kamrater och på sin höjd förekommer en eller ett par kvinnliga bikaraktärer. Det kan vara en mamma eller objektet för en romans. Dessa karaktärer är alltså bra på två saker: att vara moderliga, eller vackra. Vackra som i har långa ögonfransar och lite blankare, mer välvårdad päls än de andra. Ja, om det så är en daggmask så ska den ha ögonfransar.
Om de kvinnliga karaktärerna uppgår till fler än två, så är det inte ovanligt att det förekommer en lite mer fisförnäm tjejkaraktär, som inte tål skit under klorna och måste ha med sig sin parfymflaska vart hon än går. I motvikt till huvudpersonens flickvän som bara råkar vara vacker och välsminkad (eller född med sjukligt långa ögonfransar?) utan att anstränga sig på ett extremt och tröttsamt sätt.

För att få en rättvis balans räcker det inte heller med att räkna kvinnor och män. Även om det skulle vara lika många kvinnor som män i en animerad film, är risken stor - om huvudpersonen är man - att kvinnorna får ta plats sammanlagt några minuter.
Filmskaparna är också olika måna om att ge en realistisk eller nyskapande bild av sina karaktärer. Där många går den traditionella vägen och tecknar en vacker och god flicka som alltid finns vid hjältens sida och väntar på att bli räddad från faran, väljer andra att skapa nåt nytt och fräscht. I Shrek väljer den inte så väna prinsessan Fiona i slutet ett liv som knubbigt träskmonster hellre än som söt och foglig prinsessa.
Där många filmskapare tänker: "Nu har vi en hjälte, en fiende, fiendens underhuggare, en nördig kompis, en förebild, en korkad kompis, och ett par andra biroller, vad saknas? Aha, en flicka!" - låter skaparna bakom Hitta Nemo rollen som snäll men korkad kompis utgöras av fiskkvinnan Doris. Även det elaka djurplågande barnet på tandläkarkliniken tillåts vara en flicka, istället för det självklara valet med en pojke.
Så de kvinnliga karaktärerna är inte alltid utformade med Jungfru Maria som mall. Men allt för ofta för att det ska vara okej. Speciellt i mindre välgjorda och kostsamma filmer går filmskaparna ogärna ifrån de traditionella stereotyperna och dramaturgin. Där pojkarna tillåts vara klumpiga, knasiga, elaka och fula, krävs att flickkaraktären är så gott som perfekt i sin godhet och skönhet.

Med tanke på att våra barn är så viktiga för oss, så omhuldade och vi är så måna om att uppfostra dem till rättvisa, starka och kloka människor, är filmernas könskonservatism ett problem.
Många må nu invända att könsrollerna är medfödda, men jag menar att om så varenda flickebarn föds med sminkväska och blommor i håret ursäktar det inte filmskaparnas kvinnoförakt. Det stora problemet ligger inte i om filmerna väljer att framställa flickor som intresserade av blommor eller ej, utan att de inte tillåts existera!
Likt en fattig kinesisk familj aborterar man det olönsamma flickfostret innan det fått en chans, och fyller på så sätt sin värld med pojkar, pojkar, pojkar, och så en och annan flicka vid sidan om.
Man kan inte skrika sig hes över någon enstaka genusförskolas påstådda försök att tvinga alla flickor in i pojkroller, utan att samtidigt kritisera filmvärldens ignorans gentemot det kön som i verkligheten utgör femtio procent av mänskligheten.

Vad gör vi med våra flickor när vi låter dem se film efter film där pojke efter pojke ger sig ut på äventyr? Vad talar vi om för dem när vi visar dem bilden av en värld där pojkar gör saker, tycker saker och tänker saker, och flickor är saker man kan bli kär i om de är söta?
Och vad gör det för den delen med våra pojkar?
Robin Hood är en film för alla, men man hyr kanske inte Den Lilla Sjöjungfrun till sin son. Den Lilla Sjöjungfrun är ju nämligen något så konstigt och abnormt som en flickfilm med en flicka i huvudrollen. Klart killen inte ska behöva se på sånt. Att tjejen däremot fått se hundratals filmer som av någon anledning inte kallas pojkfilmer, trots att nästan alla i den är pojkar, är en annan femma.
Nu menar jag förstås inte att en pojke inte kan se en "flickfilm" eller tvärtom. Det är bara lustigt hur man kan ignorera halva mänsklighetens begränsade förutsättningar att växa som individer, men gå i taket om den andra halvan tvingas ta del av något som klassas som feminint.

Jag tycker att det här är en stor och viktig fråga. Det handlar om våra barn, de som föds fria och sedan lär sig att leva efter de regler vi satt upp. Javisst kan de födas med olika egenskaper, jag tänker varken säga bu eller bä till idén om medfödda könsegenskaper. Men just att de föds som flickor eller pojkar borde bara öka vårt engagemang för att ge båda lika stort svängrum. Varför ska en flicka behöva lära sig att hon är ett undantag, en biroll till någon annan, ett objekt istället för subjekt?
Filmvärlden må vara en bov i dramat, men serietidningarnas könsrepresentation gör mig bara mörkrädd. För att inte tala om alla dessa till barn riktade maskotar på mjölkpaket, i undervisningsmaterial, på tandkliniken och så vidare. Alltid killar.
Pojken, killen, mannen är fortfarande lika med människan. Flickan, tjejen, kvinnan är undantaget, hon som får en rosa rosett och en sminkväska för att vi ska känna igen henne, skilja ut henne från massan av agerande pojkar.


Några schyssta undantag från mansdominans i barnfilmsvärlden:
Flykten från hönsgården:
Här förekommer, vad jag minns, två män. Resten är höns. Bara en sån sak - att låta något så nedvärderat och föraktat som en höna vara huvudperson och hjälte.
Disneys prinsessfilmer gör kanske inte verkligheten rättvisa, om man bara ska räkna könens förekomst. Men det går inte att bortse från att huvudpersonen är kvinna, och får förmedla känslor, tankar och äventyr genom en kvinnas liv. Mulan är, för att vara en Disneyfilm, förvånansvärt djärv i sin könsrollsproblematisering.
Haruki Miyazaki har gjort en hel drös med animerade filmer med flickor i huvudrollen. Häxor, tanter och andra kvinnor förekommer också frekvent. Det skulle inte förvåna mig om förhållandena är de motsatta här, med fler kvinnor än män.

fredag 12 november 2010

Bokens tid

Det finns så många böcker som jag skulle vilja läsa, och är övertygad om att jag skulle tycka om eller i alla fall få ut någonting av. Många svenska författare med hög status som jag är nyfiken på (Stig Dagerman, Selma Lagerlöf mfl), och ett antal som jag läst något av som fått mig att vilja läsa mer (Agnes von Krusenstierna, tex).

Men jag vet sjutton inte hur jag ska hinna.
Inte för att jag har ett så särdeles stressigt och upptaget liv. Snarare tvärtom. Men ändå.
När ska jag sätta mig ner och läsa en bok? När ska jag prioritera det framför andra plikter?

Annat var det under skoltiden; då sket jag gladeligen i läxarbetet till förmån för en god bok. Men jag har väl lagt mig till med nåt slags pliktkänsla. En sådan där, ni vet, som går ut på att sitta på facebook och hänga och duktigt anse att jag snarast borde ta itu med mina små göromål. Snarast.

Kanske är det så att en facklitterär skapelse ger sken av att vara lite mer giltig som arbetssyssla än en skönlitterär dito. Ty det är en hel del facklitteratur som jag långsamt tuggar mig igenom på tåg och någon enstaka kväll i sängen. Men sällan romaner. Tyvärr.

Hur får ni tid till att läsa? Nödgas jag att invänta pensionsåldern för att med gott samvete kunna sätta mig ner och ta itu med de gamla klassikerna?

// Orolig bokvän

måndag 8 november 2010

Ung och Bortskämd

Ikväll började Ung och Bortskämd, ett dokusåpeliknande program som jag sett fram emot nästan som ett barn ser fram emot julafton.
Jag är annars inte särdeles intresserad av dokusåpor, där för mig lika främmande som ointressanta människor delar med sig av sin ointressanta tillvaro för att av tittare eller jury röstas ut på löpande band. Men det var något med just denna satsning som gjorde att jag knappt kunde bärga mig till premiären.
I grund och botten ställer jag mig skeptisk till denna ogenerade freakshow och frossa i bimboinfluerad lyteskomik. Någonting i mig reagerar och vill säga: får man verkligen exploatera människor så här? Och svt av alla kanaler; vad har hänt?
Men ändå. Jag bänkar mig och studerar, med all fokus jag kan uppbåda, dessa unika arter av homo bortskämdius. För det är intressant i både filosofisk, psykologisk och politisk bemärkelse. Hur kan det bli så här? Hur ser ungdomarna själva på sin livsstil? Hur tänker deras föräldrar när de skapar dessa monster?

Jag är inte den sortens människa som hatar besinningslöst, jag försöker istället att förstå och känna empati (jag vet att jag framställer mig som typ Jesus nu, men det är faktiskt så, på riktigt). Och trots vissa häpnadsväckande citat som får en att önska livet ur de självupptagna kidsen, hittar jag ett sätt att tycka om dem. De är som de är. De är inte helt igenom blåsta bimbos utan helt vanliga ungdomar som fråntagits all självständighet och fått inpräntat i sig att det är så det skall vara.
Och kritiken skall självklart inte riktas mot ungdomarna själva. Visst, de är i akut behov av världens fetaste spark i röven, men de som verkligen ska stå i skamvrån är föräldrarna.
Hur i helvete tänker de?
En mamma beskriver sin dotter som mycket empatisk och intelligent, vilket man inte ser en skymt av i programmet. Inte för att jag tror att flickan nödvändigtvis är dum och elak, men morsan har uppenbart en sned och sorgligt överskattad bild av sin dotter som inte är mer än människa. Ingen unge - hur fantastisk och begåvad den än må vara - förtjänar eller mår bra av att ha sin morsa som piga.

I varje avsnitt ska en av de bortskämda ungdomarna röstas ut av föräldrarna. Efter att ha fått prova att arbeta, ta ansvar för pengar och städning och livet tillsammans med de andra i huset, åker den minst ambitiösa ut.
Det känns förstås sådär, och att det är svt som står för denna efterapning på reklamkanalernas förnedringstv är märkligt. Jag får flera gånger påminna mig om att - nej, det kommer ingen reklampaus, det är inte fyran jag tittar på.
Och jag tycker att Ung och Bortskämd är ganska så renodlad förnedringstv. Det är meningen att vi ska sitta i soffan och hata. I alla fall till en början. Det är inte särskilt snällt mot de medverkande (klippningen gör sitt, mindre uppseendeväckande uttalanden och beteenden har säkert klipps bort för snaskigare provokationer), men man får anta att de ställde upp frivilligt.

Till syvende och sist sitter jag ändå och njuter av denna fascinerande resa in i och tillsammans med ungdomarna. Jag tror på dem och deras vilja att förändras.
Det som är märkligare än deltagarnas beteende är föräldrarnas dito. Hur i helvete tänker de? Säkert med ett gott hjärta, men man häpnar över hur förödande fel de har gjort i alla år.
Det är förbannat synd om barnen och jag önskar att de kan bli hjälpta genom programmet till att kunna leva ett normalt liv.
Katerina Janouch efterfrågar utbildning för curlingföräldrar istället. Kanske kan det vara ett tips för nästa säsong? För det är ju där problemet ligger, eller åtminstone började.

Och sist, till er som undrar: nej, alla av den här generationen är inte totalt bortcurlade.
Jag hoppas, med viss oro, att resultatet av programmet inte behöver bli en ännu mer dömande och fördomsfull attityd till alla som råkar vara unga idag. Låt oss inte dra för höga växlar.

Om makt, ansvar och att bli bajsad i ansiktet

Feminismen är svår att få genomslag för. I mångt och mycket är den väldigt subjektiv, och det är svårt att sätta det subjektiva på den politiska dagordningen.
Precis som med så många andra frågor som handlar om förtryck, finns det en topp av ett isberg som alla kan enas om.
Blir en mörkhyad person nedslagen på grund av sin hudfärg kan vi se problemet, eftersom förövaren skrek "jävla neger" under misshandeln. Utöver det är det svårt att döma. Man måste ju få skämta om saker. Man måste ju vara fri att säga och tycka vad man vill. Man måste ju vara fri att göra vad man vill, och så länge ingen dör som en direkt följd av en individs handlingar, har inga fel begåtts.

Att prata om förtryck, privilegier, subtila kränkningar, är att gå ett steg för långt, är att traska omkring i kvicksand. Don't go there. Det är att berätta en verklighet som kan avfärdas som sagor. Har du inga siffror kan du gå hem. Och har du siffror, som du efter flera års intensivt arbete lyckats forska fram, så säger det ändå ingenting.
Det är en sak att fängsla en våldsman, en annan sak att börja leta bjälkar i sitt eget öga. Sånt har vi varken tid eller lust med.

Att ta illa upp är att tro att ens egen ynkliga upplevelse skulle ha legitimitet i världen. Att känna obehag, finna sig själv i ett ofrivilligt underläge, uppleva en oönskad olikhet - är att fästa sig vid petitesser. I individualismens samhälle är det var och ens eget ansvar att skapa den skyddande feta yta som kan få allt utifrånkommande att rinna av en, att inte låta någonting ta sig in i och göra våld på självbilden.

Alla har hört mobbaren säga "men det var ju bara på skämt, alla var ju med på det, man får leken tåla". I och med att vi alla, varje dag, väljer att leva en dag till, ger vi oss in i leken, och förväntas tåla den. Annars kan man gå hem och pilla naveln. Vilket i själva verket inte är ett alternativ. Det finns inga alternativ.
Och ett skämt kan vara ack så roligt, ända tills det handlar om dig själv. Men då är det så dags att reagera.
Din egen upplevelse av en situation är din egen upplevelse, och ditt eget ansvar.
Som att man skulle kunna välja hur känslig man vill vara. Ställa in på "totalt oberörbar", utan att samtidigt göra misstaget att bli tagen som kall och hårdhudad.

Jag ogillar att se kroppar liknande mina bli behandlade som föremål. Jag kan inte hjälpa att jag gör kopplingen till min egen lekamen. Hade jag ändå hittat den där fantastiska knappen - det rör ju ändå inte mig-knappen - om ändå. Men nej, det går rakt in och sätter sig i mina mentala processer. Det kunde varit jag - det är jag. En påminnelse - min kropp, min plats.
Det går rakt in, då jag misslyckats med min plikt att leva som individ och inte som en del av allt omkring mig. Allt omkring mig blir ohjälpligt en del av mig.

Jag skrattar åt så många råa skämt, och efter hundra råa skämt som talar till någonting glatt och positivt inom mig, är det svårt att plötsligt säga nej.
Ett plötsligt Nej dränks lätt i en flod av godtaganden.
Skulle jag å andra sidan vara konsekvent skulle ingen orka umgås med mig. En tjurskalle som inte tål någonting, med pk-mätaren ständigt påslagen, alltid beredd att förstöra en god stämning.

Har jag rätt att ha en besvärlig åsikt? Har jag rätt att skatta min egen frihet högre än någon annans? För om jag inte gör det blir den ju mindre värd än någon annans. Om du skrattar på min bekostnad, om jag låter allt fortgå men ändå inte kan inordna mig och nöja mig med de smulor som tilldelats mig. Om jag gör uppror inuti men inte utanpå.

Feminismen är svår att föra, eftersom den inkräktar på andras frihet.
Din frihet till min kropp blir min ofrihet. Min frihet att slippa se vad jag inte vill se, tar ifrån dig din frihet att se det du vill se. Din frihet att skämta om allt, ha en åsikt om allt, trampar på min frihet att få vara en jämlik medspelare.
Friheten är helt enkelt en förljugen jävla skitideologi.
Har jag rätt att göra uppror? Är det ens någon idé, då jag har min högst personliga mentala hälsa som enda vapen mot en mångmiljardindustri (aj, det förbjudna ordet)?

När jag går ut på stan möts jag av ett hundratal bilder av hur någon menar att jag borde (vilja) se ut. Jag borde (vilja) ha slät hud, vara slank och smal, jag borde (vilja) vara sexuell och attraktiv dygnet runt. Med kropp kommer ansvar - ansvar för att vara andra till behag.
När jag ser filmer lär jag mig också hur jag beter mig. Så här ska jag skratta, så här ska jag röra mig, det här ska jag tycka. Om jag vill vara kvinna.
Vill jag inte vara kvinna? Det är inget alternativ. Du är med i leken vare sig du vill eller inte, och du ska leken tåla.

Vissa människor kan å ena sidan hävda att könsrollerna sitter otroligt djupt rotade och att det är ett brott mot mänskligheten att inte hjälpa varandra in i fållan - men å andra sidan vägra diskutera vad det som uppenbart gör oss illa egentligen gör med oss. Förbjudet område. Klart flickan ska ha en rosa cykel, men om hon får ätstörningar, vems fel är det? Ingens. Ingens alls.
Om han begår våldtäkter i den blinda - och ständigt uppmuntrade tron - att en kvinnas kropp någonstans ändå är hans egendom, allt enligt Guds och naturens vilja. Vems är skulden?
Inte är det väl mammas fel, när hon lärde sin älskade, bortskämda son att allt han pekar på har han rätt att få - och det av en uppassande kvinna.
Inte är det väl pappas fel, när han från läktaren skrek "du spelar som en jävla tjej" - och på så sätt bekräftade bilden av tjejer som sämre och mindre värda att ta på allvar.
Inte är det väl de enorma reklamkampanjerna som för inte allt för många år sedan enbart skulle platsat i en renodlad mjukporrtidning.

Utan att komma med några teorier måste jag ändå påpeka att det är märkligt att vi kan tro att dessa enorma massor av likformade bilder inte på något sätt skulle påverka oss eller kunna styra vår så kallade fria vilja.
Som att det läggs miljarder kronor på reklam för skojs skull, bara för att företagen har så mycket pengar över, inte för att de i sin vildaste fantasi skulle tro att någon ens skulle överväga att bli lite, lite influerad av den jättelika bilden på nästan-anorektiska namnlösa modeller med halvöppna munnar och halvslutna ögon.
Jag är inte sexualfientlig, blir det nödvändigt att understryka. Kan vi en gång för alla skilja sexualisering från sexuell öppenhet?
En frågespalt om uteblivna orgasmer och potensproblem är i princip motpolen till de verklighetsfrånvända, överdrivna reklamkampanjer som anspelar på våra djupaste drifter.

Jag är så fruktansvärt trött på att ingen tar ansvar.
Det passar individualistsamhället som handen i handsken. Spela dum. Va? Jag har väl inte gjort något? Jaha, men titta på honom då, han är faktiskt mycket värre än jag. Ska du inte säga åt honom?
Eftersom målet är att göra pengar av allt, spelar det ingen roll vem som stryker med. Vems värdighet, vems fysiska hälsa, vilken kinesisk barnarbetares liv.
Det är ju inte mitt fel. Jag höll inte i kniven som högg dig i ryggen, jag är oskyldig.
Din ätstörning är din egen förtjänst, och det är bara överbeskyddande mammor som vill censurera varenda oskyldig reklamkampanj.
Moral är så jävla ute. Ansvar är hett - om du tar det för ditt eget liv.
Att ta ansvar för något som når utanför din egen horisont är bara fjolligt. Tror du verkligen att du kan påverka? Klapp på huvudet. Sitt du där och ät dina morötter i din femårings-tro om fred på jorden.

Som feminist får man höra:
Du är politiskt korrekt (= något dåligt).
Du är moralist.
Du får aldrig ligga.
Du borde ägna dig åt något konstruktivt och trevligt istället.
Du har hjärnspöken.
Du har ingen humor.
Du går emot naturens inbyggda biologiska reglemente och kommer aldrig lyckas.
Det var bra att kvinnor fick rösträtt, men nu har det gått över gränsen.
Du har förmodligen inte rakat dig i armhålorna, det gör dig extrem och är skäl nog att inte lyssna på dig.

Någon har sagt: "att inte vara feminist är som att bajsa sig själv i ansiktet".
Jag säger: "att vara feminist är som att be alla du möter bajsa dig i ansiktet".

Feminismen är inte politiskt korrekt, har aldrig varit, och kommer aldrig att vara. Den ska inte vara det. Den ska vara nyskapande och djärv, utmanande och självkritisk, arg men konstruktiv och smart, trovärdig och relevant.
Just därför är den så fruktansvärt svår. Feminismen drabbas ständigt av de härskartekniker den själv kritiserar. Hört talas om dubbelbestraffning: "damn if you do - damn if you don't"? Allt är ditt eget fel, såklart. Hur kan det vara någon annans?
Kanske är det därför så många feminister dunkar varandra i ryggen och vänder samhället densamma. Kanske är det därför de blir "extrema", för att de inte orkar spela dubbelspel och hålla balansen. Kanske är de därför de väljer det alternativet som aldrig gavs - att bygga sitt eget trygga bo bortanför lekens hårda regler.
Kanske stannar de hellre i sin upproriska gemenskap, där de är starka tillsammans, än ger sig ut var och en för att möta jätten Goliat på egen hand.

Drömde

Jag drömde något om krig.
Antagligen först en bomb, mitt på stora torg kanske. Och en massa skjutvapen och skottsalvor och blod och framförallt skrikande människor. Som genom ett under var det inte jag som dog.
Vi skyndade oss bort och skulle gömma oss. Jag var övertygad om att jag skulle behöva gå i terapi, och lämpligt nog mötte jag en psykolog. Hon gav mig lugnande tabletter i utbyte mot att jag skulle ringa Billy och säga något, vad minns jag inte. I vilket fall kunde jag inte förmå mig att berätta att det utbrutit krig i Halmstad, jag lät helt enkelt bara bli att nämna det i vårt telefonsamtal.
Vi gömde oss i en inredd källare, en källare som var ett gym tror jag.
Det var angenämt att vakna.

fredag 5 november 2010

Drömde att jag var med klassen på en plats.
Kanske en plats med många trappor och rum, kanske på en ö, kanske på andra sidan jorden. Kanske ett studiebesök, kanske var det soligt ute och kliniskt inne, kanske någonstans i närheten av Australien.
Kakel på golvet och vita väggar, och jag minns inte varför vi var där, men jag minns att Vilska var precis i närheten hela tiden, och jag sa plötsligt att jag inte stod ut med att vara där, för det påminde mig om någon gammal kärlek.
Drömmen fortsatte med vatten, som drömmarna brukar göra sen jag blev äldre och slutade drömma om ödelagda tivolin. Simma över vattnet måste man för att komma tillbaka, men jag tog med mig några vänner och sprang ner för alla spiraltrappor, för jag visste att det fanns en annan väg.
Och sen var det sol. Och människor. Och ett stort växthus. Och zombies. Och en märkvärdig rot vi hittade där inne som fungerade som motgift.
Sen minns jag inte mer och det var inte så mycket mer det.

Nu väger jag bara Xx kg. De senaste gångerna jag vägt mig. Jag är inte nöjd. Revbenen syns om jag sträcker på mig. Inte jättetydligt, men en smula. Jag måste äta mer, och oftare.
Detta är en anti-anorexiablogg. Pro-ana gör mig ledsen och arg.
Men ätstörningar är inte ologiskt.
Varje människa måste ha kontroll över både sitt fysiska och psykiska jag.
Kontroll är svårt att uppleva i en värld där jorden är rund och snurrar snabbt och man måste omskapa sig själv och sitt utrymme i varje sekund.
Fast jag vet ju ingenting om hur ätstörningar fungerar, egentligen. Jag vill inte förknippas med det, och jag vill inte att någon någonsin ska titta på mig och tänka att jag valt att vara underviktig. Så är det inte.

tisdag 2 november 2010

Dikt

Jag tänker på
att det finns människor som aldrig har sett havet
och att allt som inte händer mig,
händer i ett parallellt universum.
Jag tänker på hur det känns
att svimma eller dö
och om det känns olika för alla
- jag hoppas det för det gör det mer
spännande
och därför
inte lika skrämmande.
Jag tänker på min kropp som ett lån,
den är inte jag bara min
och jag rör på fingrarna som är gripklor
från en robot någon byggt
och jag tänker
att det måste finnas en logik.