tisdag 29 juni 2010

Här

Nu förstår jag varför jag är här.
Jag är här för att vara annorlunda. Det är jag bra på.

Myggbitet ben

Myggbett! Jag hävdar envist att det hör sommaren till och vägrar använda nåt mildrande. Det ska klia! Ska det va så ska det va.

måndag 28 juni 2010

Lycka vs olycka

Tyckte jättemycket om BenX som vi såg igår.
Och jag kan inte sluta fundera över varför jag är så såld på alla tunga känslor i såväl film som böcker som musik och så vidare. Det skall vara dystert och smärtsamt. Vad är det? Kanske att jag har ett ganska enkelt och odramatiskt liv utan större hinder. En människa med många problem, mycket stress, ångest och så vidare, kanske hellre väljer en hoppfull och lättsam film, glad musik osv.
Det låter logiskt.
Man måste ju ha den där balansen mellan olycka och lycka. Detta är helt etablerat i min världsbild.
Och en märklig sak. Mitt liv har varit så förskonat från hemska saker. Ingen som har dött, mer än släktingar av ålderdom, ingen mobbing, inga traumatiska minnen alls. Jag kan inte förstå hur ett människoliv kan få vara så otroligt enkelt och bekvämt. Så jag skapar mina egna problem, säger vissa. Jag tycker det låter logiskt det med. Ett lidande måste få finnas med, annars blir man galen. Jag tror inte värst mycket på lycka, jag tror på ett uthärdligt liv med ljusa och mörka punkter, balans... Inte styrka. Acceptans. Men det är väl lycka, i en definition.
Och så vidare.

Hur som helst tyckte jag mycket om BenX som vi såg igår.

torsdag 24 juni 2010

Kortslutning

När det blir lite för mycket stänger jag av.
Hamnar i ett helt neutralt läge, på en millisekund suddas allt ut och blir blankt. Det är min automatiska reaktion, ungefär som kortslutningar. För många plikter - tack och hej. För många måsten - natti natti. För mycket information - zzzzzzzzz. Det kommer inte tillbaka.
Så fungerar min hjärna. Får jag skylla på det?

måndag 21 juni 2010

Med

Någon ska komma och rädda mig och ta mig med. Det väntar jag fortfarande på, vuxen människa som jag är.
En annan dag ska jag dansa och sjunga och vara med. Det är som en musikal kanske. Det skall vara mycket färg och ljus och glitter. Allt kanske är tvärtemot vad det är här. Allt som är fel här är rätt i min drömvärld.
Det är bara en dröm. Jag har inga kläder att gå i ändå. Jag är inte askungen och jag är inte olycklig och förtryckt. Inte ens ensam är jag. Inte ens annorlunda så att det märks.
Men i min omvända värld är allt jag gör fel rätt och självklart. Och jag får dansa.
Någon skall ta mig med dit. Jag väntar som ett fån.

fredag 18 juni 2010

Jag har sett Knocked Up


På sistone har jag funderat över hur man egentligen bestämmer genrer på olika filmer. Framförallt har jag retat upp mig på hur otroligt dystra dramafilmer fått epitetet drama/komedi, enbart för att temat i filmen är en smula skruvat (tex Lars And The Real Girl, Det Enda Rationella). Som om de som sätter genre - vilka de nu är - inte vågar lite på att tittaren kan ta en film med ett udda tema på allvar.

På Smällen (Knocked Up) klassas som en komedi. Så när jag slår mig ner i soffan väntar jag mig två timmars grabbhumor med bajs, sex och inget som helst djup. Fördomsfullt kanske, men fördomarna kommer på skam när jag inser att Knocked Up är ett relationsdrama förklätt till komedi.
Vi har slashasen Ben, som bor i ett kollektiv av pårökta grabbar, och vi har Alison, en tv-journalist som är mitt uppe i sin karriär. Dessa två möts under en allt för blöt utekväll, och hamnar i säng med varandra. Alison är övertygad om att Ben använt kondom, och blir bestört när hon inser att så inte är fallet och att han gjort henne gravid. Inte nog med att hon absolut inte är redo för barn, pappan till barnet är dessutom en katastrof. Ändå bestämmer hon sig för att behålla barnet, och halvt motvilligt börjar hon umgås med Ben. Det dröjer inte länge innan de, trots sina olikheter, är ett par.
Detta är grunden för filmen, och det bäddar förstås för småromantisk komedi med en klassisk dramatisk kurva. Och visst bjuds det på bajshumor och nakna rumpor, men inte i det överflöd jag väntat mig av en film med ovan nämnda titel. Inte heller etableras de krystade könsrollerna så skarpt som jag trott. Istället för bananskal och klassiska stereotyper får tittaren lära känna de olika karaktärerna på djupet.
Knocked Up är en komedi rakt igenom, in till den råa förlossningsscenen i slutet. Men det är mer än en komedi, det är en romantisk feel good-dramakomedi.

Jag är positivt överraskad. Och jag skäms lite att erkänna det, men jag gillar faktiskt den här filmen väldigt mycket.

torsdag 17 juni 2010

Carola

Jag drömde att Carola hade klippt sig. Kort. Det såg inte klokt ut.
Men det var bara en dröm.
I drömmen skyndade jag dock hem för att blogga om det. Av någon anledning ville
jag ypperligt gärna vara med att sprida denna världsnyhet.
Hon såg verkligen inte klok ut. Som ett troll.
Men det var bara en dröm.

fredag 11 juni 2010

Glitter mon amour

Blogger, som sidan numera heter, har skapat ett gäng olika bakgrundsmallar att välja och vraka mellan. Och jag får ännu en möjlighet att frossa i färg och visa på min totala brist på smak. Trots att jag redan har en header med glitter och färg vill jag envist välja en glittrig bakgrund också, för de är ju så fina!
Det hjälper inte att jag försöker kompromissa med mig själv med löfte om att byta skrivbordsbakgrund till något hysteriskt multicolorsprakande knarkmönster med extra krimskrams - när det nu finns möjlighet att mixtra med den tidigare så simpla bloggdesignen så måste möjligheten tas. Och när det nu finns så många olika mörka bakgrunder med exploderande färger och glitterregn, så vore man allt bra hårdhjärtad om man kunde motstå dem.
Tills vidare får det glittra i guld på min blogg. Då har jag ändå varit snäll. Och jag vet att det kanske inte ser hundra ut, men det får bli ett senare problem.
Lämna gärna kritik, men försök att inte vara för hård...

torsdag 10 juni 2010

Jag har sett Original.


Original är en svenskdansk film jag aldrig hört talas om förut. Titeln anspelar på hur vi alla föds som original, men på vägen glömmer bort att ta vara på det och istället anpassar oss till vad andra vill att vi ska vara.
Original är en väldigt spretig film. På sina håll är den riktigt bra och underhållande, på andra håll är den inte alls originell utan bara ordinär och långtråkig.
Henry är killen som sköter sig och gör som han blir tillsagd, tills han får sparken och inte har någonstans att bo. Det blir startskottet för en roadtrip genom Malmö och Danmark på väg ner till drömmen om en restaurang i Spanien. Självklart skulle inte den försynte Henry skapa ett sådant vilt äventyr själv; han har den udda och spontana kompisen Jon bakom sig hela tiden.
På vägen lär vi känna dansken Max, en mångfacetterad och komisk karaktär som sticker ut i persongalleriet. Jag hade nästan önskat att hela filmen handlade om honom och hans relation till sin pappa istället.
Vi möter också Marie, en mestadels ganska trist och tvär "alternativ" tjej, och kärlekshistorien mellan henne och Henry är inte så värst originell utan följer den väl använda mallen Sur Tjej Möter Bortkommen Kille Och Mjuknar.
Henrys psyksjuka mamma är också en viktig person, själva symbolen för Henrys försök att låtsas vara någon han inte är.
Jag vet inte riktigt vad det är som inte funkar, men Original står hela tiden och svajar. Kanske är det för många lösa trådar, kanske är det att den lovar mer än den kan hålla. De förväntningar som skapas av den färgsprakande originella ytan infrias tyvärr inte.

Hundra vägar, lika många viljor/oviljor

Inatt låg jag och tänkte på vuxenlivet. Hur torrt, färglöst, kravfyllt, tråkigt och deprimerande stelt det ter sig.
Idag vill jag jobba. Jag känner ett sug efter att få träffa människor och göra något bra, jag vill jobba inom vården och forska, hjälpa, möta, lära mig och utvecklas. Rädslan att aldrig mer få dansa och sjunga med i min favoritmusik, att säga tack och hej till min ungdom och klippa banden till friheten, är inte lika påtaglig.
I min värld är allt svartvitt. Min senaste psykolog sa att det är normalt, hon möter många som fungerar så. Hon hjälpte mig att foga samman ytterligheterna till en dynamisk balanspunkt.
Jag befinner mig i ett identitetsmässigt kaos, och har så gjort de senaste åtta åren, skulle jag vilja säga. Kanske är det så för alla. Kanske beror det helt enkelt på att jag ägnar allt för mycket tid åt ensamheten, och för lite till att Göra saker.
Kanske saknar jag förebilder. Vilket inte borde stämma, men kanske har jag helt enkelt svårt att ta dem till mig och tro på dem.
Självklart är det svårt för mig att navigera i det dimmiga fältet mellan skattebetalande medborgare med sju till fyra-jobb och familj, och sjukskrivna bohemer. Fördomar, javisst. Jag fungerar så. Det gör vi alla, har jag förstått.
Det hör till, har jag också förstått. Det hör till att vara förvirrad och osäker i den här åldern.
Jag velar mellan två schabloner. Jag är en mångsidig och motsägelsefull människa. Det är så vi människor fungerar, har jag förstått.

Vestibulit

Vill tipsa om det här, för det tycker jag är intressant och upprörande.

Tillbaka till verkligheten

Sitter i soffan och dricker te och det i sig är ganska så trevligt, men sen måste man fråga sig: vad återstår nu?
Ungen måste skaffa ett riktigt jobb och lära sig ta ansvar. Och sen är det bara en tidsfråga innan barnen skall bli till. Den egna barndomen är över, dags att säga hej då, så vinka adjö nu och väx upp. Det är mycket som behöver göras, men det mesta sker automatiskt.
Åh, ungdomarna i din generation är så ansvarslösa och desperata! Bli inte sådan. Festen är slut. Jag säger till på skarpen nu. Det här duger inte. Och jag är så förvirrad. Kan någon tala om för mig om jag gör rätt, och vad som krävs av mig? För rösterna i mitt huvud är inte att lita på, dessutom lyder jag dem inte.

tisdag 8 juni 2010

Jag har sett Lesbian Vampire Killers


Det här är inte riktigt någon B-skräckis, som jag hade hoppats på. Den är inte gjord med en liten budget men ett stort sinne för humor, snarare tvärtom. Nu är ju humor förstås något väldigt subjektivt, men jag förlängde i alla fall inte mitt liv med en enda sekund under den dryga timme filmen pågick.
Lesbian Vampire Killers börjar skapligt, med en myt om en tvåhundra år gammal lesbisk vampyrdrottning som väntar på att återuppstå och sätta skräck i världens män. Sedan etableras de två huvudkaraktärerna: en tjock och skränig kille och en hunsad blyg kille med en bitch till flickvän. De två ger sig ut på vandring för att glömma sina problem, och träffar i skogen där på ett gäng ursexiga brudar, varav en har glasögon och således är den intelligenta av dem.
Snart blir den ena tjejen efter den andra förvandlad till vampyr, utom den smarta av dem, och de två killarna förstås. De lesbiska vampyrerna ålar sig och väser med ljud hämtade direkt ur någon dålig p-rulle vad det verkar. När man hugger ihjäl dem sprutar det vit sörja ur dem, och jag antar att det skall vara ett roligt och oväntat inslag. Jag skrattar inte.
Sedan blir blyga killen och söta tjejen kidnappade av vampyrerna, och till skillnad från dessa vulgära lesbianer är hon förstås en kristen oskuld som väntar på den rätte. Gäsp.
Under tiden grävs ett penisformat svärd upp från kyrkogården, ett svärd som en gång för alla skall oskadliggöra denna homosexuella demondrottning. Om de lyckas ta kål på henne? Gissa. Om pojken och flickan hånglar i slutet? Gissa. Synd bara att jag aldrig lyckades uppbåda något engagemang för hjältarna i filmen, för min del hade de gärna fått dö och världen gå under.
Hellre hade jag hejat på vampyrerna, men det gick ju inte heller eftersom de var en så uselt pinsam pastisch på porrfilmslesbianism. Jag hade nog hellre sett en porrfilm.
Det hade kunnat vara så dåligt så att det var roligt, men det var bara dåligt. Det hade kunnat vara oväntat på sina håll, men ingenting var nyskapande eller engagerande i den här totalt skräckbefriande och närmast homofoba sörjan.
Se den inte.

måndag 7 juni 2010

Måndag (tillbaka på ruta ett)

Ett tag gick det nästan oförskämt lätt att sortera in saker. Horder med pennor - ner i pennlådan, några öppnade paket med pappersnäsdukar och annat liknande - badrumsskåpet. Alla sladdar pressas ner i VIP-lådan i skrivbordet.
Har lyckats göra mig av med en hel påse kläder också! Gjorde lyckliga utrop när jag såg att mina klädlådor hade tomma fläckar av frånvarande tyghögar. Nån måtta får det vara.
Men nu räcker det för idag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, som det så fint heter. Och nu har jag gjort något. Resten får vänta. Den här bilden säger förresten ingenting, det är värre i verkligheten. Varje liten pryl är ett mysterium. Var kommer de ifrån, vad vill de mig, och varför kan jag inte med att slänga dem? Vart ska de alla? Kan någon förklara det för mig?
Jag tänker på mitt usla arv. I min släkt har nog aldrig funnits en ättling som hanterat att bibehålla ordning mer än en halvtimme. Så är det. Nu har jag inte tid mer.

fredag 4 juni 2010

Sista natten

Filmcaféet bjöd bland annat på en urcharmig spinoff på Egalias döttrar, då blev jag nästan tårögd. Sen visades en Farväl Fridhem-film med den här låten som soundtrack, då kom tårarna. Smulor av insikten. Slut slut slut slut.
Kanske ska jag gå tvåan ändå. "Det är klart du ska gå", säger de. "Vi vill veta hur det går för Skilla."
Just det kan vara en anledning att försöka. Om det faktiskt finns ett intresse för min karaktär, så är det kanske värt att ge den en chans. Och de har lovat att hjälpa mig, klassen.
Samma sak blir det ju ändå inte. Inte riktigt samma klass, inte samma människor och så vidare.
Jag tror att Skilla är mycket av en variant av mig själv. Och anledningen till att jag inte vill skriva om henne är att hon är just det. Vad finns det att berätta om mig? Vad vet jag som jag kan berätta om?; till exempel ingenting om skapandet av, och dynamiken i relationer till andra människor, det känner jag inte till. Det är så mycket jag inte vet något om. Jag har alltid ansett att jag kan skriva, men inte berätta, eftersom jag ingenting vet om livet. Jag blir inte klok på hur jag ska få veta, jag blir inte klok på hur jag skall lyckas bli en vuxen individ. Jag känner mig förkrympt. Jag har nu börjat fyra meningar med "jag". Jag är mycket lycklig och lite olycklig.
Godnatt, för sista gången här. Godnatt Fridhem.

torsdag 3 juni 2010

Sista kvällen

Det här är mitt rum nu. Golven hade varit svabbade om jag hade hittat en golvmopp (vilket jag inte gjorde). Fönstrena är putsade på utsidorna men inte inuti eftersom de inte går att öppna. Jag har ätit ur frysen (har glass kvar) och diskat rent mina grejer i köket (de jag kunde hitta). All packning som kunde avvaras (sånt som inte är sängkläder, imorgonkläder, tandborste mm) är upphämtad och ivägslussad till Halmstad. Ute är det sommar. Det är grönt och sol och lite blåsigt. Folk hänger på gräsmattor och röker och äter pizza i mängder.
Imorgon är det den allra sista dagen på den här platsen för mig och många andra. Det är Hej Då Svalöv och Fridhem, Hej Då rummet och Hej Då klassen och så klipper vi banden till den tiden.
Att växa upp är att lära sig ta farväl, hundra gånger om.
Som ett led i min oförmåga att växa upp har jag väldigt svårt att ta in att saker tar slut, och vad det innebär. Att begripa att ett slut är ett för alltid slut, ingen återvändo, är lite för stort för mig.
Ett slut är således inget annat än en paus på obestämd tid för mig.
Kanske är det så för alla.
Imorgon måste jag städa ännu mer än jag gjort idag, och då har jag ändå städat så att svetten lackade och kroppen värkte. Kanske måste jag använda hjärnan också. Jag hoppas inte det dock.