torsdag 31 mars 2011

Vassa tänder i drömland

Hade den märkligaste dröm.
I min nacke, strax under hårfästet, hade två vassa tänder växt ut, i form och storlek liknande en vanlig katts hörntänder.
"Vad ska jag göra?" frågade jag Patrik.
"Du får nog prata med din tandläkare" föreslog han.
Ganska så obehagligt, men jag tog det ändå inte så allvarligt.

Drömde sedan vidare på liknande tema, där ett sjukhus härjats av en rad märskliga dödsfall. Nedblodade kroppar hittades i sina sjukhussängar, och ingen kunde förstå vem som gjort detta eller varför.
I källarrummet, möjligtvis en obduktionssal eller "bårhuset" klev läkaren, som spelade huvudrollen i min dröm, in. Ljuset var släkt och rummet skumt, men inte kolmörkt. På golvet något tungt, han snubblade över det och föll. Ännu ett blodigt lik. Innan han hunnit upp på fötter överfölls han av någon. En kvinnlig läkarkollega, med sorgsna ögon, vassa tänder och blod runt munnen. Hon bekände sin kärlek för honom och berättade hur hon väntat och längtat efter att han skulle besvara hennes känslor.
En vampyrhistoria i bästa sjukhusromantiska stil. Inte helt olikt en slashad Arkiv X-historia, bara det att Mulder arbetar som läkare och Scully smittats av vampyrvirus.
Min hjärna, vad vill du säga mig med det här?

torsdag 24 mars 2011

Ang. kvotering

Hej!
Eftersom du som läser nu är emot kvotering tänkte jag förklara för dig vad det finns för anledningar satt syssla med en sådan "orättvis" och "kontraproduktiv" företeelse. Inte för att du ska bli övertygad kvoteringsförespråkare, utan för att du behöver tänka några centimeter till där näsan tar slut.
(Och HUR kan jag veta att du är emot kvotering? Jo, därför att typ 99% av alla människor är det eftersom de tror att det handlar om att ersätta Einstein med Crazy Cat Lady - vilket förstås vore dumt.)

Okej. Kvotering är inte enkelt. Det är en svår fråga. Det finns säkert massor av exempel på situationer där kvotering vore olämpligt, eller har tillämpats och visat sig leda till negativa resultat.
Kvotering är inte den enkla lösningen på ett komplext problem, men det är inte heller MOTSATSEN till att välja kvalitet.

Vad ska vi göra åt att det finns fler personer som heter Göran än som har en vagina i bolagsstyrelserna? Ska vi rulla tummarna och vänta på bättre tider?
Är sådana här saker ens ett problem? Enligt vissa är det inte det - man menar att det är något slags helt oviktig slump som ligger bakom, eller att en kvinna helt enkelt inte klarar av den sortens arbete (med "den sortens arbete" åsyftas främst högavlönat arbete, men även alla möjliga andra sorters arbete inom alla möjliga sorters branscher faller under samma princip).

Detta med att kvinnor av naturen lär vara lite lätt efterblivna när det kommer till saker som utspelar sig utanför hemmets väggar, är också ett vanligt argument för att ge män lite högre lön.
Män, menar man helt okritiskt, är fysiskt starkare än kvinnor som bär matkassar, föder barn, bär barn, lyfter gamlingar och svabbar golv - män är dessutom generellt bättre på diverse tekniska saker.
Okej, låt oss godkänna den världsbild som säger att män är starka och har sinne för teknik. Innebär det på något sätt att de är bättre på precis ALLT ANNAT också?
Varför skulle de annars lyckas bättre, komma längre och tjäna mer nästan överallt?

Jag ska inte uppehålla mig vid frågan om huruvida kvinnor är nåt slags ofärdigt schabbel som Gud inte riktigt fick till efter att ha lagt all kraft på att skapa den fulländade och normala mannen.
Jag ska istället ge några exempel på varför kvotering kan vara värt att ge en chans:

1. Nej, det är inte en slump att vi har män överallt utom i hemmet. Det är ett system. Tro det eller ej. Och vill vi förändra det systemet så får vi krångla ut tummen ur röven nu, för det kommer inte förändra sig självt.

2. Nej, det är inte så synd om de män som väljs bort. I alla fall inte mer synd om dem än om den intelligenta och duktiga blattekillen som väljs bort för att han inte riktigt passar in bland de vita som inte bryter, eller den begåvade kvinnan som väljs bort för att hon inte är så snygg och antagligen kommer vilja vara hemma med barn (de som anställer hennes man oroar sig inte för sånt, män är som bekant inte hemma med barn i onödan om de har en fru).

3. Vi missar kompetens när vi använder samma mall på alla människor och väljer bort de som inte passar in eller känns obekväma. Placerar vi vid makten nästan enbart välbärgade män i femtioårsåldern så missar vi fett med perspektiv. De här männen är säkert jättetrevliga, men de vet inte ens om att de är privilegierade utan utgår ifrån att deras erfarenheter och perspektiv är allmängiltiga, vilket de inte är!

4. Någon måste börja. Det är väldigt lätt att hitta på att någon annan har ett större och viktigare ansvar. Men, vet du vad - bara för att det inte är ditt FEL, betyder det inte att du inte har möjlighet att göra någonting åt problemet. Nu är det så här att vi sitter ihop i en enda lång kedja, eller blomsterdekoration, eller vilken metafor man nu föredrar att använda - och om du tar ett steg så kanske någon annan gör det också, och en vacker dag faller det sig helt naturligt att involvera alla och inte bara de som har den fetaste räkmackan att glida på.

5. Nej, vi kommer inte att plocka upp valfri person från gatan för att ersätta en nationalekonom. Vi är inte dumma i huvudet. Det borde inte du heller vara, men om du tror att det är så det går till så börjar man ju undra.
Däremot kan det hända att vi väljer en kvinna framför en lika duktig man, för att vi vill åt de synpunkter och erfarenheter hon har som han saknar. För att vi behöver det. För att vi redan har 28 gubbar och det vore trevligt med någon som kan komma med något nytt.
Men ta det lugnt, Göran sitter inte i klistret. Han hittar något annat, precis som alla andra som någon gång blivit bortvalda i hård konkurrens fått göra. Och nej, vi kan inte låta Görans bakslag hamna i fokus när vi jobbar för att nå ett jämställt samhälle.

6. Kvinnor är inte dumma i huvudet. Men när debatten ekar "kompetens före kön" är det lätt att dra slutsatsen att alla som inte är vita medelklassmän är lite sämre och mindre begåvade, eftersom de inte syns till någonstans.
Hört talas om kvinnlig intuition? Eller hur duktiga kvinnor är på att lyssna och bry sig om andra människor? Tack för att vi i alla fall får ha de ovetenskapliga generaliseringarna att visa upp som bevis på att kvinnor också har något att komma med i världen.
För övrigt blir män som varit hemma med barn ofta befordrade, eftersom man ser detta som en värdefull erfarenhet som kan komma till nytta i arbetslivet. Detsamma gäller dock inte för kvinnor som är hemma med barn.

7. "Kvotering är inte jämställt, eftersom det är särbehandling". Kvotering är inte jämställt, nej. Det är inte samhället heller, även om det gärna vill verka så. Kvotering är en metod för att nå ökad jämställdhet. Det är väldigt bekvämt att utgå ifrån att alla har likadana förutsättningar, även om verkligheten är en annan. Tydligen är det lättare att acceptera att samhället missgynnar halva befolkningen, än att en metod för att nå ökad rättvisa inte hjälper alla lika mycket.

8. Samhället är en cirkel, som är ett hjul, som rullar framåt.
En vanlig invändning mot kvotering handlar om faktorer i samhället som kan sätta käppar i hjulet. Vi anställer inte en kvinna för att ditten och för att datten.
Men! Om vi anställde en kvinna skulle vi vara med och börja förändra de här problematiska samhällsfenomen. Ta till exempel en skivhandlare, som menar att han inte har så många skivor med kvinnliga artister för att det finns så få sådana och det är så liten efterfrågan. Men om han vågade vara en pionjär skulle han kanske bana väg för fler sålda skivor av kvinnliga artister och fler kvinnliga artister som vill satsa på musik när de märker att det går.
Som sagt, någon måste börja. Men ingen vill börja, eftersom det i början kommer att kosta lite, vara lite besvärligt. Inte minst när man bemöts av arga människor som tycker att alla försök till framsteg är extrema och överdrivna.

Ett annat problem, apropå punkt åtta, är fall där kvinnor på manligt dominerade arbetsplatser upplever att de blir bemötta med härskartekniker. Det är förstås bedrövligt om än logiskt, men kan kanske avhjälpas om kvinnor bland män och vice versa blir mer vanligt förekommande.

Men för att överhuvudtaget kunna tycka något i frågan om kvotering, måste vi först konstatera att vi har ett problem (kvinnor har mindre plats i samhället än män) och sedan fråga oss vad vi är beredda att göra åt saken (ingenting/någonting).
Många av er fastnar nog redan på första punkten, och utgår ifrån att det nog bara är hittepå det där med att vi inte är jämställda, egentligen är vi ju bara olika och vill olika saker. På samma sätt som fattiga människor vill vara fattiga och rika vill vara rika.
Ni andra, som går vidare till punkt två, kan väl berätta för mig vad ni tycker att man ska göra istället. Jag är nyfiken.

Ps. Även om detta inlägg mest kretsar kring kvinnors möjligheter i högavlönade yrken, så är min ståndpunkt densamma när det gäller män på kvinnligt dominerade arbetsplatser, personer med invandrarbakgrund i arbetslivet osv. Ds.

Ny frisyr och diverse andra ickereflektioner

Min frisör är stort fan av The Ark. Förra gången hon klippte mig pratade hon om att hon skulle gå på en konsert med The Ark. Den här gången pratade hon också om att hon skulle på en konsert med The Ark. Helst vill hon dejta Ola Salo. Jag ser The Ark-fanatism som ett positivt drag hos en frisör.

Mitt intresse för att reflektera över vilka kläder jag drar på mig är dock fortsatt lågt. Idag ser jag ut som en hösäck, dock med en piffig sextiotalsfrisyr. Piffig hösäck, jag i ett nötskal.

Just nu har jag bara flytten i huvudet. Mitt fokus är inriktat på att packetera och leverera, dock saknar jag något slags system att arbeta efter. Men det är väl bara att kötta nu. Få bort så mycket som möjligt. Jag vill ägna min dag åt detta arbete.

Någonting, kanske en ondskefull yttre kraft, gör mina torsdagar till segmos.

måndag 21 mars 2011

Minnet

Jag har ett mycket kort minne. Det sägs att guldfiskar inte minns mer än några sekunder, vilket lär vara en myt, men jag tror i alla fall att jag har sämre minne än en guldfisk.
Oftast minns jag inte vad jag gjorde igår. Just nu minns jag; igår var vi mycket i den nya lägenheten och packade upp, och jag minns att vi satt i soffan med lakan på eftersom den står framför mig där jag sitter nu.
Men om ett par dagar kommer jag bli tvungen att tänka efter en minut om någon frågar mig vad jag gjorde i helgen.
Jag minns också att jag nyligen satte igång att packa ner böcker ur en bokhylla här hemma, vilket jag skrivit på min lista att jag ska göra idag. Men det var ett bra tag sedan nu, och sedan hände någonting mer, och nu sitter jag här, men jag kan inte minnas vad jag gjorde efter att jag rotat i bokhyllan.
Det händer att jag inte minns vilken årstid det är, eller vilken månad. Dagarna kan också vara svåra att minnas förstås. Det krävs bara några sekunder att tänka efter så kommer jag på det, men ändå.

Är detta normalt? Ja, det kanske det är. Det kanske är hur normalt som helst. Hur ska jag veta det.

söndag 20 mars 2011

Ny favoritlåt

Brukar vakna på morgnarna av att Patriks radio går igång. På hög volym. Med ett monotont surrande bakom själva radiosändningen. Och självklart med hysteriska morgonpratare och stundtals hemska låtar man måste genomlida.
Det händer dock att man vaknar till lite och med ett leende på läpparna får möjligheten att njuta av musik som faktiskt är bra, trots att det egentligen är för tidigt på morgonen för att man ska vilja tillåta ljud att tränga sig in i huvudet.

För att komma till saken som jag hade kunnat komma till omedelbart om jag hade velat (men det ville jag inte), den här låten spelades en morgon för ett tag sedan. Love you anyway med Boyzone. Jo, pojkbandslåtar kan vara bra. Och det här är skitbra.
Jag vet inte vem som skrev texten, men jag njuter i fulla drag av delirious - serious - curious-rimmet och melodin har ett stenhårt sväng. Jag vill göra en cover på den här låten, den är så löjligt sjungvänlig. Var lite orolig att videon skulle vara riktigt dålig, men den är inte det, den är helt otippat gay istället. Kul!

tisdag 15 mars 2011

Apropå mode

Mitt intresse för utseende och kläder är relativt. Man skulle nog kunna säga att det går i perioder. Vissa dagar, vissa veckor, rör det mig inte i ryggen hur jag ser ut och jag vet knappt vad en spegel är. Andra gånger letar jag genom garderoben efter det perfekta plagget, det snyggaste matchningen, väljer noggrannt ut och provar olika kombinationer.
Detta har ingenting att göra med om jag ska träffa människor eller ej. Det är fullständigt okorrelerat.
Igår dök jag till exempel upp på skrivarcirkeln i trasiga jeans och ett spräckligt linne som stack ut under en blårandig stickig stickad tröja. Total omatch. Jag har samma kombo på mig idag. Att bry mitt huvud med tankar om mitt utseende känns lika främmande som att börja studera ekonomi vid universitetet. Håret? Tja, det ligger på huvudet, finns det något mer att säga om den saken?
Andra gånger kan jag vara väldigt medveten om hur jag ser ut, men för tillfället är det väl något annat som tar upp plats i den delen av hjärnan. Jag vet inte vad. Jag kanske är lite stressad.
Men se upp, en vacker dag dyker jag upp i något som faktiskt inte direkt är omatchigt, trasigt och svettigt utan rentav lite genomtänkt och med ett armband till. Men som det känns nu lär det dröja ett tag.

Adieu!

// Modeoraklet Dean

måndag 14 mars 2011

Pudel

Jag har hittat orsaken till förra veckans bugg. Det fanns alltså fysiologiska / biologiska orsaker till min tillfälliga svacka. Jag ber om ursäkt för den radioaktiva läckan ur min annars så perfekta yta.
Men nu är jag tillbaka på banan med nya krafter. Vaknar halv elva, går upp, sätter mig och ritar och har ångest över att tiden går snabbt. Imorgon och i övermorgon är fullbokade som vanligt.

fredag 11 mars 2011

Dagbok från en förvirrad

Skrev en lista igår morse för att lokalisera mig i Att Göra-djungeln, men utförde bara de minst ansträngande sysslorna samt glömde bort att ringa det där telefonsamtalet som var viktigt, tappade bort lappen och dagen gick.
Två saker står i almanackan idag: skriva + ringa. Jag har ingen lust. Det är väl en oduglig ursäkt. Känner mig konstig i magen och på oroligt humör, somnade igår med kvällspigghet samt en stark känsla av att inte vilja somna för att jag inte ville vara med om nästa tomma dag.
Vaknade med känslan av att vara nervös och obehaglig till mods. Hade drömt den typiska drömmen, om att komma till skrivarkursen som jag håller i men ha glömt att planera upplägget. Panik, men jag försökte låtsas som ingenting. Vaknade och insåg att jag inte har mejladress till alla medlemmar, måste fixa det.

Tisdag och onsdag kände jag mig kreativ, tror jag, men var upptagen och hade inte riktigt tid. Skrev, men på annat, på tåget hem i onsdags. Sedan kom mina lediga dagar och med dem någon slags apati. Vad ska jag göra?
Rastlös i kroppen, konstig i magen, orolig, ingen ingen alls lust att göra det enda jag ska göra idag. Sen ska jag träffa en kompis och jag vet inte om jag vill det heller. Vad vill jag?
Gick och lade mig igår med tanken på en friktionsfri vardag. En sådan finns förstås inte - ändå hade jag nyss påstått att det var en sådan jag levde. I skarp kontrast till hur jag sedan låg och förbannade de känsloimpulser som inte låter sig kontrolleras. Varför är jag inte en robot? Eller, vad kräver de av mig? Var går gränsen?
Igår tänkte jag också på att man måste kunna fejka välmående, det är något av det viktigaste man får lära sig som fungerande social varelse. Men jag påminde mig själv om att jag också lärt mig att inför vissa måste man vara ärlig jämt, alltid berätta konkret och tydligt hur man känner.
Jag pratade med mig själv mycket igår, när jag var stressad. Sedan mindes jag uppmaningen att låta det vara, låta det gå rakt igenom mig utan att reagera. Det fungerade ganska bra. Ett gott tips.
Nu tänker jag på garam masala.

Jag har svårt för gränser. Kanske gör jag för stor grej av det. Jag pendlar mycket mellan utan att hitta ett bra lagom läge. Som när jag får lite oro och påminner mig om att jag inte ska låta det gå ut över andra. Men det gör det alltid, trots att jag försöker dra åt andra hållet. Jag kan bara överdriva. Det är ännu värre. Men X vill att jag ska vara glad och trevlig och fungera bra, Y vill att jag ska vara ärlig och tydlig. Det är svårt att hitta mellanläget och det som är rätt. X och Y vill att jag ska sluta blogga - det tar av min viktiga tid och jag bara ältar. Jag ältade mer förut, nu försöker jag vara stabil och saklig. Att blogga var ibland som att gå till en psykolog, eller nåt. Jag skriver bättre än jag pratar.

Jag talar som ett psykfall. Jag är inget psykfall. Min vardag är nästan friktionsfri. Frågan är var gränsen går. Det finns alltid svältande barn och diverse andra att jämföra sig med.


Jag vet inte vad jag ska göra idag.
Jag är sugen på bearnaisesås. Kanske ska jag göra sås för att fördriva tiden. Ingen kommer säga att jag är en dålig människa. Det är bara ett faktum. Allt måste vara bra.

torsdag 10 mars 2011

Dagens outfit

Bara för att det var flera dagar sen jag bloggade och otroligt länge sen jag skrev om "mode".

Idag har jag på mig ett lavendelblått linne från Indiskas barnavdelning (den avdelningen försvann för många år sen) med en påsydd katt som skjuter rygg. Till det matchar jag med en härligt blågrönlila-rutig skjorta som gått i arv från min far och som även flitigt används av min sambo (som inte frågar om lov, men allt ditt är mitt sägs det ju). Slutligen bär jag ett randigt skärp till mina svarta, utsvängda byxor som min mor har fått äran att sy in och upp ty de var så trasiga och slitna längst nere att jag trampade på de halvt avslitna tygstyckena. Byxorna köptes för många år sedan i en barnklädesaffär och har sex praktiska fickor (!).

Jag begriper inte hur min modeblogg fortfarande kan vara så okänd och ligga så långt ifrån topplistan. Jag har ju den överlägset fräschaste, dyraste, mest exklusiva stilen i landet!

Nu ska jag dricka grönt te och sen ska jag ut och träffa en kompis.
Tjingeling!

söndag 6 mars 2011

Inför finalen i melodifestivalen

Vi har en final! Vi har inte en vinnare, men vi har ett gäng som ska slåss om resan till Tyskland.
Här är vad jag tycker om finalisterna (med personligt betyg samt hur bra jag tror den står sig i Eurovision):

Swingfly's Me and My Drum är fortfarande ett litet mysterium. Det är för mycket rap för att passa in i schlagervärlden, men jag erkänner att det är en glad refräng. Tyvärr är det inte så mycket mer än så, tycker jag.
Betyg: 2,5
Chans: 3,5

Danny's In The Club är inte heller någon favorit. Faktiskt påminner den om ovanstående; man somnar till mellan varje refräng. Och jag tycker inte att Danny har någonting att säga någon med den här technogrunkan. Det finns bättre.
Betyg: 2
Chans: 2

Sara Varga gick som genom ett mirakel rakt in i finalen med Spring För Livet. Det är en svängig visa med vass text, och visst vore det spännande att utsätta Europa för en engelsk version av den här udda fågeln.
Betyg: 4
Chans: 3

Linda Bengtzing är inte så värst rolig, enligt mig. Hon skuttar över scenen med fjädrar i håret, och när hon kliver av den kan man glömma henne. Vi gillade det här på nittiotalet, men nu vill vi ha nåt annat.
Betyg: 2
Chans: 2

The Playtones med The King var lite ösiga och käcka, men någon vinst blir det nog inte. Låt låten hamna på svensktoppen, dansbanan eller någon annanstans där den hör hemma. Goa gubbar i Eurovision - nej tack.
Betyg: 3,5
Chans: 2

Brolle hade en snyggt sparsmakad show och en helt klart godkänd låt i 7 Days And 7 Nights. Det är en ösig låt, som känns sådär som det känns när något fint tar slut men man ändå är glad med lite tårar i ögonen. Som när ljusen går upp i biosalongen och eftertexterna rullar. Bra jobbat Brolle.
Betyg: 4
Chans: 2,5

The Moniker, Oh My God vad jag är glad att den här låten tog sig ända till Globen, för den här tror jag verkligen har en chans. Scenshowen är oklanderligt käck och galen, känslan är på pricken, låten håller en hög nivå och Monikern charmar brallorna av vem som helst.
Betyg: 4
Chans: 5

Nicke Borg gjorde en rockballad i Leaving Home, och alla kan vi behöva en sådan ibland, men jag börjar tröttna lite nu. Sedd i nytt ljus är den inte så bra, framförallt inte tillräckligt stark, inte tillräckligt intressant för att ha en chans.
Betyg: 2,5
Chans: 1

Sanna Nielsen har inte en chans med sin I'm In Love. Åtminstone hoppas jag inte det. Liksom hos Bengtzing saknas det en lust att bjuda på något nytt och spännande och allt harvar bara på i invanda spår. Dessutom tycker jag att Nielsen är en otroligt ointressant och personlighet som inte sjungit något bra sedan Hela Världen För Mig.
Betyg: 1
Chans: 2

Eric Saade's Popular har faktiskt växt i mina öron. Märkligt nog tycker jag att versen är bättre än refrängen (versmelodin är skitbra!). Sen hoppas jag någonstans att Saade inte menar det han sjunger. Inte menar han väl att det viktigaste i livet är att vara populär? Visst sjunger han egentligen om någon som kämpar för att bli omtyckt, men slutligen inser att det finns viktigare saker i livet än att passa in och få ligga? Eller?
Betyg: 3,5
Chans: 4

Hade jag fått önska med mig en till låt så hade jag önskat att stencoola Loreen med sin läbbiga zombie love-stil kunde fått vara med, exempelvis på bekostnad av Sanna Nielsen. Loreens låt är sprängfylld av känsla och framträdandet blöder och slår gnistor. Men men, jag är ändå glad över The Moniker och Sara Varga. Och att trista Spice Girls-aktiga Love Generation vars fans är i lågstadieålder fick tummen ner och åkte ut en gång till. Vad är grejen med dem, varför är det så många som gillar detta ihoptotade kommersiella tjejband utan personlighet?
Nej, en utländsk låtskrivare med ett kaxigt namn gör ingen Lady Gaga, om ni trodde det.

Go Moniker och Eric!

lördag 5 mars 2011

Hej. Här kommer ett blogginlägg. Med vänlig hälsning, Dean.

Jag tycker så fruktansvärt illa om att använda ett formellt språk.

Varenda gång jag ska avsluta ett mejl med frasen "med vänlig hälsning" får jag liksom tvinga mig till att inte skriva "hare bras!" eller "tack och hej leverpastej" eller någon annan tramsig slutkläm istället.
En så enkel sak som att skriva ett slätstruket "Hej!" istället för "Tjenamors" kan göra mig lätt illamående och yr.

Förstår ni vilken ansträngning som krävs av mig när jag skriver dessa eländiga arbetsansökningar? Alldeles rensopade från käcka utrop, skämtsam jargong och ordlekar ska de vara, och istället bestå av ointressanta och stelbenta upplysningar om mig och mina ointressanta yttre egenskaper som tycks mig fullkomligt främmande och förljugna där de står så prydligt uppradade i ett skinande word-dokument.

Det är som att minna fåniga ordvrängningar (jag säger till exempel "jag fixar det snax, om ett ögonslick") och mina hurtiga utrop ligger i själva mitt blodsystem, i själva min hjärtepuls, och att denna livsviktiga puls kommer i otakt när jag ska ta mig an ett utifrån kommande krav om att tala ordentligt och normalt.
Men så har jag alltid haft ett litet, diskret behov av att göra tvärtemot.

Idag till exempel, var jag på min sambos släktträff och fick gå runt och ta i hand och le och hälsa.
Inte en enda gång använde jag ordet "Hej!". Istället spottade jag ur mig ett barnsligt "Halloj!" till varenda människa jag mötte där, gammal som ung. Jag kunde liksom inte låta bli. Ordet låg på min tunga och så fort jag öppnade munnen tog det sin chans, innan jag hann tänka efter.
Jag tror inte de tog illa upp. De flesta kanske inte ens hörde (man brukar ju inte direkt lyssna på folk när de trycker ens hand - det är som att allt som sägs under denna handskakning går en fullständigt förbi, inte minst människans namn). Men det var faktiskt en dam som hakade på och svarade "Halloj" tillbaka. Jag vet inte hur jag ska tolka det.

Ambitioner / ambivalens

Jo, en sak till: detta med att jag aldrig direkt brunnit för något gör mig rimligtvis till en häpnadsväckande tråkig människa. Jag tror inte folk begriper hur tråkig jag är. Kanske är det för att de flesta föredrar ett ansikte som kan svara "hej", "bra" och så vidare på ett antal obetydliga frågor, och de som kräver lite mer ändå nöjer sig med någon som kan lyssna på dem.
Jag är en jävel på att lyssna. När jag själv pratar brukar det bli lite rörigt. Ungefär som när man ska rita en teckning efter en bild man har i huvudet och det blir inte alls samma sak på det bleka jävla pappret och kinderna hettar lite i frustration.
Men jag är ganska bra på att skriva. Om jag bara hade lite mer tålamod, lite bättre organisationsförmåga, om jag bara hade lite mera mod. Om pusselfanskapet kunde lägga sig självt.

En slocknad stjärna

Jag drömde alltid om hur jag skulle uttala mig i tidningsintervjuerna om det där viktiga intresset som räddade mitt liv. Det där som betydde allt för mig när andra saker inte gjorde det.
Tyvärr hade jag aldrig några så starka intressen. Bara starka tvivel. Men jag vet inte om det kan räknas som intressen. Och jag vet inte om det är något att komma med i en tidningsintervju. Och jag tvivlar starkt på att tvivel kan rädda någons liv.

torsdag 3 mars 2011

Just runaway to the stars


Den här melodin har rullat i mitt huvud i flera dagar. Efter att ha legat bortglömd i många år, dök den upp från ingenstans och bet sig fast. Jag visste på en gång att det var en gammal (i bemärkelsen några år, inte som i från sextiotalet) schlager. Minnet är i sanning fascinerande.
Men ibland kan jag tycka att det är synd att jag har en tendens att minnas de mest meningslösa, omotiverade skitsaker medan viktiga grejer går in genom ett öra och ut genom andra. Det är som att det inte finns något system där inne. Som om en enorm fläkt ständigt står på och det är en ren slump om något skräp som blåser in råkar hamna på en yta där fläktvinden inte kommer åt att vifta bort skräpet igen. Och sen sitter det där, tills det en dag släpper greppet och kommer flygande och sätter sig rakt i medvetandecentralen, som en McDonaldspåse som någon slänger ut genom fönsterrutan i bilen framför och som hamnar på ens egen vindruta och trasslar in sig i vindrutetorkarna.
Tja, det är ju en käck låt i alla fall.

Normalskämtet

Ibland. Om någon säger: "Jag har tänkt på det här med moln - hur får de sina former egentligen?" eller något liknande. Med något liknande menar jag något slags filosofiskt eller vetenskapligt förankrad fundering som kan få det att fladdra lite i hjärtat av nyvaken nyfikenhet.

Då är det ofta någon där som skämtsamt säger: "Har du inget vettigare att fundera på?"
Och då ska man skratta. Och det gör man också, eftersom man tycker att det är trevligast när alla är likadana och ingen sticker ut och gör det obekvämt för de andra.
Men jag tycker det är en väldigt märklig kommentar, om jag ska vara ärlig.
Vad skulle rimligtvis kunna vara viktigare att tänka på, än hur molnen får sin form, eller något liknande?

Ja, då ska man förstås tänka på något vuxet istället, något i stil med "Jag undrar i vilka fonder jag skall placera mina besparingar?" eller "Jag undrar om det är sant att Marita på jobbet har ihop det med vaktmästarn?"
Sådana saker som är obetydliga i längden. För hur står sig fonder och arbetskolleger i evigheten? Inte särskilt bra, om man jämför med exempelvis moln.
Moln och liknande står sig bra i evigheten. Men det är väl inte enbart därför jag hellre funderar på moln än på fonder. Fonder och liknande intresserar mig helt enkelt inte. Jag tycker gott att de som lägger tid på att fundera över sådana saker borde börja fundera på något vettigare.