torsdag 30 december 2010

Mina nyårslöften

Ja, sådana ska man ju ha.
Det är ingen poäng med att gnälla och klaga över livets hårda skola. Läxorna skall läsas och lektionerna skall genomlidas (för att spinna vidare på metaforen), och allt skall ske med ett leende på läpparna. Är man inte bra i engelska får man vara bra i något annat.

Men nog om det.

Mina nyårslöften är:

* Jag ska skaffa ett liv.
Vet inte hur det ska gå till, men det skall minst bestå av följande två punkter:
- Jag ska skaffa ett jobb.
- Jag ska motionera, gymnastisera, konditionera eller vad man nu vill kalla det.

Sen har jag inga fler löften. Det är mycket nog, vette fan hur jag ska klara av det. Men det måste klaras av. Måste måste måste.

lördag 25 december 2010

onsdag 22 december 2010

Aj

Det är inte utan att man blir på lite, lite försämrat humör när handleden plötsligt slutar fungera. Aj. Det är något där inne som inte har vett att hålla sig på sin plats, utan absolut ska leva om och lägga sig fel och skava och ha sig. Och jag som har så rövigt mycket att göra. Ett handarbete, bland annat.
Min kära Egenvårdsguiden vet inte vad det rör sig om, och det visste inte 1177 heller när jag ringde dem, sist jag drabbades av samma symptom. Ej heller google är till hjälp. Det är inte bortdomnat eller pirrigt, och det varar inte i en vecka, bara en kvart, tjugo minuter. Och det gör ont när jag vrider på handen.
Nu ska jag försöka brodera ändå. Tavlan ska vara klar om två dagar, och jag har massor att fylla i.
Baka pepparkakor ska vi göra också, då får man ju hoppas att handen är tillbaka på banan igen. Annars kan man ju gå och dra nåt gammalt över sig.

lördag 18 december 2010

God Jul

Jag har klätt granen.
I verkligheten har jag misshandlat nåt slags krukväxtpalm (inte Palme, han är för lång och kal, utan en mindre palm, som jag nu bestämt mig för att kalla Lisbet) med mycket glitter och en hel del hängande grejer.
Under "granen" har jag lagt ut en fin röd matta (dvs frottéhandduk) på vilken jag lagt ut de klappar jag noggrannt och prydligt slagit in ikväll.
Jag hade bidragit med en fin bild också, om jag hade kunnat hantera en kamera. Det kan jag inte - jag har andra som gör sånt åt mig, men ingen av dem är här just nu.
Jag gör vad jag kan för att skapa julstämning.
Dessutom har jag skapat en spotifylista på tema jul. Den är garanterat bättre än alla andras listor. De dödligt uttjatade låtarna är inte med, de man hör i alla butiker och på radio (ja, förutom Last Christmas då, men den är ju BRA).
Du ska lyssna på jul-listan här: silent night. Annars blir jag ledsen.
God Jul tills vidare.

måndag 13 december 2010

Jag har sett Toy Story 3

Det är snarare regel än undantag att en uppföljare är sämre än originalet. Regeln brukar vara: ju fler uppföljare, desto sämre resultat.
Så är det inte med Toy Story-filmerna. De håller en hög nivå rakt igenom, utan att kompromissa med någonting. Kanske beror det på att filmerna inte har pumpats ut medan järnet ännu var varmt, utan har fått ta sin tid, dröja, vila tills tiden var mogen.

I den första filmen lär cowboy-dockan Woody känna rymdhjälten Buzz under ett fartfyllt och komiskt äventyr, i andra filmen blir Woody kidnappad av en leksakssamlare, men sätter sin ägare Andys kärlek framför allt och återvänder hem med två nya vänner.
I tredje filmen är Andy stor och har sedan länge slutat leka, och när han rensar sitt rum hamnar hans gamla leksaker genom ett missförstånd först i en sopsäck, och sedan på dagis. Att komma till ett dagis verkar till en början vara himmelriket; mängder av kärleksfulla barn som vill leka med en, utan risk att man någonsin blir bortglömd. Det visar sig dock snart att leksakerna styrs av en diktatorisk rosa nallebjörn och att Woodys gäng har placerats i leksakernas helvete; de minsta barnens avdelning, där dregel, avslitna delar och övervåld är vardagsmat för de stackars plastfigurerna.

Vi som först stiftade bekantskap med gänget av levande leksaker för femton (!) år sedan blir förstås dubbelt nostalgiska av denna hjärtevärmare till familjefilm.
Woody känns som en kär gammal vän, och fantasin om hur alla våra leksaker och gosedjur i hemlighet lever sina egna liv när vi inte ser, går inte att motstå.
Kanske är det också något magiskt med perspektivet; att som en liten, liten figur från marknivå hela tiden titta uppåt, mot allt stort, hur de små använder våra vardagsföremål till helt andra saker än vi är vana. Sådant är alltid charmigt i film.

Roligt är det också, många gånger, i Toy Story 3. Att man fortfarande, efter att ha sett det i två filmer tidigare, skrattar åt Buzz när han förvandlats till sitt hårdnackade självdistanslösa jag, är ganska imponerande. Ken gör också en bra roll som kärlekstörstande lyxlirare i sitt rosa drömhus, och han, tillsammans med Barbie, får en ömsom att skratta, ömsom att smälta.

Sammanfattningsvis är äventyret, i det som av allt att döma är den sista Toy Story-filmen, ovanligt spännande och välgjort. Det blir ganska så läskigt ibland (varför man inte bör visa filmen för de allra yngsta), och ett hoppande mellan många nya miljöer som vågar vara smutsigare, farligare och otäckare än i tidigare filmer (som mest rört sig i det välpolerade radhusområdet).

Om du är vuxen tycker jag absolut att du ska se den här filmen. För att den är kul, cool och oemotståndlig.
Om du är barn ska du kanske främst se Toy Story och Toy Story 2, som onekligen är aningen mer barnvänliga. Glöm inte att ta med dina plastigaste, luddigaste, knasigaste leksaksvänner och en stor skål popcorn.

måndag 6 december 2010

Julens värstingar

En gång i tiden offentliggjorde jag en lista över mina tre favoritjullåtar.
Nu när det närmar sig min tjugoandra jul här i livet, så vill jag inte vara sämre. Eller möjligtvis lite sämre.
Jag tänkte nämligen ge er min Sämsta Jullåtlista den här gången. Och i år är det fem bidrag som tävlar!
Ack, så många bidrag som knuffas om att få plats på denna lista. Men endast fem stycken är anskrämliga nog att få vara med.

Dessa fem är, efter moget övervägande, som följer
På femte plats:

Merry Christmas, Happy Holidays - N'sync
Egentligen en ganska harmlös poplåt med charmiga nittiotalsvibbar, men den tar ju för fan aldrig slut! Och den är som en bubblande knäcksmet av alldeles för mycket onyttiga ingredienser som liksom aldrig tar nån ny vändning utan bara tjatar på i samma lama spår i fem minuter. Efter ett tag blir det påfrestande. Videon är dock sevärd för sina gammeldags specialeffekter.

På fjärde plats:

Do they know it's christmas? - Band Aid
Okej. Någon snubbe fick en behjärtansvärd idé om att hjälpa alla svältande barn i Afrika, och vem kan rimligtvis ogilla detta? Svar: Jag.
Det är en helt okej låt och en god tanke. Det som stör mig är texten. Det är möjligt att jag tolkar den för bokstavligt, men (nu kommer jag till saken): Nej, de svältande barnen vet inte att det är jul, och jag tror fan inte att de bryr sig heller. Det luktar amerikansk gråtmildhet av sorten "bara de där stackarna i sina hyddor får ta del av vår civiliserade kultur så blir allt bra". Bara vi skickar ner den feta coca cola-tomten med en skål risgrynsgröt till de små negerbarnen så kan vi i västvärlden luta oss tillbaka bland våra perverst överfyllda julbord och tragikomiskt enorma julklappsberg och glömma allt det där tråkiga som händer i andra delar av världen, året runt.

På tredje plats:

Jag såg mamma kyssa tomten - Troll
Jag fick vattkoppor varje gång jag hörde den här låten som barn. Kanske för att jag själv tvingades sjunga denna visa ur ett barnsligt perspektiv, men skriven av nån självbelåten vuxen som älskar barn på samma sätt som ensamma rika tanter älskar sina ohälsosamt feta husdjur.
Den är så löjligt gullig med sina family values och små söta barn som inte förstår vuxensaker. Och samma jävla historia ska envist sjungas två gånger. "Tänk om våran pappa kommit då!" Ja, jag önskar fan att han hade gjort det, så det blev ett slut på den eländiga solskenssagan. Det jag hade svårast för var kanske den tillgjort barnsliga rösten.

På andra plats:

All I Want For Christmas Is You - Anges och Måns
Låt mig förklara: Jag har aldrig tålt Agnes. Ni vet, Agnes från Idol. Jag får utslag av hennes superstajlade röst, hennes superstajlade utseende och hennes superstajlade musik.
Denna ljuva varelse valde för nåt år sen att göra en duett med sin manliga like, mr perfect Måns Semmelröv. Som om inte denna skräckinjagande perfekta kombo var illa nog i sig, valde de att dedikera sin kletiga lover-cover till snobbsveriges variant av H&M; klädkedjan MQ. Likt ett nyförälskat par i en Barbie och Ken-berättelse hånglar de loss i nån slags moderiktig outfit och självbelåtenheten är fullkomlig. Urk.

PÅ FÖRSTA PLATS (och det är välförtjänt):

Jul Jul Jul - Alice Svensson och Alexander Pärleros
Denna video är det ultimata beviset på att vissa tror att man kan ursäkta de mest anskrämliga musikaliska katastrofer om man bara stoppar in söta tjejer i underkläder i videon.
Jag antar att det även blir ett bevis för att stackars Idol-Alice har alldeles för dåligt omdöme för sitt eget bästa.
Vad är det då som är dåligt?
Ja, låt mig säga så här: det blir ingen julklassiker av den här ramsan precis. Hade den varit skriven och framförd av en femåring hade säkert svenska hjärtan blidkats, men av allt att döma är det vuxna människor som kläckt ur sig de häpnadsväckande obegåvade textraderna "Ge mig mera jul jul jul, det ska vara kul kul kul". Gång på gång. Nej, det blir inte bättre för att man upprepar en usel låtrad. Och inga söta tjejer och killar i bar överkropp i världen kan rädda en fullkomligt meningslös melodi som inte har någon som helst finess någonstans.
Texten är dessutom obegriplig. Och det blir smärtsamt tydligt hur någon koreograf fick en vision om hur lättklädda ungdomar i tomtekläder skulle dansa och leka i en studio fullproppad av julpynt, och genomförde sin idé utan att ta hänsyn till att det viktigaste i sammanhanget ändå vore att ha en låt. För det finns ingen låt. Det finns en sörja av melodisnuttar, hafsigt ihopklistrade med en märklig refräng som inte skulle fått godkänt av en lågstadielärare.

Hoppas ni hade en onjutbar upplevelse av dessa bedrövliga musikaliska julklyschor!
Kram och hej så länge.

torsdag 2 december 2010

Ett litet inlägg i debatten om våra medfödda könsegenskaper

Enligt allt man hör har ju vi kvinnor inte utvecklats så mycket sedan stenåldern. Om vi hade utvecklats, då hade vi inte varit där vi är idag. Då hade vi också klarat av männens svåra och viktiga yrken och inte behövt göra samma lågbetalda eller obetalda arbeten som vi gjort i hundratals år, eller hur?

Matematik och logik är saker som vi kvinnor är dåliga på, teknik likaså, och att styra och fatta beslut klarar våra små hjärnor inte av. Se er omkring bara; hur många kvinnor ägnar sig åt sådana yrken? Inte så många nej. Och tur är väl det, för hade man satt oss där hade vi nog bara kliat oss i huvudet och inte vetat varken ut eller in.

Många kvinnor försöker sig på konstnärliga banor, i den felaktiga tron att det skulle vara ett kvinnligt begåvningsområde. Men att skapa musik, göra film, måla tavlor, skriva poesi och annat sådant, är i ärlighetens namn inte alls skapt för att göras av kvinnor. Se till exempel på din egen skivsamling: har du mest musik av duktiga män eller av virriga tjejer? Kvinnor kan inte göra musik, det är alldeles för komplicerat och kräver en helt annan hjärnuppbyggnad än den vi kvinnor fötts med.

Allra värst är det kanske när vi ska göra humor. Nej, humor och komik är alltför komplicerat och civiliserat för att en kvinna ska kunna skapa det. De enda som kan tycka att kvinnlig humor är rolig är väl möjligtvis vi kvinnor själva, men så är vi ju också apor som inte begriper bättre.

Ända sedan stenåldern har vi kvinnor varit bra på och gjort exakt samma saker: ta hand om barn och hem, och bli befuktade. Ja, ni minns väl hur vi på stenåldern satt i grottan och ammade vår avkomma i väntan på att våra allt mer utvecklade män skulle bli klara med att uppfinna elden, hjulet, jordbruket och allt det där andra som i längden tog oss dit vi är idag.

Vem kan kräva av en gyno sapien att hon ska klara av något mer avancerat än det hon alltid gjort och kan så bra? Det är inget fel med det. Vi är ju helt enkelt skapta för att föda barn och sånt där som ligger djupt begravet i våra gener och anlag. Det är inget att skämmas över tycker jag!

Därför blir det så svårt för mig att förstå vissa krav som ställs på oss idag. Trots att vi, av allt att döma, är apor rent intellektuellt, så ska vi dölja det och skämmas över det genom att raka bort allt hår vi har och försöka gå upprätt så att våra bröst petar utåt.
Ja, fast vi egentligen skulle trivas bäst i en grotta eller kanske ett trevligt klätterträd, måste vi klä oss i trånga och obekväma kläder och gå fint med svängande höfter och våra apfötter i trånga skor med klackar.

Till råga på allt ska vi måla våra apansikten med färger och klet till oigenkännlighet.
Då måste jag fråga mig: vill ni män inte ha oss som de apor vi är? Om ni behandlar oss som lägre stående varelser, med lägre intelligens och varande av en helt annan djurart, varför får vi då inte vara det helt ut?

Bara en liten undran.

Med vänliga hälsningar,
Femilia Mansson, hemmafru och biologist

Obs! Femilias text är skriven med hjälp från en man, eftersom en kvinna självklart inte hade kunnat författa en så här pass svår och viktig text själv.

onsdag 1 december 2010

Introvert livsstil

Nu insåg jag plötsligt en sak.
Mina försök att vara glad och optimistisk kämpar i en hopplös motvind så länge jag fortsätter att vara en introvert människa. Introverta människor är inte lyckliga, det hör liksom inte till.
Extroverta människor däremot. Jag utgår ifrån mina egna erfarenheter, där de som omger sig med människor och tycker om att leva ett liv där det händer saker, är de som verkar ha bäst psykisk hälsa. Samtidigt som de som håller sig undan och drar sig tillbaka, inte sällan är de som regelbundet besöker psykolog eller går på en eller annan medicin.
För mycket tid för tänkande och för lite tid till att faktiskt erfara livet och allt det positiva det kan ge, gör ingen människa glad.
I allmänhet är de människor man möter i sin vardag trevliga och kamratligt inställda, men det är lätt att glömma om man sitter hemma och tänker på krig och våld och annat människovållat elände.

Nu vill jag poängtera att sociala, utåtriktade människor absolut inte är ointelligenta. Jag känner många människor av det slaget som har väldigt kloka tankar och funderingar, trots att de kanske inte suttit lika mycket på kammaren och grubblat över jordens undergång och annat jams.

Jag bör alltså i fortsättningen umgås med människor.
Vilket egentligen inte alls är någon ny slutsats, utan samma som jag kommit fram till hundra gånger förut, ungefär som jag tusen gånger förut kommit fram till att lösningen på mina problem är att börja motionera (ändå låter jag bli). Jag går i cirklar här. Men det kanske inte rä så konstigt, då jag mot bättre vetande fortsätter att gå i samma banor varje gång.

Och mitt i alltihopa måste jag i grund och botten acceptera mig själv som jag är. Balansgången där.