fredag 30 september 2011

Ämnet

Jag låg igår i min säng och grunnade över ett brinnande hett ämne som jag ansåg värt att ta upp i min blogg. Jag vände på meningar, slipade formuleringar, ifrågasatte mina egna argument och ägnande mig åt annan djupgående funderarverksamhet i horisontalläge.
Så här dagen efter kan jag, precis som jag anade, inte med några medel minnas vad det var för viktigt ämne jag önskade dryfta i denna bloggruta. Nej, det är borta, och kanske kommer det aldrig mer tillbaka till mig. Vi får se.

tisdag 27 september 2011

Identitetsanalys (efter en dag på arbetsförmedlingen)

För andra dagen i rad hänger jag på arbetsförmedlingen. Jag har blivit inskriven på en kurs som jag har tystnadsplikt om, men så länge jag bara pratar om mig själv kan ju ingen känna sig utpekad. Kursen pågår i tre dagar, sammanlagt sex timmar. Tanken är att vi som deltar ska komma på vad vi vill göra med våra liv. Tror jag. Det är i alla fall min tanke.

Jag har inte blivit så mycket klokare på just detta med vad jag VERKLIGEN VERKLIGEN VILL, trots relativt avancerade tester på tema Vem är du? Vad vill du? Vad kan du? osv.
Men jag har identifierat mitt problem. Jag är helt enkelt rädd för allt.
Jag är rädd för att välja ett yrke som kräver för avancerade studier som jag inte klarar av.
Jag är rädd att välja ett för "klyschigt" och vanligt yrke.
Jag är rädd att välja ett yrke som är för märkvärdigt och snobbigt.
Jag är rädd för att välja ett yrke som gör mig till någon jag är rädd för att vara.

Men.
Är det verkligen så viktigt vem jag vill vara? Är det inte mer intressant ve jag faktiskt är? Det förstnämnda är en förvirrad statusjakt som aldrig tycks nå fram till något resultat.
Det sistnämnda är ett faktum. Något i viss mån essentiellt.

Jag är rädd för att vara söt och snäll. Därför har jag nu tränat mig mentalt genom att skriva "söt och snäll men inte slätstruken" på ett av de papper som delats ut under kursen. Det behöver väl inte vara så fruktansvärt att vara söt och snäll. Det är inte en Personlighet. Det är två egenskaper, som utan problem kan kombineras med andra egenskaper såsom tuff, smart, rolig, modig.
Jag har alldeles för många nojor. Jag behöver inte gå en kurs på arbetsförmedlingen, jag behöver gå till en psykolog för att hitta mig själv. Eller?

Utöver utläggningen ovan så fick jag också en inblick i vad fegismen gjort med mig.
Nästa torsdag hålls en mässa i Göteborg om att arbeta utomlands, i Europa.
"Arbeta utomlands? Nej, usch, det vill jag inte göra", tänkte jag.
Är det någon av er som har funderat på att arbeta som volontär? frågade en av ledarna.
"Arbeta som volontär? Nej, usch, det vill jag inte göra", tänkte jag.
Och det slog mig att jag tänkt samma sak om ungefär allt annat som erbjudits mig. Arbeta som personlig assistent? Nej, usch. Arbeta som förskolelärare? Nej, usch. Arbeta som undersköterska? Nej, usch. Arbeta som någonting? Nej, usch. Arbeta? Nej, usch. ? Nej, usch.

Jag anar samtidigt att det inte enbart har med feghet att göra. Jag är inte enbart rädd att åka utomlands och arbeta som au pair eller på ett barnhem. Under den spontana nervositeten att lämna trygga zonen, finns en skräck för vem jag kan bli. En snäll och söt person. En vanlig person. Slätstruken. Ordentligt. Präktig. Klyschig.

Så, vem vill jag vara istället?
Det var kanske det jag trodde att jag skulle komma fram till. Inte vem jag är, vem jag kan vara, vem jag borde vara, utan vem jag vill vara.
Men jag vet inte vem jag vill vara. Jag vet bara vem jag inte vill vara.
Jag behöver ta upp det här med min psykolog för konkreta tips om hur jag ska göra för att sluta vara så förbaskat mesig.

Dagens anteckningar:
Snäll, söt och inte alls slätstruken.
Du ÄR en mes. Var inte en sån mes.
Jag är inte mitt yrke. Yrket är blott en del av mig, en annan del är fri att vara någon annan.

söndag 25 september 2011

Kvinnan (med stort K och tankeförmåga)


Jag fann det ganska humoristiskt att läsa bildtexten till denna bild av GW försjunken i djupa funderingar om Livet och Kvinnan (som kan tänka).
Jag fann det dock lite beklämmande att försöka ta del av artikeltexten som tydligen är ett utdrag ur en bok som GW har skrivit, en bok som bland annat handlar om Urmodern, att äta bulle lutad mot runda bröst samt om att han kanske nån gång kommer att skriva "Den Stora Romanen om den jordiska kärleken".

Här hade jag ju väntat mig något liiiite roligare. Något lite fräschare, fräckare. Något om att som gubbe rannsaka sig själv och inse vilken rutten kvinnosyn man haft, ungefär som Lars E Engström när han skrev "En sexists bekännelser". Eller åtminstone något som är skrivet på ett språk man pallar läsa.
Det lilla jag sett av GW har falskeligen givit mig en bild av honom som en muttrig och ganska saklig gubbe med fötterna på jorden. Men även en sådan snubbe har tydligen ett behov av att berätta samma gamla historia om Kvinnan som har runda bröst och allt det där, ni vet, man har hört det förut. Men visst, GW är fri att skriva så många fjamsromantiska kvasifilosofiska böcker han vill. Jag är ju fri att inte läsa den (yay! valfriheten!).

Apropå detta. Någon gång borde någon skriva en himlastormande bok om Mannen som har mjuka händer och en välkomnande famn, han som är alla män och som inte nödvändigtvis behöver öppna käften för det räcker så bra med hans runda kinder och lockande läppar och det där, ni vet, vi har hört det förut (fast aldrig om en man).
Jag borde skriva den.
Ingen annan kommer ju göra det.

fredag 23 september 2011

Book Mess 2011: Worst of

Förresten, värst på bokmässan:
Tant och gubbe i trängseln. Gubbe stannar vid monter och pillar lite. Tant drar honom i armen.
Tant: (argt) Man kan inte stanna och titta på allt!
Gubbe: (småtjurigt) Jo det kan man väl.
Tant drar irriterat iväg gubbe.
Jag stannade och glodde efter dem. Obehagligt skräckscenario inför ens framtid på ålderns höst - med eventuell partner som man är pissless på och har noll respekt för. Usch! Låtom oss aldrig hamna där.
Varför måste de gå tillsammans om de vill så olika? Skilj er för sjutton! Eller gå åtminstone var för sig på bokmässan.

Book Mess 2011: Best Of

I urval:

- Rabatterat inträde (thanks to mama)
- Fick chans att bläddra i Olle Ljungströms stora bok
- Djurens rätt bjöd på fika med mjukkakor + jag fick en fin pin
- Lina Neidestam kände igen mig och ritade snyggt i boken jag köpte
- Kille i rosa tröja köpte hästböcker
- God wook till lunch, nästan vegan (bättre än ostfralla ju)
- Köpte Hatet Mot Muslimer och Ätstört ass-billigt (billigt = gilla)
- Djurens rätt tyckte jag var smart + Utrota Hungern-snubbe tyckte jag var smart + antagligen alla andra tyckte också det fast fick inte tillfälle att säga det
- Träffade Lars Eriksson-lookaliken som jag kände igen sen förra året
- Fick Malin Billers Ropa i Skogen-bok av mamma + signerad av Malin
- Många tankar och idéer om vänskap och relationer väcktes och kom igen på olika sätt
- Tur i oturen med mammas försvunna seminariekort som blev en frientré till föreläsningen hon ville se
- Jetteråliga trosor och kalsonger i Nationalnyckelns monter (havsmus och sjöpung) som inte fanns i min storlek (= kunde inte köpa = spara pengar men ändå njuta av skojet)
- Inga pengar på kontot = köpte inte jättemycket onödigt
- Modern Psykologi 2 nummer ass-billigt och mycket spännande att läsa på bussen hem
- Vann en t-shirt med snopp- och mus-symboler på (vann pga jag är bäst)

Kommerente pånåmer nu.

onsdag 21 september 2011

Väder

På morgnarna när vi tittar ut är allting grått. Som om världen stoppats ner i en grå plastkasse. Dessutom är det blött, det regnar nästan konstant. Folk vill inte gå ut, de skyndar sig ut om de måste, helst till en bil eller fort in i nästa varma stuga.
Idag är det som en matta av regn ute. Det faller vågrätt i blåsten.

Jag anser att det är den ultimata dagen att börja jogga.

Således beger jag mig ner till havet med mina sommarutvilade muskler. Joggar så långt jag orkar eller vill. Stranden är tom. Jag mistar en blå stolpe för en person, men nej, det är helt tomt. Många fåglar dock. Måsar och kråkor. Svart tång i stora sjok. Havet är grått och vågorna oorganiserade i en enda röra. Regnet är fortfarande en matta mot ansiktet. Blåsten från havet gör det saltare, jag känner en nyans av saltlakrits när jag slickar regndroppar från läpparna.

Eftersom jag är helt ensam passar jag på att sjunga. Jag sjunger alla The Ark-låtar jag kommer på och har lust att sjunga och minns texterna till. Ingen tittar och ingen lyssnar. Jag sjunger allt jag kommer ihåg av This Sad Bouquet som är min favorit just nu. Några ord och rader har jag glömt.
Sen joggar jag hem. Eller, halvt joggar, halvt går.

Så var det igång. Höstmotionerandet. Och vädret ska inte avskräcka. Tvärtom. Oväder är bäst väder. Verkar mer obehagligt genom fönsterrutan än när man väl är där ute i det. Så är det.

fredag 16 september 2011

Fredag

Tisdagar och fredagar torde vara de mest effektiva dagarna i min vecka. Tisdagar för att jag helt enkelt märkt att de två senaste tisdagarna satt eld i röven på mig. Kanske för att veckan fortfarande är ny och kanske för att jag har en ständigt inplanerad händelse som tvingar mig att någorlunda hålla mig i mental form hela dagen.
Fredagar för att de är veckans "sista" dag, innan helgen alltså, och eftersom jag suttit och spanat in tapeterna de övriga dagarna i  veckan får jag plötsligt bråttom att kryssa av det där som ska göras innan veckan är slut.

Så är det...

Idag söker jag alltså alla de där jobben jag inte sökt tidigare i veckan. Ett jobb sökte jag i tisdags. Sex jobb ska jag söka idag. Vilket ju blir ett jobb per dag om man slår ut det! Jag vet inte vad man ska se som nåt slags standard eller minimikrav. Jag vet inte vad andra gör när de är arbetslösa. Jag vet bara att X sökte flera jobb om dagen och gick till sängs med tanken att hon borde ha ansträngt sig mer och sökt fler jobb. Sa hon i alla fall, på den första arbetsförmedlings-kursen jag gick, i oktober 2007 tror jag det var. Hon kanske ljög, inte vet jag.

Det är fint väder ute, har jag hört. Fem jobb kvar att söka innan jag kan undersöka om det är sant, så... hej då!

torsdag 15 september 2011

Olika sätt att ställa sig till sin livssistuation

Igår mötte jag en gammal lärare, numera sjukskriven, som jag stannade och pratade lite med. Ni vet när man stannar och pratar med nån och det är det gamla vanliga "vad gör du nu?" och man har lust att spela dum och svara "jag går runt här och tittar" eller något liknande istället för att erkänna att man är arbetslös. Arbetssökande heter det för övrigt.
Jag sa ungefär som så att jag söker jobb och så log jag och slätade över med att jag ju har några ströjobb, för Hallandsposten och så.
Hon sa att det är ett hemskt samhälle, och så såg hon ledsen ut. Ja, jo, sa jag och visste inte riktigt om jag skulle fortsätta le och släta över eller byta spår och helt hålla med.

Fast egentligen var det väl så att hon frågade om det inte fanns några jobb och jag sa att jodå, det finns det, men de vill inte ha mig och så log jag och slätade över. Så det var kanske ändå jag som drog oss in på det mer öppenhjärtigt förbittrade spåret. Fast det var ju bara på skämt, så att säga. Och jag log ju och slätade över hela tiden, så där som man ska.

Men visst är man benägen att hålla med. Fast sånt håller man oftast tyst om. Ni vet hur det är, allvaret kan som mest komma fram under väldigt överslätande och leende och halvt skämtsamma omständigheter. Man har lärt sig att le och släta över och låtsas vara nöjd och glad för att inte väcka obehag eller något annat tråkigt. Man vill inte verka bitter.

Nu vet jag inte vad jag ska säga mer om detta.
Om ungefär två månader börjar det löna sig för mig att gå på arbetsförmedlingen. Då kan jag få gå på olika åtgärdsprogram och sånt där. Om en vecka får jag förhoppningsvis någon slags lön, men risken finns att det inte kommer ett korvöre. Mitt konto hyser idag en dryg femtiolapp, tror jag. I plånboken ett par hundralappar. Yes.
Jag har ett id-kort att hämta ut på banken, så att ingen glömmer att jag är jag och sånt.

Jag skulle behöva föreställa mig lite grejer. För ni vet väl att om man bara föreställer sig någonting så kan man få det (så himla fiffigt). Synd bara att jag inte vet vad jag ska föreställa mig, tror inte "ett jobb" i allmänhet är tillräckligt för att föreställningsguden eller den kosmiska makten eller vad det är ska uppfylla min önskan. Det är nog lite för abstrakt och flummigt.

Nu ska jag tvätta och sånt.

måndag 5 september 2011

Blondinbella & jag

Fyra exemplar av Blondinbellas - förlåt, Isabella Löwengrips - "Egoboost" finns på stadsbiblioteket, men alla är utlånade. Jag vet det eftersom jag tänkt läsa boken men inte har någon lust att köpa den.

Det är för övrigt just köpeboken som fått mig in på det här spåret. Varje gång i kassan på Willys står den där, pastellrosa och blank bland alla mörka deckare och tjusiga Harlequins, och viskar förföriskt ta mig i dina händer, låt mig berätta alla mina hemligheter, låt mig läka din själ och lösa dina problem, du vet att du vill... och sånt. Till slut kliar det i fingrarna. Inte köpa. Men låna. Bara för att få veta... Få se... Förstå... Finna svaret på frågan vi människor ställt oss i årtusenden: har en glad moderat med entrepenörsanda och vitt leende något att säga mig - en lat looser som hellre stänger in mig med dystra böcker om mänskligt förfall än skrattar glatt på bild?
Jag måste få veta. Kan vi mötas, jag och Isabella, någonstans? Som människor? Förstå varandra? Känna igen oss i varandra?

Jag vet, det låter som att jag driver med Bella. Det kanske jag gör, men det är inte helt och hållet min intention. När jag säger att jag vill veta, så menar jag att jag vill veta. Vi är del av ungefär samma generation, Blondinbella och jag, och hur mycket jag än önskar att jag tillhörde något annat, en annan värld, en annan politisk världssituation och en annan populärkultur, så måste jag inse att jag är en del av den här verkligheten. I detta nu sitter jag och skriver på min blogg. Precis som Blondinbella brukar göra. Vi är lika. Fast olika. Svindlande olika kan människor vara,
olika falla livets lotter i både karaktär och miljö. Ändå är vi del av samma stjärnstoft, födda på samma planet (tills motsatsen bevisats förstås) och med en liknande genuppsättning.

Jag önskar inte vara del av en mobb som sparkar varken uppåt eller neråt, åt höger eller vänster, åtminstone inte utan eftertanke och efterforskningar. Varken en fin mobb eller en ful mobb, en snobbmobb eller en svennemobb.

Med det sagt ska jag ändå erkänna att jag inte förstår tjusningen med att läsa ganska så vanliga alternativt ganska så rika människors dagboksanteckningar rakt upp och ner (det vill säga anteckningar som inte berättar mycket mer än vad som intagits till frukost och vilken vän som hållit en sällskap för dagen), samt att ett hurtigt moderatsamhälle inte är något jag önskar mig varmt och hjärtligt, så där skiljer vi oss i alla fall åt så vitt jag förstår.

Ps. När Blondinbella slog igenom var detta med bloggar om vardagsliv och mode ett relativt nytt fenomen och många höjde upprörda röster över det banala och potentiellt antifeministiska i den sortens bloggande. Blondinbella fick bära hundhuvudet eftersom hennes blogg var en av de största. Idag är Blondinbella mer rumsren och har hunnit mogna. I hennes kölvatten, så att säga, frodas nu än mer extrema och än mer hatade tjejbloggar med än mer kontroversiella budskap. Blondinbella skulle aldrig förespråka anorexia och skönhetsoperationer som en livsstil. Hon framstår nu som ett sunt alternativ och en god kvinnlig förebild med förmåga att ta för sig.
Någon jämförde en gång Linda Rosing och carolina Gynning, och menade att de stod för två olika klasser, en underklass och en finare medel/överklass. Lite samma sak kan väl sägas gälla Blondinbella kontra andra unga bloggerskor (självklart inte ALLA unga bloggerskor, i själva verket bara ett fåtal, om än ett väl omtalat sådant), där den förstnämnda gör sin grej med finess och framgång, medan den andra "går till överdrift" och till viss del lever på att bli hatad. Ds.