måndag 30 november 2009

Åt var dag dess beskärda del

Imorse vaknade jag till någon av Da Buzz' radiohits, och redan då anade jag att det var en olidlig dag som väntade mig.
För er som inte vet vad Da Buzz är kan jag tala om att det är ett svenskt popband som anlitats av Guantanamofängelset för att skapa värsta tänkbara oljud och slakta fenomenet musik på grymmaste och plågsammaste möjliga sätt.
Jag visade tydligt mitt missnöje med radiokanalens stora blunder att låta detta tortyrmaterial slippa ut i etern, och detta dessutom på en sådan okristlig tid som sex på morgonen. Men trots allt förhöll jag mig tapper och tvingade inte Patrik att snooza, utan tänkte att det bästa är att låta radion hållas så att ingen somnar om och går miste om sin tågavgång.
Sen somnade jag iallafall. Men inte så pass att jag missade tåget; däremot fick jag erfara nästa stolpskott på stationen. Mitt nyladdade tågkort innehållande gissningsvis 220 kr var putseli väckeli. Jag satte genast igång mitt krishanteringsprogram, det där som går ut på att rabbla upp erotiskt laddade kroppsdelar, kasta saker i golvet och lipa.
En fröken i kön frågade hur det var fatt, vilket fick mig att stanna upp och ta mig i kragen. Jag är inte van vid att någon ingriper eller visar någon reaktion på mitt opassande beteende. Kanske är det en gränsdragning jag behöver.

Efter det här tänkte jag förstås att jag hade råkat ut för en sån där otursmåndag som man helt enkelt får stå ut med, och så mycket värre kan det väl inte bli.
Men någon där uppe ville kanske kompensera för mitt lidande - om någon där uppe nu skulle bry sig - och som lön för mödan fick jag frossa i Svalövs biblioteks utförsäljning av makulerade böcker - 30 kronor påsen. Plockgodis av inte alls klandervärd kvalité. Fyndfyndet var ett helt fräscht och fint ex av Daniel Ahlgrens superhjälteskola #1 (jag har tvåan hemma), som jag först trodde hade hamnat fel. Voj voj! Mycket skoj.

Nu blir det inget mer. Jag har saker att göra, sömn som jag måste få gjord innan imorgon bitti. Godnatt.

söndag 29 november 2009

Krossa könsrollerna

Läste på Aftonbladet att "kvinnor är de mest tekniska i familjen" nuförtiden, enligt nån mer eller mindre fjantig undersökning på kvällstidningsnivå.
Trots allt intressant ur jämställdhetssynpunkt, oavsett hur mycket sanning det ligger i artikeln. Även om det skulle vara rena rama skitsnacket så finns det ändå en poäng med att publicera en sådan artikel; media är ju mästare på att forma och påverka folks attityder.
Enligt artikeln säger sig männen "uppleva en identitetskris. Hela 85 procent av männen anser att de inte längre ser sig som den mest tekniska i familjen."
Det är inte ofta jag vågar sticka fram hakan så här, men nu kan jag inte låta bli att tycka "tji fick ni!" Kanske dags att börja bygga sin självbild på något mer genomtänkt och individuellt än uråldriga idéer om vad ens fysiska kön skulle ha tilldelat en för egenskaper.

onsdag 25 november 2009

Hårlig är jorden

Sent omsider har behåringen på mina ben nått sin fulla längdpotential. Äntligen är den naturliga balansen återställd.
Jag ville att ni skulle veta. Tyvärr är den äkta längden ännu inte uppnådd i armhålsregionen, men vi jobbar oss sakta men säkert ditåt.
Och hur går det till, gott folk? Jo, genom celldelning; hårceller som går av på mitten och blir två som blir fyra som blir åtta och så vidare och så växer det och livet är ett enda stort mirakel, sanna mina ord.

Jag har läst Det Händer Här

...Henrik Bromanders första bok i icke-serieform. Bromander är i första hand en serietecknare, vars böcker jag läst med äckel, kärlek och förtjusning. Relativt nyligen gavs Allt Jag Rör Vid Försvinner ut, en tjock antologi där andra svenska serieskapare gjorde serier av Henrik Bromanders manus. Nu har han tagit det stora steget till att skriva en roman. Bara text alltså, och inga bilder.

Det blir förstås en helt annan sak. De berättelser som tidigare sträckt sig över tio sidor som mest, är nu utbytta mot fyra novellen varav den kortaste är fyra gånger så lång. Inte helt olikt hur en film, som är två timmar lång, i bokform tar flera dagar att läsa.
Men inte bara det, Bromanders ganska enkla tecknarsstil kan inte tävla i kvantitet mot textens krav på utförliga miljöbeskrivningar och utrymme för långa tankegångar.
Eftersom jag inte är serietecknare själv vill jag dock inte ställa det ena mot det andra (mer än jag redan gjort).

I Det Händer Här följer läsaren fyra olika personer en tid i deras liv, en avgörande period, och sedan lämnas de obönhörligen åt sitt öde. Två kvinnliga karaktärer och två manliga, men det är de manliga som får mest utrymme och som råkar ut för mest.
Det som främst känns igen är Bromanders sinne för provokation och lek med äckel och besatthet. Hans karaktärer är aldrig enkla, välvårdade och tilltalande, de kan rentav vara osympatiska, perversa och tragiska. Ändå faller man för dem, för att de är så mänskliga.

Bromanders berättelser är ordentligt verklighetsförankrade, de utspelar sig i vår globala nutid och karaktärerna är under eller lite över tjugo.
De fyra olika berättelserna skiljer sig åt; framförallt den första, som är en tonårstjejs arga och desperata tankar och berättas i ett ständigt pågående presens. De tre andra är mer litterära i sin stil, mer sävligt berättande.
Berättelsen om Thomas är kanske den som känns mest Bromandersk, med förnedring, självförakt och kompromisslös sexualitet.

Det är lätt att fastna för och sträckläsa Det Händer Här, kanske allra mest den sista novellen om Robert, som är längst och nästan kunde varit en egen bok. Det Händer Här känns, kanske på grund av sin form; kanske på grund av att jag vet författarens bakgrund; som ett experiment, en nästan ofärdig samling texter. Men om det är ett experiment så är det ett lyckat sådant. Fyra berättelser som mer eller mindre biter sig fast i tankarna för en bra tid framöver.

Fettveck

Apropå.
Igår när jag var i Malmö såg jag en mullig skyltdocka. Det trodde jag väl aldrig i min vildaste dröm att jag skulle få se, men redan 2009 är det alltså möjligt att tillverka en dockkropp som i princip ser ut som en riktig människa, sånär som på det själlösa ansiktet och den omåttligt långa halsen. Imponerande!
För ett tag sedan visades det också upp en modellbild där den hopkrupna, skrattande kvinnan tack vare sin sittställning kunde uppvisa ett litet veck av underhudsfett vid midjan. Det är ju inte klokt, vad ska vi nu tro, vi som alltid fått lära oss att den som kan dra ut så mycket som en centimeter hud från kroppen måste akutbanta?
Som en liten backlash fick en annan modell sparken då hon börjat bli för fläskig, och det senaste fotot på henne fick gravt redigeras i datorn så att hon, gud förbjude, inte skulle framstå som en verklig människa med en anatomiskt riktig kropp och fysiskt möjliga proportioner.
Nu sitter jag här på min stol, med fötterna under rumpan, och upptäcker att min lilla mage har lagt sig tillrätta över byxlinningen. Böjer jag mig lite framåt kan jag till och med få till nästan två små fettveck, som kanske inte innehåller så mycket när man klämmer lite på dem, men bara det att de finns där betyder något.
Jag är glad.

Tidsschema

Jag ligger lite efter i tid nu. Det känns inte helt bra.
Egentligen skulle jag vilja skriva rent alla spanska-stenciler, och så måste jag äta. Så kommer det plötsligt en från min sida utlovad filmvisning och sätter käppar i hjulet, och ännu mer käppar blir det när jag inte har nyckel till filmsalen.
Men mest av allt måste jag ta itu med uppgiften som skall lämnas in imorgon och som jag ännu inte börjat med. Anledningen till att jag inte har börjat är för att jag inte har hittat nån text jag vill använda, och för att hitta en text var jag tvungen att sortera bland alla kaospapper i pärmar och lådor. Ändå hittar jag ingenting. Jag har inte hittat kamerabatteriets laddare. Jag har inte hittat mina vantar, mina texter eller ett system.
Nu har jag hittat en text. En text som jag motvilligt kan tänka mig att jobba på.
I brist på annat.

Det är för övrigt något konstigt som pågår i korridoren. Det låter som en kvittrande fågel. Men när jag öppnade dörren lät det mer mekaniskt, som en robot som något är trasigt i, och som gnisslar, eller spelas baklänges och fel. Konstigt.

Onsdagsregn

Alla argument som går ut på att "det är ingen idé att försöka" är idioters talan. Livets själva mening är att försöka.

Jag har läst Krokodilstaden

...eller jag har sett den, är kanske rättare sagt.
För Krokodilstaden är poetisk saga i serieform, helt utan pratbubblor eller annan slags text. Bara bilder, en bild per sida, och allt målat i dystopisk gråskala.
Knut Larsson är mannen bakom boken, och han har hållit på sen -96 med sina surrealistiska, skugglika berättelser utan ord.
Jag är inte speciellt bekant med Larsson sedan tidigare, även om jag känner till hans namn och har bläddrat förbi hans böcker bland seriealbumen ibland. Kanske har jag skrämts av böckernas djupsinniga utstrålning. Medveten om mitt bristande tålamod har jag bara lånat och läst böcker som inte tvingar mig att tänka för mycket själv.
Men efter att ha snubblat över ett kort utdrag ur Krokodilstaden i ett seriemagasin, blev jag lite nyfiken, och till sist tog jag risken och lånade boken.
Det är ingen tjock och massiv bok, men som jag befarat kräver den min tankemöda på ett helt nytt sätt. Inte nog med att det saknas förklarande text, på varje nytt uppslag hinner det dessutom hända något nytt och oväntat. Gång på gång bläddrar jag tillbaka för att titta ordentligt på bilderna och se vad som har hänt. Det krävs koncentration och skärpa för att hänga med i berättelsen. Där är ett träd inuti ett rum. Där kommer någon klättrande ur trädet - vem? Där är en man med krokodilmask; vem är han? Vad vill han? Den där kvinnan har jag sett förut, men var?
Jag är nog fortfarande inte helt klar över vad som berättas i Krokodilstaden, men vackert är det, och något finns där som berör. Låt er inte avskräckas, det finns en historia och en röd tråd. Det krävs bara lite tålamod för att behålla greppet om den.

Knut Larsson har för övrigt en oerhört snygg hemsida: http://www.knutlarsson.com/

tisdag 24 november 2009

Pojkar, killar och unga män.

Det finns en aldrig sinande källa av saker jag har tänkt på. Nu tänker jag dela med mig av en sak som skaver och skaver i mig ibland.
Men för att det skall bli lite spännande berättar jag inte på en gång vad jag syftar på, utan låter det växa fram. (Öh, ni kan bortse från rubriken kanske?)

Jag har sett Mitt liv som hund. Det är en fin film. Jag har sett Kim Novak badade aldrig i Genesarets Sjö, och Ondskan, och Stand By Me.
Och alla de här filmerna har något gemensamt. De handlar om pojkar (eller unga män), som hittar sig själva, blir förälskade i nån vacker kvinna / finner styrkan i manlig vänskap / utforskar sin sexualitet. Det verkar dessutom röra sig om ungefär samma tidsepok som dessa filmer utspelar sig, femtiotalet.
Vill jag påstå att det är något fel i detta? Nej, det vill jag inte. Jag gillar femtiotalet, och det är något närmast romantiskt, nostalgiskt såklart, över dessa beskrivningar av uppväxt och uppvaknande i femtiotalets samhällsklimat och -utveckling. Jag är säker på att det finns många fler filmer på samma tema.

Stand By Me har jag henmma; det är ju något speciellt med amerikansk landsbygd och femtiotal, och pojkfrisyrer och kortbyxor och äventyr. Ja, ibland önskar jag att jag var där.
Men det var jag ju inte. Och här kommer vi till pudelns kärna. För till skillnad från huvudrollsinnehavarna i alla ovan uppräknade filmer, så är jag inte - och har aldrig varit - en pojke.
Jag har förstått att femtiotalet var lite extra duktiga på könsroller, och således får vi alla, oavsett kön och tillhörighet, följa unga pojkars sexualitet och äventyrslusta, medan det är otäckt tyst från tjejernas håll. Jag kan inte komma på en enda berättelse med ett kvinnligt jag som berättar om sin femtiotalsbarndom. Noll och nada.

Vad gjorde då flickor och kvinnor under denna epok? Tja, av de diffusa bilder man får i filmvärlden så... hoppade de hopprep. Fnissade lite ibland kanske.
Mammorna var hemma och tvättade.
De unga kvinnorna gick runt på stan och var mystiska och vackra och kuvade under sina odrägliga pojkvänner (så att den unge hjälten lämpligt nog kunde drömma om att rädda henne). Sedda ur grabbögon blir de kvinnliga bifigurerna sällan mer än schabloner.

Undantaget är Mitt Liv Som Hund, som har med flera tjejer; könsöverskridande Saga, och vad jag minns har Ingemar en tjejkompis i början av filmen också. Men den utgår ändå ifrån en pojkes liv, med allt av sexuell press (tänker tex på scenen i början med flaskan) och inskolning i mansrollen som det innebär.
Och det här handlar väl inte så mycket om att peka ut en skyldig, som att fundera över fenomenet i sig.
För det kliar förbannat i mitt skelett när jag påminns om hur osynliga alla tjejer är här. Lika mycket gäller det väl andra tidsepoker som varit gravt mansdominerade, men det är väl främst de här populärkulturella filmerna som jag reagerat på i och med att de är så många och så överallt.
Jag känner så tydligt att det är ett stort hål, något väsentligt som fattas. Som att halva mänskligheten liksom förintats från kartan, och blivit till viljelösa spöken.

Och jag är inte en arg radikalfeminist som lärt mig att hata allt som inte är skapat av och med och för kvinnor.
Men jag är en människa som lätt blir ledsen och förvirrad och som började undra över saker långt innan jag hört ordet jämställdhet. Och som någonstans insett att även jag har rätt att tycka och uttrycka mig och ifrågasätta. Jag om någon, som är så förbannat genomtänkt.
Så, ge mig en enda femtiotalsuppväxt ur kvinnlig synvinkel. Så skall jag kyssa dina fötter och en tyngd skall lätta från mitt hjärta. Jag vill så gärna få veta.

Tips: Apropå historiskt osynliggörande av kvinnor så har Kristina Lindström skrivit en historisk barnbok (eller flera?) med titeln Flickornas Historia. Och det är helt jävla banbrytande, måste jag säga med både lycka och förtvivlan i orden.

Jag har läst Hey Dolly

... som är skriven av Amanda Svensson, 20 år och före detta Fridhems-elev (Fridhem = min skola). Med rötter i litteraturvärlden, och skrivarlinjen bakom sig, släppte hon förra året sin uppstudsiga debut och mottogs med öppna armar. Ja, säkert fanns det de som inte alls imponerades av den hetsiga och råa stilen, men resultatet av de googlingar jag gjort samt de jag pratat med, har alla höjt henne till skyarna.

Hey Dolly handlar om en ytterst envis och egocentrisk ung kvinna som skiter hårt i sociala regler och drömmer om ett glammigt knarkarliv i Las Vegas.
Jag är förvånad över att så många unga tjejer tycks känna igen sig i Dolly, för jag känner varken igen mig själv eller de unga människor/tjejer jag känner. Nå, delvis kanske, vi är ju som jag brukar säga alla en del av den ytliga, blasé generationen som slår in öppna dörrar och inte vet vad vi annars skulle göra. Men om Hey Dolly är en berättelse om vår generation så är det lite värre än jag trodde.

Jag blir aldrig särskilt förtjust i Dolly. Hon visar förvisso upp svaga och känsliga sidor också, mitt i sitt inferno av psyksjuka vänner och fyllor som går överstyr. Men jag får ingen kontakt med människan, hon känns inte mänsklig, och världen hon rör sig känns för teatralisk, dramatisk, skruvad, för att jag skall kunna slå mig till ro.
Jag, med min förnuftsfascistoida hjärna, kan inte köpa en sådan utflippad sak som att Dollys kompis Marvin har med sin katt, i ett koppel gjort av ett måttband, in på Falafelstället, och låter den kissa i en blomkruka. Det blir liksom bara för tokroligt coolt och verklighetsfrånvänt. Jag förstår att detta grepp är något Svensson använder sig av genom hela berättelsen; att skruva allt några varv till och få läsaren att tappa hakan. Men för min hjärna blir det för snurrigt vilket slutar med att det inte säger någonting, mer än att Amanda vill framställa sin Dolly som världsvan och iskall. Samt att få läsaren att skratta åt allt knasigt som händer, men jag köper inte det.

När jag läser vill jag känna igen mig, eller åtminstone premisserna, och så vill jag ha djup. Ingenting av det funkar riktigt i Hey Dolly. Förvisso dyker det med jämna mellanrum upp nåt slags eftertanke, där Dolly tillåts skruva ner några varv och fundera över sakernas tillstånd. Men strax därefter är karusellen igång igen, den mänskliga Dolly är som bortblåst och ersatt av nåt slags dekandent supermänniska som gör allting fel men aldrig tappar greppet eller tvivlar på sig själv.

Kanske har jag missförstått hela boken. Jag kanske har läst den helt fel och missat nåt fundamentalt, något mellan raderna. Men även om boken är lättläst, innehåller en del snygga formuleringar och stundtals bjuder på lite filosofiska färgklickar, förblir den för mig mest en beskrivning av nåt slags ickeverklighet, ett fantasifoster som skramlar högt men inte vågar visa sitt rätta jag. När Dolly dricker sig redlös, kräver ungdomsmottagningen på ett svar, är otrogen med en fd mobbare, är taskig mot sin vänner och svär som nån med tourettes, så är det inte för att hon är mänsklig och har brister, utan för att hon är så förbannat cool och modig och stark. Och ja, starka tjejer behövs, och jag unnar alla som älskar Dolly att finna styrka i hennes totala kompromisslöshet. Men för mig funkar det inte alls. Dolly och jag har inget att säga varandra.

söndag 22 november 2009

Dålig förlorare

Jag är en hemskt dålig förlorare. Jag är en hemsk, hemsk förlorare.
Det viktiga är ju faktiskt inte att vinna, jag vet det - det viktiga är att inte förlora.

Det kommer stunder då jag inte kan behärska mig. Eller, kan och kan, jag behärskar mig iallafall inte. Det finns stunder då jag slänger det lilla tålamod jag har all världens väg, och rasar och vredgas i ursinnesmod en kort stund, innan jag blir mitt vanliga, lugna sävliga jag igen.
Det är tråkigt att jag är en sån fruktansvärt dålig förlorare. Man skulle kunna tro att jag absolut inte är sån; jag är till exempel inte någon som helst tävlingsmänniska.

Många gånger har jag tänkt att jag nog inte får spela spel med andra människor, även om jag kan tycka att det är en ganska trevlig sysselsättning. Jag vill inte utsätta någon för mig, så jag föreställer mig hur jag i fortsättningen skulle få vara en tråkmåns som säger "tyvärr, jag kan av sekretessbelagd anledning inte spela minigolf med er, men jag tittar gärna på".
Men, någonstans inuti mig hör jag en röst som säger att jag inte får ge upp och låta ett dåligt karaktärsdrag begränsa mig. Livet är till för att utveckla(s) och förändra(s), och kanske om jag gång på gång utsätter mig för problemet, så försvinner det, eller åtminstone mildras.

Sist jag spelade det fina barnbokskortspelet med Patrik slutade det med att jag kastade kortleken på honom. Gången innan var jag minst lika arg och sedan långsint i minst en vecka. Igår när vi spelade Alfapet sa jag upprepade gånger att jag hatade honom, vilket gjorde Patrik väldigt ledsen och stämningen blev tråkig på alla sätt.
I somras när vi spelade minigolf med Tommy och Sandra, rev jag sönder resultatpappret efter att vi var klara. Patrik viskade till mig att de nog trodde att jag gjorde det på skämt, men självklart var jag störtallvarlig när jag tog ut min vrede på den fula lilla lappen.

Så länge jag kan minnas har det varit så här, och jag vet precis vad det beror på. Jag tar varje nederlag som ett högst personligt angrepp på min självkänsla. Egentligen betyder det ingenting för mitt förnuftiga jag att vara bra eller dålig på minigolf, det är ingen sport jag bryr mig om det minsta lilla. Ändå, när jag ligger sist som vanligt, så brinner det i mig och jag är övertygad om att detta hån är Guds (eller valfri annan högre makts) sätt att påpeka för mig hur värdelös jag är. Konstigt nog känner jag också en oerhört stark känsla av att jag blir orättvist behandlad och att detta nederlag i minigolf eller Fia med knuff eller vad det månde vara är typiskt för hela mitt sorgliga och miserabla liv. Detta trots att jag i vanliga fall anser att mitt liv inte är värre än någon annans, och att jag tvärtom är privilegierad (något jag förvisso haft samvetskval över).

Jag har nog lite problem med mina känslor (dramaqueen), de går ju som bekant inte att kontrollera eller uppfostra. Det man kan göra är väl att undertrycka dem, eller ta dem till sig och undersöka dem och utmana dem.
Min plan är att göra det, göra upp med den fullkomligt imbecilla idéen att världen skulle vara ute efter att håna och trycka ner mig genom att ge mig dåliga tärningsslag och fel kort. Men det kommer krävas blod, svett och tårar. Och svordomar och hårda ord som jag inte menar. Är det värt det? Är ni med mig? Kommer någon vilja leva med mig efter en omgång Fia med enerverande knuff?

Söndagsslö

Alla människor man möter lär en något.
Nu vet ni det. Tänk på't.

torsdag 19 november 2009

Nils


Och nu när jag googlade på Nils Ferlin insåg jag att han är ju så kongenial att det uppstod ett sånt där välbekant sugande hål i mitt solar plexus, ett sådant som alltid bildas när jag läser en riktigt bra bok eller ser en riktigt bra film och så vidare.
Jag kände att jag absolut måste köpa Nils Ferlins dikter i julklapp till precis alla jag känner, utom Kajsa då, för hon har redan fått dem i julklapp för några år sedan. Kajsa och jag har till och med varit och träffat Nils i Filipstad, det var en fantastisk semester. Jag bifogar en bild och befaller just Dig, som läser, att söka upp närmaste bibliotek och läsa in dig på Nils poesi.

Den förlorade generationen

Jag tänker ofta på min generation. Och vad det skall bli av den. Allt som oftast målas den upp som den dekadenta, psykstörda, ytliga, desillusionerade, tragiska generationen, värst hittills (eller det kanske bara är min uppfattning?). Fast det kanske hör till varje ung generation att få höra sånt från överheten/vuxenheten.

Det stör mig något oerhört att jag inte kan veta hur det var förr, jag kan bara på avvägar höra andras diffusa minnesbilder av tex hur man betedde sig på tjugotalet eller vad man tänkte på och drömde om på sjuttiotalet eller hurdan man var och vad man ville under femtiotalet. Detta är och förblir svaga, subjektiva föreställningar som inte för fem öre duger att jämföra sitt eget liv i modern tid med. Åtminstone blir jag inte särskilt klok på hur jag skall tolka det ytterst tvivelaktiga resultatet.
Men, som någon sa (Gud kanske?), "livet kan endast förstås baklänges, men måste levas framlänges" (är det inte retligt? Någon, Gud kanske, hade iallafall sinne för humor, eller snarare skadeglädje). I den här kontexten översätter jag det till att min generation inte kommer ha något att jämföra med förrän vi själva är gamla och kan se på ungdomen som är då. Om vi nu kan minnas något rätt och riktigt utan att idealisera (tveksamt). Och då är det ju i vilket fall för sent för vad ska man med den insikten till då ungdomen sedan länge är ohjälpligt förbi?

Jag brukar alltså tänka så jag blir blå på vad vår generation egentligen består av och om det är bra eller dåligt, och hur vi, eller mest jag, kommer att utvecklas och bli som vuxna. Jag tänker bland annat på relationer, sexualitet, utlevnad kontra asketism, ytlighet, psykologi, likriktning, valfrihet, normers nytta och skada, extremism, gruppering, identitet, hat och trehundranitton andra ämnen på ett ungefär.

Jag måste säga att jag är skeptisk till min generation. Och det känns tråkigt, för det känns ungefär som någon sa om att inte vara feminist; att bajsa sig själv i ansiktet. Men sånt gör jag ju för jämnan, bajsar mig själv i ansiktet alltså, jag är som en garderobsbög som måste hata allt jag kan för att inte själv bli misstänkt. Eller inte riktigt, för jag strävar efter att vara ärlig mot mig själv och att sällan eller aldrig ta till hat.
Men jag tycker synd om min generation och ännu mer synd om nittiotalisterna som är självdestruktiva hela bunten och inte har några andra intressen än att lägga ut ovanifrånbilder på sig själva på internet och hoppas att någon någon gång skall komma och se dem och förklara för dem vad som är meningen med livet och hur man göra för att stå ut. Hej fördomar. Men det där är ju iallafall på ett ungefär vad jag själv känner, jag är precis som dem fast jag döljer det, eller kämpar emot det, och jag tänker skylla det på världen vi växer upp i.
Det har de förresten sagt åt oss hela tiden, att det är synd om oss som måste växa upp i en tid av cynisk sexualliberalism, förslappande internetberoende, global hopplöshet och värdelös intelligensdödande dokusåpetelevision. Så vad ska vi tro?

"Vi som satts att leva i besvikelsens epok", lyder texten i "Var blev ni av, ljuva drömmar?", fast det där handlar inte om oss, det hände så mycket tidigare. Då, någon gång i tiden när man kunde drömma om fred och solidaritet utan att behöva ursäkta sig. I vår generation har vi lärt oss att Ego är Gud, och det som betyder något är att ha de intressantaste psykiska problemen och upprätthålla den sexigaste kvasiintelligenta cynismen. Vi har lärt oss att alla hatar oss och det är en självuppfyllande profetia.
Vi har lärt oss att allt är tillåtet och därmed har allt tappat sin charm. Ingen litar på en snut, och vi är våra egna poliser som aldrig tvekar att använda batongen åt alla håll och allra helst mot oss själva.

Är det verkligen så illa? Egentligen har jag ingen aning för jag har ju som sagt ingenting att jämföra med. Och säkert är det så att det hör till denna olycksaliga ålder att tro att just nu pågår ett utdraget armageddon och Gud har övergivit oss alla. Kanske kommer min generation växa upp och bli exemplariska medborgare, eller världens lyckligaste människor, kanske är vi rentav inte mycket annorlunda från tidigare generationer. Eller kanske kommer vi att genomdriva en revolution som leder till bättre förhållanden för jordens människor och djur. Vi är ju trots allt uppfostrade att tänka kritiskt, en paradox till den avtrubbande maxkultur som råder. Men jag oroar mig allt vad jag kan, och känner mig trött och vilsen i den här världen, som ett barfotabarn som tappat sitt ord och sitter och gråter på handlar'ns trapp. Nils Ferlin, som är poeten bakom de föregående orden, levde för nästan hundra år sedan. Ska man dra någon slags slutsats av det så är det väl att livet alltid har varit ett gissel, en jämmerdal och ett kaos.

Fast jag släpper inte riktigt tanken på min generation som den skeppsbrutna, övergivna, pestsmittade, desperata. Möjligtvis kan jag tänka mig att det finns en andra sida av myntet, något värdefullt och bra som vi privilegieras med.
Och möjligtvis kan jag absolut köpa att varje generation har sina dilemman, och att jämföra och räkna ut vem som har det värst kanske egentligen är en ganska värdelös sysselsättning.

tisdag 17 november 2009

Önskelista

En annan sak då som är på ett annat humör. Om man får tillåta sig att vara ytlig helt plötsligt. Även jag tänker ibland på frisyrer jag vill ha och kläder jag tycker är coola, jag, av alla människor, som skall föreställa vara så djup. Och det är väl ingen motsättning där kanske, men jag tänker att det på något sätt är svagt och fegt att bry sig om att andra skall se till ens yta istället för att bygga på sin självkänsla och personlighet. Men det där behöver man ju inte bry sig om, och det finns likförbannat ingen bestämd motsättning mellan yta och djup, jag måste sluta vara så förbannat dualistiskt stel.
Jag tänker nu göra en topp 5 på utseendemässiga saker jag önskar mig:

5. Om jag inte haft kort hår och envist velat ha det kortare jämt, om det hade varit långt och gått att styra, då hade jag velat ha en ananasfrisyr. Vad är då en ananasfrisyr, frågar man sig? Jo, det är när man grejar ihop allt hår uppe på huvudet och binder nåt slags hårband runt, så att håret spretar runt där uppe som en ananas. Jag tycker det är en rolig frisyr, och hade jag inte varit den jag är så hade jag nog velat vara en väldigt rolig och cool partypingla.

4. Jag vet att jag inte behöver fler skor, men jag saknar gympaskor. Okej, det må hända att jag har två par, men det ena paret är slitna och jag använder dem bara till att jogga i. Och det andra paret är söta med rosa detaljer och alltså inga klassiska gympaskor. Jag har så långe jag kan minnas varit omåttligt förtjust i gympaskor, nästan magiskt. Nu är det vinter men till våren kanske jag köper mig ett par helt nya.

3. En annan smått inaktuell önskan är att ta hål i örat. Någonstans. Förslagsvis uppe eller nere. Det är en grej jag har tänkt på i kanske sju år, och alla har liksom piercingar överallt nu för tiden så det borde inte vara en grej att tvivla på ens. Men det kostar ju, och tänk om det blir infekterat. Det blev det ju när jag gjorde själv hemma. Jag har hursomhelst ett hål i vänster örsnibb, men vill ha en till.

2. Mina röda byxor. De dök upp från ingenstans i mina tankar häromdagen. De var inte fulröda (jag är inte förtjust i färgen rött) utan tegelröda, bruna, orangea eller hur man vill se det. Mest röda tycker jag nog. De var lite prassliga, tunna, kanske i bomull eller syntet, och de hade snoddar nedtill så man kunde dra ihop dem. Jag hade dem på en självförsvarslektion en gång och jag vann brottningen och var mycket stolt. Nu saknar jag mina byxor. De hade suttit så fint nu.

1. Först och främst vill jag iallafall klippa mig. Jag såg en så snygg frisyr igår som jag omöjligt kan veta om den skulle bli bra på mig eftersom alla har olika hår. Men jag tänker mig att Kerstin skulle klippa mig för hennes frisyr vill jag våga ha. Fast att alla säger att det är fint nu. Det är möjligt att det är men man strävar ju alltid efter förbättring, på vilket område det månde vara.

Svårmod i en ny skepnad

Jag tycker att det börjar ta sig i min blogg, och även om jag lovade no heavy shit här och förra inlägget lutade mer åt det hållet, så vill jag få ur mig ännu mer funderingar kring saker man kan bli ledsen och rädd av.
Det är nämligen så att jag tänker väldigt mycket. Och eftersom jag även behandlar, eller iallafall snuddar vid, politiska värderingar, samt uttrycker ganska tydligt vad jag menar, så är det här helt godkänt i mina ögon. Förr skrev jag ju abstrakta långa texter som lindade in allt ångestartat i dramatiska metaforer. Icke nu längre. Nu berättar jag utförligt om vad som gör mig ledsen eller orolig och det tycker jag att jag måste få göra annars vill jag inte vara med.
Slut på ursäkt.

Diagnos: överkänslighet mot angrepp på annorlundaskapet

Jag har så lätt att ta åt mig. Och jag vet att det är fult och skämmigt att ta åt sig (jag tror att i och med agget mot jantelagar har det blivit oerhört viktigt att aldrig bry sig om vad andra tycker, att alltid skrika högst och trampa hårt på andra; ni vet, pendeln svänger) men sån är jag och det är jag ju inte ens ensam om.
Hur som helst. Jag har ju alltid varit lite konstig. Eller, lite annorlunda, lite gått mot strömmen och så där. Kanske inte riktigt haft en lika stark drift att passa in, inte en lika stark skräck att hamna utanför, som andra verkar ha. Jag har också haft tur i och med att jag aldrig behövt ta de svåra konsekvenserna av att avvika; jag har alltid haft ett litet gäng där som fungerat socialt skyddsnät. Som den gången Linda sa att hon mådde illa av att sitta vid samma lunchbord som jag - och det hade säkert funkat som kränkning om det inte vore för att alla mina kompisar bara glodde på henne och tyckte att hon var ett riktigt as. Så, alltså, jag kanske inte har rätt att säga att det går att vara annorlunda. Jag har ju (oj, nu kommer det) mått fruktansvärt dåligt också, av att vara annorlunda, och jag gör det fortfarande, för jag tror att den som gör som alla andra och kan identifiera sig med en okritisk massa är så otroligt skyddad från identitetskriser, självkritik och existentiell förvirring.
Hur som helst så blir jag fortfarande så obekväm ibland, av vissa situationer. Som när man diskuterar kroppsbehåring, jag kan nästan känna mig en smula klaustrofobisk i och med att det är så FEL att inte raka sig, i och med att jag är så ensam om att inte raka mig, som att jag är utrotningshotad.
Eller som när jag läser om tolvåringar som sminkar sig och de säger, till och med psykologen säger, att det är säkrast, bäst, att passa in. Och då känner jag som ett slag, att jag har valt fel, jag gör fel och det är ingen idé att jag försöker. Jag kan få attacker av panik när jag vill förändra mig själv, för det går inte längre, jag vet inte hur jag ska ställa mig till att jag är så fruktansvärt konstig och onormal.
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den här världen över huvud taget. Cynismen i den liksom dränker mig.
Och jag tänker på mina barn som jag tänkte skaffa nån gång men tappar helt lusten för vad är det för vits. Det finns inga utopier, det finns bara cynism, mekanismer och ändlösa orättvisor. Och jag vet för övrigt inte exakt vad mina ideal är, jag vill mest bara få vara som jag är men jag är livrädd för kravet om att det inte är okej, inte alls okej, att inte anpassa sig. Det är som att världen hånar mig, vad tror jag egentligen, att jag kan förändra något, att det ska bli fred på jorden?
Och jag vill hemskt gärna vara till lags och jag vill hemskt gärna vara lite lagom liberal och acceptera andras livsval; men ibland är det som att andras livsval liksom trampar på mitt livsval eller spottar på det eller suckar åt det eller säger att det inte finns.
Jag vet inte vad jag vill. Att alla skall vara fria kanske. Fast det tror jag ju inte ens själv på, det är nog få som tror så lite som jag. (Jag tror bara vad jag vet, som Skalman skulle ha sagt, och jag kan tillägga att jag vet i princip ingenting.)
Min bot mot känslan av förbjudet utanförskap kan vara att umgås med alla dem som faktiskt accepterar mig som jag är. Det är många. Iallafall är det ingen som säger något, och då litar jag på dem. Men att hänga med folk på en folkhögskola är liksom speciellt, för att använda Hägglunds citat så är det ju inte verklighetens folk jag hänger med då, utan just de där genuspålästa politiskt medvetna ungdomarna som tycker om mig som jag är för att jag är ungefär som dem. Men någon annanstans finns det väl ändå en klick Elaka människor, eller Cyniker, och jag hatar dem så fruktansvärt mycket men de sitter ju i tidningsredaktionerna och i regeringen och överallt där man har makt. Så jag är dömd att förlora. Och jag vet inte om jag vill utkämpa det här kriget för jag känner mig inte som en hjälte utan mer som en patetisk nolla, ofta.
Eller som när jag tittar på nån film som slutar med att den fula tjejen inser hur roligt det är att vara vacker, och de har också sagt att om man säger emot är det för att man är avundsjuk. De har många sätt att trycka ner en och göra en förvirrad.
Det är mina känslor där som ni trampar på, men jag antar att ni har rätt till det enligt lag, det är ju en fri värld vi lever i.
För övrigt anser jag att liberaler är outsägligt igenkorkade.
Men det jag kanske skall försöka komma fram till här är att jag kan bli så ledsen när jag hör i omskrivningar att jag är löjlig som tror att nån skulle kunna bli accepterad som annorlunda
Och då är jag väl ändå inte ensam, inte ensam om att känna att jag inte vill få höra att mitt sätt att vara är fel, eller rent av att det inte finns. Och inte ensam om att försöka försvara mig mot dem som har så mycket större vapen, som nåt jävla u-landsmiffo mot USA fast de säger att det är fair play. My ass.
Och om jag "överreagerar", för det är ju ingen som "hoppar på mig personligen", så är det ändå mina känslor, och vad mina känslor säger är viktigt. Jag blir ledsen. Lättkränkt, gnällig, ledsen, förtvivlad, rädd, självdestruktiv. Det kan vara mitt fel eller nån annans. Jag vet inte vad någon menar att jag kunde gjort annorlunda. Jag vet inte varför det alltid måste vara den som är svag och får stryk som skall skämmas. Men jag tror inte att jag bara kan titta åt ett annat håll om det inte passar mig, för det tränger sig på liksom. Och jag tror inte att det hjälper hur mycket de än försöker intala mig att jag har fel, det föder bara ännu mer motstånd och ovilja i mig och vart det än leder mig kommer jag nog aldrig att bli Normal och flyta med. Det är liksom dödsdömt sen födseln.

måndag 16 november 2009

Framtidens arbetskraft - förbered er nu!

Jo, jag sa ju att jag skulle blogga om den roliga artikeln i metro, för flera dagar sedan sa jag det. Och så här är det, att vi hittade den i en pappersmetro förra veckan, Linnea och jag, på tåget ner till Svalöv.
Artikeln heter Här är orden som ger dig jobbet, och listan lyder:
1. Strukturerad
2. Självgående
3. Prestigelös
4. Initiativrik
5. Ansvarstagande
6. Utåtriktad
7. Positiv
8. Serviceminded
9. Flexibel
10. Säljinriktad
11. Stresstålig
12. Pedagogisk
13. Entusiastisk
14. Analytisk
15. Kommunikativ
16. Kreativ
17. Disciplinerad
18. Resultatinriktad
19. Noggrann
20. Tävlingsinriktad

Den här sortens artiklar påminner lite lätt om artiklar i stilen "Nu är det bevisat - män kan också bajsa" och "Så vill svenska kvinnor ha sina frukostägg", dvs det är mest meningslöst kvasivetenskapligt trams som ingen människa kan ha nytta av, och som ger upphov till både irritation och ett visst överseende nöje.
Alla som varit arbetslösa vet hur man vill kräkas på alla käcka tips om hur man får jobb genom att ändra sin klädstil, pimpa sitt cv och skapa en fejkad hurtbulle utan personlighet-identitet att visa upp i rätt läge. Och alla vet att det hjälper föga att krysta och göra sig till, man får inte jobb helt enkelt. Såvida man inte känner någon. Kan någon fixa in en någonstans är det en barnlek, men har man inga kontakter i arbetslivet kan man lika gärna flytta ut i skogen.
Nej men som jag säger, det kan väl ändå inte vara sant! Nej det kan man tro, men det är det.
I vilket fall så tyckte iallafall jag, som tillfälligt har mitt på det torra, att det var lite roligt att checka igenom ovanstående lista och se hur bra lämpad jag är för arbetslivet. Gör det du också!
Själv passar jag in på utåtriktad, till viss del (det kunde varit värre menar jag), analytisk och kreativ. Prestigelös, förresten, betyder det att man inte är mallig och tror att man är nåt? Det skulle man kanske kunna säga att jag är isåfall.
Fyra av tjugo poäng för min del alltså. Slå det, den som kan!

lördag 14 november 2009

torsdag 12 november 2009

Dagens dialog

Vi jobbar med manus nu. Monologer och dialoger, filmmanus och scenmanus.
Jag har hostat hela natten, det var inte så roligt. Sen kom jag på att grannen antagligen måste lidit minst lika mycket av mina våldsamma attacker in mot väggen som jag själv. Jag vaknade och somnade och vaknade, gick upp och tog en halstablett, som jag nästan satte i halsen när jag låg på rygg. Framåt morgonen, vilket jag definierade som natt, väcktes jag av surrandet och dånet från sopbilen ute på gården. Sen snoozade jag när klockan ringde vilket fick som resultat att jag vaknade 9.20, dvs samma tid som lektionen börjar, och fick masa mig upp och i jeans och tröja, coh tvätta ansiktet som såg ut som sju svåra år.
Jaha, det var det det. Annars har dagen varit ganska bra, och vi har skrivit snabbdialoger av olika slag, vilket jag tänkte dela med mig av här. En av scenerna skulle beskriva en maktmänniska som bryter samman.
Resultat:

GUNNA står vid ena änden av långbordet. På båda sidor om henne sitter hennes anställda och pratar med varandra.

GUNNA (harklar sig):
Okej, skall vi börja mötet?

De anställda tystnar långsamt, en efter en. GUNNA står och inväntar tystnaden.

GUNNA:
Såja. Vi börjar mötet. Dagens första punkt rör underhåll av möblemanget i korridoren. Vi har ju pratat om -

Hon lägger märke till att två män sitter och viskar med varandra.

GUNNA:
John? Hade du någonting att säga?

JOHN (vänder sig mot GUNNA):
Öh, nej. Nej.

GUNNA:
Tack. Jo, som jag sa så har vi pratat om att de tre sofforna i korridoren skall bytas ut, eftersom de börjar bli gamla och slitna, och jag har hämtat -

En man sitter och knappar på sin mobiltelefon.

GUNNA:
Gustav? Skulle du kunna tänka dig att göra det där efter mötet?

GUSTAV (tittar upp):
Va? Jaså. (Suckar och lägger undan mobilen.)

GUNNA:
Var var jag nu... Jo, sofforna. Jag har med mig en katalog som jag tänkte att vi kunde titta i -

ERIK:
Ursäkta. Ursäkta. Är det meningen att vi ska sitta och diskutera soffmönster och gardintyger på det här mötet? För isåfall har jag viktigare saker jag kan ägna mig åt.

Mummel i gruppen.

GUNNA:
Jag tänkte bara... att alla skulle få säga sitt om det här. Det är ju ändå våra gemensamma lokaler, vår arbetsmiljö det rör sig om...

LARS:
Du, jag bryr mig inte. Du kan få bestämma, så kan vi gå vidare nån gång. Eller vad säger ni andra, visst litar vi på att en kvinna kan ansvara för inredningen?
Medhåll, pladder, skratt.

GUNNA:
Ni kan väl titta i katalogen iallafall?

Hon försöker ge den till ANTON, som sitter närmast.

ANTON:
Äsch, du. Är det inte bättre om du, som är kvinna, gör det där själv? Jag menar, om vi män skulle bestämma sånt skulle det antagligen se för jävligt ut. (Skrattar) Vi har ju inte det där i oss. Det där pyssliga liksom.

GUNNA stirrar på honom, rusar sedan ut ur rummet och börjar gråta ute i korridoren. Hon sjunker ner i en sliten svart skinnsoffa och biter sig i fingrarna för att återfå lugnet.

onsdag 11 november 2009

Jag är inte rasist, men...

Var nyss nere i tvättstugan med den minimala klick smutskläder som bildas efter några veckor i ett ensamhushåll (när ägaren dessutom har annat att göra än att springa runt och byta strumpor stup i kvarten).
Väl nere kunde jag inte hitta mitt sköljmedel. Inte någonstans. Här har man varit en fin människa och köpt Skonas sköljmedel (det enda jag känner till som är miljömärkt), och vad är tacken? En stor flaska, helt borta bara. Man kan ju bli bitter för mindre.
Jag travade runt och kikade bakom torktumlare, under äckliga smutsklädeshögar, ovanpå hyllor och under hyllor och till och med inuti tvättmaskiner. Men nej. Någon måste ha stulit det. Någon har stulit mitt sköljmedel.
Är det inte tråkigt att man inte kan lita på sina medmänniskor? Stölder har det varit i köket också, mat och bestick och saker som försvunnit. Och jag tycker, att det är så typiskt svenskar. Ja, jag vet att det inte är politiskt korrekt att säga så, men allvarligt talat. Det går ju flest svenskar på den här skolan, så man anar ju hur det ligger till. Jag vill inte dra alla över en kam, men det är ju liksom inte första gången som svenskar stjäl och förstör.
Det är så himla tråkigt, tycker jag. Jag menar; de föds till det här landet, växer upp här och får gratis skolgång och mat på bordet och allt sånt. Och så gör de sånt här; stjäl och misshandlar och våldtar och klottrar och kallar folk för elaka saker och allt. Det är liksom tacken för att samhället försöker hjälpa och ta hand om alla svenskar som envisas med att födas.
Nu kanske det låter som att jag har något emot svenskar, men det har jag ju inte. Tvärtom; jag har faktiskt flera svenska vänner, och jag tror att de håller med mig om vad jag just sagt. Jag tycker bara att det föds lite för mycket svenskar i det här landet, vi kan liksom inte ta hand om alla, det är ju uppenbart. Tänk bara på arbetslösheten som skulle vara så mycket mindre om det inte fanns så himla mycket svenskar. Det finns ju också problem med att svenskar inte kan anpassa sig till samhället utan försöker göra om det till sitt, men det är en annan diskussion.
Framförallt så tycker jag att det är dags att vi vågar sätta ner foten och ställa krav, utan att vara rädda för att bli kallade svenskfientliga!
Det är faktiskt inte okej att sno mitt sköljmedel, och sen komma och ursäkta sig med att man är svensk och har haft ett tufft liv. Nej usch!

Ledig tid för arbete

Vaknar med hosta. Hostar. Somnar om och hostar och somnar om och hostar och detta säkert tio gånger minst. Känner ingen pepp att gå upp. Det är väldigt mycket som absolut borde göras. Väldigt mycket. Bland annat två sidor dialog. Jag har inte någon idé.
Började läsa yttepyttelite i Den Illustrerade Mannen igår, som jag fått på posten av Sue Anne. Den känns lovande, jag tycker om början på den. Och så vill jag skriva ett brev till Sue Anne.
Men det viktigaste idag är att lämna böcker på biblioteket och att skriva dialog. MÅSTE. Och gå på möte också, och gå på spanskan. Jag vet inte hur jag ska hinna. Det är redan snart lunch. Tur att kvällen finns. I nödfall har jag en natt, för dialogen måste skrivas kosta vad det kosta vill och sådär.
För övrigt blir jag väl aldrig frisk. Och rummet blir väl aldrig rent och fräscht och kul att vara i. Och solen kommer väl aldrig mera fram. Och så vidare. God dag.

måndag 9 november 2009

Till alla som tvivlar på sig själva, och till alla besserwissers

Skrev nyss en kommentar i nåns blogg om svininfluensavaccinet. Jag försökte klura ut någorlunda vad det var jag gav mig in på förra veckan (eftersom jag är en nörd, hör ni det, jag är en nörd, det kanske inte märks men jag är faktiskt en nörd! Må så vara att jag är en nörd med inlärningssvårigheter) när jag skulle bestämma mig om sprutan.
Jag läste på lite då om hur vaccin fungerar, dess historia och så halkade jag in på AIDS och MS som ju inte har med saken att göra, men i vilket fall, det jag skulle komma till var att jag fastnade på hur jag formulerar mig.

Det sägs att (eller, det stämmer väl ofta, får man tyvärr tillstå) killar är mycket mer säkra på sig själva, oavsett om de har rätt eller inte, och tjejer tvekar mer och är sällan besserwissers eftersom de inte vågar tro att de verkligen kan ha rätt.
Och när jag då skulle droppa min förklarande kommentar i bloggens kommentarsfält, såg jag att jag pressat in en säkerhetsventil i stil med "jag vet ju inte säkert" eller liknande. Och det slog mig att en sån sak är ju fullkomligt jävla meningslös att kläcka ur sig. Det enda man säger när man klämmer in "jag är ju ingen expert" eller "jag vet inte, men jag har hört" är att den information man har att komma med är ganska oviktig och att man själv inte egentligen är värd att lyssna på.

Människan kan väl fatta själv att jag inte är Gud allsmäktig, även om jag inte kläcker ur mig nån meningslös harang om hur bristfällig jag är som källa.
Killar gör inte så. Killar säger "så här är det!", och strax efter kommer det en annan kille och säger "näru, för det är så här" och så sätter de igång och tjafsar på varann, men de sitter inte och ursäktar sig för att de inte är fullärda genier som sitter inne med sanningen. Eller rättare sagt, de tror att de är genier som vet allt, så det faller dem aldrig in att tvivla och visa sig osäkra.

Sånt här är lite besvärligt att skriva. Tänk nu på att om du ställer dig helt oförstående och känner dig väldigt oträffad i min generaliserande beskrivning av tjejer och killar, så är det inte dig det är fel på utan världen (det är alltid världen det är fel på, eller oftast iallafall).
Finns jättemånga killar som tvivlar på sig själva och tjejer som inte fattar att de kan ha fel ibland. Men förvånansvärt ofta kan man se ett könsmönster här, tycker jag. Som vi kan ändra på, om vi tänker på det.
För ur ett annat perspektiv handlar det ju om personlig utvecklingspsykologi (säger jag utan att bry mig om att reflektera över vilka begrepp jag slänger mig med); och det är säkert nyttigt att iallafall ibland våga säga precis hur det är, utan att dra sig till minnes att man troligtvis har fel eftersom man är den man är och inte en av dem som alltid vet säkert.

Så, läxan: Höj rösten och påstå rakt ut något du tycker eller tro, utan att inflika att du kan ha fel. Det värsta som kan hända är att någon ifrågasätter ditt påstående. Och det bästa som kan hända är att en av de där som verkar veta allt, lyssnar och tror på dig.

Regn, snor, dötid, glatt humör.

Jag är så förpysslat glad, tror jag. Det känns så. Nyss skrattade jag till exempel. Fast jag minns inte åt vad.
Här har jag suttit på mitt rum hela kvällen, framför det beroendeframkallande och avtrubbande internet, och jag har ätit rätt så tradig och smaklös färssås med couscous (det sistnämnda var typ gott första gången jag någonsin åt det, men nu är jag sjukt trött på't, men det går ju fort och jag hade inget annat hemma) och inte umgåtts eller arbetat eller något alls. Ändå är det bra.
Och jag har haft ont i magen idag, i omgångar haft andningsproblem pga snuvan, ful frisyr, rödfnasig näsa, vädret har varit bedrövligt tråkigt, jag har haft en dålig natt med lite sömn, och ingen har varit inne på facebookchatten ikväll, etcetera med allt man kan komma på.
Men jag har kollat på Galenskaparna och The Simpsons, och nu lyssnar jag på klezmer och Lollo ringde nyss och dedikerade en biroll till mig i sin monolog, och jag har med mig en bekväm kudde ner den här gången och resten av veckan återstår och det kan bli bra, det kan bara bli bättre som man säger.
Och så har jag så roligt utan anledning. Haha!

Jaaaa.

Jodå, jodå. Friskt humör och glad som en lärka. Jag hörde nåt åt det hållet imorse på väg till tåget, nåt som kvittrade som sommarkvällarna.
Och man ska ju inte klaga. Man ska inte klaga så länge man inte är död, och när man är död har man ingen möjlighet att klaga.
Men annars så är jag rätt trött. Och täppt i hela näsan så att jag inte kan andas riktigt, och min fina utbildning känns det som att jag slösar bort och ikväll är det skrivarcafé fick jag nyss veta och hej och hå men det är helt okej. Jodå. Det känns till och med rätt okej att få vara bitter och hängig när man har sömnbrist (kunde inte sova föränn jag testade att räkna får - det funkade, kanske för att jag redan var så trött då), det är kallt, och den ljuva klassen hyser flera andra som inte heller är små ljusstrålar som jämt sitter och skriver flitigt och producerar en massa.
Senare idag vill jag skriva om hur bra lämpad jag är för alla sorters arbeten på arbetsmarknaden.
Men nu ska jag bara koncentrera mig på lektionen, verkligen.

fredag 6 november 2009

Vaccvininfluensan

Bloggen ser inte så käck ut på pappas dator; allt är (tänk... tänk...) vänstercentrerat vilket gör den svår att läsa. Får greja med det när jag har tid och lust.
Nu har jag vaccvininfluensan (skitsmart ord, enligt mig. Jag blir uppåt av ordvitsar); fryser och har ont i kroppen och i halsen. Jag hatar ont i halsen, det är så obehagligt. Hu!
Dessutom luktar mina febriga fisar hemskt, och kroppen är antagligen för trög och trött för att klara av att göra sig av med orsaken till gaserna. OCH, sist men inte minst - eller ja, i sammanhanget kanske ändå minst - jag har inte borstat tänderna idag. Hann inte imorse, och nu hittade jag ingen tandborste så det får va. Just, det behöver tvätta håret också.
Ja, jag tänkte att ni kanske ville veta.
Nu ska jag sova; antagligen den bästa sysslan idag. Minst ansträngande iallafall.
Please, gör mig frisk till imorgon. Jag ska hålla i ett viktigt kalas.

torsdag 5 november 2009

Sömntrubbel

Det blev en konstig natt igår. Jag hade tagit sprutan under dagen, vaccinet, och jag hade hört om feber och frossa som en och annan drabbats av.
Elementen var av, och det var mycket kallt i mitt rum, så att jag frös var egentligen inte så märkligt. Och när jag låg och skulle sova låg jag länge, länge och vred mig, och den feberaktiga, overkliga sinnesstämning jag befann mig i kan antagligen förklaras med att jag var halvt inne i sömnen och halvt vaken. Smärtan i armen var dock verklig.
Det kändes som timmar jag låg och inte kunde somna. Mången gång nöp jag tag i en bit av lakanet för att sträcka ut skrynklorna, och jag provade att ligga på mage, på rygg, på ena sidan, och försiktigt på andra sidan, där sprutan tagit. Ingenting hjälpte. I tankarna listade jag top fem anledningar till att jag inte kan sova. Jag tänker dela det med er nu. Jag vill att ni skall veta vari mina sömnproblem ligger. För extra spänning tar vi det i omvänd ordning, det minsta problemet först och så vidare:

5. Folk smäller i dörrar och för väsen i korridorerna, inte så ofta som tur är, men det händer.
4. Precis utanför fönstret lyser en orange lampa om kvällarna.
3. Det susar i elementen, och ibland forplantas märkliga, oidentifierbara ljud från våningen under genom sängens metallben och madrassen upp till örat.
2. Min väckarklocka tickar högt, ett enerverande ljud jag inte har vant mig vid än.
Och så värsta värsta:
1. KUDDEN. Den är så grovt obekväm att jag ett tag testade att vara utan, och det var bättre. Kudden är antagligen femton år gammal, med tanke på att jag fått den från min far. Den är platt som en plätt, och viker man den på mitten blir den hård och liksom spetsig. Det är ett problem jag haft länge, inatt var det bara ovanligt illa. Jag måste verkligen skaffa en kudde till. Jag har nästan alltid två kuddar annars.
Dessutom, hade jag hicka igår natt. Efter ett på natten började jag hicka så att huvudet hoppade upp för varje hick. Tidigare hade jag då rapat hela kvällen. Kan tänkas att kroppen protesterade på sitt eget sätt mot kakkalaset som blev substitut till kvällsmat.
Det var allt en konstig kväll. Jag ser inte fram emot nästa heller - och jag som brukar vilja sova jämt - kuddfan är ju kvar. Huva!

Barnsligt enkelt

Nu har jag grejat och jobbat länge för att få min vilja fram. Nu är bloggen svart, och texten är grön, och min discokula är på plats. Jag är tills vidare-nöjd. Det är ungefär så här jag vill ha det, och jag vill envist göra det på mitt sätt och det skall vara enkelt och barnsligt, inte vuxet och utmanande och avancerat och krävande, för sånt blir jag bara deprimerad av.
Först skapade jag ett konto på blogg.se, men det sög hårt och jag började nästan lipa, för de förutsatte visst att man skulle ha ett brinnande intresse för webbdesign och kunna koderna, vilket jag inte har och kan.
Icke så på blogspot, här var det barnsligt enkelt, precis som jag gillar det. Klicka i rutor med färger och se vad som händer. Till och med en femåring kan förstå, alltså förstår jag och behöver inte känna mig efterbliven. Uppskattas!
I min nya blogg tänker jag skriva mycket sådant som jag inte skrev i den förra, eller, det är egentligen enklare att förklara vad den inte kommer att innehålla.
Den kommer - om jag kan hålla det löftet - inte att innehålla mina djupaste grubblerier och svartaste tankar. Det här kommer att vara en blogg som jag kan berätta om för folk utan att skämmas och vara rädd att såra. Bravo.
Nog för mig ikväll. Buenas Noches allihopa.

onsdag 4 november 2009

Upprättelse för blågröna alger

Jag skaffar mig dåliga vanor. Sover länge och är uppe länge, igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och folkhögskolors vara eller icke vara i den allt mer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade om iallafall.

Men det var inte det här det skulle handla om nu. Utan något helt annat.

Som jag låg och inte kunde sova igår, kom jag att tänka på, ja, hur sjutton kom jag att tänka på det egentligen...? Iallafall så kom jag att tänka på blågröna bakterier. Ni vet, de där små vattenlevande - ja, nu minns jag; jag var törstig, vilket osökt fick mig att tänka på vattnets förutsättning för liv, som ledde vidare till det liv som utvecklats i just vatten - algerna som en gång i tiden satte igång en energiprocess som ledde till allt det vi har idag.

Jag ägnade en hedrande tanke åt dessa osynliga små mikroorganismer som vi har att tacka för att vi finns, och snart slog det mig att för att ha varit så otroligt viktiga, så har de allt fått ett nesligt namn att stoltsera med. Blågröna bakterier. Är det tacken? Hitta på all värdlens latinska titlar till hela jordens flora kan vi, och döpa varje plats vi sätter foten på till något speciellt, och även alla djur har fått ett eget namn. Till och med ute i rymden har vi varit och namngivit den yttepyttigaste lilla månskrutt tillhörande ickeplaneter. Men inte kan vi ge de blågröna bakterierna, efter allt de gjort för oss, ett värdigt namn!

Jag kräver att all jordens ledare går ut och offentligt ber om ursäkt för att vi genom historien inte bara haft mage att blanda ihop alger och bakterier och felaktigt kalla de ovan nämnda för det tidigare, utan dessutom enbart kopplat samman all slags alger till något dåligt som förstör våra badvatten - samt att det någonstans i världen uppförs ett monument som hedrar dessa små hjältar.

Såhär dagen efter, när jag gör en liten sökning i ämnet, visar det sig att de små krabaterna faktiskt fått ett lite snyggare namn på sistone; cyanobakterier. Helt klart en bättring.