fredag 30 mars 2012

Män är bättre än kvinnor

Något jag tänker på väldigt ofta är könsskillnader. I synnerhet den väldigt abstrakta och ganska fåniga frågan om män är bättre än kvinnor. Tankarna dyker upp varenda gång jag slås av det faktum att män är överrepresenterade inom i princip alla områden utom typ barnskötsel. Musik, film, vetenskap, sport, underhållning, historia, politik. Allt som syns och märks utanför de närmast sörjandes cirkel.

Jag är föga road av påståenden som att män tänker med kuken eller att kvinnor är bättre för att de är snyggare än män. Jag skulle nog kunna säga att jag avskyr den formen av misandriska uttalanden. Av väldigt många anledningar som jag inte ska gå in på nu, men delvis är det för att sådana idéer dessutom är misogyna.

Mina frågor är många men jag talar sällan om dem. Jag vill inte diskutera med mina feministiskt övertygade vänner om kvinnor verkligen har något att komma med i samhället/världen - och eftersom mitt liv ännu inte har begåvat mig med en guru som har allmängiltiga sanningar att besvara alla mina funderingar med, så får jag googla. Vilket leder mig in på mänsklighetens bakgårdar och avskrädeshögar.
Det finns en hel del funderingar där ute i cyberrymden, som liknar mina, fast de är lite mindre ödmjuka och lite mer hårdnackade. Det handlar helt enkelt om att många män ser det som en allmänt känd sanning (om än nedtystad av feminister) att män är bättre på allt. Allt.
En sanning som inte är något att tjafsa om eller bli upprörd över, enligt dem.

Det fascinerar att läsa trådar där frågeställningen om mannens fullkomliga överläge, och vilka svar som dyker upp. För när vi generaliserar är det lätt att dra fram typiskt kvinnliga egenskaper som motargument till den totala manliga superiorismen. De gamla idéerna om att kvinnor kan göra flera saker samtidigt, att kvinnor är bättre på att städa och ta hand om barn, att kvinnor lär sig språk bättre och så vidare.
Men de här argumenten räcker inte när det ska diskuteras män vs. kvinna. Det blir tydligt i diskussionerna att utgångsläget är att män är bättre, ska vara bättre, måste vara bättre. På allt.

Säger någon att kvinnor är bättre på empati eller känslor regnar mothuggen in. Så är det inte alls. Kvinnor är snarare FÖR känslosamma. Det går inte att mäta. Det går inte att bevisa. Det är en definitionsfråga. (Däremot går det att mäta och bevisa att män är bättre på det ena eller andra.)
Kommer någon med att män är våldsammare så är det kanske inte så dumt ändå med våld. Eller så är det manshat att påstå att män begår våldsbrott. För övrigt snackar kvinnor skit bakom ryggen och det är minsann inte så snyggt det heller.
Kvinnor är inte heller bättre på de få områden de varit förpassade till genom historien. De bästa kockarna är ju män!
Kvinnors påstådda simultankapacitet: "Det där är bara en töntig myt som nån har kommit på för att ge tjejerna någonting dom är bra på. Egentligen är vi bättre på att göra två saker samtidigt också."

Det enda männen kan enas om att kvinnor kan få ett godkänt i, är att vara snygga. Ja, kvinnor är sämre, trögare, klantigare, fånigare, mindre intelligenta, mindre intressanta, mindre begåvade, tråkiga och ovärdiga - men de duger att titta på!
Och det är väl inget att gnälla över.

Så varför utsätter jag mig för detta kvinnohat (sanning eller ej, jag kan inte se hur den här sortens tankegångar kan kallas för något annat än kvinnohatande)?

Kanske för att tankegångarna inte tar slut där flashback tar slut.
De finns överallt och genomsyrar världen, genomsyrar antagligen varje liten nyfödd flickas hela liv och varje pojkes för den delen. Överenskommelsen att kvinnor är sämre än män.
En överenskommelse som kvinnor gärna slätar över genom att fnittrande mena att vi kvinnor är ju egentligen smartare och bättre - en inställning som skingras så fort man lämnar tjejkvällen och ser sig om i världen där män varje dag stolta kan visa upp sina förmågor och bli beundrade och hyllade.
En överenskommelse som män förnekar genom att ständigt hylla frugan för hennes förmåga att komma ihåg hans matlåda och barnens gympakläder och samtidigt se snygg ut i håret - en hyllning som inte passar i Cv:t eller går till världshistorien, utan bara blir en upprepning av alla kvinnors öde genom tiderna.
Kvinna? Jodå, du duger att se på, men du blir aldrig lika bra som vi.

Så ser jag på världen.
Man måste inte se på världen så.
Man kan se det som att vi nått fram till vårt mål. Vi är jämlikar nu.
Man kan tänka att kvinnor inte vill synas och höras, de vill inte åstadkomma och ihågkommas.
Man kan vila i tanken om att kvinnans fria val är att inte välja.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Ska jag tro att kvinnor inte vill.
Att kvinnor inte kan.
Eller att kvinnor fortfarande inte riktigt får.
Eller en kombination av alla dessa faktorer?
Jag är ledsen.

onsdag 28 mars 2012

Landskap med djur

Jag läste precis att Sonya Hartnett, vars bok jag läser just nu och vars stil jag gillar skarpt, ligger bakom vuxenromanen Landskap med djur.
Det som är märkvärdigt med detta att jag lånat Landskap med djur tidigare men inte läst den. Och det är kanske inte så märkvärdigt, men när man vet att den svenska översättningen av boken gjordes av Ninni Holmqvist, som var min handledare när jag gick andra året på Fridhems folkhögskola (och vars böcker jag uppskattar mycket), så blir det lite märkvärdigt.

Jag har alltså en bok som är skriven av en författare jag gillar och översatt av en annan författare jag gillar - det är för mig ett tillräckligt tydligt tecken på att jag borde läsa den.
Vad jag tycker om den återstår att se.

onsdag 21 mars 2012

I fiktionens värld

Vi älskar odrägliga, dryga och elaka män i tv.







Men varför älskar vi inte odrägliga, dryga och elaka kvinnor i tv?
Och vad gör detta fenomen med oss tittare och våra idéer om manligt och kvinnligt?
Jag bara undrar.

måndag 12 mars 2012

Visdomstanden


Jag funderar på att göra ett halsband. Vad tror ni?

torsdag 8 mars 2012

Tjejlåtar

Internationella kvinnodagen då. Jag säger inte grattis för det förstår jag inte riktigt vitsen med. Och jag skickar inga kärlekshälsningar till alla mina kvinnliga bekanta.
Men jag kan ge er två spellistor (ja, nu diskriminerar jag er som inte har spotify, förlåt) där jag samlat ett gäng låtar av ett gäng artister som alla är kvinnor. Ja, det är väldigt diskriminerande mot män som annars syns och hörs överallt att nån gång ibland få stå tillbaka. Skittaskigt faktiskt, men det gör inget tycker jag, för musiken är bra och det är väl huvudsaken.
Lyssna på svensk musik här och lite mer internationella låtar här. Lyssna lyssna lyssna!
Sen kan ni återgå till Coldplay, David Guetta, Håkan Hellström, Danny, The Beatles och alla de andra grabbarna ni brukar lyssna på.

Kvinnokamp - behövs det?

Förra året var det nittio år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige.
Det finns alltså (troligtvis) några få kvinnor här i landet som föddes in i ett samhälle där kvinnor inte ansågs kunna begripa sig på politik, och om de nu skulle begripa sig på det så var deras åsikt ändå inte tillräckligt viktig för att räknas.

Men det är ju nästan hundra år sedan nu. Saker har ju hänt. Kvinnor får rösta. Och de får bli överläkare, bilmekaniker, bolagschefer och konstnärer. De får gå utanför sitt eget hem precis när de vill och klä sig i nästan vad de vill. De får köra bil och de blir myndiga samtidigt som sina manliga kamrater. Kvinnor har tillgång till preventivmedel och abort för att slippa ofrivillig barnafödsel, och de kan utbilda sig utan några som helst begränsningar på grund av kön. Det finns till och med lagar mot att misshandla och förgripa sig på en kvinna, som gäller såväl för främmande gärningsmän som för en äkta make eller sambo.

Nittio år efter att den allmänna rösträtten börjat gälla även kvinnor, har vi i Sverige uppnått jämställdhet. Vi är inte lika, men vi har det lika bra. Till skillnad från många andra länder där det är väldigt orättvist och ojämnt.

För i Sverige har vi valfrihet.
Det är valfriheten som ligger bakom allt som kan verka konstigt och ojämnt idag. Och det är väl en himla tur, för det betyder ju att vi alla har valt allt alldeles från eget huvud, helt opåverkade av omgivningen.
Det är på grund av valfriheten som 90% av alla filmer och tv-serier är producerade, regisserade, skrivna, klippta, filmade osv av män. Kvinnor vill ju inte göra film, de vill göra barn.
Det är också av ren valfrihet så få kvinnliga artister eller band spelar på festivaler jämfört med antalet manliga. Kvinnor vill ju inte pyssla med musik, de vill pyssla med hemmet.
Tack vare valfriheten finns det fortfarande fler chefer och styrelseledamöter som bär namnet Göran än som har en extra x-kromosom. Kvinnor vill ju inte sitta i styrelser, de vill sitta barnvakt.

På sätt och vis kan man mena att valfriheten också resulterar i lägre lön för kvinnor. För det första väljer kvinnor ofta jobb som vi tyvärr, tyvärr inte har möjlighet att betala så mycket för, till exempel att rädda liv eller fostra nya människor till goda samhällsmedborgare.
För det andra så får man anta att kvinnor inte gör sina jobb lika bra som sina manliga kollegor. Kanske behövdes det verkligen lite extra muskelmassa för att få ut hela lönen på det där kontoret? Kanske var skäggväxt en avgörande faktor för om någon skulle kunna genomföra ett helhjärtat arbete som ingenjör?
Eller så är kvinnor helt enkelt lite latare och lite dummare än män.

Även i unga år är valfriheten en avgörande faktor för hur vi väljer och vrakar bland alla alternativ. De flesta flickor väljer självmant att använda de leksaker de fått förklarat för sig är flickleksaker. Många flickor gör ett aktivt beslut att klä sig i kläder från flickavdelningen i affären efter att de lärt sig att deras omgivning fullkomligt älskar en flickig liten flicka i flickkläder som ägnar sig åt flickiga saker.
De flesta flickor bildar sig själva uppfattningen om hur de vill vara flickor, och påverkas ganska lite av sagor om vackra prinsessor som längtansfullt tittar ut genom fönster eller fula, onda häxor som strävar efter makt och respekt.
När en flicka på en förskola undrar om hon är tillräckligt smal är det ett gulligt uttryck för hennes alldeles egna små barnatankar, inbäddade i den fria viljans bomullsludd och helt frånkopplad från omvärldens eventuella "krav" eller "strukturer".

Valfriheten tillåter kvinnor att vara superintresserade av sminkning, rakning, noppning, bantning, svältning, kräkning, läppoperationer, rumpoperationer, bröstoperationer, laserbehandling mot hårväxt, vaxning mot hårväxt, intatuerande av ögonmakeup, tandblekning, hårfärgning, manikyr, sexiga underkläder-inköp, cellulitbortträning, gravidmage-bortträning, snygg rumpa-träning, fasta lår-träning, toppiga bröst-träning, konkav midja-träning, anusblekning och slutligen lite gammaldags hederlig intimkirurgi (frivillig könsstympning?) när blygdläpparna inte ser symmetriska ut för en eventuell betraktare.
Det är helt enkelt vad kvinnor vill göra, och vem har hjärta att förvägra någon att göra det hon eller han/hen egentligen innerst inne brinner för att få ägna sitt liv åt?

onsdag 7 mars 2012

Hen-hotet

Nu ska jag berätta en sak för alla som vill höra på.
Det handlar om det där ordet "hen" som betyder höna på engelska och den personen på svenska.

"Hen" har av någon anledning florerat en jädra massa i medierna på senaste tiden. Inte lika mycket som prinsessfödseln förstås, och inte lika mycket som vem som ska vinna årets melodifestival. Men gissningsvis mer än Carl Bildts senaste skandaler eller läget i Syrien. Gissningsvis alltså.

Vårt svenska hen-ord liknar mycket det finska hän, som har samma betydelse och funktion. Hen betyder också höna på engelska. Det är tydligen avgörande för om ordet ska gå att använda eller ej.
Vilket är märkligt med tanke på att engelskans fit går utmärkt att använda trots likheten med benämningen på ett kvinnligt könsorgan, likaså kiss och prick som blir problematiska i översättningen men ändå används utan tjafs.
Men nya ord är nya ord och de tas ofta emot med samma skepsis som ett ensamkommande flyktingbarn i Vellinge. Någon fasar för att Svenska Språket är i uppluckring, någon annan nöjer sig med att helt objektivt konstatera att det är "fult".

Hur som helst. Jag ska nu komma fram till det jag i själva verket tänkte berätta, nämligen att jag inte tycker att man ska byta ut de utmärkt fungerande orden "hon" och "han" mot det begränsande "hen".
Jag vill också berätta att jag är ganska säker på att mina grannar håller med mig, och att den svenska regeringen är inne på samma spår och att vem som helst som tillfrågas på stan stämmer in i detta resonemang. Jag vill därtill påstå att transpersoner av alla slag skriver under samt att feministiska grupperingar, queeraktivister, anarkister och diverse andra politiska grupper som lobbar för en radikal förändring i samhället kan skriva under på att "hen" inte är en lämplig ersättare för "hon" och "han". Hen är nämligen ett nytt ord för att berika språket - inte en ersättare för att förminska det. Hen är inte början på ett nyspråk a la 1984.

Kort sagt: det finns ingen i Sverige idag som kämpar för att begränsa de personliga pronomena till ett enda ord. Det finns ingen sådan aktivism. Det existerar inga sådana önskemål. Det föreligger inga planer på lagstiftande om tvångsanvändande av ord. Den aggressiva genusmaffian som vill förbjuda folk att kalla sin mamma för "hon" och sin pojkvän för "han" - DEN FINNS INTE.
Förstår ni?
Det är ett spöke.
Ett påhitt.
Någon har målat fan på väggen och det är dags att vi tar och tvättar bort klottret så att vi kan gå vidare i den här debatten.

tisdag 6 mars 2012

Böckernas helande kraft (ursäkta den skitnödiga rubriken)

Som utlovat går alla svackor tillbaka till normalläge (om man är så pass lyckligt lottad att man har ett läge som är positivt och det läget går att räkna som ett normalläge). Nu är jag i det läget, och för att göra en the Sims-liknelse skulle jag nog säga att jag har i alla fall två gröna pluppar i humörsmätaren (den där humörsmätaren är ju fantastisk. Alla borde ha en).

Jag tror jag vet vad det beror på, att jag mår bättre. Jag tror att det beror på biblioteket.
Eftersom jag har arbete förlagt till denna lokal på tisdagar så begav jag mig dit. Genast kändes det bättre med allting. Efter två timmar kändes det bara bra, och som grädde på moset gick jag och skördade klassiker bland bokhyllorna och fick med mig en god fångst hem.

Det är underligt hur biblioteket fungerar på mig. För så här ligger det till: jag kan låna med mig en hel hög böcker hem och sen inte öppna en enda en av dem.
Själva böckerna i sig, deras form, att de finns där, ger mig nästan lika mycket som läsandet av dem. Att vandra bland bokhyllor är den bästa medicinen för min själ.

För övrigt tycker jag att det är ett mirakel (åh vad det är svårt att använda detta ord nu för tiden... tankarna går direkt till en viss låt i en viss musiktävling) att man kan skriva böcker. Jag förstår ärligt talat inte hur det går till. Min respekt och förundran inför alla dessa människor som suttit och skapat alla dessa litterära mästerverk är lika stor som inför de som behärskar otroligt invecklade matematiska ekvationer eller vet hur en dator är ihopbyggd in i minsta detalj. Det övergår mitt förstånd helt och hållet.
Kanske låter det märkligt att jag, som själv aspirerat på författartitel, skulle tycka att det var en så obegriplig och övermäktig konst - men det tycker jag. Det blir kanske aldrig någon bok för min del - mina tankar är så splittrade att jag knappt kan avsluta ett resonemang i huvudet och att avsluta en bok är i det närmaste hopplöst. Men man vet aldrig. Vi får se.

Tisdag

Idag är jag inte på humör alls.
I söndags natt kom vi hem från semestern och allt kändes så bra. Lägenheten var så stor och kändes så ren och ny. Ett nytt liv var på gång. Vi skulle börja träna på riktigt, det låg i luften. Vi skulle äta mer frukt och vara glada och må bra.

Sen kom idag.
Och jag vet, man har ett eget ansvar och man kan styra sina tankar och så där. Hjärnan är plastisk. Är jag deppig så är det mitt eget fel och jag får helt enkelt skärpa mig. Men jag har liksom ingen ork.

Det är märkligt det där. Vissa dagar funkar vardagen bra. Det som ska göras görs. Diska disken. Mejla mejlen. Betala betalningarna. Mata maten. Duscha duschen. Osv.
Andra dagar finns det ingen ork för detta.
Nu har jag skickat iväg ett mejl och kan klappa mig på axeln. Men det var så mycket mer som skulle göras. En helt annan dag vet jag att jag skulle fixa det bra. Jag är inget under av effektivitet men jag skulle i alla fall sätta igång med saker och komma nån vart.
Idag är jag fast i träsket.
Jag är rädd för att träffa människor. Orkar inte. Vill inte visa mig ute. Har påsar under ögonen.

Allting känns liksom rörigt, förbaskat rörigt. Jag kan inte sätta fingret på det. Och allt jag måste bättra på ringer i huvudet. Le mer. Var trevligare. Ta initiativ. Ta ansvar. Var inte tråkig. Var inte så inbunden. Visa känslor. Bejaka. Bjud till lite.
Jag har identitetskriser som vanligt. Vem är jag och vem borde jag vara? Vem tror andra att jag är? Hur ska jag kunna tycka om mig själv om jag inte fungerar eller ens vet vem jag är? Och kanske den största frågan av alla: varför i helsike finns det inga självhjälpsböcker som handlar om just de här problemen? Bah.
Jag önskar att jag kunde byta ut mig och bli någon annan för ett tag. Om någon vill vara jag så är det bara att höra av sig, jag byter gärna.

Nu ska jag försöka posta det här inlägget utan att ha dåligt samvete över att jag inte är normal och glad som man ska vara. Förlåt förlåt att jag plågar min omgivning med detta. Det blir nog bättre snart. Snart så.