Modellen, novell. Inte direkt klar men orka.

Jens, den Store Konstnären, har målat av mig naken. Det ironiska i att kalla honom Stor Konstnär är att han för det första är liten till växten, och för det andra gör fullständigt själlösa tavlor. Alla hans målningar föreställer nakna kroppar - åh, när ska dessa unga konstnärer någonsin tröttna på att klottra armar och ben som en täckmantel för att få någon pudding att klä av sig inför deras ogenerade blickar?
Jag kommenterar inte Jens tavlor, sådant får andra sköta. Mig tilltalar de i alla fall inte. Jens ger desto mer respons på min insats som modell. ”Le lite mer” tjatar han, ”se lite drömsk ut!”
Jag ger honom ett uttråkat flin, och han märker ändå ingen skillnad på äkta och spelad glädje. Några sugande blickar får han dock inte – även om han diskret försöker få mig in på det spåret – och vi ligger inte med varandra. Inte för att jag skulle ha så mycket emot det, men jag har slutat. Jag har svårt att avgöra var gränsen går mellan min uppriktiga vilja, och det där andra. Självutplånandet.
Tavlan blir sakta men säkert färdig, och jag ser knappt skillnad på den som föreställer mig och avbilderna av de modeller han använt sig av tidigare. Alla har samma opersonliga drag, samma bleka hudfärg och diffusa konturer. Det som skiljer är könet på modellerna; några är kvinnor, några är män; och våra frisyrer. Håret på mitt huvud är lockigt och brunt. Ansiktet har ett enfaldigt leende och ögonen ser tomma ut. Jag tycker nästan synd om tavlan.
Nej, han kommer aldrig att bli en stor konstnär, Jens.

Den stackars konstnären hänger mig i hasorna, jag tror att han tycker om mig. Jag delar inte hans känslomässiga engagemang, men jag har inget emot hans sällskap. Vi skulle allt vara ett lustigt par; en misslyckad konstnär och hans tvålfagre modell.
En helg tog han oss till Danmark. Jag tror att det är det dyraste han har råd att kosta på oss i form av kärlekssemester, men han brukar prata om att vi borde resa till Europa: Berlin, Paris och Amsterdam.
Jag låter honom hållas. Han är imponerande tålmodig. Det närmaste han kommer sina drömmars mål är en resa till ett regnigt Köpenhamn och ett halvdant hångel på vägen över, stackarn.
Det var grått och mulet hela båtresan dit, och jag kunde inte slita blicken från de skummande vattenmassorna som båten slukade med ett rasande, oändligt vrål. Det bedövade mig på ett mycket behagligt sätt och jag kände mig ovanligt levande i detta hypnotiska tillstånd. Jag tänkte att jag borde resa till och från Köpenhamn oftare, det skulle göra mig gott. Eller ont, eller varken till eller från. Men att stå där var vackert på något sätt. Att stå som betraktare - inte betraktad - för en gångs skull.

På Danmarks fastland köpte han ett stort mörklila paraply åt oss, som vi trängdes under tills himlen inte orkade regna mer. Sen var allt bara grått, gasten och himmel som varandras speglingar. Jag såg grumliga skuggor av oss i vattenpölarna, och jag trampade i våra ansikten.
Jens beställde in bakelser åt oss på ett café han varit på förut, och jag åt så långsamt att en bit av den danska gräddiga skapelsen fortfarande låg kvar på tallriken när vi suttit där en timme och samtalat. Jens berättade för mig om sina drömmar. Han trivdes bra på sitt deltidsjobb som museivärd, men längtade efter ett erkännande som konstnär. Jag sa ingenting.
Sedan glodde han på mig och ville gräva under skalet, lära känna mig, ta del av mig. ”Vad drömmer du om?” undrade han. Jag kan inte för mitt liv minnas vad jag svarade. Vi kom inte så mycket längre i samtalet, sedan reste vi hem och bestämde en ny modelltid veckan efter.

När jag var barn visste jag ingenting om det här. Nej, hur skulle jag kunna veta något? Jag drömde om att bli popstjärna, tv-kändis, filmskådis, modell, allt möjligt där man kunde synas och bli sedd. Tills jag plötsligt inte ville synas längre. Jag måste ha kommit till en punkt i livet där jag insåg att det faktum att folk tyckte jag var söt inte skulle bereda mig ett mildare och skonsammare liv än andras.
Kanske var det när den underbare killen som bodde granne med min mormor och morfar och som jag spionerat på och drömt om varje sommar i flera år, plötsligt hade en alldaglig och halvfet tjej vid sin sida, och därmed förbytte alla mina heta känslor till äckel och hat.
Eller när jag för första gången fick en rejäl utskällning av läraren som kommit på mig med att skriva BAJSKORV på väggen inne på toaletterna (dittills hade de alltid anklagat de stökiga killarna i klassen för de bus som jag gjort mig skyldig till).
Eller kanske när jag började sjuan och det gick rykten (så gott som osanna) om att jag hade ett oanständigt förhållande med vår franskalärare, vilket fick tjejerna i klassen att kalla mig fula saker och killarna att utforska sina egna drifter på mig efter lektionerna.

Det är för min egen skull som jag håller strikt ordning och reda i den lilla ettan jag hyr strax utanför stan. Att städa har alltid fyllt mig med ett inre lugn, som om ett rent golv och ett blankt skrivbord automatiskt skulle innebära ett rent och blankt sinne. Vilket det kanske också gör.
Det händer att jag blir stående framför spegeln vid halldörren, och för att befria mig själv från spegelns förbannelse börjar jag grimasera, krumma med ryggen och göra mig så ful som möjligt. Det sägs att jag har ett tilldragande yttre. Jag kan inte se det, jag ser bara mig själv där i glaset, och det gör mig så rädd. Det har hänt att jag knackar på glaset, på mitt eget ansikte, som för att se om någon öppnar för mig och låter mig stiga in. Det skulle antagligen se komiskt ut om man såg det utifrån.
Det har också hänt att jag håller om mig själv, för att se om jag får något grepp om det som är jag där, bakom fasaden. Allt jag hittar är hud, tyg, hår, naglar. Det gör mig galen.
I sådana lägen önskar jag att jag var en konstnär – vad spelar det för roll om det man skapar är skräp som ingen vill ha, så länge man tror på det själv?
Jag önskar att jag kunde skapa mig själv, som en konstnär. Måla fram något konkret och äkta ur tomma intet.

Det är svårt att komma ifrån den där känslan av att sakna själ.
Jag vaknar med det och minns att det inte finns någonstans för mig att gå, någonting att ta sig för. Jag speglar mig i andra människor, i hopp om att någon gång hitta rätt, se in i ögonen på mig själv. Liksom när jag var barn tar jag efter gester, uttryck och rörelsemönster. Tv’n är en inspirationskälla: allvar – zapp – humor – zapp – verklighet – zapp – damer med röda naglar – zapp – älskande par i nakenscener – zapp – applåderande publik – zapp – skällande hundar – zapp – tvshop-leenden.
I all denna plastighet känner jag mig nästan hemma. Mina inlärda leenden, ihåliga fraser och stytliga reaktioner är som hämtade från deras avfallshögar; jag är en blek kopia av Tv-världen, som i sig är en förvriden version av livet.

Jens har gjort slut på vårt icke-existerande förhållande. Det tog hårt på honom att jag saboterade hans tavla. Kanske var det symboliskt för honom också. Ett utraderande av mig från bådas kartor.
När han var klar med det stora verket – jag reste mig ur min tröttsamma pose och ställde mig för att artigt betrakta resultatet av hans brist på konstnärlighet – tog han tag i mitt ansikte och kysste mig på munnen.
”Jag älskar dig” sa han. Det var väldigt onödigt sagt. Jag slet mig loss. När han gått för att hämta något att dricka – han tänkte förmodligen supa ner mig och få mig i säng – drog jag på mig jeansen och tröjan, och av en slump stack jag ner handen i fickan och hittade min nyckelknippa. Sedan högg jag ett stort hål i duken med min husnyckel. Innan han hunnit återvända från köket hann jag betrakta mitt verk och sedan lämna hans lägenhet utan att han märkte något. Han stod väl och dansade med en fånig vinflaska av nåt dyrt märke, lyckligt ovetande.
Efter en knapp timme ringde det hemma hos mig.
”Du är sjuk!” anklagade han mig, med gråt i rösten.
”Det tror jag inte” sa jag och lade på. Det var bäst så. Nu finns det ingenting kvar, tänkte jag och slog mig ner i soffan. Tv’n stod på och spelade upp sin färgglada show. Jag sjönk ner i soffans mörker och försvann.

Schlageromgång #1 2010

Och nu är det min tur att göra en kort och anspråkslös recension av årets schlagerspektakel (som jag följer slaviskt, dock utan att rösta).

Först; programledarna. Jag trodde inte så mycket gott om denna udda trio, men de skötte sig bra och gjorde mig positivt överraskad. Christine Meltzer var klämkäck, men ändå inte så det störde överdrivet mycket. Måns märktes inte av så mycket, och Dolph Lundgren gjorde showen lite roligare med sin självdistanserade machoattityd. Över lag kändes kvällen rätt avslappnad, inte som att man haft panik över att försöka bräcka Björn Gustafssons populära pausnummer.

Först ut var Ola, och det var knappast någon överraskning att han skulle gå direkt till final. Låten var helt okej, dock med en lite tråkig refräng, men dansen gillade jag. Och jag tycker fortfarande att han ser ut som om Magnus Carlsson skaffat barn med Danny.

Efter det kom kvällens i min mening intressantaste bidrag. Tyvärr gick Jenny Silver inte ens vidare med sin rytmiska spaceshow. Dräkten var verkligen ful, men på ett spännande och futuristiskt sätt. Ju mer jag lyssnar eller nynnar på låten, desto bättre gillar jag den.


Efter detta kom en sån där låt man hört tusen gånger förut, fast oftast i ESC och inte i svenska deltävlingarna. Lindas hotta låt hade nog haft en chans, men var inte riktigt min smak.

Pain of Salvation överträffade mina förväntningar med hästlängder. Jag väntade mig någon schlagertillpiffad mainstream-rocklåt med ett töntigt namn (vägsalt??), men fick en ordentligt snygg och stiliserad ballad som direkt lade sig som etta på min låtlista. Tyvärr kan jag ju inte höra den igen. Gillade iallafall den rekordartat avskalade scenen och sångarens totalt intetsägande kläder. Jag gör ett tillfälligt avkall från schlagerbögen i mig och ger tummen upp för denna uppstickare.

Efter denna favorit seglade två ganska trista ballader förbi (och jag var precis på väg att säga "åh, varför dessa ständiga ballader?", men Road Salt var ju ballad om något).
Anders Ekborg sjöng okej, klättrade i klätterställning och omgav sig med kvinnor i färgrika klänningar. Men han passar nog bäst som musikalartist.
Jessica Andersson körde på klassisk långklänning och kärleksballad. Jag minns ingenting.

Det har blivit lite av en vana att plocka in en och annan knasrolig raplåt på svenska, och här fick Frispråkarn sin chans att bli sedd. Låttexten känns dock rätt oseriös (inte för att schlager annars brukar ha de mest djupsinniga texterna), om man är rappare borde man kunna skriva en lite mer spännande text.

Salem gick förstås också vidare med sin pianopowermusik - och huruvida det var ett känt namn som avgjorde kvällens finalister, eller bra nummer, låter jag vara osagt.
Personligen tycker jag att Salem al Fakirs melodier kan vara lite repetitiva, men det går att bortse ifrån. Han har uppenbarligen något som folk gillar, och han låter inte som något annat jag har hört. Showen var möjligtvis lite tråkig - men vad kan man begära av någon som spelar piano och sjunger samtidigt? Han fick ett relativt högt betyg av mig, men jag är nog inte lika frälst som många andra. Dock tror jag att han har en god chans, och han påminner en smula om Norges vinnarbidrag förra året (en söt, klassiskt skolad pojke som gör sin egen grej).

Jaha, tack för mig då, det var roligt att ni lyssnade.
Och ja, jag tar melodifestivalen på fett allvar, jag blir lycklig av att kolla på schlager. Det är inte min ironi, faktiskt.

Framtidsinsikt

Nu har jag tänkt över saker i så där en tio minuter, vilket kan vara ganska lagom, och kommit fram till att jag skall arbeta i höst. Ingenting annat. Släpp pluggpressen, släpp karriärsångesten, skit i att bli nåt, bara skaffa ett jobb.
Komma hem och ha fritid. Precis klara av de uppgifter man får utan att behöva bränna ut hjärnan i avancerade böcker. Tjäna egna pengar. Gå (eller cykla eller åka eller whatever) till och från arbetsplats, stötas och blötas mot människor och få en slant på kontot som bekräftar att det finns saker här i världen som jag klarar av också.
Så - arbeta i höst, verkligen. Om jag kan få ett jobb alltså. Ett riktigt. Inget kreativt hemmajobb med eget ansvar utan ett riktigt jobb, ett enkelt, simpelt jobb.

Jag söker

Idag har jag lyssnat på ett obegripligt science fictionljud i en av Malmös ungdomsmottagningars telefonsvarare. Fick inte tag på någon alls fast jag ringde både hit och dit i Skåne län. Sara hade hjälpt mig att vaska fram numren jag skulle ringa (folk brukar hjälpa mig med saker eftersom det inte blir av om jag ska göra det själv. Inte för att jag inte kan - jag menar, man kan bara inte inte kunna saker som alla kan - jag bara låter bli för att jag blir inte klok på det. Jag blir nervös, olustig och därmed lat och feg.) och jag ringde själv, trygg i tanken att närhelst man söker psykiatrisk vård, så måste acceptansen för patienter som verkar vara helt dumma i huvudet, vara betydligt större än i andra sammanhang.

Ja, så jag ringer efter något slags kurator eller liknande nu - och det är ett faktum att flera i min klass redan har gått till olika sådana här i Skåne, det är något man kan prata högt om utan att mötas av oförstånd och skepsism.
Så jag har valt att vara en bortskämd, självömkande svennefjolla som inte orkar göra något med mitt eget liv utan istället harvar runt hos olika psykologer och söker bekräftelse genom att låtsas vara svår och speciell.
Nu kommer en tragisk sak: ovanstående ramsa är inte så mycket en ironisk drift med vissa aggrons misantropiska syn på dagens samhällsmedborgare, som min egen föraktfulla syn på mig själv. Vilket förstås ger mig en liknande attityd gentemot andra människor, om än mildare, mer saklig och funderande i dessa fall.

Skall jag söka hjälp, har jag frågat mig själv? Varför? Jo, jag har mina skäl, faktiskt; självföraktet är ett av dem, och jag resonerar till min fördel som så att jag om någon borde, om det vore möjligt, kunna läka mig själv. Om jag då inte lyckas med det så måste väl en just för ändamålet utbildad samhällsmedborgare kunna anlitas för att göra mig till en bättre människa?

Varför skall jag nödvändigtvis dravla med det här nu då. Jag bryter mitt löfte till bloggen om att upprätthålla en optimistisk och cencuerad ton - inte göra misstaget att släppa demonerna fria i detta mitt fönster ut mot världen.

Hur som helst fick jag inget napp idag och får försöka på nytt igen.
Jag mår bra, jag trivs med mina vänner och livet, jag är glad och har energi, MEN - jag behöver ett auktoritärt stöd i livet och någon att bolla med som har betalt för att ge respons på mina mörkaste sidor.
Och kanske vill jag bara göra mig märkvärdig; men är det en anklagelse att kasta på någon som saknar grepp om sin egen essens och febrilt söker efter en kontext?

Nej, så tig då, mitt eländigt cyniska jag, ty du är för ingen av oss till nytta.

Snömos

Nu har jag precis lärt mig själv hur jag lägger in wiki:slumpartikel som bokmärke (det var inte så svårt att räkna ut). Känns bra.

Brist på inspiration. Jag tror det kan bero på att jag vantrivs med mig själv idag, om man får säga så. Det tar fokus ifrån saker, låser den kreativa dörren för mig. Jag når inte in i andra världar när jag saknar tron på dem (det är lite som att det dör en älva varje gång ett barn säger "jag tror inte på älvor... alltså, principen om att allt finns, bara man tror på det, men tror man inte så dör det), och jag kan förstås inte tro på min egen fantasi om jag överhuvudtaget hyser misstro till hela mig.

Nu är det väl inte så illa som det låter... Alla har en dålig dag, inte sant?
Jag skulle behöva prata igenom mig själv med någon eftersom jag bara blir mer och mer frustrerad över mina (objektivt) dåliga sidor och inte vet vad jag skall göra med dem. Det tar på krafterna att ha en dålig karaktär, när man vet att man kunde ha haft en bra... Det är ett moment 22 dessutom. Jag hade kunnat bryta mig fri från mina dåliga sidor, om det inte vore för mina dåliga sidor.

Jag tillhör evolutionens överblivna... Fast så får man inte säga. Alla är lika mycket värda (vilket för oss in på en intressant diskussion om det odiskutabla människovärdet, som jag inte tänker föra här och nu, eller ens någonsin. "Låt proffesorerna utreda, de har betalt").

Detta var trevligt att skriva.
Texten i inlägget här nedanför är för övrigt en text jag skrev nyss, så att ingen misstar det för ett kufiskt dagboksinlägg eller liknande.

Håll i hatten i snöstormen. Nu ska jag skriva vidare, om det går.

Evig sommar

Det började som en sommardag. Förväntningar och enkom lycka i den surrande luften, gräset grönt på alla sidor om dig och himlen så mjuk och barmhärtig i sin drömska blåton.
Där klev du ur dina slitna unkna gummiskor, lämnade dem bakom dig och beträdde gräsets fuktiga energi med beslutsamma, varma tår. Gammal svett blandades ut med frisk dagg.
Världen så, framför dina fötter, ödmjukt väntande på allt du kunde ta dig för och längtande att uppfylla dina hemliga önskningar, en efter en.
Ingen ropade dig tillbaka, och inga minnen hade du hängande som tyngder runt dina lätta axlar och ditt hår. Inga hot uttalades då.

Och du föll inte. Du närmade dig inga avsatser eller vassa kanter, beträdde ingen okänd mark. Inga grenar rev sönder dina kläder, inga vilda djur jagade dig in i fasorna.
Ändå tappade du något på vägen, något som fyllt dig så fullkomligt då du steg upp ur jorden och längtade ut.
Den varma leran du lekfullt trampat i, lämnade såsmåning om dina fötter med en kall hård hinna av obehag. Solen som lagt sina varma händer ömt om dina axlar plågade dig och pressade din kropp nedåt. De friska dofterna från utslagna löv och blommor bedövade dina sinnen och gjorde dig matt och svag.
Inga hot uttalades, men ändå var du rädd.

Sedan började du vända dig om. Över axeln sökte du med blicken efter den plats där allt tagit sin början, men utan att se.
Gröna träd vaggade längst din stig och de slöt sig tyst bakom dig och bildade en leende vägg bakom din rygg. Som att varje steg du tog var ett av de första, att du inte kommit längre än ett par steg.
Du började söka dig ifrån stigen, trampade på grenar och stenar som skar in i fotsulorna och gav dig en anledning att grimasera.
I dold ilska drog du kvistar från deras fästen, slet sönder löv och fyllde dina fickor med stenar från den fuktiga jorden.
Det mörknade aldrig.

De lät dig aldrig stå stilla. De skickade pissmyror och spindlar efter dig, till och med ormar, som högg med käften efter dig. Genom de bruna löven som fallit långt innan din första dag hetsades du. Hotet outtalat men som en viskning genom trädkronorna. Vattendragen skrattade och sjöng utan ord och följde dig tills de på lek korsade din väg och du trampade i dem med såriga fötter. Hala stenar och sumpmark sträckte sig efter din kropp men missade i farten. För du hade aldrig tid att stanna, sommaren jagade dig genom skogen och ut över ängarna. Det torra gräset följde dina ben och rörde dig med spretiga fingrar. Du ville falla, men du kunde inte.

Adieu Tristesse...

Som skrivare lever man ständigt med skräcken att vara pretentiös. Och med pretentiös menas att man använder sig av klyschor, saknar självdistans och att man inte får läsarens sympati på grund av att läsaren helt enkelt tycker att det man skriver är överdrivet och ointressant.

Idag har jag fått kritik på en text som, istället för att vara allvarlig, djup och stämningsfull, är utflippad, sjuk och - som man säger - rolig. Den hade gått hem hos läsarna. Nu föreslogs det att jag skulle utveckla karaktärerna och helst göra en hel jävla roman av hela skiten. Jag ställer mig positiv till detta förslag, även om jag som vanligt har skepsismen i ryggmärgen.
Jag har dock ett ganska kluvet förhållande till humor; jag ser det lite som en undanflykt, ett sätt att slippa vara allvarlig. Men det finns förstås humor med en allvarlig underton, och humor är ju trots allt något som hör livet till och inte går att leva utan.
Så! Faväl till allvaret, svårmodet - det känns ganska skönt, fritt och kreativt att ta farväl av diskbänksrealismen - välkommen du skruvade nya värld, där allt kan hända.