"Tänk om du tog all den tid du ägnar åt att gnälla på saker du inte åstadkommit, och la den på att åstadkomma dessa saker istället", brukar folk säga. Så jävla intelligent. Man bara "Hej Einstein, var har du varit hela mitt liv?"
Och så sätter man igång. Drar ut en bok ur bokhyllan och slår upp en sida. Sätter sig tillrätta i fåtöljen. Läser samma mening tre gånger. Reser sig upp igen, lite rastlöst, börjar leta efter gymnastikskorna. Snör på sig dem, tittar ut genom fönstret och konstaterar att det regnar. Fortsätter ut i köket, med skorna på, för att leta efter kakor. Alla vet att man blir piggare av en liten sockerkick. Man hittar ett halvruttet äpple. Skär loss några bitar som ser fina ut, stoppar dem i munnen. Man sätter sig med sin bok igen. Läser några sidor, slår igen boken och frågar sig själv vad man nyss läste. Minns ingenting. Man tittar ut och ser att regnet har avtagit. Kanske en promenad, tänker man. Men nej, det finns så mycket kvar att göra inomhus. Man återvänder till köket, sticker äcklat ner en hand i diskhon och får upp ett använt glas med lite potatisskal i. Man slänger skalet i soptunnan. Kollar i den andra vasken, som är full med skal. Man tänker "Ja, fast nej, kanske senare". Sen kikar man in i sovrummet. Ser att golvet behöver dammsugas. Man tänker "Nu var det ett tag sedan jag kollade mejlen". Man kollar mejlen. Sen googlar man på något man precis kom på, en intressant film man sett, en låt som fastnat i huvudet, eller något som har med politik att göra. Man slöläser men orkar inte stanna på en sida för att läsa klart vad det står. I synnerhet inte om det står på engelska.
Dagen går mot sitt slut. Man känner sig rastlös. Man påminner sig om att man inte är något offer utan har total makt över sitt eget liv och vad man gör med det. Slutligen går man käckt in på Ams.se och läser om företag som söker "engagerade säljare" eller "duktiga studenter som brinner för att sälja", och så är den dagen förstörd.
Man ser sig om i köket och försöker komma på vad man ska göra till kvällsmat. Det finns inte så mycket, så man går och handlar och man köper lite tröstkakor. De är inte så kul att äta, man gör det mest bara av gammal vana.
Man tittar ut i mörkret och kan konstatera att ännu en dag har gått. Och man lade tiden varken på att gnälla eller åstadkomma något. Totalt bortkastad tid.
Nästa gång ska jag lägga tiden på att gnälla istället, tänker man.
måndag 13 augusti 2012
söndag 12 augusti 2012
Den vuxne och världen
Något som i grunden är positivt kan märkligt nog vändas till något negativt.
Det vet jag. Jag har fått beröm. Kanske är faktorerna många fler men resultatet är prestationsångest.
Ja, jag har ju talat om det förut och ska inte uppehålla mig i detta.
Men så har jag även alltid varit populär. Må det låta som skryt eller något, jag tänker inte skylla ifrån mig - tolka det som skryt om ni vill.
Med populär menar jag inte att jag umgicks med de tuffaste i skolan och stod högst på kärlekslistorna, verkligen inte, allt annat än det. Men, jag hade lätt att smita undan hat och förakt, jag hamnade aldrig i den utsatta positionen, jag omsvärmades av snälla människor som såg någon form av vän i mig. Och så har det fortsatt, de många tjusas av mig medan ett fåtal försöker stöta ut mig -något som misslyckas tack vare de mångas förenade skydd.
Jag borde alltså vara nöjd och stark och stolt i mig själv. Inte tvivla.
Men jag vet samtidigt att jag inte är som man ska. Det är fel i huvudet. Ja, förlåt att jag säger det, de flesta försöker tysta ner och släta över. Men det är fel, det ser väl jag det.
Vi kan dra konkreta exempel: Jag har hemskt dåligt minne. Jag är ofta frånvarande och "inne i min egen värld". Jag begriper mig inte på räkningar. Jag har inget tålamod och jag är lat. Jag ser knasig ut.
Det är så lätt att säga att alla duger som de är och man ska vara sig själv. Det säger de som bär en lagom modern top, prydligt guldhalsband och några lätta drag av mascara. Det säger samma människor som aldrig skulle drömma om att säga något sådant till mördare Breivik. Var dig själv, mördare Breivik! Gå din egen väg!
Ni människor svänger er med plattityder och ni saknar konsekvent tänkande. Men det är också vad som får er att fungera. Att ni inte tänker allt för långt.
Jag borde i alla fall kunna betala räkningar. Det är vad man kan kräva av någon som snart fyller 25. Det vet jag. Det är tydligt och konkret.
Men resten? Ska man vara sig själv om man är till besvär för sig själv?
Hur blir man någon annan?
Jo, nu vet jag att ni säger att man ska inte raggla i gamla spår och uppfylla sin egen profetia. Istället ska man lura i sig att man är någon man inte är så att man kan bli den fulländade människa man vill vara.
Men jag vet inte riktigt vem jag vill vara och framförallt inte vem jag borde vara.
Jag vet inte hur långt jag ska gå för att bli godkänd. Jag vet inte vem som ska godkänna mig.Vem borde jag vara? Äckligt glad? Jag vill vara jag men det fungerar inte på den här planeten. Jag kan inte säga hur eller varför, jag bara känner det. Det är saker som inte är bra. Man måste definiera sig och vara enkel.
Jag hade tänkt komma till slutsatsen att det faktum att jag är populär skrämmer mig från att fortsätta vara mig själv längre, om populariteten skulle minska allt mer ju äldre jag blir.
Men jag är inte så säker på om det är så. Utanförskap gör väl knappast någon mindre benägen att passa in - eller? Jo, kanske. En protest. Men det är väl i tonåren, i identitetssökandet, inte i det vuxna livet när chanserna att få nya vänner blir mindre och mindre för varje minut.
Men kanske är det ändå de andra människorna som håller mig kvar i kraven, på gott och ont. De kräver ingenting, men de finns och är en del av omvärlden och omvärlden kräver av mig att jag ska vara som den mänskliga mallen är uppbyggd. Kanske är det bara galenskap från min sida. Kanske är det ingen som bryr sig.
Men jag bryr mig. Jag känner att det är fel. Något är fel. Jag kan inte sätta fingret på vad.
Det vet jag. Jag har fått beröm. Kanske är faktorerna många fler men resultatet är prestationsångest.
Ja, jag har ju talat om det förut och ska inte uppehålla mig i detta.
Men så har jag även alltid varit populär. Må det låta som skryt eller något, jag tänker inte skylla ifrån mig - tolka det som skryt om ni vill.
Med populär menar jag inte att jag umgicks med de tuffaste i skolan och stod högst på kärlekslistorna, verkligen inte, allt annat än det. Men, jag hade lätt att smita undan hat och förakt, jag hamnade aldrig i den utsatta positionen, jag omsvärmades av snälla människor som såg någon form av vän i mig. Och så har det fortsatt, de många tjusas av mig medan ett fåtal försöker stöta ut mig -något som misslyckas tack vare de mångas förenade skydd.
Jag borde alltså vara nöjd och stark och stolt i mig själv. Inte tvivla.
Men jag vet samtidigt att jag inte är som man ska. Det är fel i huvudet. Ja, förlåt att jag säger det, de flesta försöker tysta ner och släta över. Men det är fel, det ser väl jag det.
Vi kan dra konkreta exempel: Jag har hemskt dåligt minne. Jag är ofta frånvarande och "inne i min egen värld". Jag begriper mig inte på räkningar. Jag har inget tålamod och jag är lat. Jag ser knasig ut.
Det är så lätt att säga att alla duger som de är och man ska vara sig själv. Det säger de som bär en lagom modern top, prydligt guldhalsband och några lätta drag av mascara. Det säger samma människor som aldrig skulle drömma om att säga något sådant till mördare Breivik. Var dig själv, mördare Breivik! Gå din egen väg!
Ni människor svänger er med plattityder och ni saknar konsekvent tänkande. Men det är också vad som får er att fungera. Att ni inte tänker allt för långt.
Jag borde i alla fall kunna betala räkningar. Det är vad man kan kräva av någon som snart fyller 25. Det vet jag. Det är tydligt och konkret.
Men resten? Ska man vara sig själv om man är till besvär för sig själv?
Hur blir man någon annan?
Jo, nu vet jag att ni säger att man ska inte raggla i gamla spår och uppfylla sin egen profetia. Istället ska man lura i sig att man är någon man inte är så att man kan bli den fulländade människa man vill vara.
Men jag vet inte riktigt vem jag vill vara och framförallt inte vem jag borde vara.
Jag vet inte hur långt jag ska gå för att bli godkänd. Jag vet inte vem som ska godkänna mig.Vem borde jag vara? Äckligt glad? Jag vill vara jag men det fungerar inte på den här planeten. Jag kan inte säga hur eller varför, jag bara känner det. Det är saker som inte är bra. Man måste definiera sig och vara enkel.
Jag hade tänkt komma till slutsatsen att det faktum att jag är populär skrämmer mig från att fortsätta vara mig själv längre, om populariteten skulle minska allt mer ju äldre jag blir.
Men jag är inte så säker på om det är så. Utanförskap gör väl knappast någon mindre benägen att passa in - eller? Jo, kanske. En protest. Men det är väl i tonåren, i identitetssökandet, inte i det vuxna livet när chanserna att få nya vänner blir mindre och mindre för varje minut.
Men kanske är det ändå de andra människorna som håller mig kvar i kraven, på gott och ont. De kräver ingenting, men de finns och är en del av omvärlden och omvärlden kräver av mig att jag ska vara som den mänskliga mallen är uppbyggd. Kanske är det bara galenskap från min sida. Kanske är det ingen som bryr sig.
Men jag bryr mig. Jag känner att det är fel. Något är fel. Jag kan inte sätta fingret på vad.
Sånger som inte handlar om kärlek
Det finns oändligt med låtar, sånger och visor här i världen. Av de oändligt många låtarna, sångerna och visorna så har, som av en slump, ungefär 99% skrivits med kärlek (läs: tvåsamhet/förälskelse) som huvudsakligt tema.
Trots att livet består av hundratals känslor och tusentals erfarenheter är det alltså allra helst pussar och hjärtan vi vill höra låtar om.
En del av de här kärleksballaderna har både djup och mening, men märkvärdigt ofta verkar det duga med att rimma kiss you på miss you, eller göra en liknelse mellan någons ögon och färgen på himlen, för att bli en hyllad låtskrivare.
Som om då inte de 99% av all musik som skapas var nog för de kärlekskranka musiklyssnarna, så händer det titt som tätt att en sång som försökt tänka utanför lådan klumpigt nog misstolkas av lyssnarna och helt fräckt kategoriseras som ännu en myspysig kärlekssång trots att det inte alls var tänkt som en sådan.
För bildning och upplysning har jag därför listat några av de vanligaste missförstånden.
Every breath you take - The Police
Fråga vem som helst vad Every step you take handlar om, och du får antagligen svaret att det är en jättefin kärlekssång om att vilja vara nära någon man tycker om.
Fel.
Vilja vara nära kan väl möjligtvis godkännas, men jättefin är den bara om man tycker att det är jättefint att stå med en kikare i buskarna och spana mot någons sovrumsfönster.
Every step you take handlar nämligen om en stalker. Fråga textförfattaren själv, till och med Sting berättar att han skrev låten som en otäck skildring av övervakning och besatthet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folket älskade sången och spelade den på både dansgolv och bröllop, alldeles överförtjusta i den gulliga och hjärtesnörpande stalkerberättelsen.
Sång till friheten - Björn Afzelius
Frihet ställs ibland i motsats till att vara bunden till en och samma person. Det borde kanske ge en hint. Att Afzelius var aktiv på vänsterkanten och gjorde proggmusik borde kanske också väcka varningsklockan i den kärlekskrankes popskadade huvud.
Textraderna "Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar" borde en gång för alla slå bort varje tanke på att den här sången skulle ha något att göra med bröllopsceremonier och alla hjärtans dag.
Ändå envisas folk med att plocka fram denna ytterst politiska sång, med melodi skriven av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez Domínguez, varje gång de vackraste kärleksvisorna ska listas.
Lägg av med det!
Vi har bara varandra - Thomas Di Leva
Di Leva ses ju i allmänhet som kärlekens budbärare och många tror nog att alla hans låtar i nån mening handlar om att få vingar när man idkar älskog (helst i rymden).
Men Vi har bara varandra handlar faktiskt inte om att inte ha någon annan än sin älskling att hålla i handen. Tvärtom handlar den om en gemenskap som sträcker sig mycket längre än ordinär tvåsamhet. Med rader som "vi är alla löv på samma träd" vill Di Leva uppmana till fred och sammanhållning mellan människor, för så länge vi är det enda kända livet i universum så har vi ju faktiskt bara varandra, allihopa.
Eiffeltornet - Ted Gärdestad
Eiffeltornet är en glad låt som får en att skratta, men egentligen är den väldigt sorglig. Jag kan gå med på att det är en kärlekssång, men den är inte vidare romantisk om man skärskådar den.
Här sjunger Gärdestad att han helt sonika tänker ta sitt liv om hans flickvän skulle få för sig att vara trevlig och le mot en person av motsatt kön. Extremt överdriven svartsjuka, med andra ord.
Han ska hämnas om han lämnas, och visar därmed upp den mörkaste och fulaste sidan av kärleken: ägandebegär, svartsjuka, kontrollbehov, hämnd. Ska man dra det till sin spets kan man säga att den sortens personer som beter sig på det sättet ofta är samma personer som misshandlar sin partner.
Fast man behöver förstås inte dra det till sin spets. Man kan nöja sig med att konstatera att det är en skojig och trallvänlig sång om ett självmordsförsök.
Je t'aime, moi non plus - Serge Gainsbourg, Jane Birkin
Ska man lista världens vackraste kärlekssånger brukar "Je t'aime..." dyka upp. Tar man en extra titt på texten blir det dock inte lika självklart att lägga den här balladen i toppen. Visserligen är det uppenbart att sången handlar om att älska, och visserligen upprepas frasen "je t'aime" nio gånger, men varje gång uttalas den av den kvinnliga rösten och svaret hon får är "moi non plus" - inte jag heller.
Den fysiska kärleken är tydlig, men vad som finns bortom den, vad som finns kvar när älskogen tar slut, är desto mer tveksamt. Så, romantisk? Inte direkt.
Trots att livet består av hundratals känslor och tusentals erfarenheter är det alltså allra helst pussar och hjärtan vi vill höra låtar om.
En del av de här kärleksballaderna har både djup och mening, men märkvärdigt ofta verkar det duga med att rimma kiss you på miss you, eller göra en liknelse mellan någons ögon och färgen på himlen, för att bli en hyllad låtskrivare.
Som om då inte de 99% av all musik som skapas var nog för de kärlekskranka musiklyssnarna, så händer det titt som tätt att en sång som försökt tänka utanför lådan klumpigt nog misstolkas av lyssnarna och helt fräckt kategoriseras som ännu en myspysig kärlekssång trots att det inte alls var tänkt som en sådan.
För bildning och upplysning har jag därför listat några av de vanligaste missförstånden.
Every breath you take - The Police
Fråga vem som helst vad Every step you take handlar om, och du får antagligen svaret att det är en jättefin kärlekssång om att vilja vara nära någon man tycker om.
Fel.
Vilja vara nära kan väl möjligtvis godkännas, men jättefin är den bara om man tycker att det är jättefint att stå med en kikare i buskarna och spana mot någons sovrumsfönster.
Every step you take handlar nämligen om en stalker. Fråga textförfattaren själv, till och med Sting berättar att han skrev låten som en otäck skildring av övervakning och besatthet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folket älskade sången och spelade den på både dansgolv och bröllop, alldeles överförtjusta i den gulliga och hjärtesnörpande stalkerberättelsen.
Sång till friheten - Björn Afzelius
Frihet ställs ibland i motsats till att vara bunden till en och samma person. Det borde kanske ge en hint. Att Afzelius var aktiv på vänsterkanten och gjorde proggmusik borde kanske också väcka varningsklockan i den kärlekskrankes popskadade huvud.
Textraderna "Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar" borde en gång för alla slå bort varje tanke på att den här sången skulle ha något att göra med bröllopsceremonier och alla hjärtans dag.
Ändå envisas folk med att plocka fram denna ytterst politiska sång, med melodi skriven av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez Domínguez, varje gång de vackraste kärleksvisorna ska listas.
Lägg av med det!
Vi har bara varandra - Thomas Di Leva
Di Leva ses ju i allmänhet som kärlekens budbärare och många tror nog att alla hans låtar i nån mening handlar om att få vingar när man idkar älskog (helst i rymden).
Men Vi har bara varandra handlar faktiskt inte om att inte ha någon annan än sin älskling att hålla i handen. Tvärtom handlar den om en gemenskap som sträcker sig mycket längre än ordinär tvåsamhet. Med rader som "vi är alla löv på samma träd" vill Di Leva uppmana till fred och sammanhållning mellan människor, för så länge vi är det enda kända livet i universum så har vi ju faktiskt bara varandra, allihopa.
Eiffeltornet - Ted Gärdestad
Eiffeltornet är en glad låt som får en att skratta, men egentligen är den väldigt sorglig. Jag kan gå med på att det är en kärlekssång, men den är inte vidare romantisk om man skärskådar den.
Här sjunger Gärdestad att han helt sonika tänker ta sitt liv om hans flickvän skulle få för sig att vara trevlig och le mot en person av motsatt kön. Extremt överdriven svartsjuka, med andra ord.
Han ska hämnas om han lämnas, och visar därmed upp den mörkaste och fulaste sidan av kärleken: ägandebegär, svartsjuka, kontrollbehov, hämnd. Ska man dra det till sin spets kan man säga att den sortens personer som beter sig på det sättet ofta är samma personer som misshandlar sin partner.
Fast man behöver förstås inte dra det till sin spets. Man kan nöja sig med att konstatera att det är en skojig och trallvänlig sång om ett självmordsförsök.
Je t'aime, moi non plus - Serge Gainsbourg, Jane Birkin
Ska man lista världens vackraste kärlekssånger brukar "Je t'aime..." dyka upp. Tar man en extra titt på texten blir det dock inte lika självklart att lägga den här balladen i toppen. Visserligen är det uppenbart att sången handlar om att älska, och visserligen upprepas frasen "je t'aime" nio gånger, men varje gång uttalas den av den kvinnliga rösten och svaret hon får är "moi non plus" - inte jag heller.
Den fysiska kärleken är tydlig, men vad som finns bortom den, vad som finns kvar när älskogen tar slut, är desto mer tveksamt. Så, romantisk? Inte direkt.
lördag 21 juli 2012
Den kvinnliga ohälsan slutar inte vid 25
Unga tjejer mår dåligt.
Det är ett mantra som upprepats så många gånger att ingen längre orkar lyssna på det.
Jo, visst finns det de som lyssnar, men kanske har det blivit lite av en klyscha, något som slagits fast för många gånger utan att någonting liksom förändras på riktigt. Det bara är.
Och kanske är det lite oförtjänt som alla tjejer från högstadiet och något decennium uppåt får dras med det där hundhuvudet av generell psykisk ohälsa, något som de jämnåriga killarna "slipper". Kanske blir det en självuppfyllande profetia, vad vet jag. Eller så är det ingen som riktigt är beredd att förändra något på allvar för att få de där unga tjejerna att välja ett plektrum framför ett rakblad.
Ingen vill vara ett offer. Det är så sunkigt att erkänna sin status som ofrivillig underdog att man hellre inbillar sig att allt sker i fri vilja, vad det än må vara. Vi har en tyst överenskommelse om att tvång bara är tvång om man har en pistol riktad mot huvudet. Det är inte ett alternativ att erkänna att man låtit sig luras, blivit påverkad som en nickedocka, kastats hit och dit av något som är starkare än en själv. Ett sådant erkännande är att visa sig svag, och ingen vill vara den första att komma ut som mänsklig.
Men vi är påverkbara.
Kvinnor påverkas av andra kvinnor. Unga tjejer påverkas av andra tjejer och kvinnor, men även vuxna, myndiga, mogna och stabila kvinnor påverkas av andra kvinnor. Liksom män påverkas av andra män, vilket såklart också är värt att talas om men kanske av någon annan, som är bättre insatt i vådan av att vara man.
När unga tjejer ser sig om i världen är det både fiktiva och verkliga kvinnor som ska fungera som förebilder och identitetsbyggklossar. Men identiteten är inte något som skapas en gång för alla i tonåren, och sedan står stadig som ett betongbygge livet ut. Identiteten behöver stärkas, underhållas och dessutom förändras över åren. För unga såväl som för gamla.
När vi talar om unga tjejer som mår dåligt, får jag ibland för mig att vi skjuter ifrån oss våra egna problem på en grupp som inte kan försvara sig. Är den psykiska ohälsan och det låga självförtroendet verkligen unikt för unga tjejer, och vad är det som händer på vägen, som gör att de unga tjejerna plötsligt likt fjärilar ur puppor vecklas ut till mogna och starka kvinnor?
Såklart kan ett yrke man trivs med, goda vänner och ett mindre nervöst kärleksliv hjälpa en att skaka av sig de värsta nojorna, men är det inte lite fegt att låtsas att allt blir bra när man fyller 25?
De unga tjejerna har blivit något slags symbol, en politisk slagpåse. Allt kan bli ett uttryck för de unga tjejernas svaghet och hjälplöshet, även det som hos en kille skulle tolkas som styrka och farlighet. Varför talar vi till exempel om många sexpartners som ett tecken på ohälsa hos tjejer men drar aldrig samma slutsats om en ung kille som har mycket sex?
Unga tjejer uttalar sig inte så ofta själva om saken - desto fler är de äldre kvinnor som värnar om sina döttrar och andras döttrar. Varför talar vi så gärna om de ungas problem och svagheter, men ser aldrig bjälken i våra egna ögon? Är inte vi också styrda, försvagade, fördummade av en nedlåtande kvinnosyn som genomsyrar hela samhället, inte bara ungdomskulturen?
Är vi verkligen fria från de outtalade regler som vi påstår att unga tjejer lyder under?
Vi riskerar att tappa i trovärdighet när vi hela tiden tar någon annans parti utan att fråga om lov, istället för att tala om hur vi själva mår. Även vuxna tjejer spenderar tid i badrummet och garderoben för att kunna tycka om sin egen spegelbild. Även äldre kvinnor bantar frenetiskt och skäms över att ta en kaka till. Även mogna damer tystnar när en man tar till orda. Även vi som är stora och starka, accepterar att grabbarna sitter kvar en stund och pratar medan vi hjälps åt med disken i köket.
Och sen skyller vi på de unga tjejerna för att de inte lyckas bli den nya, frigjorda kvinna vi drömde om. Vi lägger fokus på deras misslyckande istället för att erkänna vår egen del i helheten, våga tala om vår egen ångest som är sprungen ur samma källa.
Men låt mig börja.
Jag är en förebild för kvinnor i min omgivning. För att jag är annorlunda. Ingen måste vara som jag, men att vara som jag är ett alternativ som annars sällan syns.
Ändå våndas jag över att vara en dålig kvinna. Jag påverkas direkt av varje antydning, varje skämt, varje påhopp mot fula, oattraktiva och oönskade kvinnor. Jag söker oavbrutet efter mig själv i tv-serier och filmer utan att hitta en kvinna som inte följer den standardiserade hollywoodskönheten med långt, böljande hår, smal midja och ett behagligt sätt att inte ta för mycket utrymme från de manliga karaktärerna.
Jag ifrågasätter min egen kapacitet att åstadkomma något i en värld där de som åstadkommer traditionellt är män, och de som sköter marksysslorna och ser fina ut i bakgrunden är kvinnor.
Jag skäms stundtals över att gå bredvid min pojkvän på stan för att jag är rädd att folk ska tycka synd om honom som "måste" vara tillsammans med en kvinna som mig. En ful kvinna. Ful för att jag inte förändrar mitt utseende till det "bättre" utan låter det vara precis som det är.
Jag kan förstås inte skylla mitt dåliga självförtroende enbart på ett ojämställt samhälle, det ligger djupare än så. Men ändå kan jag inte låta bli att undra om dåligt självförtroende verkligen av naturen är något kvinnligt, någonting självklart för oss som inte är män. Varför dras vi med det i så hög grad? Varför är det alltid en kvinna som tvekar, som förminskar sig och tvivlar på sin kunskap, medan män så ofta talar vitt och brett oavsett om de har kött på benen eller ej?
Och varför erkänner vi inte att det är ett problem som drabbar oss alla, inte bara en isolerad grupp av unga tjejer som i vårt tycke beter sig besvärligt och illa genom att likt kamikazepiloter slå tillbaka mot de mångtydiga krav vi skapar tillsammans?
Det är ett mantra som upprepats så många gånger att ingen längre orkar lyssna på det.
Jo, visst finns det de som lyssnar, men kanske har det blivit lite av en klyscha, något som slagits fast för många gånger utan att någonting liksom förändras på riktigt. Det bara är.
Och kanske är det lite oförtjänt som alla tjejer från högstadiet och något decennium uppåt får dras med det där hundhuvudet av generell psykisk ohälsa, något som de jämnåriga killarna "slipper". Kanske blir det en självuppfyllande profetia, vad vet jag. Eller så är det ingen som riktigt är beredd att förändra något på allvar för att få de där unga tjejerna att välja ett plektrum framför ett rakblad.
Ingen vill vara ett offer. Det är så sunkigt att erkänna sin status som ofrivillig underdog att man hellre inbillar sig att allt sker i fri vilja, vad det än må vara. Vi har en tyst överenskommelse om att tvång bara är tvång om man har en pistol riktad mot huvudet. Det är inte ett alternativ att erkänna att man låtit sig luras, blivit påverkad som en nickedocka, kastats hit och dit av något som är starkare än en själv. Ett sådant erkännande är att visa sig svag, och ingen vill vara den första att komma ut som mänsklig.
Men vi är påverkbara.
Kvinnor påverkas av andra kvinnor. Unga tjejer påverkas av andra tjejer och kvinnor, men även vuxna, myndiga, mogna och stabila kvinnor påverkas av andra kvinnor. Liksom män påverkas av andra män, vilket såklart också är värt att talas om men kanske av någon annan, som är bättre insatt i vådan av att vara man.
När unga tjejer ser sig om i världen är det både fiktiva och verkliga kvinnor som ska fungera som förebilder och identitetsbyggklossar. Men identiteten är inte något som skapas en gång för alla i tonåren, och sedan står stadig som ett betongbygge livet ut. Identiteten behöver stärkas, underhållas och dessutom förändras över åren. För unga såväl som för gamla.
När vi talar om unga tjejer som mår dåligt, får jag ibland för mig att vi skjuter ifrån oss våra egna problem på en grupp som inte kan försvara sig. Är den psykiska ohälsan och det låga självförtroendet verkligen unikt för unga tjejer, och vad är det som händer på vägen, som gör att de unga tjejerna plötsligt likt fjärilar ur puppor vecklas ut till mogna och starka kvinnor?
Såklart kan ett yrke man trivs med, goda vänner och ett mindre nervöst kärleksliv hjälpa en att skaka av sig de värsta nojorna, men är det inte lite fegt att låtsas att allt blir bra när man fyller 25?
De unga tjejerna har blivit något slags symbol, en politisk slagpåse. Allt kan bli ett uttryck för de unga tjejernas svaghet och hjälplöshet, även det som hos en kille skulle tolkas som styrka och farlighet. Varför talar vi till exempel om många sexpartners som ett tecken på ohälsa hos tjejer men drar aldrig samma slutsats om en ung kille som har mycket sex?
Unga tjejer uttalar sig inte så ofta själva om saken - desto fler är de äldre kvinnor som värnar om sina döttrar och andras döttrar. Varför talar vi så gärna om de ungas problem och svagheter, men ser aldrig bjälken i våra egna ögon? Är inte vi också styrda, försvagade, fördummade av en nedlåtande kvinnosyn som genomsyrar hela samhället, inte bara ungdomskulturen?
Är vi verkligen fria från de outtalade regler som vi påstår att unga tjejer lyder under?
Vi riskerar att tappa i trovärdighet när vi hela tiden tar någon annans parti utan att fråga om lov, istället för att tala om hur vi själva mår. Även vuxna tjejer spenderar tid i badrummet och garderoben för att kunna tycka om sin egen spegelbild. Även äldre kvinnor bantar frenetiskt och skäms över att ta en kaka till. Även mogna damer tystnar när en man tar till orda. Även vi som är stora och starka, accepterar att grabbarna sitter kvar en stund och pratar medan vi hjälps åt med disken i köket.
Och sen skyller vi på de unga tjejerna för att de inte lyckas bli den nya, frigjorda kvinna vi drömde om. Vi lägger fokus på deras misslyckande istället för att erkänna vår egen del i helheten, våga tala om vår egen ångest som är sprungen ur samma källa.
Men låt mig börja.
Jag är en förebild för kvinnor i min omgivning. För att jag är annorlunda. Ingen måste vara som jag, men att vara som jag är ett alternativ som annars sällan syns.
Ändå våndas jag över att vara en dålig kvinna. Jag påverkas direkt av varje antydning, varje skämt, varje påhopp mot fula, oattraktiva och oönskade kvinnor. Jag söker oavbrutet efter mig själv i tv-serier och filmer utan att hitta en kvinna som inte följer den standardiserade hollywoodskönheten med långt, böljande hår, smal midja och ett behagligt sätt att inte ta för mycket utrymme från de manliga karaktärerna.
Jag ifrågasätter min egen kapacitet att åstadkomma något i en värld där de som åstadkommer traditionellt är män, och de som sköter marksysslorna och ser fina ut i bakgrunden är kvinnor.
Jag skäms stundtals över att gå bredvid min pojkvän på stan för att jag är rädd att folk ska tycka synd om honom som "måste" vara tillsammans med en kvinna som mig. En ful kvinna. Ful för att jag inte förändrar mitt utseende till det "bättre" utan låter det vara precis som det är.
Jag kan förstås inte skylla mitt dåliga självförtroende enbart på ett ojämställt samhälle, det ligger djupare än så. Men ändå kan jag inte låta bli att undra om dåligt självförtroende verkligen av naturen är något kvinnligt, någonting självklart för oss som inte är män. Varför dras vi med det i så hög grad? Varför är det alltid en kvinna som tvekar, som förminskar sig och tvivlar på sin kunskap, medan män så ofta talar vitt och brett oavsett om de har kött på benen eller ej?
Och varför erkänner vi inte att det är ett problem som drabbar oss alla, inte bara en isolerad grupp av unga tjejer som i vårt tycke beter sig besvärligt och illa genom att likt kamikazepiloter slå tillbaka mot de mångtydiga krav vi skapar tillsammans?
onsdag 11 juli 2012
Koll på vårens trender med Dean!
Hej på er alla trogna bloggläsare! ;)
Hoppas allt är bra med er, hoppas ni har saknat mig, men nu är jag tillbaka med en superfärsk och välbehövd MODEANALYS.
Min goda vän E och jag utbytte nyligen tankar om det allra senaste inom trendvärlden. Jag delgav henne mina observationer av fenomenet att färga nedersta delen av sitt (långa) hår exempelvis lila eller grönt. Som tack för den livsnödvändiga upplysningen underrättade hon mig om hur USA:s flagga fått en allt viktigare roll i klädmodet.
Nyss har jag själv också lagt märke till hur en trend med pastellfärger och neonfärger tycks explodera bland både tröjor, byxor och underkläder.
Låt mig nu göra en liten bedömning av dessa spännande tendenser under sommaren 2012.
Vi börjar med klädfärgerna.
Discorosa! Tandkrämsturkos! Läppglansorange! Reflexvästgul!
De olika nyanserna inom neon- och pastellspektrat är minst sagt speciella och de sticker verkligen ut bland andra, i jämförelse murriga och trista färger. Många människor passar väldigt bra i neon eller pastell. Eftersom det finns miljarder människor på jorden kan jag säga "många" utan att ljuga.
Med det vill jag ha sagt att de flesta ser riktigt illa ut i barnsliga, kitschiga färger som får en att se blek och kräkfärgad ut i huden. Ett tips: skit i trenderna. Gå inte på det. Köp nåt du känner dig bekväm i istället för att tvinga på dig skrikmintfärgade brallor och sen undra vad det är för fel på dig som inte ser riktigt klok ut i det.
Neonfärger och pastellfärger får en strumpa av fem möjliga, för att det ändå kan vara roligt för de som på allvar tycker om sådana färger att få en chans att verkligen botanisera hos de olika klädkedjorna.
Btw, var är fantasin bland modeskapare? Hysterisk neon var inne när jag gick i högstadiet också, samt på åttiotalet - kom på nåt nytt istället för att dra fram gamla, förkastade trender som ingen egentligen tyckte om!
Låt oss nu tala en stund om den lite mer nyskapande idén med att doppa den nedersta delen av sitt rapunselhår i en burk målarfärg.
Jag tycker att det är roligt och imponerande att någon lyckats skapa en helt ny trend i ett samhälle som på så många plan nöjer sig med att återskapa gammalt material. Det blir en extra strumpa för det. Sen tycker jag nog att det ser lite märkligt ut och funderar på vad man vill uppnå med detta extrem utväxt-liknande hårmode. Positivt är dock att trenden kommer i olika tuffa färger: grönt, lila och blått har jag hittills hunnit se ute på stan. Ser roligare ut än om man valt en mer naturlig färgnyans, tex blond grundton med ljusbrunt i topparna. Det tror jag hade sett väldigt illa ut.
Tre strumpor av fem möjliga till denna kanske inte helt perfekta men ändå intressanta hårtrend.
Sist men inte minst kommer vi fram till vurmandet för stjärnbaneret.
USA har ju under många år haft en otrolig influens och kulturell makt hos oss i Sverige. Vi tittar på amerikanska filmer och tv-serier, vi använder amerikansk slang och vi trycker USA:s flagga på allt från soffkuddar till jeans.
Jag trodde knappast att det kunde bli ännu mer, men jag hade fel.
Om det tidigare var inne att ha stjärnor och ränder på tishan, så är det nu JÄTTEinne. Hela tröjor och sjalar som tycks vara sydda av flaggor säljs överallt. Samtidigt som det tjötas om huruvida man "får" eller "inte får" hissa en gulblå flagga, så fullkomligt gödslas det med den rödblåvita utan att det skapar debatter.
Så, för det första tycker jag att det är en väldigt märklig trend.
Varför vill man iklä sig stjärnbaneret? Är det för att man varit i USA och tycker att det är ett jättehäftigt land? Är det för att man stöder Obamas utrikes- eller inrikespolitik? Är det för att man rådiggar amerikansk kultur? Är det för att man helt enkelt, helt okritiskt, tycker att det är riktigt snyggt?
Eller är det för att man gör som alla andra, oavsett om det gäller att hugga av sig stortån eller tatuera in ett hakkors på näsan?
Detta är min första invändning, men håll i er, det kommer mer!
För utöver att jag tycker att flaggmodet, som ju onekligen blir något symboliskt, tyder på fåraktighet bland klädköparna, anser jag också att USA:s flagga är ganska ful.
Det är inte mönstret jag stör mig på - ränder är snygga, stjärnor likaså - utan färgerna. Rött kan vara fräscht och snyggt. Blått kan vara stiligt och skönt. Vitt kan vara fint och smakfullt.
Men ihop. Ihop blir dessa starka, klatchiga färger (främst knallblått och signalrött då) ett skrikigt och bullrigt par som kan funka på ett barns utstyrsel men bör undvikas i högsta möjliga mån hos en vuxen människa. De matchar helt enkelt inte med varandra. Likadant som jeans och starkt röd t-shirt - inte snyggt. Likadant med Stålmannen - sorry mannen, du är stark, snabb och hör bra, men du klär dig inte bra!
Med detta sagt vill jag som avslutning ge USA-flaggsmodet en överkryssad strumpa som betyg. Inte bra någonstans!
Vänliga hälsningar,
det enda riktiga modeoraklet
Dean
Hoppas allt är bra med er, hoppas ni har saknat mig, men nu är jag tillbaka med en superfärsk och välbehövd MODEANALYS.
Min goda vän E och jag utbytte nyligen tankar om det allra senaste inom trendvärlden. Jag delgav henne mina observationer av fenomenet att färga nedersta delen av sitt (långa) hår exempelvis lila eller grönt. Som tack för den livsnödvändiga upplysningen underrättade hon mig om hur USA:s flagga fått en allt viktigare roll i klädmodet.
Nyss har jag själv också lagt märke till hur en trend med pastellfärger och neonfärger tycks explodera bland både tröjor, byxor och underkläder.
Låt mig nu göra en liten bedömning av dessa spännande tendenser under sommaren 2012.
Vi börjar med klädfärgerna.
Discorosa! Tandkrämsturkos! Läppglansorange! Reflexvästgul!
De olika nyanserna inom neon- och pastellspektrat är minst sagt speciella och de sticker verkligen ut bland andra, i jämförelse murriga och trista färger. Många människor passar väldigt bra i neon eller pastell. Eftersom det finns miljarder människor på jorden kan jag säga "många" utan att ljuga.
Med det vill jag ha sagt att de flesta ser riktigt illa ut i barnsliga, kitschiga färger som får en att se blek och kräkfärgad ut i huden. Ett tips: skit i trenderna. Gå inte på det. Köp nåt du känner dig bekväm i istället för att tvinga på dig skrikmintfärgade brallor och sen undra vad det är för fel på dig som inte ser riktigt klok ut i det.
Neonfärger och pastellfärger får en strumpa av fem möjliga, för att det ändå kan vara roligt för de som på allvar tycker om sådana färger att få en chans att verkligen botanisera hos de olika klädkedjorna.
Btw, var är fantasin bland modeskapare? Hysterisk neon var inne när jag gick i högstadiet också, samt på åttiotalet - kom på nåt nytt istället för att dra fram gamla, förkastade trender som ingen egentligen tyckte om!
Låt oss nu tala en stund om den lite mer nyskapande idén med att doppa den nedersta delen av sitt rapunselhår i en burk målarfärg.
Jag tycker att det är roligt och imponerande att någon lyckats skapa en helt ny trend i ett samhälle som på så många plan nöjer sig med att återskapa gammalt material. Det blir en extra strumpa för det. Sen tycker jag nog att det ser lite märkligt ut och funderar på vad man vill uppnå med detta extrem utväxt-liknande hårmode. Positivt är dock att trenden kommer i olika tuffa färger: grönt, lila och blått har jag hittills hunnit se ute på stan. Ser roligare ut än om man valt en mer naturlig färgnyans, tex blond grundton med ljusbrunt i topparna. Det tror jag hade sett väldigt illa ut.
Tre strumpor av fem möjliga till denna kanske inte helt perfekta men ändå intressanta hårtrend.
Sist men inte minst kommer vi fram till vurmandet för stjärnbaneret.
USA har ju under många år haft en otrolig influens och kulturell makt hos oss i Sverige. Vi tittar på amerikanska filmer och tv-serier, vi använder amerikansk slang och vi trycker USA:s flagga på allt från soffkuddar till jeans.
Jag trodde knappast att det kunde bli ännu mer, men jag hade fel.
Om det tidigare var inne att ha stjärnor och ränder på tishan, så är det nu JÄTTEinne. Hela tröjor och sjalar som tycks vara sydda av flaggor säljs överallt. Samtidigt som det tjötas om huruvida man "får" eller "inte får" hissa en gulblå flagga, så fullkomligt gödslas det med den rödblåvita utan att det skapar debatter.
Så, för det första tycker jag att det är en väldigt märklig trend.
Varför vill man iklä sig stjärnbaneret? Är det för att man varit i USA och tycker att det är ett jättehäftigt land? Är det för att man stöder Obamas utrikes- eller inrikespolitik? Är det för att man rådiggar amerikansk kultur? Är det för att man helt enkelt, helt okritiskt, tycker att det är riktigt snyggt?
Eller är det för att man gör som alla andra, oavsett om det gäller att hugga av sig stortån eller tatuera in ett hakkors på näsan?
Detta är min första invändning, men håll i er, det kommer mer!
För utöver att jag tycker att flaggmodet, som ju onekligen blir något symboliskt, tyder på fåraktighet bland klädköparna, anser jag också att USA:s flagga är ganska ful.
Det är inte mönstret jag stör mig på - ränder är snygga, stjärnor likaså - utan färgerna. Rött kan vara fräscht och snyggt. Blått kan vara stiligt och skönt. Vitt kan vara fint och smakfullt.
Men ihop. Ihop blir dessa starka, klatchiga färger (främst knallblått och signalrött då) ett skrikigt och bullrigt par som kan funka på ett barns utstyrsel men bör undvikas i högsta möjliga mån hos en vuxen människa. De matchar helt enkelt inte med varandra. Likadant som jeans och starkt röd t-shirt - inte snyggt. Likadant med Stålmannen - sorry mannen, du är stark, snabb och hör bra, men du klär dig inte bra!
Med detta sagt vill jag som avslutning ge USA-flaggsmodet en överkryssad strumpa som betyg. Inte bra någonstans!
Vänliga hälsningar,
det enda riktiga modeoraklet
Dean
torsdag 21 juni 2012
Internet, problem?
Det är med internet som det var med hårdrock på åttiotalet och senare med våldsamma tv-spel: det finns förespråkare och skeptiker, kunskapen och forskningen är klen på båda sidor och hela debatten tenderar att bli rätt löjlig.
Men det betyder kanske inte att det inte behöver finnas en debatt?
För internet är så nyss och rymmer så mycket och påverkar oss på så många sätt att det snarare vore ignorant att inte ta upp de problem som mediet medför. För visst finns det nackdelar och svårigheter med vårt kära internet! Det betyder ju dock inte att det bör förbjudas eller förintas, eller ens att världen innan/utan internet är bättre. Bara annorlunda.
Men ibland tycker jag att det finns en motvilja mot att ens tala om de problem som dyker upp på den världsvida webben. Det är som att man bara kan vara för det fantastiska, revolutionerande internet, eller en trist moralist som hittar fel och vill dra ur sladden till allt som skapats senare är år 1979.
Om man beklagar sig över trollande och så kallat "näthat" (ett ganska svårdefinierat begrepp) är motargumentet att mobbing, skitsnack och annat strul fanns långt innan internet och dessutom skapas av människor, inte av elektroniska apparater. Sant. Men betyder det att saker som internettroll eller anonyma hatkommentarer inte är ett problem som kan vara värt att diskutera och försöka motverka?
Jag misstänker att man stöter på betydligt fler otrevliga, aggressiva, påfrestande och elaka människor på internet än i verkliga livet (irl). Har jag rätt i den iakttagelsen? I verkligheten håller man inne med åsikter och spydigheter för att inte stöta sig med chefen, farmor eller grannen. På gott och ont!
På internet är det ju däremot lätt som plätten att låtsas heta Einar fast man heter Annika, och slänga ur sig praktiskt taget vad som helst utan att riskera att chefen, farmor eller grannen tycker att man är ohövlig. Det är bara en avlägsen främling som tycker att man är ohövlig. Och avlägsna främlingar är som bekant lättare att vara otrevlig, elak eller rentav grym mot, än en person som man på ett eller annat sätt är bunden till (oavsett vad man tycker om den senare).
Det som är potential med internet är också det som kan utnyttjas på ett dåligt sätt. Det är det som är så märkligt. Internet är en fantastisk möjlighet för människor från vitt skilda platser att diskutera musik, politik, fritidsintressen och känslor. Den som känner sig ensam kan få kontakt med andra människor av tusen olika slag, och kanske hitta likasinnade. Gemenskapen är bara ett musklick bort.
Samtidigt som människor som för tjugo år sedan skulle ha talat för tomma öron nu kan nå ut till tusentals beundrare, flödar internet av oseriösa människor som får uppmärksamhet genom att provocera. Det kanske är löjligt att se det som något dåligt egentligen: det kanske snarare är ett intressant fenomen.
Kanske inte heller någon nyhet: "man vill bli älskad (...) i brist därpå avskydd och föraktad" diktade Söderberg redan för mer än hundra år sedan. Samma princip då som nu. Jag bekymrar mig bara för kvaliteten på helheten när just det ogenomtänkta, skrikiga och osympatiska får så mycket uppmärksamhet. Men kanske är jag orolig i onödan. Det är väl så att allt ryms här inne, eller ute, högt som lågt, och att några kommersiella begränsningar av utrymmet (med det menar jag alltså att det mindre efterfrågade sorteras ut och försvinner till förmån för de högst skramlande tunnorna) inte är aktuella.
Ska man då se de fula sidorna av internet som ett problem, eller något att rycka på axlarna åt? Kan vi leva i lätt disharmonisk samklang enligt principen om yttrandefrihet? Var går gränsen för ett övertramp: kan man säga sig vara sårad, illa behandlad eller "kränkt" (detta nästan omöjliga ord att använda nu för tiden) på internet, en plats som går att lämna med ett klick, en plats där fysiska övergrepp är en omöjlighet?
Förväntas man tåla en tuffare jargong på internet, och glider påhopp och glåpord lättare av en för att det kommer från en anonym fegis och inte från grannen?
När kan man dra en gräns och säga "jag tolererar inte det här"? Internet har ingen jämställdhetsplan och inga övergripande regler. Här råder fullkomlig frihet, fullkomlig anarki.
Däremot kan varje enskild sida ha en stadgar och en uppfattning om vett och etikett. Och kanske är det där svaret, kanske är det utformningen av dessa som ska diskuteras och arbetas med, snarare än fenomenet internet i sig.
Det är som sagt lätt att vara lite mer bitsk, lite mer hånfull mot en ansiktslös främling än man vågar, eller för den delen vill, vara mot en bekant, eller rentav en främling som står öga mot öga mot en själv.
Men så är ju också samtalen på internet nästan alltid djupare, mer dynamiska och mer laddade än de flesta "hur mår du, jag mår bra"-snack vi har under en vanlig dag irl.
Om internet väcker trollet i oss så kanske det är något vi får leva med. Schasa bort trollen när de kommer, snarare än att försöka förebygga dem, det senare kanske inte är möjligt utan fatala begränsningar i allas internetanvändande.
Det viktigaste är kanske att inte behöva känna sig ensam och utsatt i kampen mot otrevliga eller rentav hotfulla människor på internet. Stödet och gemenskapen finns ju så nära till hands. Frågan är hur man bemöter en "hatare" eller ett "troll" på bästa sätt. För ibland känns det så hopplöst onödigt och löjligt att ens lägga tid och kraft på människor helt utan hyfs, samtidigt som det inte går att förneka att man någonstans blir påverkad och skakad av att läsa vad vissa människor med hjärna, hjärta, händer och ögon kan vräka ur sig utan minsta skuld eller samvete.
Jag vill tillägga att min definition av hatare och troll är lite luddig, men ungefär, en person som oftast är anonym eller har fingerat namn, som beter sig omotiverat aggressivt och mer eller mindre enbart är ute efter att provocera och såra. Att ha avvikande och i sig kontroversiella åsikter är inte synonymt med att vara ett troll, det handlar snarare om ett osakligt och otrevligt sätt att bemöta andras åsikter eller till och med leverera sin egen åsikt om exempelvis andras utseende där en sådan åsikt inte efterfrågats.
Men det betyder kanske inte att det inte behöver finnas en debatt?
För internet är så nyss och rymmer så mycket och påverkar oss på så många sätt att det snarare vore ignorant att inte ta upp de problem som mediet medför. För visst finns det nackdelar och svårigheter med vårt kära internet! Det betyder ju dock inte att det bör förbjudas eller förintas, eller ens att världen innan/utan internet är bättre. Bara annorlunda.
Men ibland tycker jag att det finns en motvilja mot att ens tala om de problem som dyker upp på den världsvida webben. Det är som att man bara kan vara för det fantastiska, revolutionerande internet, eller en trist moralist som hittar fel och vill dra ur sladden till allt som skapats senare är år 1979.
Om man beklagar sig över trollande och så kallat "näthat" (ett ganska svårdefinierat begrepp) är motargumentet att mobbing, skitsnack och annat strul fanns långt innan internet och dessutom skapas av människor, inte av elektroniska apparater. Sant. Men betyder det att saker som internettroll eller anonyma hatkommentarer inte är ett problem som kan vara värt att diskutera och försöka motverka?
Jag misstänker att man stöter på betydligt fler otrevliga, aggressiva, påfrestande och elaka människor på internet än i verkliga livet (irl). Har jag rätt i den iakttagelsen? I verkligheten håller man inne med åsikter och spydigheter för att inte stöta sig med chefen, farmor eller grannen. På gott och ont!
På internet är det ju däremot lätt som plätten att låtsas heta Einar fast man heter Annika, och slänga ur sig praktiskt taget vad som helst utan att riskera att chefen, farmor eller grannen tycker att man är ohövlig. Det är bara en avlägsen främling som tycker att man är ohövlig. Och avlägsna främlingar är som bekant lättare att vara otrevlig, elak eller rentav grym mot, än en person som man på ett eller annat sätt är bunden till (oavsett vad man tycker om den senare).
Det som är potential med internet är också det som kan utnyttjas på ett dåligt sätt. Det är det som är så märkligt. Internet är en fantastisk möjlighet för människor från vitt skilda platser att diskutera musik, politik, fritidsintressen och känslor. Den som känner sig ensam kan få kontakt med andra människor av tusen olika slag, och kanske hitta likasinnade. Gemenskapen är bara ett musklick bort.
Samtidigt som människor som för tjugo år sedan skulle ha talat för tomma öron nu kan nå ut till tusentals beundrare, flödar internet av oseriösa människor som får uppmärksamhet genom att provocera. Det kanske är löjligt att se det som något dåligt egentligen: det kanske snarare är ett intressant fenomen.
Kanske inte heller någon nyhet: "man vill bli älskad (...) i brist därpå avskydd och föraktad" diktade Söderberg redan för mer än hundra år sedan. Samma princip då som nu. Jag bekymrar mig bara för kvaliteten på helheten när just det ogenomtänkta, skrikiga och osympatiska får så mycket uppmärksamhet. Men kanske är jag orolig i onödan. Det är väl så att allt ryms här inne, eller ute, högt som lågt, och att några kommersiella begränsningar av utrymmet (med det menar jag alltså att det mindre efterfrågade sorteras ut och försvinner till förmån för de högst skramlande tunnorna) inte är aktuella.
Ska man då se de fula sidorna av internet som ett problem, eller något att rycka på axlarna åt? Kan vi leva i lätt disharmonisk samklang enligt principen om yttrandefrihet? Var går gränsen för ett övertramp: kan man säga sig vara sårad, illa behandlad eller "kränkt" (detta nästan omöjliga ord att använda nu för tiden) på internet, en plats som går att lämna med ett klick, en plats där fysiska övergrepp är en omöjlighet?
Förväntas man tåla en tuffare jargong på internet, och glider påhopp och glåpord lättare av en för att det kommer från en anonym fegis och inte från grannen?
När kan man dra en gräns och säga "jag tolererar inte det här"? Internet har ingen jämställdhetsplan och inga övergripande regler. Här råder fullkomlig frihet, fullkomlig anarki.
Däremot kan varje enskild sida ha en stadgar och en uppfattning om vett och etikett. Och kanske är det där svaret, kanske är det utformningen av dessa som ska diskuteras och arbetas med, snarare än fenomenet internet i sig.
Det är som sagt lätt att vara lite mer bitsk, lite mer hånfull mot en ansiktslös främling än man vågar, eller för den delen vill, vara mot en bekant, eller rentav en främling som står öga mot öga mot en själv.
Men så är ju också samtalen på internet nästan alltid djupare, mer dynamiska och mer laddade än de flesta "hur mår du, jag mår bra"-snack vi har under en vanlig dag irl.
Om internet väcker trollet i oss så kanske det är något vi får leva med. Schasa bort trollen när de kommer, snarare än att försöka förebygga dem, det senare kanske inte är möjligt utan fatala begränsningar i allas internetanvändande.
Det viktigaste är kanske att inte behöva känna sig ensam och utsatt i kampen mot otrevliga eller rentav hotfulla människor på internet. Stödet och gemenskapen finns ju så nära till hands. Frågan är hur man bemöter en "hatare" eller ett "troll" på bästa sätt. För ibland känns det så hopplöst onödigt och löjligt att ens lägga tid och kraft på människor helt utan hyfs, samtidigt som det inte går att förneka att man någonstans blir påverkad och skakad av att läsa vad vissa människor med hjärna, hjärta, händer och ögon kan vräka ur sig utan minsta skuld eller samvete.
Jag vill tillägga att min definition av hatare och troll är lite luddig, men ungefär, en person som oftast är anonym eller har fingerat namn, som beter sig omotiverat aggressivt och mer eller mindre enbart är ute efter att provocera och såra. Att ha avvikande och i sig kontroversiella åsikter är inte synonymt med att vara ett troll, det handlar snarare om ett osakligt och otrevligt sätt att bemöta andras åsikter eller till och med leverera sin egen åsikt om exempelvis andras utseende där en sådan åsikt inte efterfrågats.
söndag 17 juni 2012
Jag har sett Jävla Pojkar
Jävla Pojkar, som just nu ligger på svtplay under rubriken Frizon, är lätt att missa i flödet av större filmer med större namn. Det är synd. Det rör sig nämligen om ett mycket gripande, tragiskt och oförutsägbar drama om tre familjer och deras under ytan eskalerande kriser och problem. I synnerhet handlar det om de tre sönerna, pojkarna, ensambarnen: Björn, Simon och Kristoffer. Alla tre har just tagit studenten, och alla tre har olika metoder för att bearbeta den sorg, saknad och ensamhet som inte alltid syns utåt, även om den mer eller mindre styr deras liv.
Björn är adopterad av föräldrar som älskar honom men inte riktigt kan förstå honom. Simon kämpar för att återuppta kontakten med sin far som för länge sedan stängt honom ute. Kristoffer lever med sin mammas psykiska ohälsa som förstör både hans och hennes liv.
Det smärtar och svider många gånger i Jävla Pojkar. Manuset är skickligt broderat med mer eller mindre oväntade vändningar, och replikskiften och händelser känns för det mesta ovanligt äkta. Vid några tillfällen snubblar filmen ner i mindre trovärdiga och lite effektsökande gropar, men jag är villig att förlåta detta. Det är fortfarande en ovanligt sevärd och välgjord film som man inte glömmer bort i första taget. Skådespelarna ska ha en eloge för sin alltigenom värdiga och skickliga insats (vi ser bland annat Tom Ljungman från Patrik 1,5 och Jacob Nordensson från tv-serien Gynekologen i Askim). Här finns även en lagom dos finstämd musik som ger stämning utan att ta över scenerna.
Kristoffers historia är den som sätter djupast prägel, vilket lite går ut över de andra pojkarnas berättelser som också de är intressanta men inte riktigt får samma utrymme och djup.
Jävla pojkar får mig att tänka på både Magnolia, Sebbe och Björn Runges filmer. Det är ett mycket gott betyg. Jag vill gärna se mer av manusförfattaren och regissören Shaker K Tahrers verk, och så vill jag se mer av alla de begåvade svenska skådespelare som finns ute i det här landet!
Björn är adopterad av föräldrar som älskar honom men inte riktigt kan förstå honom. Simon kämpar för att återuppta kontakten med sin far som för länge sedan stängt honom ute. Kristoffer lever med sin mammas psykiska ohälsa som förstör både hans och hennes liv.
Det smärtar och svider många gånger i Jävla Pojkar. Manuset är skickligt broderat med mer eller mindre oväntade vändningar, och replikskiften och händelser känns för det mesta ovanligt äkta. Vid några tillfällen snubblar filmen ner i mindre trovärdiga och lite effektsökande gropar, men jag är villig att förlåta detta. Det är fortfarande en ovanligt sevärd och välgjord film som man inte glömmer bort i första taget. Skådespelarna ska ha en eloge för sin alltigenom värdiga och skickliga insats (vi ser bland annat Tom Ljungman från Patrik 1,5 och Jacob Nordensson från tv-serien Gynekologen i Askim). Här finns även en lagom dos finstämd musik som ger stämning utan att ta över scenerna.
Kristoffers historia är den som sätter djupast prägel, vilket lite går ut över de andra pojkarnas berättelser som också de är intressanta men inte riktigt får samma utrymme och djup.
Jävla pojkar får mig att tänka på både Magnolia, Sebbe och Björn Runges filmer. Det är ett mycket gott betyg. Jag vill gärna se mer av manusförfattaren och regissören Shaker K Tahrers verk, och så vill jag se mer av alla de begåvade svenska skådespelare som finns ute i det här landet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)