Le och var glad

Ni vet hur filmstjärnor ser ut när de ler. Det kanske inte är något
onormalt att inte kunna se ut så. De går antagligen halvårslånga
kurser för att lära sig le filmstjärneleendet.
Eller? Är det något alla kan?
Sara säger att man ändå inte vill ha någon som skrattar åt en när
man beställer mat. Hon har nog rätt.
Alla kan väl placera två tandrader mot varandra, dra upp läpparna
och kisa lite med ögonen. Svårigheten är att se naturlig ut.
Jag får kanske nöja mig med de två sista leendena. Hoppas de duger.

Smurfarna är tillbaka. Tyvärr.

De är tillbaka! Ingen kan ha missat dem. Från nyckelringsprydnader till dataspel - de dyker upp snart sagt överallt.
Jag talar om de härliga, gulliga små smurfarna som har en given plats i både seriehyllan och barnbokslitteraturen. Vem minns inte de spännande smurfäventyren som sändes på tv i barndomen, eller de färgglada seriealbum som man plöjde från pärm till pärm?
Nu har de alltså fått en välförtjänt långfilm, en tokrolig rulle som kastar in de numera klassiska små figurerna i en modern värld. Äntligen! Jag rusar till biografen.

Eller inte.

Jag hatar smurfarna.

Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?

Smurfarna var inte en bra idé när de skapades, och det är en om möjligt ännu sämre idé att förära detta bottenskrap av seriekultur en egen hollywoodrulle. Att handlarna dessutom tar tillfället i akt att försöka pracka på oskyldiga människor värdelösa pekböcker till och med i matvaruaffärerna är bedrövligt. Jag vill be varje förälder att stå emot; det finns så mycket bra barnböcker idag, så snälla, välj inte blåa gummigubbar från femtiotalet med unkna värderingar och själlöst innehåll!

Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.

1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.

2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.


3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.

4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.

5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.

Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.

Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.

Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.

Det verkar ju vara gott om kvinnor i höstens filmer i alla fall.

Hur många mansansikten går det per kvinnoansikte? Svar: tjugo. Skärmdump från sf.se/nyheter.

Svenska biografers underskott på kvalitetsfilm

Det finns två sorters film.
Svensk. Och amerikansk.

Jag läser om "popcorn-filmens" övertag på biograferna, och den ökande bristen på "kvalitetsfilm". Ordet "kvalitetsfilm" får en förstås att börja fundera. Vem avgör sånt? Får man ens prata om att det finns bättre och sämre kultur idag?
Artikeln preciserar sina ord och fram träder en bild av de typiska biorullarna; småtramsig hollywoodkomedi, spännande deckar-action och så nån svensk feel good-film.

"Vi behöver en mångfald av berättelser", menar Svenska filminstitutets Vd, och det är väl där skon klämmer. När den redan stora och folkkära slentriankulturen får breda ut sig på bekostnad av det mindre, smalare och djupare, då är det baskemig ett problem i mina ögon.
Med Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister är jag inte förvånad. I en intervju säger hon att bristen på kvalitetsbiografer inte är ett demokratiskt problem eftersom man kan få tag på film på annan väg. Vilken annan väg? Hon nämner faktiskt nedladdning (om än med en skamsen min för sånt ska ju inte politiker uppmana till). Jag tror ändå inte att folk kommer att ladda ner smala filmer som ingen någonsin hört talas om.
Samhället erbjuder, och invånarna tar emot. Erbjuder vi inte en viss sorts kultur så är det få som letar upp den på egen hand. Man behöver inte anse att det är ett problem, men jag gör det.


Skärmdump från sf.se/halmstad. I Halmstad har vi EN biograf med föga varierat utbud.

Detta med berättelserna. I artikeln nämns även vikten av att film från olika länder får plats på biograferna. Så är inte fallet idag. Vi har svenskt och amerikanskt, och det är lätt att tro att världens alla andra länder överhuvudtaget inte har någon filmindustri. Möjligtvis att Danmark och Storbritannien klämmer ur sig något vart fjärde år, men Grekland, Indien, Holland, Polen, Finland, Kina, Tyskland och så vidare - vet de ens vad en filmkamera är?
Är det inte ett problem att det i princip bara är vårt eget land och ett land till som tillåts (tillåts som i har möjlighet, inte som i har rättighet) visa film på svenska biografer? Blir det inte en väldigt konstig världsbild vi ger tittarna?
Hur hade det varit om ett land bara visat inhemsk film? Låter väldigt snävt, närmast diktatur-artat. Men tar man in några hollywoodrullar så är problemet löst, eller?

Jag anser att det vore idealt om filmer från alla världens länder kunde visas för allmänheten, och inte bara var förbehållet finsmakare och filmnördar. För tänk vilken bildning man får på köpet när man ser en film! Tänk att du aldrig har varit i Portugal, men ser en film som utspelar sig där och är gjord av och med portugiser. Självklart blir inte skallen fullproppad av information om landet, men du får en liten insyn i någonting som tidigare varit främmande.
Tänk Afrika, till exempel. Vi tror fortfarande att Afrika är ett land där barnen svälter, när det i själva verket är en hel jädra världsdel med en massa olika länder som skiljer sig från varandra. Hur smarta skulle vi inte bli om vi fick se olika afrikanska filmer på bioduken, istället för att fortsätta tro på luddiga myter och gamla idéer som ingen bryr sig om att ändra på?
Det är så lätt att bli alldeles hemmablind. Att tro att vår lilla bubbla rymmer all sanning vi behöver.

När vi går på bio och ser på film så lär vi oss något om världen. Vi behöver inte tro blint på att det finns hjältar som kan springa genom brinnande byggnader eller att utomjordingar smyger runt i buskarna, det är inte det jag pratar om. Fantasi är en sak, hur vi skildrar verkligheten en helt annan. För det gör vi ju i film - skapar en bild av verkligheten. Och det är för det mesta samma bild som skapas, om och om igen.
Tänk vilken mångfald av världsbilder och idéer, drömmar och fantasier, rädslor och ideal vi skulle få om vi överöstes av film från hundra länder istället för två.

Liknande princip gäller även bristen på kvinnliga filmskapare och andra situationer där en viss slags kulturskapare har en förskräckande överväldigande dominans på marknaden.

Fegisar

Läst på facebook: "Jag har insett att segrar och nederlag hör livet till för alla människor, utom för de fega, för de varken förlorar eller vinner."

Så himla sant!
Jag har dessutom inside information fegisar. De vill inte vinna. Det är lika läskigt att lyckas med saker som att misslyckas, om inte läskigare. Så nej tack, inga segrar och nederlag för mig. Jag nöjer mig med att läsa en bok.

Allt om min mun

Jag har problem med min mun.
Tungan blir sträv av att dricka vatten men värre om jag inte dricker. Muntorrhet. Jag vet inte var jag har mina tabletter mot det och jag har inte köpt nya.
Jag vaknar på morgnarna och det nästan knastrar när jag öppnar käften. Dessutom har mina läppar under natten börjat frätas upp, motsägelsefullt nog. Jag hittar slamsor av hud mellan dem, mjuka, slemliknande slamsor.

Jag borde använda alla produkter jag har köpt för min mun. Det har inte blivit av bara. "Världens godaste andedräkt" använder jag för speciella tillfällen, och det finns inte så många speciella tillfällen i mitt liv. Tandtråden ligger framme men jag tänker varje kväll och varje morgon att nästa gång.
Zink-tabletterna har jag i köket. Ibland tar jag en för att tillfälligt döva torrheten. Inte för att de hjälper mot muntorrhet men de kan täcka över problemen så länge de varar.

Andra problem jag har är att mungiporna spricker. En i taget, det är vänligt av dem. Det är inget stort problem. Det gör ont första tuggan, men sen är det som att det tröttnar på att göra ont och vänjer sig. Såret går upp, sen är det inte mer med det.
Jag använder väldigt mycket cerat. Det heter cerat. Cerat från hälsokostaffären.

Andra problem jag har är att min tunga är kortare än normalt. Jag har opererat min tunga. Ett snitt undertill. Jag svimmade. Den är fortfarande kortare än normalt - efter en operation. Det händer att jag möter folk som har samma problem. Jag minns inte vad vi säger till varandra, konstigt nog. Jag kanske minns fel, jag kanske aldrig har mött någon. Men jag har mött människor som kan stå på tå med tårna vikta inåt, som jag. De är inte lika roliga att möta som de som inte kan det och tycker att det ser fruktansvärt ut.

Andra problem jag har med min mun är att jag är rädd att käken ska hoppa ur led när jag gäspar. Jag förstår inte vad det är att vara rädd för egentligen. Skulle den nu hoppa ur led och inte gå att stänga lär det knappast vara en fara för mitt liv. En läkare hade fått titta på mig och slå till mig i huvudet så att gapet stängde sig igen.
Men det är något skrämmande över att ha munnen öppen. Jag är ovan vid det. Det skulle kännas så naket. Jag skulle nog hellre gå med rumpan bar än att låta folk titta in i min mun. Jag skäms över min mun. Jag vet att den luktar illa och den tillhör dessutom mitt huvud. Ingenting är så privat som det.

Andra problem jag har är mina visdomständer. Men det är mer än ett halvår sen de verkligen var ett problem. Då när jag fick ta penicillin. Det var verkligen obehagligt att ta de där stora tabletterna två gånger dagligen. Jag fick så ont i min magmun. Tröstdrack proviva och var rädd för smärtan.
Nu är de inga problem längre - tänderna. De blöder varje dag, vid tandborstning. jag har inget emot det.
Det händer alltmer sällan att matrester fastnar och sedan gör ont när jag har käken sluten. Då kan man inte kalla det ett problem. De kanske rentav växer till sig och anpassar sig. Vi är inte fiender.
Det kostar mig en månadslön att dra ut dem.

Jag kanske borde gå till en läkare angående muntorrheten. Jag har googlat vitaminbrist men inte hittat något. Jag hoppas att de inte hittar något. Jag vill inte behöva lägga om min kost. En vacker dag kanske, men inte nu.

Ps. När jag var liten störde jag mig på att min alltid såg ut som att jag smålog lite. Nu för tiden är jag mer bekymrad över att jag ser så förbaskat bekymrad ut hela tiden. Ds.

Stolthet och förfall

När jag var liten var jag stolt över två saker.

Ett: Jag fick inte lika ont av saker som andra fick. Eller, jag visade det inte. Inte för att jag speciellt ofta utsattes för våld; jag var en modest liten människa som det inte fanns någon direkt anledning att känna sig provocerad av, i alla fall inte som kille, och alla vet ju att det är killarna som står för våldet och tjejerna för onda blickar och elakt prat. Till exempel om man gör misstaget att sitta naken på bänken i omklädningsrummet (= äckligt).

Men, om någon nu utsatte mig för någon form av omild fysisk behandling, så var jag inte den som visade mig svag i första taget. Jag vet inte om jag helt enkelt inte fattade att det förväntades av mig att jag skulle låtsas ha högre smärttröskel än en genomsnittlig kille eftersom jag var tjej. Eller om jag inte begrep kopplingen mellan att känna smärta och att signalera smärta till omvärlden.
Men jag vet att en fröken brände mitt finger med ett strykjärn, att en häst nafsade mig i armen (det gjorde skitont och jag fick ett stort blåmärke) och att en kille i klassen brukade slå mig. (Jag brukade nypas tillbaka. Han sa att jag var den värsta tjejen och att han var rädd för mig.) Ingen av de gångerna visade jag med en min att det gjorde ont.

Den andra saken jag var stolt över var att jag inte grät när jag tittade på sorgliga filmer. Det fick ett abrupt slut när jag såg Titanic på bio. Jag lämnade biosalongen med en ynklig tår i ögonvrån, ytterst besviken över att jag gråtit + lite kär i Jack.
På senare år har jag gråtit till många filmer och när jag ser Titanic kan jag vara smådeppig i flera dagar. Jag har blivit en mes.