Nya vägar

Som många kanske har anat har jag och Plombisk haft ett lite svalt förhållande på sistone, och nu kan vi gå ut och bekräfta att vi har gjort slut.
Efter många om och men har jag börjat på en ny blogg. Den hittar ni här: gronmyra.blogspot.com!
Grönmyra handlar om mat och grejer och lite vardag och sånt där fast lite mer lättsamt. Och det blir fler foton den här gången. Titta gärna in!
// Dean

Frågorna hopar sig

Jag vet inte hur man blir den man är. Jag vet inte om man skapar sig själv, eller i alla fall inte i hur hög grad man gör det.
Jag är en medveten person. Jag misstänker att jag är betydligt mer medveten än de flesta, om mina egna och andras psykologiska processer. Kanske är det till och med därför jag ibland har tyckt att jag gråter krokodiltårar och ser mig själv utifrån, som att jag kan styra mina reaktioner.

Låt mig förtydliga:
Många talar om tänkandet. Kbt  - kognitiv beteendeterapi, dvs att påverka sitt eget beteende och tänkande i en positiv och konstruktiv riktning - är inne. Vissa menar att man kan tänka sig till saker och ting och uppnå högre standard i livet genom att föreställa sig hur man vill leva.
Det skrivs i tidningarna att hjärnan är plastisk - för varje gnällig tanke man tänker befäster man de griniga hjulspåren i hjärnan, och det går att träna sig mentalt till en lyckligare syn på livet om man vågar tänka i nya banor.

Genom tänkandet borde man kunna ändra hela sin identitet. Den som sitter i rullstol, sitter i rullstol. Men den vars handikapp och problem sitter inne i hjärnan, borde kunna träna sig till förbättring.
Det sägs att man kan träna upp sig, bearbeta sina problem.
Jag har lite svårt att definiera mina problem, de har en tendens att hopa sig i högar liksom prylar i allmänhet gör, så att man inte vet vad som är en serietidning, en räkning eller en reklambroschyr om man inte tar sig tid och ork att sortera och rensa. Jag slänger allt i högen där, kritik skjuter jag undan och ursäktar mig med att det är så himla mycket som ska ändras på och jobbas på, jag orkar inte just nu.

Nu har jag tappat bort mig...
Jo. Den här idén om att man kan jobba på sig ger mig lite komplex. Jag vet (som vanligt) inte var jag ska börja.
Men vad värre är: jag vet inte vem jag är.
Det kom lite plötsligt kanske, men vad jag menar är att den här idén om att allt är flytande och föränderligt gör att jag inte litar på någon del av mig. Allt är ju fejk! Om det går att ändra på så är det ju inte äkta. Då har jag valt. Och jag har i många fall valt det dåliga. Jag har valt att vara dum och fånig istället för samlad och vettig. Allt är ett val. Jag är kass på att välja, har jag sagt det?

Jag är helt knäpp, men jag borde kunna välja att inte vara det. Om jag bara visste vad som är sant. Hur många gånger har jag inte velat fråga någon.
Men... Nu infinner sig förstås frågan: befäster jag min egen knasighet genom att skriva det här? Tankarna ligger och gror, men om jag hade låtit bli att sätta dem på pränt hade jag kanske kunnat bekämpa dem? Kanske njuter jag av att framstå som konstigare än jag är. Kanske använder jag påståendet i den föregående meningen för att plåga mig själv.
Kanske har jag de här tankarna för att någon har sagt åt mig att jag är en person som har den här sortens tankar. Vad är verkligt och var är hönan och var är ägget och vem har rätt?

Jag skulle vilja att någon förklarade ett och annat för mig. Men vem? Vi förstår inte riktigt varandra, jag skulle behöva tala med Gud för att få rätsida på verkligheten.

Tintin i skottgluggen

Jag orkar inte alltid lägga mig i aktuella debatter på min blogg. Jag orkar ju inte ens skriva på min blogg så frekvent som en gång i veckan eller så. Och när jag skriver är jag alltså oftast varken aktuell eller särskilt konkret med mitt budskap. Jag är kanske mer av en filosof än en debattör.

Men nu har olika faktorer gjort att jag landat i en tanke jag vill dela med mig av här. En tanke som berör den aktuella (eller, kanske överspelade?) Tintin-debatten.

För min egen del började det med att jag hörde på radio att "Tintin i Kongo" skulle kastas ut från ett bibliotek i Stockholm. Jag blev mycket bekymrad och beklämd. Senare fick jag veta att boken i själva verket plockats bort från barnavdelningen men fanns kvar i flertalet exemplar inom biblioteket, vilket gjorde att saken kom i ett helt nytt ljus för mig. Jag tycker att det är en stor skillnad på att diskutera vilken sorts skildringar av världen som är lämpliga och mindre lämpliga att barn får tillgång till, eller att, som man säger, "cencurera" litteraturhistorien.
Jag tänker dock inte fördjupa mig i huruvida det vore rätt eller fel att flytta "Tintin i Kongo" från barnavdelningen här. Enligt media togs böckerna tillbaka till barnavdelningen illa kvickt efter kritik.

För några dagar sedan läste jag en krönika om det faktum att Tintin fått bära hundhuvudet för en rasism vi andra inte vill veta av: det går bra att peka ut en åttio år gammal serie som dum och dålig, mindre bra att ifrågasätta hur långt dagens samhälle har kommit i frågan.

Tintin och negerslavarna. Men det var då det.

I en tidning läser jag ordet "land" i samma mening som "Afrika". Afrika är inte ett land. Det är en världsdel, och detta är grundläggande lågstadiekunskap. Ändå uppstår detta missförstånd gång på gång.
I tv ser jag en trailer för ett naturprogram som handlar om Uganda. Ändå är det "i Afrika" programledaren är, och landet Uganda nämns i slutet, som i förbigående.
Kanske småsaker. Men ändå. Tänk att Afrika är så mytologiserat, så mystiskt, så okänt för oss i Norden.
Har vi verkligen en så mycket bättre och mer bildad syn på Afrika än Tintin uppvisade för åttio år sedan?

Jag vet ytterst lite om Afrika. Jag vet att det består av en väldig massa länder, men jag kan baske mig inte peka ut ett enda om någon visar mig en karta. Nå, det får ju stå för mig det.
Men hur är det med era kunskaper? Och hur är det med skildringen av Afrika i media?

I tv dyker det emellanåt upp svältande barn som man förväntas samla in pengar till. Bra grej säkert, men om det är det enda som visas upp, vad gör det med vår bild av dessa människor?
I "Mot alla odds" som visades på tv för ungefär ett halvår sedan tog sig en grupp människor från Viktoriafallen till Skelettkusten. Guiden var en vit kvinna. I ett avsnitt hälsade man på i en by där människorna var i princip nakna och på kvällen dansade man loss tillsammans.
Just i den byn ser kulturen förstås ut så och det vore fel att förvränga verkligheten, men jag menar att det inte direkt är ett undantag att det är den sortens afrikaner som underhåller oss i tv-soffan.

Som jag ser det finns det två mediala bilder av Afrika och dess invånare:
1. De svältande barnen med flugor i ögonen, de könsstympade, aidssmittade kvinnorna.
2. De livsbejakande, halvnakna naturfolken som aldrig hört talas om mobiltelefon eller utbrändhet.
Och vad gör den här ensidiga (nåja, tvåsidiga då) bild med vår syn på den en miljard människor som lever i världsdelen Afrika?
Den förstnämnda gruppen framstår som passiv och hjälplös, en hel kontinent av efterkomna människor som sittande i ökensanden väntar på att de storsinta vitingarna ska komma med utfyllnads-ris och UFF-kläder.
Den andra gruppen framstår helt enkel som, om än spännande, mindre utvecklad och mindre lärd än oss rediga människor som bor i storstäder och inte behöver använda pilbåge för att skaffa mat.

Nu är tiderna annorlunda. Mycket har hänt. Eller?

Säg mig att jag har fel. Säg mig att det finns mängder av lättillgängliga filmer, program och artiklar som fördjupar sig i de olika länderna och på allvar låter befolkningen komma till tals. Säg mig att det bara är jag som sov igenom geografi- och samhällslektionerna och att alla andra ser Afrika som en mångfacetterad och dynamisk kontinent.

Men om det inte är så. Om jag har rätt i mina farhågor om våra bristande insikter i Afrikas liv och kultur. Om vi vågar erkänna att bakom fina ord gömmer sig en generande okunnighet om sakernas tillstånd.
Hur kan vi då kritisera Tintin för att han på trettiotalet - känt som den mest rasistiska epoken i modern tid - ville uppfostra dumma negrer i Kongo, samtidigt som vi själva ser på hela Afrika som en samling underutbildade och underutvecklade främlingar i skriande behov av västvärldens överlägsna hjälp och bildning?

En nyans av henne

Vad ska man tro om sexualiteten?
Jag vill tro att den är mixad. Det är den ju. Idag vet vi det. Vi har bögar och högar och lesbianer och polygamer och swingers och ingentingers.
Ändå finns det en majoritet och en tanke om en majoritet som räknas och går att räknas ut. Vi räknar ständigt på den. Vad vill kvinnor ha? frågar vi oss. Kvinnorna är alla en och samma person och det gäller att förstå hennes mysterium för att komma åt skatten.
Och vad vill män ha? Kvinnor. Det är enkelt.
Kvinnor är inte enkla. Kvinnor är svåra. Som det anstår ett revben.
Med sexboken "Femtio nyanser av honom" (som den heter på svenska) har den kvinnliga författaren E L James sålt så inihelsikke att det är rent otroligt att begripa. På väldigt kort tid dessutom. Vem är det som läser? Och hur ska man tolka bokens popularitet?
Om boken handlar om en dominant man och en undergiven kvinna är det förvånansvärt likt en random porrfilm. Här finns en kärlekshistoria också, men rollerna och spelet är sig likt. Vad vill hon?
Vad vill han - knulla.
Hon vill bli styrd. Ledsagad. Bestämd över. Slippa ta ansvaret och slippa vara den starka. Är det ovana? Eller en naturlig ofallenhet?

Boken är en fantasi. Författaren har själv sagt det. 
I verkligheten är det mycket med det jordiska. Men i fantasin kan superman rädda världen och fixa orgasmer utan att man själv behöver anstränga sig. Det är värt smärtan för att slippa styra.
Därför fantasi.

Men röster höjs för att avslöja vad kvinnor vill ha. Detta är vad kvinnor vill ha. Rika män i kostym. Mystiska män med pondus.
Aldrig mer en velourman som stannar hemma med barnen. Hellre en öm smäll på käften.
Naturen har bestämt...
Men är det verklighet, eller fantasi? Och kommer fantasierna inifrån eller utifrån?
Författaren har själv sagt att det vore ett helvete att leva med mannen i boken. Det är ett påhitt, en dröm, något som inte håller för att överföras till verklighet.
Ändå... Fantasin jagar verkligheten, och verkligheten jagar fantasin.Vad kan vi ta med oss från boken till vår vardag? Finns det någonting alls värt att fästa sig vid?

Ständigt frågan om vad kvinnor vill ha. Ständigt filmer och böcker som ska svara på frågan, ständigt mystiska män. Ständigt fiktiva replikskiften där luften vibrerar mellan ett i hemlighet älskande par. Han för och hon följer. Hon trånar, men väntar, han styr.
Ständigt samma visa. Ständigt samma bild. Är detta våra innersta drömmar? Hennes drömmar? Vad är hans dröm? Knulla.
Hon vill bli tagen med storm. Hon vill släppa allt och falla.
Han vill knulla.
Hon läser en sexroman. Han ser en porrfilm.
Hon lär sig. Han lär sig. Vem började? Varför får vi aldrig se något nytt? Är det bevis i sig för att det bara finns en sorts kvinna och en sorts man? Den trånande och den knullande.

Jag abdikerar. Igen.

Myten om den släta kvinnan

En klar majoritet av alla kvinnor rakar bort hår från kroppen.
Det som rakas är armhålor, ben och i viss mån könshår. De två förstnämnda områdena ska vara helt släta, i det tredje området varierar det mellan att man "trimmar" kanterna och att man även där tar bort rubbet.
Även ögonbryn och eventuella hår på haka, rygg, mage och så vidare bör plockas och hållas under uppsyn.
Huvudhår är däremot något som de allra flesta kvinnor väljer att ha kvar. Likaså hår som frodas på armarna går bra att behålla.

Det är förstås inte någon direkt logik som ligger bakom att man rakar sig och vilka områden man rakar.
Även om de som rakar sig gärna påstår att hår är "ohygieniskt" så är det ett argument som inte håller hela vägen. Hur mycket svett kan samlas i benhåret? Snygghetsaspekten blir också märklig när man betänker att en arm kan vara ganska grovt hårig den med, men ändå slipper undan samma dömande blick som benet - trots att den tidigare är synlig i betydligt fler situationer.
Nåväl, man får väl ändå helt och hållet respektera att många kan uppleva sig fräschare utan hår, och att en hel del kvinnor och män tycker att det är snyggt med släta, blanka kroppar utan små osymmetriska hårstrån som stör bilden.

Det är väl också bara att svälja att det som anses vara naturvidrigt och vansinnigt på en kvinna kan vara helt okej eller till och med sexigt på en man. Sådär och vice versa är det ju med många saker: klänningar, smink, muskler, smuts och kroppsstorlek. Vi har helt enkelt bestämt oss för att det ska vara skillnad. Eller om det är våra naturliga drifter, som vissa tycks inte bara anse utan också förespråka att man underkastar sig.

Nåväl. Det är upp till var och en att välja själv om man vill raka eller inte raka. Helt upp till var och en. Det är ett fritt land. Man får välja helt själv!
Vi lever i en tid där den fria viljan ses som fullkomligt närvarande och helt uppnådd. Allt som inte begränsas av lagen eller direkta hot om misshandel/mord som kommer från någon i ens direkta närhet och pågår dygnet runt, är fritt. I och med det blir vi helt blinda för normer och yttre påverkan och intalar både oss själva och andra att allt vi gör, allt andra gör, allt som händer, sker helt oberoende av hur omvärlden ser ut.
Frågan är hur lätt det är att välja själv när det bara finns ett val.

Jag har så gott som aldrig sett en kvinna på tv med hår. Jag har extremt sällan sett en kvinna på stan med håriga ben. Aldrig någonsin i en tidning.
Män har jag sett, med glest hår, grovt hår, mörkt hår, ljust hår, inget hår, rött hår, svart hår.
Men aldrig en kvinna.
Jag tror att väldigt många män inte vet om att kvinnor också har håriga ben och armhålor eftersom det aldrig syns, och jag tror att det till och med finns tjejer som tror att de är ensamma om att ha jättemycket hår på kroppen eftersom alla andra tycks vara befriade från det. Det får inte synas.
Vi odlar en myt om att kvinnor inte har hår.

Att raka eller inte raka är inte om ett val vilket som helst. Det handlar inte om att man kan tycka att det är fint eller fult med tatueringar, bekvämt eller sunkigt med mysbyxor, sexigt eller löjligt med string. Det finns inte några som tycker si och några som tycker så, det finns bara ett absolut socialt förbud mot att ens tänka tanken.
Möjligheten för kvinnor att inte raka sig på kroppen är fullkomligt tillintetgjord genom att ingen någonstans vågar yppa eller visa på att den finns. Den FÅR inte finnas.
Var man än letar, oavsett samhällsklass, subkultur, yrkesgrupp, kommer man att hitta slätrakade kvinnoben och hårlösa armhålor.

Men okej, det är ett val. Möjligtvis en oskriven regel.
Så gott som varje kvinna världen över har valt att göra som alla andra och raka sig. För att det är snyggare så. Fräschare. Och för att man vet hur det går för de som låter bli:
Äckel! Fy fan... Jävla lebb. Eeeew! Gud vad ofräscht. Kolla henne! Ingen kille kommer vilja ta i dig med tång. Måste man bli EXTREM bara för att man är feminist? Men uuh. Hahaha! Jävla apa. Fan vad fult. Är du man eller? Jag skulle hellre gå i celibat än ligga med en hårig tjej. Kolla in King Kong! Hört talas om rakhyvlar?

Nej, jag tror inte att vi innerst inne tycker att det är så in i helvete fult och ohygieniskt med hår att vi som av en naturlig instinkt tvingas påtala för hårbäraren vilken genomäcklig person hon är.
I synnerhet tror jag inte på att vi måste kräkas när en kvinna har fräckheten att visa sina lurviga men lugnt kan tugga vidare när en hårig man går i shorts.
Vad jag däremot tror ligger i den mänskliga naturen är att bli rädd när man möter något som är främmande och inte stämmer in i ens världsbild. I tidernas gryning var det ett vettigt drag att förlita sig på det välkända och förhålla sig skeptisk till det nya (även om modet att våga prova samtidigt var det som fick oss att utvecklas). Idag är den egenskapen så gott som helt och håller meningslös och rentav skadlig.
Det kan alltså sägas vara av ren rädsla som vi väljer bort håret - rädsla för att inte passa in, att vara den som står för det annorlunda, rädsla att möta någon som är annorlunda, rädsla över att inte förstå när man invaggats i tron att alla kvinnor är släta och blanka och det plötsligt dyker upp ett hårmonster som krossar ens världsuppfattning.
Rädsla föder hat. Och när det gäller håriga kvinnor så finns det gott om hat! Bra mycket mer hat än vad som kan ursäktas med att man har olika syn på vad som är fint eller fult.

Genom att det inte ses som ett seriöst alternativ att ens periodvis låta håret vara om man vill betraktas som en normal och respektabel människa, lever myten om den hårlösa kvinnan vidare. I denna starka norm återföds hatet varje gång någon vågar sticka ut.
Det är så mycket mer än ett enkelt val eller en smaksak.

Undergången är inte nära

När det talas om problemen med de ökade klimatförändringarna är det lätt att fastna i en katastrofretorik. Istället för att med väl underbyggd fakta undervisa om vad som troligtvis är på väg att förändras i olika delar av världen landar man i en tveksam överenskommelse om att Slutet är nära.
Även de som aktivt och på många plan strävar efter ett förnuftigt hushållande med resurserna hemfaller gärna åt hotet om en slutgiltig katastrof och undergång.
Talesätt som det om den vite mannens ödesdigra insikt om att pengar inte går att äta må vara träffande och tänkvärda, men de riskerar att bli tomma klyschor som dessutom kopplar ihop debatten om klimathotet med knasreligiösa foliehattars långsökta domedagsuträkningar.

Plötsligt är katastrofen här! Eller?

När jag för några år sedan föreläste för gymnasieungdomar om klimatproblemen - som då var så aktuella att kvällstidningarna dagligen kissade på sig av glädje över hur många svarta katastrofrubriker de kunde skita fram i frågan - talade vi om hur förändringarna skulle kunna påverka både fattiga länder i fjärran och oss här uppe i Norden.
Många av åhörarna kopplade ihop ökad växthuseffekt med en direkt värmehöjning som skulle kunna ge oss frusna nordbor tropiska sommarböljor. Vi som föreläste var då noga med att påpeka att vädret och klimatet inte riktigt fungerar på det sättet: varmare klimat leder till mer regn och nya, främmande arter i vår flora och fauna, inte minst skadedjur och smittobärare.
En annan fundering som ofta dök upp var den om den minskade mängden snö om vintern. Jag tar sådana uttalanden med en stor nypa salt då jag är bekant med svenskarnas stora förkärlek för att klaga över vädret i alla lägen. Men faktum är ju att en eventuell minskning av mängden snö är lätt att bevisa tack vare mätningar och beräkningar på temperaturer i olika områden genom åren.
Visst kan det ligga något i saken. Men brist på snö i framtiden smäller kanske inte lika högt som dödsdomar över hela mänskligheten.

Vem drabbas av klimatförändringar?

Alla kommer vi att påverkas av klimatförändringarna.
Frågan är hur.
Det finns ingen magisk gräns där jorden inte pallar mer och pyser ihop som en punkterad fotboll. Jag tror inte heller att mänskligheten kommer att dö ut inom de närmsta hundra eller ens tusen åren bara för att klimatet förändras. Vi är en livskraftig art som kan skydda oss ifrån naturen genom ständigt nya uppfinningar och idéer. Men visst kommer våra liv att förändras.
Framförallt är jag rädd att de som har färre resurser kommer att drabbas hårdare, precis som det alltid har varit. Redan idag betalar de fattigaste människorna de högsta räkningarna för utsläpp och föroreningar i naturen. Den som har pengar kan alltid flytta till en annan plats när vattnet blivit för giftigt för att dricka medan den som lever av till exempel odling måste stanna kvar med allt knappare resurser och allt sämre hälsa.
Stormar och oväder som misstänks ha klimatförändringar i ryggen drabbar ironiskt nog mestadels de som är som mest skyddslösa.
Men även vi i Sverige och andra relativt skyddade länder kan alltså vänta oss förändringar till det sämre. Redan har arter från andra sidan jorden sökt sig till våra breddgrader och kan komma att påverka hela vårt ekosystem.
Men vem kommer att lida av detta? Kommer den som har en fet plånbok kunna köpa sig fri från otäcka förändringar eller kommer jordens naturkrafter att nå även dessa, förr eller senare?

Många dödsfall blir det säkert som kan härledas till vår mänskliga påverkan på klimatet, men någon undergång tror jag inte vi får se på många år än. Så vi kan väl släppa den skrämselpropagandan, utan att för den delen blunda och tro att ingenting kommer att hända.
Kanske är det helt enkelt mer skrämmande att ta in den komplicerade, utdragna och osnygga verkligheten än att spekulera i dramatiska undergångssagor.

Att vara 24

Har ni känt nån gång att man står och trampar i leran som en skygg häst fast man borde travat iväg ut på på banan för länge sen?
Det är lite så att vara 24 år. Jag säger att jag har en 25-årskris (har man kriser före eller efter att man fyllt en viss ålder?). Eller, glöm hästen, det är som att stå och luta på en tröskel utan att förmå sig att kliva ut ur huset. (Jag är svag för metaforer.)

Det är det här med Yrket. Det är det här med att välja. Det är det här med verkligheten, att saker är på riktigt. Jag har alltid haft svårt för verkligheten. Fantasivärldar har dugit gott för mig men nu är det som att jag måste kliva ur lustiga huset inom kort om jag ska ha nån värdighet kvar som människa.
Usch för verkligheten och vuxenlivet! Där ryms allt jag inte klarar av: räkningar, planeringar, ansvar, hushållsbestyr, social kompetens (utöver det mest basala), balansgångar, identitetsdefinitioner, koncentration och tålamod.
Jag brukar säga att jag är tio år yngre än jag är. 14 i så fall, och det känns inte helt avlägset. Inte som en vanlig 14-åring då kanske men ändå åt det hållet snarare än en vuxen som är i stånd att förlova sig, föda barn och ta huslån. Eller åtminstone börja studera på universitet och högskola.
Jag brukar säga att jag har en sjuklig beslutsångest. Vet inte vem jag ska vara, vad jag ska tycka, hur jag ska forma mitt liv. Mängder av potentiella yrken har jag nosat på utan att kunna eller våga fatta ett beslut och satsa.
Och nu brinner det i knutarna! På det där huset som jag står i. Ja, det var väl en bra metafor. Det är därför jag måste skutta ut snart. Eller, som att huset är på väg att lösas upp i molekyler eller till ett intet, ett luftslott som monteras ned bit för bit i ett allt mer rasande tempo.

Vad ska man säga? Lycka till. Må allt lösa sig till det bästa och ingenting gå fullständigt i kras. Helst. Om det går att undvika.