Frågorna hopar sig

Jag vet inte hur man blir den man är. Jag vet inte om man skapar sig själv, eller i alla fall inte i hur hög grad man gör det.
Jag är en medveten person. Jag misstänker att jag är betydligt mer medveten än de flesta, om mina egna och andras psykologiska processer. Kanske är det till och med därför jag ibland har tyckt att jag gråter krokodiltårar och ser mig själv utifrån, som att jag kan styra mina reaktioner.

Låt mig förtydliga:
Många talar om tänkandet. Kbt  - kognitiv beteendeterapi, dvs att påverka sitt eget beteende och tänkande i en positiv och konstruktiv riktning - är inne. Vissa menar att man kan tänka sig till saker och ting och uppnå högre standard i livet genom att föreställa sig hur man vill leva.
Det skrivs i tidningarna att hjärnan är plastisk - för varje gnällig tanke man tänker befäster man de griniga hjulspåren i hjärnan, och det går att träna sig mentalt till en lyckligare syn på livet om man vågar tänka i nya banor.

Genom tänkandet borde man kunna ändra hela sin identitet. Den som sitter i rullstol, sitter i rullstol. Men den vars handikapp och problem sitter inne i hjärnan, borde kunna träna sig till förbättring.
Det sägs att man kan träna upp sig, bearbeta sina problem.
Jag har lite svårt att definiera mina problem, de har en tendens att hopa sig i högar liksom prylar i allmänhet gör, så att man inte vet vad som är en serietidning, en räkning eller en reklambroschyr om man inte tar sig tid och ork att sortera och rensa. Jag slänger allt i högen där, kritik skjuter jag undan och ursäktar mig med att det är så himla mycket som ska ändras på och jobbas på, jag orkar inte just nu.

Nu har jag tappat bort mig...
Jo. Den här idén om att man kan jobba på sig ger mig lite komplex. Jag vet (som vanligt) inte var jag ska börja.
Men vad värre är: jag vet inte vem jag är.
Det kom lite plötsligt kanske, men vad jag menar är att den här idén om att allt är flytande och föränderligt gör att jag inte litar på någon del av mig. Allt är ju fejk! Om det går att ändra på så är det ju inte äkta. Då har jag valt. Och jag har i många fall valt det dåliga. Jag har valt att vara dum och fånig istället för samlad och vettig. Allt är ett val. Jag är kass på att välja, har jag sagt det?

Jag är helt knäpp, men jag borde kunna välja att inte vara det. Om jag bara visste vad som är sant. Hur många gånger har jag inte velat fråga någon.
Men... Nu infinner sig förstås frågan: befäster jag min egen knasighet genom att skriva det här? Tankarna ligger och gror, men om jag hade låtit bli att sätta dem på pränt hade jag kanske kunnat bekämpa dem? Kanske njuter jag av att framstå som konstigare än jag är. Kanske använder jag påståendet i den föregående meningen för att plåga mig själv.
Kanske har jag de här tankarna för att någon har sagt åt mig att jag är en person som har den här sortens tankar. Vad är verkligt och var är hönan och var är ägget och vem har rätt?

Jag skulle vilja att någon förklarade ett och annat för mig. Men vem? Vi förstår inte riktigt varandra, jag skulle behöva tala med Gud för att få rätsida på verkligheten.