... som är skriven av Amanda Svensson, 20 år och före detta Fridhems-elev (Fridhem = min skola). Med rötter i litteraturvärlden, och skrivarlinjen bakom sig, släppte hon förra året sin uppstudsiga debut och mottogs med öppna armar. Ja, säkert fanns det de som inte alls imponerades av den hetsiga och råa stilen, men resultatet av de googlingar jag gjort samt de jag pratat med, har alla höjt henne till skyarna.
Hey Dolly handlar om en ytterst envis och egocentrisk ung kvinna som skiter hårt i sociala regler och drömmer om ett glammigt knarkarliv i Las Vegas.
Jag är förvånad över att så många unga tjejer tycks känna igen sig i Dolly, för jag känner varken igen mig själv eller de unga människor/tjejer jag känner. Nå, delvis kanske, vi är ju som jag brukar säga alla en del av den ytliga, blasé generationen som slår in öppna dörrar och inte vet vad vi annars skulle göra. Men om Hey Dolly är en berättelse om vår generation så är det lite värre än jag trodde.
Jag blir aldrig särskilt förtjust i Dolly. Hon visar förvisso upp svaga och känsliga sidor också, mitt i sitt inferno av psyksjuka vänner och fyllor som går överstyr. Men jag får ingen kontakt med människan, hon känns inte mänsklig, och världen hon rör sig känns för teatralisk, dramatisk, skruvad, för att jag skall kunna slå mig till ro.
Jag, med min förnuftsfascistoida hjärna, kan inte köpa en sådan utflippad sak som att Dollys kompis Marvin har med sin katt, i ett koppel gjort av ett måttband, in på Falafelstället, och låter den kissa i en blomkruka. Det blir liksom bara för tokroligt coolt och verklighetsfrånvänt. Jag förstår att detta grepp är något Svensson använder sig av genom hela berättelsen; att skruva allt några varv till och få läsaren att tappa hakan. Men för min hjärna blir det för snurrigt vilket slutar med att det inte säger någonting, mer än att Amanda vill framställa sin Dolly som världsvan och iskall. Samt att få läsaren att skratta åt allt knasigt som händer, men jag köper inte det.
När jag läser vill jag känna igen mig, eller åtminstone premisserna, och så vill jag ha djup. Ingenting av det funkar riktigt i Hey Dolly. Förvisso dyker det med jämna mellanrum upp nåt slags eftertanke, där Dolly tillåts skruva ner några varv och fundera över sakernas tillstånd. Men strax därefter är karusellen igång igen, den mänskliga Dolly är som bortblåst och ersatt av nåt slags dekandent supermänniska som gör allting fel men aldrig tappar greppet eller tvivlar på sig själv.
Kanske har jag missförstått hela boken. Jag kanske har läst den helt fel och missat nåt fundamentalt, något mellan raderna. Men även om boken är lättläst, innehåller en del snygga formuleringar och stundtals bjuder på lite filosofiska färgklickar, förblir den för mig mest en beskrivning av nåt slags ickeverklighet, ett fantasifoster som skramlar högt men inte vågar visa sitt rätta jag. När Dolly dricker sig redlös, kräver ungdomsmottagningen på ett svar, är otrogen med en fd mobbare, är taskig mot sin vänner och svär som nån med tourettes, så är det inte för att hon är mänsklig och har brister, utan för att hon är så förbannat cool och modig och stark. Och ja, starka tjejer behövs, och jag unnar alla som älskar Dolly att finna styrka i hennes totala kompromisslöshet. Men för mig funkar det inte alls. Dolly och jag har inget att säga varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar