Ju mer man skämtar, desto svårare är det att bruka allvar.
Det är en teori jag har, och den grundar sig främst på min egen erfarenhet men även på iakttagelser av andra människor. Många gånger har jag förstått att folk tror att jag skämtar när jag menar något på riktigt, och jag kan inte själv alltid avgöra var gränsen går för vad jag säger med en skämtsam ton men menar något med, och vad som är raktigenom trams.
Jag tänker mig att det är därför många män (enligt vad jag har hört, läst och sett) har svårt att prata om svåra saker; känslor och sånt.
Det går förstås att skämta om det svåra, men risken är alltid att man tappar bort sig och inte vet vad man själv eller andra menar egentligen. I en vardaglig humor framgår det inte alltid vad skämtaren vill ha sagt och vad hen tycker och tänker bakom den glättiga ytan.
Jag upplever att humorn, gärna en rå och elak sådan, har en oerhörd stor plats i vår moderna värld. Tyvärr kan jag inte veta någonting om hur stor plats humorn tilläts ta i andra tider, men jag har en känsla av att den var mer marginaliserad förr. När Henrik Schyffert talade om "den ironiska generationen" begrep jag inte - det är ju min generation som borde inneha den titeln?
Kanske är det framförallt unga människor som tar till sig humorn, och jag har några teorier om varför:
Många unga människor, tänker jag mig ägnar sig åt ett humoristiskt vridande och vändande på verkligheten, som ett sätt att skapa distans till en hård värld och all den information som man bombarderas med och måste lära sig att ta ställning till och hantera.
I det identitetssökande som oftast pågår som mest intensivt i en människas unga år, kan det vara skönt att gömma sig bakom en schimär av ironi och oberördhet. Att ta till skämtandet för att få respekt och uppskattning, istället för att visa sårbarhet.
Många unga kollar förstås mycket på tv, och det är vanligt att följa eller titta sporadiskt på sitcoms där de skrattframkallande replikerna haglar ur käftarna på de smarta och roliga karaktärerna. Jag tror att dessa serier påverkar tittarna väldigt mycket (likaså filmer, böcker mm såklart); man vill vara som karaktärerna, för att genom klassisk idol-identifikation överta deras status och liv.
Åter till Männen. Humor kan tyckas könlöst, men det har alltid varit en typiskt manlig arena.
Så gott som alla människor tycker om att skämta och skratta, men det är framförallt män som levererar skämten. Jag kan inte direkt se någon biologisk orsak till detta utan skulle vilja påstå att det har med uppfostran att göra. Ett tydligt exempel är hur pojkar ständigt fått lära sig att känslor är omanligt, och som jag nämnde ovan så kan humor fungera som en skyddande image, en fasad som varken släpper in eller låter något sippra ut.
Det pratas ofta om att män har en hårdare jargong, medan kvinnor är mer öppna för att bruka allvar och tex. våga prata om känslor och tankar med varandra. Med denna förutsättning är det logiskt att det är killar som drar snuskiga vitsar i skolan och blir standuppare som vuxna, medan kvinnor ägnar sig åt att lyssna på varandra och tränas i social kommunikation.
Det är också logiskt att kvinnliga komiker kan dömas ut som grupp av vissa stengöda idioter för att "kvinnor kan inte vara roliga", parallellt med att män som avsäger sig det manliga spelet till förmån för en ärlig relation med sina känslor får skit för att de är omanliga bögfjollor.
Den manliga jargongen får, så vitt jag förstår, stryka på foten när det är en kvinna i närheten. Enligt den klassiska idén om den starke, osårbare mannen och den känslomässigt labila och oerhört sårbara kvinnan, vågar ingen fjärta eller tramsa när en tjej närmar sig. "Hon skulle inte förstå". Det sägs att kvinnor är mognare än män; jag säger att de lär sig att vara det för att det är så rollen är utformad. Vi lär oss våra roller utantill, och vet allt för väl hur det går för den som sjabbar bort sig på scen; publiken buar ut dem och de portas från vidare uppträdanden.
Samtidigt som vi tror att tjejer är humorbefriade och avskyr all form av trams, så tar vi för givet att killar alltid vill tramsa och är immuna mot elakheter. Blir en kille ledsen för att han upprepade gånger kallas "bögjävel" på skämt av kompisarna, så är det honom det är fel på och ingen annan. Han borde inte ha tagit åt sig. Han borde fatta skämt.
Tjejer behöver dock inte fatta skämt; de är i princip naturligt bortkopplade från den sortens tänkande. Känslorna står liksom i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar