lördag 17 juli 2010

Små barn

Klickade säkert tio gånger på "Nästa blogg"-knappen innan jag kom till en blogg som inte drevs av en mamma som bloggade om sina födslar eller små barn.
En lustig sak är hur alla föräldrar anser att just deras barn är så unika och underbara, samtidigt som de inte kan förmå sig att själva komma på ett namn på ungen. Alla småglin heter Kevin, Wilma, Noah, Alva, Elliot, Ebba, William, Agnes och Hugo. ALLA.
En annan, mindre lustig sak, är historien om alla barn som lämnades till änglamakerskor på 1780-talet, mest för att det var trendigt att göra så. Alla andra lämnade bort sina ungar. Varför inte göra likadant.

Jag kan inte sluta tänka på flockmentaliteten. Den har bitit sig fast sen flera år och gör mig mörk till sinnet. Vi är ju inte dumma i huvudet. Åtminstone vill vi inte tro det. Jag vill inte tro att människor är dumma i huvudet, men jag blir ständigt motbevisad. Jag vet inte vad jag ska tro.
Nå, det gäller väl att försöka se det vackra i tillvaron också. Men jag har en blick som ständigt söker mörker.
Nog om detta. Imorgon vill jag äta tacos.

3 kommentarer:

  1. Det mest fantastiska i det hela, det är ju ändå att varje (eller i varje fall dom flesta ..) förälder anser att just deras barn är Guds Gåva Till Mänskligheten.

    Min mamma var inte på det viset. Hon sa ofta att ..."ååå, jag älskar mina syskonbarn lika mycket som mina egna!" och "ååå, han/hon var så undebar, jag hade lätt kunna adoptera henne/honom .., det känns som mitt eget barn!"

    Ibland hade jag nog önskat att hon hade varit lite mer som andra mammor .-)

    Och det här med namnen .., ja, så har det ju alltid varit.

    Ringer en kund till affären och presenterar sig som Kerstin, Margareta, Ingrid .., så kan man anta att hon är född på 40-talet .., är det femtital .., då är det Annika och Maria och Elisabet ... osv.

    Allt går igen.

    Själv orkar jag inte lägga nån större möda på att dissekera orsakerna. Vi människor är väl inte mer unika än så, kanske?

    (Och mina egna barn .. Maria, Anna och Anders .., Sveriges vanligaste namn. Det säger nog mycket om mamman, det ..,-)

    SvaraRadera
  2. Hamnade här av slump och har nu läst igenom ett antal inlägg och måste berömma dig för dina ärliga, nyanserade och betänksamma texter. Känner igen mig mycket i det du skriver ang dina ambivalenta känslor inför att vara kvinna. Kommer definitivt fortsätta att titta in här igen!

    /L

    SvaraRadera
  3. Elisabet:
    Tja, egentligen är det väl inte så konstigt. jag har fastnat för det här med människors sociala tillhörighetsbeteenden, eller vad man skall kalla det. Fast jag borde nog hitta en annan hobby, man kan bli så cynisk. Det gäller att kunna se detaljerna, och inte bara helheten. Det har jag lärt mig. Livet är så mycket vackrare på nära håll.
    L: Tusen tack! Du är välkommen att titta in när du vill.

    SvaraRadera