söndag 10 april 2011

Besökarna (film)

Den mest sedda filmen i det här hushållets dvd-samling heter Besökarna, och det är en svensk skräckis från mitt födelseår, 1988. Den ligger alltid högst på listan över potentiella filmer att se en tråkig kväll då man inte orkar pallra sig bort till videoaffären. Det är nämligen en både kuslig och underhållande gammal kultrulle som allt för många människor har gått miste om.
Detta vill jag ändra på. Ni som inte har sett Besökarna måste helt enkelt göra det snarast.

Ni kanske tror att det är en kultkalkong, det vill säga en gammal film som är menad att vara seriös och kanske sedellärande men som idag framstår som så pinsamt dålig att det blir komiskt. Den sortens filmer, vars kassa manus och överdrivna specialeffekter fått nytt existensberättigande tack vare just sin underhållande uselhet, är inte alls ovanligt inom skräckisvärlden.
Så är det dock inte med den här filmen. Besökarna är en verkligt bra film som fortfarande håller, och när den är rolig så är det för att det är meningen att den ska vara rolig.

Låt mig då förklara för er varför denna film är värd att se om och om igen.
För det första har de för gemene man okända filmskaparbröderna Patrik och Joakim Ersgård valt att förlägga handlingen till ett stort hus ute i skogen. Och är det något som passar som ryslig stämingsskapande så är det ett hus. Ett gammalt hus, med okänd tidigare ägare, långt utanför civilisationen, flera våningar inklusive vind, ja, ni fattar. Spökhus är helt enkelt ett smart val när man ska skrämmas.
För det andra spelas de flesta rollerna av stora namn som står sig än idag. I centrum har vi Kjell Bergqvist och Lena Endre, och bara att se dessa nutidsfavoriter i trettioårsåldern är en anleding att kolla in Besökarna.
För det tredje växlar den här filmen på ett fascinerande sätt (fascinerande för att det faktiskt funkar) mellan stor komik och otäckt oförklarliga fenomen. Man kan med andra ord kissa på sig av både skratt och skräck. Jag anser att förväxlingsscenen med en spökjägare och en brevbärare är något av det roligaste som gjorts, samtidigt som den desperata kampen på liv och död i slutet av filmen är lika läskig varje gång jag ser den. För att inte tala om den korta sekvens där Lena Endres ansikte förvrids i ett omänskligt flin i mörkret.

Gillar man obehagliga filmer; skräck, rysare eller vad man ska kalla det, så bör man inte missa Besökarna. Självklart kan jag inte garantera en härdad tittare några nya kickar i denna relativt snälla film, men den bör absolut ses ändå. Något blod och våld är det inte tal om, här rör det sig om psykologisk skräck och övernaturliga inslag med demoner och ondska.
Gillar man roliga filmer så ska man se Besökarna, som består av mer eller mindre komiska detaljer och inslag i nästan alla scener utom de som är menade att vara riktigt läskiga.
Gillar man Kjell Bergqvist och Lena Endre så ska man såklart också se Besökarna. Bergqvist kunde även på den här tiden spela lättretlig och småbitter, och trots att jag brukar tröttna på skådisar som alltid spelar samma slags karaktär så tröttnar jag inte på Bergqvist, av någon anledning.
Gillar man svensk familjedrama, så... Tja, det här kan kanske inte klassas som familjedrama bara för att det förekommer en familj. Men visst får även de problematiska situationer som kan uppstå i en familj plats i den här mustiga rullen.

2 kommentarer:

  1. Vi som bor på landet kanske kan låna den någon gång framöver.
    Thomas

    SvaraRadera
  2. Visst får ni det. Kan inte lova att ni gillar den lika mycket som jag förstås, men klart ni ska se den :)

    SvaraRadera