måndag 15 augusti 2011

Breaking up with The Ark

Patrik och jag åker till Tyrolen för att se en av The Arks sista spelningar. Det är en heldagsfestival. Området är fantastiskt fint. De andra artisterna är en härlig blandning av alternativpop, stand up, barnvisor och cirkuskonster. The Ark avslutar inte kvällen, vilket kan ses som en symbolisk handling. Sist av allt spelar ett galet coverband med flera av Ark-medlemmarna, och gränsen mellan dansgolv och scen löses upp i en överlycklig, övertrött rock'n'roll-röra.
Här är min upplevelse av spelningen vi alla kom dit för:

Vi har oväntat bra platser. Bara några huvuden från scenen. Att vänta här är viktigare än att äta eller vila fötterna. Vi väntar i en knapp timme framme vid scenen. Sen börjar det.
Och det är heligt. Värme och kärlek. Kvällen då The Ark ska göra slut.

I tjugo år har de funnits. Det magiska året 2000 slog de igenom. Nu sätter de punkt - utropstecken - för karriären och låter projektet The Ark gå i förtidspension.
Det sägs att The Arks liveframträdanden är bäst i Sverige. Tidigare har jag alltid stått långt bak, sett dåligt, inte haft känslan. Ikväll förstår jag varför de är bäst. Flera av låtarna får en ny innebörd, en ny dimension i närheten och kontakten mellan publiken och bandet.

Fansen som står längst fram har armarna tatuerade (eller i mildare fall tröjan fullklottrad) med The Ark-citat. Ingen tvekar att sjunga med. Ingen tvekar att dansa eller gråta.
Det här är ingen begravning, säger Ola Salo innan bandet spelar "One Of Us Is Gonna Die Young".

Det finns ingen sorg på scenen. The Ark gör slut, går i pension, tar farväl eller vad man nu vill kalla det, men de gör det med ett jäkla ös. Med humor. Med löfte om evig kärlek. "Stay with me" blir magisk med sin nya innebörd.

Ola Salo växlar från vitt till svart, klädbytena avlöser varandra. Sist kommer dräkterna i guld. Det sparas inte på krutet när man heter The Ark. Inte något krut ska finnas kvar när apokalypsen är över.
"Calleth you, cometh I" är sista låten. Vi i publiken blir en änglakör som kan sjunga för evigt.
Konserten tar slut. Men festen fortsätter. Allt finns kvar så länge vi vill.

10 kommentarer:

  1. Åååå, Hilda .., vilken tillgång du har till Orden!

    SvaraRadera
  2. Tack tack, Elisabet! Det kanske blir journalistbanan för mig trots allt.

    SvaraRadera
  3. Innan jag gick in på länken trodde jag först att ni varit i Österrike...
    När jag läst klart känns det nästan som att jag var där, jag också.
    Fadern

    SvaraRadera
  4. Ja, nu förstod jag varför du tänkte så. Tyrolen... det är en folkpark utanför Alvesta. Femtiotalsinspirerad med dansbana och massa trevligt.
    Vad bra att du kände så, det var nog lite meningen med texten. Ville dela min upplevelse.

    SvaraRadera
  5. Har dom spelat i TJUGO jävla år!?

    SvaraRadera
  6. De har visst det - i alla fall vill jag minnas att det var så de sa från scenen. Däremot har de ju inte varit kända för allmänheten lika länge.

    SvaraRadera
  7. Loco! Kändes ju som typ för ett par år sen som man hörde talas om dom... nästan ^^

    SvaraRadera
  8. Ja, tiden går fort när man har slutat vara liten och börjat vara stor.

    SvaraRadera
  9. Din blogg skall jag fortsätta läsa, när jag inte har ångest, värk i käken eller måste lyssna på radio som en separat syssla i sig. Jävla bra blogg.

    SvaraRadera
  10. Trevligt, du är välkommen åter att läsa min blogg, ångest eller ej.

    SvaraRadera