Som många kanske har anat har jag och Plombisk haft ett lite svalt förhållande på sistone, och nu kan vi gå ut och bekräfta att vi har gjort slut.
Efter många om och men har jag börjat på en ny blogg. Den hittar ni här: gronmyra.blogspot.com!
Grönmyra handlar om mat och grejer och lite vardag och sånt där fast lite mer lättsamt. Och det blir fler foton den här gången. Titta gärna in!
// Dean
onsdag 13 februari 2013
onsdag 17 oktober 2012
Frågorna hopar sig
Jag vet inte hur man blir den man är. Jag vet inte om man skapar sig själv, eller i alla fall inte i hur hög grad man gör det.
Jag är en medveten person. Jag misstänker att jag är betydligt mer medveten än de flesta, om mina egna och andras psykologiska processer. Kanske är det till och med därför jag ibland har tyckt att jag gråter krokodiltårar och ser mig själv utifrån, som att jag kan styra mina reaktioner.
Låt mig förtydliga:
Många talar om tänkandet. Kbt - kognitiv beteendeterapi, dvs att påverka sitt eget beteende och tänkande i en positiv och konstruktiv riktning - är inne. Vissa menar att man kan tänka sig till saker och ting och uppnå högre standard i livet genom att föreställa sig hur man vill leva.
Det skrivs i tidningarna att hjärnan är plastisk - för varje gnällig tanke man tänker befäster man de griniga hjulspåren i hjärnan, och det går att träna sig mentalt till en lyckligare syn på livet om man vågar tänka i nya banor.
Genom tänkandet borde man kunna ändra hela sin identitet. Den som sitter i rullstol, sitter i rullstol. Men den vars handikapp och problem sitter inne i hjärnan, borde kunna träna sig till förbättring.
Det sägs att man kan träna upp sig, bearbeta sina problem.
Jag har lite svårt att definiera mina problem, de har en tendens att hopa sig i högar liksom prylar i allmänhet gör, så att man inte vet vad som är en serietidning, en räkning eller en reklambroschyr om man inte tar sig tid och ork att sortera och rensa. Jag slänger allt i högen där, kritik skjuter jag undan och ursäktar mig med att det är så himla mycket som ska ändras på och jobbas på, jag orkar inte just nu.
Nu har jag tappat bort mig...
Jo. Den här idén om att man kan jobba på sig ger mig lite komplex. Jag vet (som vanligt) inte var jag ska börja.
Men vad värre är: jag vet inte vem jag är.
Det kom lite plötsligt kanske, men vad jag menar är att den här idén om att allt är flytande och föränderligt gör att jag inte litar på någon del av mig. Allt är ju fejk! Om det går att ändra på så är det ju inte äkta. Då har jag valt. Och jag har i många fall valt det dåliga. Jag har valt att vara dum och fånig istället för samlad och vettig. Allt är ett val. Jag är kass på att välja, har jag sagt det?
Jag är helt knäpp, men jag borde kunna välja att inte vara det. Om jag bara visste vad som är sant. Hur många gånger har jag inte velat fråga någon.
Men... Nu infinner sig förstås frågan: befäster jag min egen knasighet genom att skriva det här? Tankarna ligger och gror, men om jag hade låtit bli att sätta dem på pränt hade jag kanske kunnat bekämpa dem? Kanske njuter jag av att framstå som konstigare än jag är. Kanske använder jag påståendet i den föregående meningen för att plåga mig själv.
Kanske har jag de här tankarna för att någon har sagt åt mig att jag är en person som har den här sortens tankar. Vad är verkligt och var är hönan och var är ägget och vem har rätt?
Jag skulle vilja att någon förklarade ett och annat för mig. Men vem? Vi förstår inte riktigt varandra, jag skulle behöva tala med Gud för att få rätsida på verkligheten.
Jag är en medveten person. Jag misstänker att jag är betydligt mer medveten än de flesta, om mina egna och andras psykologiska processer. Kanske är det till och med därför jag ibland har tyckt att jag gråter krokodiltårar och ser mig själv utifrån, som att jag kan styra mina reaktioner.
Låt mig förtydliga:
Många talar om tänkandet. Kbt - kognitiv beteendeterapi, dvs att påverka sitt eget beteende och tänkande i en positiv och konstruktiv riktning - är inne. Vissa menar att man kan tänka sig till saker och ting och uppnå högre standard i livet genom att föreställa sig hur man vill leva.
Det skrivs i tidningarna att hjärnan är plastisk - för varje gnällig tanke man tänker befäster man de griniga hjulspåren i hjärnan, och det går att träna sig mentalt till en lyckligare syn på livet om man vågar tänka i nya banor.
Genom tänkandet borde man kunna ändra hela sin identitet. Den som sitter i rullstol, sitter i rullstol. Men den vars handikapp och problem sitter inne i hjärnan, borde kunna träna sig till förbättring.
Det sägs att man kan träna upp sig, bearbeta sina problem.
Jag har lite svårt att definiera mina problem, de har en tendens att hopa sig i högar liksom prylar i allmänhet gör, så att man inte vet vad som är en serietidning, en räkning eller en reklambroschyr om man inte tar sig tid och ork att sortera och rensa. Jag slänger allt i högen där, kritik skjuter jag undan och ursäktar mig med att det är så himla mycket som ska ändras på och jobbas på, jag orkar inte just nu.
Nu har jag tappat bort mig...
Jo. Den här idén om att man kan jobba på sig ger mig lite komplex. Jag vet (som vanligt) inte var jag ska börja.
Men vad värre är: jag vet inte vem jag är.
Det kom lite plötsligt kanske, men vad jag menar är att den här idén om att allt är flytande och föränderligt gör att jag inte litar på någon del av mig. Allt är ju fejk! Om det går att ändra på så är det ju inte äkta. Då har jag valt. Och jag har i många fall valt det dåliga. Jag har valt att vara dum och fånig istället för samlad och vettig. Allt är ett val. Jag är kass på att välja, har jag sagt det?
Jag är helt knäpp, men jag borde kunna välja att inte vara det. Om jag bara visste vad som är sant. Hur många gånger har jag inte velat fråga någon.
Men... Nu infinner sig förstås frågan: befäster jag min egen knasighet genom att skriva det här? Tankarna ligger och gror, men om jag hade låtit bli att sätta dem på pränt hade jag kanske kunnat bekämpa dem? Kanske njuter jag av att framstå som konstigare än jag är. Kanske använder jag påståendet i den föregående meningen för att plåga mig själv.
Kanske har jag de här tankarna för att någon har sagt åt mig att jag är en person som har den här sortens tankar. Vad är verkligt och var är hönan och var är ägget och vem har rätt?
Jag skulle vilja att någon förklarade ett och annat för mig. Men vem? Vi förstår inte riktigt varandra, jag skulle behöva tala med Gud för att få rätsida på verkligheten.
tisdag 2 oktober 2012
Tintin i skottgluggen
Jag orkar inte alltid lägga mig i aktuella debatter på min blogg. Jag orkar ju inte ens skriva på min blogg så frekvent som en gång i veckan eller så. Och när jag skriver är jag alltså oftast varken aktuell eller särskilt konkret med mitt budskap. Jag är kanske mer av en filosof än en debattör.
Men nu har olika faktorer gjort att jag landat i en tanke jag vill dela med mig av här. En tanke som berör den aktuella (eller, kanske överspelade?) Tintin-debatten.
För min egen del började det med att jag hörde på radio att "Tintin i Kongo" skulle kastas ut från ett bibliotek i Stockholm. Jag blev mycket bekymrad och beklämd. Senare fick jag veta att boken i själva verket plockats bort från barnavdelningen men fanns kvar i flertalet exemplar inom biblioteket, vilket gjorde att saken kom i ett helt nytt ljus för mig. Jag tycker att det är en stor skillnad på att diskutera vilken sorts skildringar av världen som är lämpliga och mindre lämpliga att barn får tillgång till, eller att, som man säger, "cencurera" litteraturhistorien.
Jag tänker dock inte fördjupa mig i huruvida det vore rätt eller fel att flytta "Tintin i Kongo" från barnavdelningen här. Enligt media togs böckerna tillbaka till barnavdelningen illa kvickt efter kritik.
För några dagar sedan läste jag en krönika om det faktum att Tintin fått bära hundhuvudet för en rasism vi andra inte vill veta av: det går bra att peka ut en åttio år gammal serie som dum och dålig, mindre bra att ifrågasätta hur långt dagens samhälle har kommit i frågan.
I en tidning läser jag ordet "land" i samma mening som "Afrika". Afrika är inte ett land. Det är en världsdel, och detta är grundläggande lågstadiekunskap. Ändå uppstår detta missförstånd gång på gång.
I tv ser jag en trailer för ett naturprogram som handlar om Uganda. Ändå är det "i Afrika" programledaren är, och landet Uganda nämns i slutet, som i förbigående.
Kanske småsaker. Men ändå. Tänk att Afrika är så mytologiserat, så mystiskt, så okänt för oss i Norden.
Har vi verkligen en så mycket bättre och mer bildad syn på Afrika än Tintin uppvisade för åttio år sedan?
Jag vet ytterst lite om Afrika. Jag vet att det består av en väldig massa länder, men jag kan baske mig inte peka ut ett enda om någon visar mig en karta. Nå, det får ju stå för mig det.
Men hur är det med era kunskaper? Och hur är det med skildringen av Afrika i media?
I tv dyker det emellanåt upp svältande barn som man förväntas samla in pengar till. Bra grej säkert, men om det är det enda som visas upp, vad gör det med vår bild av dessa människor?
I "Mot alla odds" som visades på tv för ungefär ett halvår sedan tog sig en grupp människor från Viktoriafallen till Skelettkusten. Guiden var en vit kvinna. I ett avsnitt hälsade man på i en by där människorna var i princip nakna och på kvällen dansade man loss tillsammans.
Just i den byn ser kulturen förstås ut så och det vore fel att förvränga verkligheten, men jag menar att det inte direkt är ett undantag att det är den sortens afrikaner som underhåller oss i tv-soffan.
Som jag ser det finns det två mediala bilder av Afrika och dess invånare:
1. De svältande barnen med flugor i ögonen, de könsstympade, aidssmittade kvinnorna.
2. De livsbejakande, halvnakna naturfolken som aldrig hört talas om mobiltelefon eller utbrändhet.
Och vad gör den här ensidiga (nåja, tvåsidiga då) bild med vår syn på den en miljard människor som lever i världsdelen Afrika?
Den förstnämnda gruppen framstår som passiv och hjälplös, en hel kontinent av efterkomna människor som sittande i ökensanden väntar på att de storsinta vitingarna ska komma med utfyllnads-ris och UFF-kläder.
Den andra gruppen framstår helt enkel som, om än spännande, mindre utvecklad och mindre lärd än oss rediga människor som bor i storstäder och inte behöver använda pilbåge för att skaffa mat.
Säg mig att jag har fel. Säg mig att det finns mängder av lättillgängliga filmer, program och artiklar som fördjupar sig i de olika länderna och på allvar låter befolkningen komma till tals. Säg mig att det bara är jag som sov igenom geografi- och samhällslektionerna och att alla andra ser Afrika som en mångfacetterad och dynamisk kontinent.
Men om det inte är så. Om jag har rätt i mina farhågor om våra bristande insikter i Afrikas liv och kultur. Om vi vågar erkänna att bakom fina ord gömmer sig en generande okunnighet om sakernas tillstånd.
Hur kan vi då kritisera Tintin för att han på trettiotalet - känt som den mest rasistiska epoken i modern tid - ville uppfostra dumma negrer i Kongo, samtidigt som vi själva ser på hela Afrika som en samling underutbildade och underutvecklade främlingar i skriande behov av västvärldens överlägsna hjälp och bildning?
Men nu har olika faktorer gjort att jag landat i en tanke jag vill dela med mig av här. En tanke som berör den aktuella (eller, kanske överspelade?) Tintin-debatten.
För min egen del började det med att jag hörde på radio att "Tintin i Kongo" skulle kastas ut från ett bibliotek i Stockholm. Jag blev mycket bekymrad och beklämd. Senare fick jag veta att boken i själva verket plockats bort från barnavdelningen men fanns kvar i flertalet exemplar inom biblioteket, vilket gjorde att saken kom i ett helt nytt ljus för mig. Jag tycker att det är en stor skillnad på att diskutera vilken sorts skildringar av världen som är lämpliga och mindre lämpliga att barn får tillgång till, eller att, som man säger, "cencurera" litteraturhistorien.
Jag tänker dock inte fördjupa mig i huruvida det vore rätt eller fel att flytta "Tintin i Kongo" från barnavdelningen här. Enligt media togs böckerna tillbaka till barnavdelningen illa kvickt efter kritik.
För några dagar sedan läste jag en krönika om det faktum att Tintin fått bära hundhuvudet för en rasism vi andra inte vill veta av: det går bra att peka ut en åttio år gammal serie som dum och dålig, mindre bra att ifrågasätta hur långt dagens samhälle har kommit i frågan.
![]() |
| Tintin och negerslavarna. Men det var då det. |
I en tidning läser jag ordet "land" i samma mening som "Afrika". Afrika är inte ett land. Det är en världsdel, och detta är grundläggande lågstadiekunskap. Ändå uppstår detta missförstånd gång på gång.
I tv ser jag en trailer för ett naturprogram som handlar om Uganda. Ändå är det "i Afrika" programledaren är, och landet Uganda nämns i slutet, som i förbigående.
Kanske småsaker. Men ändå. Tänk att Afrika är så mytologiserat, så mystiskt, så okänt för oss i Norden.
Har vi verkligen en så mycket bättre och mer bildad syn på Afrika än Tintin uppvisade för åttio år sedan?
Jag vet ytterst lite om Afrika. Jag vet att det består av en väldig massa länder, men jag kan baske mig inte peka ut ett enda om någon visar mig en karta. Nå, det får ju stå för mig det.
Men hur är det med era kunskaper? Och hur är det med skildringen av Afrika i media?
I tv dyker det emellanåt upp svältande barn som man förväntas samla in pengar till. Bra grej säkert, men om det är det enda som visas upp, vad gör det med vår bild av dessa människor?
I "Mot alla odds" som visades på tv för ungefär ett halvår sedan tog sig en grupp människor från Viktoriafallen till Skelettkusten. Guiden var en vit kvinna. I ett avsnitt hälsade man på i en by där människorna var i princip nakna och på kvällen dansade man loss tillsammans.
Just i den byn ser kulturen förstås ut så och det vore fel att förvränga verkligheten, men jag menar att det inte direkt är ett undantag att det är den sortens afrikaner som underhåller oss i tv-soffan.
Som jag ser det finns det två mediala bilder av Afrika och dess invånare:
1. De svältande barnen med flugor i ögonen, de könsstympade, aidssmittade kvinnorna.
2. De livsbejakande, halvnakna naturfolken som aldrig hört talas om mobiltelefon eller utbrändhet.
Och vad gör den här ensidiga (nåja, tvåsidiga då) bild med vår syn på den en miljard människor som lever i världsdelen Afrika?
Den förstnämnda gruppen framstår som passiv och hjälplös, en hel kontinent av efterkomna människor som sittande i ökensanden väntar på att de storsinta vitingarna ska komma med utfyllnads-ris och UFF-kläder.
Den andra gruppen framstår helt enkel som, om än spännande, mindre utvecklad och mindre lärd än oss rediga människor som bor i storstäder och inte behöver använda pilbåge för att skaffa mat.
![]() |
| Nu är tiderna annorlunda. Mycket har hänt. Eller? |
Säg mig att jag har fel. Säg mig att det finns mängder av lättillgängliga filmer, program och artiklar som fördjupar sig i de olika länderna och på allvar låter befolkningen komma till tals. Säg mig att det bara är jag som sov igenom geografi- och samhällslektionerna och att alla andra ser Afrika som en mångfacetterad och dynamisk kontinent.
Men om det inte är så. Om jag har rätt i mina farhågor om våra bristande insikter i Afrikas liv och kultur. Om vi vågar erkänna att bakom fina ord gömmer sig en generande okunnighet om sakernas tillstånd.
Hur kan vi då kritisera Tintin för att han på trettiotalet - känt som den mest rasistiska epoken i modern tid - ville uppfostra dumma negrer i Kongo, samtidigt som vi själva ser på hela Afrika som en samling underutbildade och underutvecklade främlingar i skriande behov av västvärldens överlägsna hjälp och bildning?
torsdag 20 september 2012
En nyans av henne
Vad ska man tro om sexualiteten?
Jag vill tro att den är mixad. Det är den ju. Idag vet vi det. Vi har bögar och högar och lesbianer och polygamer och swingers och ingentingers.
Ändå finns det en majoritet och en tanke om en majoritet som räknas och går att räknas ut. Vi räknar ständigt på den. Vad vill kvinnor ha? frågar vi oss. Kvinnorna är alla en och samma person och det gäller att förstå hennes mysterium för att komma åt skatten.
Och vad vill män ha? Kvinnor. Det är enkelt.
Kvinnor är inte enkla. Kvinnor är svåra. Som det anstår ett revben.
Med sexboken "Femtio nyanser av honom" (som den heter på svenska) har den kvinnliga författaren E L James sålt så inihelsikke att det är rent otroligt att begripa. På väldigt kort tid dessutom. Vem är det som läser? Och hur ska man tolka bokens popularitet?
Om boken handlar om en dominant man och en undergiven kvinna är det förvånansvärt likt en random porrfilm. Här finns en kärlekshistoria också, men rollerna och spelet är sig likt. Vad vill hon?
Vad vill han - knulla.
Hon vill bli styrd. Ledsagad. Bestämd över. Slippa ta ansvaret och slippa vara den starka. Är det ovana? Eller en naturlig ofallenhet?
Boken är en fantasi. Författaren har själv sagt det.
I verkligheten är det mycket med det jordiska. Men i fantasin kan superman rädda världen och fixa orgasmer utan att man själv behöver anstränga sig. Det är värt smärtan för att slippa styra.
Därför fantasi.
Men röster höjs för att avslöja vad kvinnor vill ha. Detta är vad kvinnor vill ha. Rika män i kostym. Mystiska män med pondus.
Aldrig mer en velourman som stannar hemma med barnen. Hellre en öm smäll på käften.
Naturen har bestämt...
Men är det verklighet, eller fantasi? Och kommer fantasierna inifrån eller utifrån?
Författaren har själv sagt att det vore ett helvete att leva med mannen i boken. Det är ett påhitt, en dröm, något som inte håller för att överföras till verklighet.
Ändå... Fantasin jagar verkligheten, och verkligheten jagar fantasin.Vad kan vi ta med oss från boken till vår vardag? Finns det någonting alls värt att fästa sig vid?
Ständigt frågan om vad kvinnor vill ha. Ständigt filmer och böcker som ska svara på frågan, ständigt mystiska män. Ständigt fiktiva replikskiften där luften vibrerar mellan ett i hemlighet älskande par. Han för och hon följer. Hon trånar, men väntar, han styr.
Ständigt samma visa. Ständigt samma bild. Är detta våra innersta drömmar? Hennes drömmar? Vad är hans dröm? Knulla.
Hon vill bli tagen med storm. Hon vill släppa allt och falla.
Han vill knulla.
Hon läser en sexroman. Han ser en porrfilm.
Hon lär sig. Han lär sig. Vem började? Varför får vi aldrig se något nytt? Är det bevis i sig för att det bara finns en sorts kvinna och en sorts man? Den trånande och den knullande.
Jag abdikerar. Igen.
Jag vill tro att den är mixad. Det är den ju. Idag vet vi det. Vi har bögar och högar och lesbianer och polygamer och swingers och ingentingers.
Ändå finns det en majoritet och en tanke om en majoritet som räknas och går att räknas ut. Vi räknar ständigt på den. Vad vill kvinnor ha? frågar vi oss. Kvinnorna är alla en och samma person och det gäller att förstå hennes mysterium för att komma åt skatten.
Och vad vill män ha? Kvinnor. Det är enkelt.
Kvinnor är inte enkla. Kvinnor är svåra. Som det anstår ett revben.
Med sexboken "Femtio nyanser av honom" (som den heter på svenska) har den kvinnliga författaren E L James sålt så inihelsikke att det är rent otroligt att begripa. På väldigt kort tid dessutom. Vem är det som läser? Och hur ska man tolka bokens popularitet?
Om boken handlar om en dominant man och en undergiven kvinna är det förvånansvärt likt en random porrfilm. Här finns en kärlekshistoria också, men rollerna och spelet är sig likt. Vad vill hon?
Vad vill han - knulla.
Hon vill bli styrd. Ledsagad. Bestämd över. Slippa ta ansvaret och slippa vara den starka. Är det ovana? Eller en naturlig ofallenhet?
Boken är en fantasi. Författaren har själv sagt det.
I verkligheten är det mycket med det jordiska. Men i fantasin kan superman rädda världen och fixa orgasmer utan att man själv behöver anstränga sig. Det är värt smärtan för att slippa styra.
Därför fantasi.
Men röster höjs för att avslöja vad kvinnor vill ha. Detta är vad kvinnor vill ha. Rika män i kostym. Mystiska män med pondus.
Aldrig mer en velourman som stannar hemma med barnen. Hellre en öm smäll på käften.
Naturen har bestämt...
Men är det verklighet, eller fantasi? Och kommer fantasierna inifrån eller utifrån?
Författaren har själv sagt att det vore ett helvete att leva med mannen i boken. Det är ett påhitt, en dröm, något som inte håller för att överföras till verklighet.
Ändå... Fantasin jagar verkligheten, och verkligheten jagar fantasin.Vad kan vi ta med oss från boken till vår vardag? Finns det någonting alls värt att fästa sig vid?
Ständigt frågan om vad kvinnor vill ha. Ständigt filmer och böcker som ska svara på frågan, ständigt mystiska män. Ständigt fiktiva replikskiften där luften vibrerar mellan ett i hemlighet älskande par. Han för och hon följer. Hon trånar, men väntar, han styr.
Ständigt samma visa. Ständigt samma bild. Är detta våra innersta drömmar? Hennes drömmar? Vad är hans dröm? Knulla.
Hon vill bli tagen med storm. Hon vill släppa allt och falla.
Han vill knulla.
Hon läser en sexroman. Han ser en porrfilm.
Hon lär sig. Han lär sig. Vem började? Varför får vi aldrig se något nytt? Är det bevis i sig för att det bara finns en sorts kvinna och en sorts man? Den trånande och den knullande.
Jag abdikerar. Igen.
måndag 3 september 2012
Myten om den släta kvinnan
En klar majoritet av alla kvinnor rakar bort hår från kroppen.
Det som rakas är armhålor, ben och i viss mån könshår. De två förstnämnda områdena ska vara helt släta, i det tredje området varierar det mellan att man "trimmar" kanterna och att man även där tar bort rubbet.
Även ögonbryn och eventuella hår på haka, rygg, mage och så vidare bör plockas och hållas under uppsyn.
Huvudhår är däremot något som de allra flesta kvinnor väljer att ha kvar. Likaså hår som frodas på armarna går bra att behålla.
Det är förstås inte någon direkt logik som ligger bakom att man rakar sig och vilka områden man rakar.
Även om de som rakar sig gärna påstår att hår är "ohygieniskt" så är det ett argument som inte håller hela vägen. Hur mycket svett kan samlas i benhåret? Snygghetsaspekten blir också märklig när man betänker att en arm kan vara ganska grovt hårig den med, men ändå slipper undan samma dömande blick som benet - trots att den tidigare är synlig i betydligt fler situationer.
Nåväl, man får väl ändå helt och hållet respektera att många kan uppleva sig fräschare utan hår, och att en hel del kvinnor och män tycker att det är snyggt med släta, blanka kroppar utan små osymmetriska hårstrån som stör bilden.
Det är väl också bara att svälja att det som anses vara naturvidrigt och vansinnigt på en kvinna kan vara helt okej eller till och med sexigt på en man. Sådär och vice versa är det ju med många saker: klänningar, smink, muskler, smuts och kroppsstorlek. Vi har helt enkelt bestämt oss för att det ska vara skillnad. Eller om det är våra naturliga drifter, som vissa tycks inte bara anse utan också förespråka att man underkastar sig.
Nåväl. Det är upp till var och en att välja själv om man vill raka eller inte raka. Helt upp till var och en. Det är ett fritt land. Man får välja helt själv!
Vi lever i en tid där den fria viljan ses som fullkomligt närvarande och helt uppnådd. Allt som inte begränsas av lagen eller direkta hot om misshandel/mord som kommer från någon i ens direkta närhet och pågår dygnet runt, är fritt. I och med det blir vi helt blinda för normer och yttre påverkan och intalar både oss själva och andra att allt vi gör, allt andra gör, allt som händer, sker helt oberoende av hur omvärlden ser ut.
Frågan är hur lätt det är att välja själv när det bara finns ett val.
Jag har så gott som aldrig sett en kvinna på tv med hår. Jag har extremt sällan sett en kvinna på stan med håriga ben. Aldrig någonsin i en tidning.
Män har jag sett, med glest hår, grovt hår, mörkt hår, ljust hår, inget hår, rött hår, svart hår.
Men aldrig en kvinna.
Jag tror att väldigt många män inte vet om att kvinnor också har håriga ben och armhålor eftersom det aldrig syns, och jag tror att det till och med finns tjejer som tror att de är ensamma om att ha jättemycket hår på kroppen eftersom alla andra tycks vara befriade från det. Det får inte synas.
Vi odlar en myt om att kvinnor inte har hår.
Att raka eller inte raka är inte om ett val vilket som helst. Det handlar inte om att man kan tycka att det är fint eller fult med tatueringar, bekvämt eller sunkigt med mysbyxor, sexigt eller löjligt med string. Det finns inte några som tycker si och några som tycker så, det finns bara ett absolut socialt förbud mot att ens tänka tanken.
Möjligheten för kvinnor att inte raka sig på kroppen är fullkomligt tillintetgjord genom att ingen någonstans vågar yppa eller visa på att den finns. Den FÅR inte finnas.
Var man än letar, oavsett samhällsklass, subkultur, yrkesgrupp, kommer man att hitta slätrakade kvinnoben och hårlösa armhålor.
Men okej, det är ett val. Möjligtvis en oskriven regel.
Så gott som varje kvinna världen över har valt att göra som alla andra och raka sig. För att det är snyggare så. Fräschare. Och för att man vet hur det går för de som låter bli:
Äckel! Fy fan... Jävla lebb. Eeeew! Gud vad ofräscht. Kolla henne! Ingen kille kommer vilja ta i dig med tång. Måste man bli EXTREM bara för att man är feminist? Men uuh. Hahaha! Jävla apa. Fan vad fult. Är du man eller? Jag skulle hellre gå i celibat än ligga med en hårig tjej. Kolla in King Kong! Hört talas om rakhyvlar?
Nej, jag tror inte att vi innerst inne tycker att det är så in i helvete fult och ohygieniskt med hår att vi som av en naturlig instinkt tvingas påtala för hårbäraren vilken genomäcklig person hon är.
I synnerhet tror jag inte på att vi måste kräkas när en kvinna har fräckheten att visa sina lurviga men lugnt kan tugga vidare när en hårig man går i shorts.
Vad jag däremot tror ligger i den mänskliga naturen är att bli rädd när man möter något som är främmande och inte stämmer in i ens världsbild. I tidernas gryning var det ett vettigt drag att förlita sig på det välkända och förhålla sig skeptisk till det nya (även om modet att våga prova samtidigt var det som fick oss att utvecklas). Idag är den egenskapen så gott som helt och håller meningslös och rentav skadlig.
Det kan alltså sägas vara av ren rädsla som vi väljer bort håret - rädsla för att inte passa in, att vara den som står för det annorlunda, rädsla att möta någon som är annorlunda, rädsla över att inte förstå när man invaggats i tron att alla kvinnor är släta och blanka och det plötsligt dyker upp ett hårmonster som krossar ens världsuppfattning.
Rädsla föder hat. Och när det gäller håriga kvinnor så finns det gott om hat! Bra mycket mer hat än vad som kan ursäktas med att man har olika syn på vad som är fint eller fult.
Genom att det inte ses som ett seriöst alternativ att ens periodvis låta håret vara om man vill betraktas som en normal och respektabel människa, lever myten om den hårlösa kvinnan vidare. I denna starka norm återföds hatet varje gång någon vågar sticka ut.
Det är så mycket mer än ett enkelt val eller en smaksak.
Det som rakas är armhålor, ben och i viss mån könshår. De två förstnämnda områdena ska vara helt släta, i det tredje området varierar det mellan att man "trimmar" kanterna och att man även där tar bort rubbet.
Även ögonbryn och eventuella hår på haka, rygg, mage och så vidare bör plockas och hållas under uppsyn.
Huvudhår är däremot något som de allra flesta kvinnor väljer att ha kvar. Likaså hår som frodas på armarna går bra att behålla.
Det är förstås inte någon direkt logik som ligger bakom att man rakar sig och vilka områden man rakar.
Även om de som rakar sig gärna påstår att hår är "ohygieniskt" så är det ett argument som inte håller hela vägen. Hur mycket svett kan samlas i benhåret? Snygghetsaspekten blir också märklig när man betänker att en arm kan vara ganska grovt hårig den med, men ändå slipper undan samma dömande blick som benet - trots att den tidigare är synlig i betydligt fler situationer.
Nåväl, man får väl ändå helt och hållet respektera att många kan uppleva sig fräschare utan hår, och att en hel del kvinnor och män tycker att det är snyggt med släta, blanka kroppar utan små osymmetriska hårstrån som stör bilden.
Det är väl också bara att svälja att det som anses vara naturvidrigt och vansinnigt på en kvinna kan vara helt okej eller till och med sexigt på en man. Sådär och vice versa är det ju med många saker: klänningar, smink, muskler, smuts och kroppsstorlek. Vi har helt enkelt bestämt oss för att det ska vara skillnad. Eller om det är våra naturliga drifter, som vissa tycks inte bara anse utan också förespråka att man underkastar sig.
Nåväl. Det är upp till var och en att välja själv om man vill raka eller inte raka. Helt upp till var och en. Det är ett fritt land. Man får välja helt själv!
Vi lever i en tid där den fria viljan ses som fullkomligt närvarande och helt uppnådd. Allt som inte begränsas av lagen eller direkta hot om misshandel/mord som kommer från någon i ens direkta närhet och pågår dygnet runt, är fritt. I och med det blir vi helt blinda för normer och yttre påverkan och intalar både oss själva och andra att allt vi gör, allt andra gör, allt som händer, sker helt oberoende av hur omvärlden ser ut.
Frågan är hur lätt det är att välja själv när det bara finns ett val.
Jag har så gott som aldrig sett en kvinna på tv med hår. Jag har extremt sällan sett en kvinna på stan med håriga ben. Aldrig någonsin i en tidning.
Män har jag sett, med glest hår, grovt hår, mörkt hår, ljust hår, inget hår, rött hår, svart hår.
Men aldrig en kvinna.
Jag tror att väldigt många män inte vet om att kvinnor också har håriga ben och armhålor eftersom det aldrig syns, och jag tror att det till och med finns tjejer som tror att de är ensamma om att ha jättemycket hår på kroppen eftersom alla andra tycks vara befriade från det. Det får inte synas.
Vi odlar en myt om att kvinnor inte har hår.
Att raka eller inte raka är inte om ett val vilket som helst. Det handlar inte om att man kan tycka att det är fint eller fult med tatueringar, bekvämt eller sunkigt med mysbyxor, sexigt eller löjligt med string. Det finns inte några som tycker si och några som tycker så, det finns bara ett absolut socialt förbud mot att ens tänka tanken.
Möjligheten för kvinnor att inte raka sig på kroppen är fullkomligt tillintetgjord genom att ingen någonstans vågar yppa eller visa på att den finns. Den FÅR inte finnas.
Var man än letar, oavsett samhällsklass, subkultur, yrkesgrupp, kommer man att hitta slätrakade kvinnoben och hårlösa armhålor.
Men okej, det är ett val. Möjligtvis en oskriven regel.
Så gott som varje kvinna världen över har valt att göra som alla andra och raka sig. För att det är snyggare så. Fräschare. Och för att man vet hur det går för de som låter bli:
Äckel! Fy fan... Jävla lebb. Eeeew! Gud vad ofräscht. Kolla henne! Ingen kille kommer vilja ta i dig med tång. Måste man bli EXTREM bara för att man är feminist? Men uuh. Hahaha! Jävla apa. Fan vad fult. Är du man eller? Jag skulle hellre gå i celibat än ligga med en hårig tjej. Kolla in King Kong! Hört talas om rakhyvlar?
Nej, jag tror inte att vi innerst inne tycker att det är så in i helvete fult och ohygieniskt med hår att vi som av en naturlig instinkt tvingas påtala för hårbäraren vilken genomäcklig person hon är.
I synnerhet tror jag inte på att vi måste kräkas när en kvinna har fräckheten att visa sina lurviga men lugnt kan tugga vidare när en hårig man går i shorts.
Vad jag däremot tror ligger i den mänskliga naturen är att bli rädd när man möter något som är främmande och inte stämmer in i ens världsbild. I tidernas gryning var det ett vettigt drag att förlita sig på det välkända och förhålla sig skeptisk till det nya (även om modet att våga prova samtidigt var det som fick oss att utvecklas). Idag är den egenskapen så gott som helt och håller meningslös och rentav skadlig.
Det kan alltså sägas vara av ren rädsla som vi väljer bort håret - rädsla för att inte passa in, att vara den som står för det annorlunda, rädsla att möta någon som är annorlunda, rädsla över att inte förstå när man invaggats i tron att alla kvinnor är släta och blanka och det plötsligt dyker upp ett hårmonster som krossar ens världsuppfattning.
Rädsla föder hat. Och när det gäller håriga kvinnor så finns det gott om hat! Bra mycket mer hat än vad som kan ursäktas med att man har olika syn på vad som är fint eller fult.
Genom att det inte ses som ett seriöst alternativ att ens periodvis låta håret vara om man vill betraktas som en normal och respektabel människa, lever myten om den hårlösa kvinnan vidare. I denna starka norm återföds hatet varje gång någon vågar sticka ut.
Det är så mycket mer än ett enkelt val eller en smaksak.
Undergången är inte nära
När det talas om problemen med de ökade klimatförändringarna är det lätt att fastna i en katastrofretorik. Istället för att med väl underbyggd fakta undervisa om vad som troligtvis är på väg att förändras i olika delar av världen landar man i en tveksam överenskommelse om att Slutet är nära.
Även de som aktivt och på många plan strävar efter ett förnuftigt hushållande med resurserna hemfaller gärna åt hotet om en slutgiltig katastrof och undergång.
Talesätt som det om den vite mannens ödesdigra insikt om att pengar inte går att äta må vara träffande och tänkvärda, men de riskerar att bli tomma klyschor som dessutom kopplar ihop debatten om klimathotet med knasreligiösa foliehattars långsökta domedagsuträkningar.
När jag för några år sedan föreläste för gymnasieungdomar om klimatproblemen - som då var så aktuella att kvällstidningarna dagligen kissade på sig av glädje över hur många svarta katastrofrubriker de kunde skita fram i frågan - talade vi om hur förändringarna skulle kunna påverka både fattiga länder i fjärran och oss här uppe i Norden.
Många av åhörarna kopplade ihop ökad växthuseffekt med en direkt värmehöjning som skulle kunna ge oss frusna nordbor tropiska sommarböljor. Vi som föreläste var då noga med att påpeka att vädret och klimatet inte riktigt fungerar på det sättet: varmare klimat leder till mer regn och nya, främmande arter i vår flora och fauna, inte minst skadedjur och smittobärare.
En annan fundering som ofta dök upp var den om den minskade mängden snö om vintern. Jag tar sådana uttalanden med en stor nypa salt då jag är bekant med svenskarnas stora förkärlek för att klaga över vädret i alla lägen. Men faktum är ju att en eventuell minskning av mängden snö är lätt att bevisa tack vare mätningar och beräkningar på temperaturer i olika områden genom åren.
Visst kan det ligga något i saken. Men brist på snö i framtiden smäller kanske inte lika högt som dödsdomar över hela mänskligheten.
Alla kommer vi att påverkas av klimatförändringarna.
Frågan är hur.
Det finns ingen magisk gräns där jorden inte pallar mer och pyser ihop som en punkterad fotboll. Jag tror inte heller att mänskligheten kommer att dö ut inom de närmsta hundra eller ens tusen åren bara för att klimatet förändras. Vi är en livskraftig art som kan skydda oss ifrån naturen genom ständigt nya uppfinningar och idéer. Men visst kommer våra liv att förändras.
Framförallt är jag rädd att de som har färre resurser kommer att drabbas hårdare, precis som det alltid har varit. Redan idag betalar de fattigaste människorna de högsta räkningarna för utsläpp och föroreningar i naturen. Den som har pengar kan alltid flytta till en annan plats när vattnet blivit för giftigt för att dricka medan den som lever av till exempel odling måste stanna kvar med allt knappare resurser och allt sämre hälsa.
Stormar och oväder som misstänks ha klimatförändringar i ryggen drabbar ironiskt nog mestadels de som är som mest skyddslösa.
Men även vi i Sverige och andra relativt skyddade länder kan alltså vänta oss förändringar till det sämre. Redan har arter från andra sidan jorden sökt sig till våra breddgrader och kan komma att påverka hela vårt ekosystem.
Men vem kommer att lida av detta? Kommer den som har en fet plånbok kunna köpa sig fri från otäcka förändringar eller kommer jordens naturkrafter att nå även dessa, förr eller senare?
Många dödsfall blir det säkert som kan härledas till vår mänskliga påverkan på klimatet, men någon undergång tror jag inte vi får se på många år än. Så vi kan väl släppa den skrämselpropagandan, utan att för den delen blunda och tro att ingenting kommer att hända.
Kanske är det helt enkelt mer skrämmande att ta in den komplicerade, utdragna och osnygga verkligheten än att spekulera i dramatiska undergångssagor.
Även de som aktivt och på många plan strävar efter ett förnuftigt hushållande med resurserna hemfaller gärna åt hotet om en slutgiltig katastrof och undergång.
Talesätt som det om den vite mannens ödesdigra insikt om att pengar inte går att äta må vara träffande och tänkvärda, men de riskerar att bli tomma klyschor som dessutom kopplar ihop debatten om klimathotet med knasreligiösa foliehattars långsökta domedagsuträkningar.
![]() |
| Plötsligt är katastrofen här! Eller? |
Många av åhörarna kopplade ihop ökad växthuseffekt med en direkt värmehöjning som skulle kunna ge oss frusna nordbor tropiska sommarböljor. Vi som föreläste var då noga med att påpeka att vädret och klimatet inte riktigt fungerar på det sättet: varmare klimat leder till mer regn och nya, främmande arter i vår flora och fauna, inte minst skadedjur och smittobärare.
En annan fundering som ofta dök upp var den om den minskade mängden snö om vintern. Jag tar sådana uttalanden med en stor nypa salt då jag är bekant med svenskarnas stora förkärlek för att klaga över vädret i alla lägen. Men faktum är ju att en eventuell minskning av mängden snö är lätt att bevisa tack vare mätningar och beräkningar på temperaturer i olika områden genom åren.
Visst kan det ligga något i saken. Men brist på snö i framtiden smäller kanske inte lika högt som dödsdomar över hela mänskligheten.
![]() |
| Vem drabbas av klimatförändringar? |
Frågan är hur.
Det finns ingen magisk gräns där jorden inte pallar mer och pyser ihop som en punkterad fotboll. Jag tror inte heller att mänskligheten kommer att dö ut inom de närmsta hundra eller ens tusen åren bara för att klimatet förändras. Vi är en livskraftig art som kan skydda oss ifrån naturen genom ständigt nya uppfinningar och idéer. Men visst kommer våra liv att förändras.
Framförallt är jag rädd att de som har färre resurser kommer att drabbas hårdare, precis som det alltid har varit. Redan idag betalar de fattigaste människorna de högsta räkningarna för utsläpp och föroreningar i naturen. Den som har pengar kan alltid flytta till en annan plats när vattnet blivit för giftigt för att dricka medan den som lever av till exempel odling måste stanna kvar med allt knappare resurser och allt sämre hälsa.
Stormar och oväder som misstänks ha klimatförändringar i ryggen drabbar ironiskt nog mestadels de som är som mest skyddslösa.
Men även vi i Sverige och andra relativt skyddade länder kan alltså vänta oss förändringar till det sämre. Redan har arter från andra sidan jorden sökt sig till våra breddgrader och kan komma att påverka hela vårt ekosystem.
Men vem kommer att lida av detta? Kommer den som har en fet plånbok kunna köpa sig fri från otäcka förändringar eller kommer jordens naturkrafter att nå även dessa, förr eller senare?
Många dödsfall blir det säkert som kan härledas till vår mänskliga påverkan på klimatet, men någon undergång tror jag inte vi får se på många år än. Så vi kan väl släppa den skrämselpropagandan, utan att för den delen blunda och tro att ingenting kommer att hända.
Kanske är det helt enkelt mer skrämmande att ta in den komplicerade, utdragna och osnygga verkligheten än att spekulera i dramatiska undergångssagor.
fredag 31 augusti 2012
Att vara 24
Har ni känt nån gång att man står och trampar i leran som en skygg häst fast man borde travat iväg ut på på banan för länge sen?
Det är lite så att vara 24 år. Jag säger att jag har en 25-årskris (har man kriser före eller efter att man fyllt en viss ålder?). Eller, glöm hästen, det är som att stå och luta på en tröskel utan att förmå sig att kliva ut ur huset. (Jag är svag för metaforer.)
Det är det här med Yrket. Det är det här med att välja. Det är det här med verkligheten, att saker är på riktigt. Jag har alltid haft svårt för verkligheten. Fantasivärldar har dugit gott för mig men nu är det som att jag måste kliva ur lustiga huset inom kort om jag ska ha nån värdighet kvar som människa.
Usch för verkligheten och vuxenlivet! Där ryms allt jag inte klarar av: räkningar, planeringar, ansvar, hushållsbestyr, social kompetens (utöver det mest basala), balansgångar, identitetsdefinitioner, koncentration och tålamod.
Jag brukar säga att jag är tio år yngre än jag är. 14 i så fall, och det känns inte helt avlägset. Inte som en vanlig 14-åring då kanske men ändå åt det hållet snarare än en vuxen som är i stånd att förlova sig, föda barn och ta huslån. Eller åtminstone börja studera på universitet och högskola.
Jag brukar säga att jag har en sjuklig beslutsångest. Vet inte vem jag ska vara, vad jag ska tycka, hur jag ska forma mitt liv. Mängder av potentiella yrken har jag nosat på utan att kunna eller våga fatta ett beslut och satsa.
Och nu brinner det i knutarna! På det där huset som jag står i. Ja, det var väl en bra metafor. Det är därför jag måste skutta ut snart. Eller, som att huset är på väg att lösas upp i molekyler eller till ett intet, ett luftslott som monteras ned bit för bit i ett allt mer rasande tempo.
Vad ska man säga? Lycka till. Må allt lösa sig till det bästa och ingenting gå fullständigt i kras. Helst. Om det går att undvika.
Det är lite så att vara 24 år. Jag säger att jag har en 25-årskris (har man kriser före eller efter att man fyllt en viss ålder?). Eller, glöm hästen, det är som att stå och luta på en tröskel utan att förmå sig att kliva ut ur huset. (Jag är svag för metaforer.)
Det är det här med Yrket. Det är det här med att välja. Det är det här med verkligheten, att saker är på riktigt. Jag har alltid haft svårt för verkligheten. Fantasivärldar har dugit gott för mig men nu är det som att jag måste kliva ur lustiga huset inom kort om jag ska ha nån värdighet kvar som människa.
Usch för verkligheten och vuxenlivet! Där ryms allt jag inte klarar av: räkningar, planeringar, ansvar, hushållsbestyr, social kompetens (utöver det mest basala), balansgångar, identitetsdefinitioner, koncentration och tålamod.
Jag brukar säga att jag är tio år yngre än jag är. 14 i så fall, och det känns inte helt avlägset. Inte som en vanlig 14-åring då kanske men ändå åt det hållet snarare än en vuxen som är i stånd att förlova sig, föda barn och ta huslån. Eller åtminstone börja studera på universitet och högskola.
Jag brukar säga att jag har en sjuklig beslutsångest. Vet inte vem jag ska vara, vad jag ska tycka, hur jag ska forma mitt liv. Mängder av potentiella yrken har jag nosat på utan att kunna eller våga fatta ett beslut och satsa.
Och nu brinner det i knutarna! På det där huset som jag står i. Ja, det var väl en bra metafor. Det är därför jag måste skutta ut snart. Eller, som att huset är på väg att lösas upp i molekyler eller till ett intet, ett luftslott som monteras ned bit för bit i ett allt mer rasande tempo.
Vad ska man säga? Lycka till. Må allt lösa sig till det bästa och ingenting gå fullständigt i kras. Helst. Om det går att undvika.
fredag 17 augusti 2012
måndag 13 augusti 2012
Life according to a gnällspik
"Tänk om du tog all den tid du ägnar åt att gnälla på saker du inte åstadkommit, och la den på att åstadkomma dessa saker istället", brukar folk säga. Så jävla intelligent. Man bara "Hej Einstein, var har du varit hela mitt liv?"
Och så sätter man igång. Drar ut en bok ur bokhyllan och slår upp en sida. Sätter sig tillrätta i fåtöljen. Läser samma mening tre gånger. Reser sig upp igen, lite rastlöst, börjar leta efter gymnastikskorna. Snör på sig dem, tittar ut genom fönstret och konstaterar att det regnar. Fortsätter ut i köket, med skorna på, för att leta efter kakor. Alla vet att man blir piggare av en liten sockerkick. Man hittar ett halvruttet äpple. Skär loss några bitar som ser fina ut, stoppar dem i munnen. Man sätter sig med sin bok igen. Läser några sidor, slår igen boken och frågar sig själv vad man nyss läste. Minns ingenting. Man tittar ut och ser att regnet har avtagit. Kanske en promenad, tänker man. Men nej, det finns så mycket kvar att göra inomhus. Man återvänder till köket, sticker äcklat ner en hand i diskhon och får upp ett använt glas med lite potatisskal i. Man slänger skalet i soptunnan. Kollar i den andra vasken, som är full med skal. Man tänker "Ja, fast nej, kanske senare". Sen kikar man in i sovrummet. Ser att golvet behöver dammsugas. Man tänker "Nu var det ett tag sedan jag kollade mejlen". Man kollar mejlen. Sen googlar man på något man precis kom på, en intressant film man sett, en låt som fastnat i huvudet, eller något som har med politik att göra. Man slöläser men orkar inte stanna på en sida för att läsa klart vad det står. I synnerhet inte om det står på engelska.
Dagen går mot sitt slut. Man känner sig rastlös. Man påminner sig om att man inte är något offer utan har total makt över sitt eget liv och vad man gör med det. Slutligen går man käckt in på Ams.se och läser om företag som söker "engagerade säljare" eller "duktiga studenter som brinner för att sälja", och så är den dagen förstörd.
Man ser sig om i köket och försöker komma på vad man ska göra till kvällsmat. Det finns inte så mycket, så man går och handlar och man köper lite tröstkakor. De är inte så kul att äta, man gör det mest bara av gammal vana.
Man tittar ut i mörkret och kan konstatera att ännu en dag har gått. Och man lade tiden varken på att gnälla eller åstadkomma något. Totalt bortkastad tid.
Nästa gång ska jag lägga tiden på att gnälla istället, tänker man.
Och så sätter man igång. Drar ut en bok ur bokhyllan och slår upp en sida. Sätter sig tillrätta i fåtöljen. Läser samma mening tre gånger. Reser sig upp igen, lite rastlöst, börjar leta efter gymnastikskorna. Snör på sig dem, tittar ut genom fönstret och konstaterar att det regnar. Fortsätter ut i köket, med skorna på, för att leta efter kakor. Alla vet att man blir piggare av en liten sockerkick. Man hittar ett halvruttet äpple. Skär loss några bitar som ser fina ut, stoppar dem i munnen. Man sätter sig med sin bok igen. Läser några sidor, slår igen boken och frågar sig själv vad man nyss läste. Minns ingenting. Man tittar ut och ser att regnet har avtagit. Kanske en promenad, tänker man. Men nej, det finns så mycket kvar att göra inomhus. Man återvänder till köket, sticker äcklat ner en hand i diskhon och får upp ett använt glas med lite potatisskal i. Man slänger skalet i soptunnan. Kollar i den andra vasken, som är full med skal. Man tänker "Ja, fast nej, kanske senare". Sen kikar man in i sovrummet. Ser att golvet behöver dammsugas. Man tänker "Nu var det ett tag sedan jag kollade mejlen". Man kollar mejlen. Sen googlar man på något man precis kom på, en intressant film man sett, en låt som fastnat i huvudet, eller något som har med politik att göra. Man slöläser men orkar inte stanna på en sida för att läsa klart vad det står. I synnerhet inte om det står på engelska.
Dagen går mot sitt slut. Man känner sig rastlös. Man påminner sig om att man inte är något offer utan har total makt över sitt eget liv och vad man gör med det. Slutligen går man käckt in på Ams.se och läser om företag som söker "engagerade säljare" eller "duktiga studenter som brinner för att sälja", och så är den dagen förstörd.
Man ser sig om i köket och försöker komma på vad man ska göra till kvällsmat. Det finns inte så mycket, så man går och handlar och man köper lite tröstkakor. De är inte så kul att äta, man gör det mest bara av gammal vana.
Man tittar ut i mörkret och kan konstatera att ännu en dag har gått. Och man lade tiden varken på att gnälla eller åstadkomma något. Totalt bortkastad tid.
Nästa gång ska jag lägga tiden på att gnälla istället, tänker man.
söndag 12 augusti 2012
Den vuxne och världen
Något som i grunden är positivt kan märkligt nog vändas till något negativt.
Det vet jag. Jag har fått beröm. Kanske är faktorerna många fler men resultatet är prestationsångest.
Ja, jag har ju talat om det förut och ska inte uppehålla mig i detta.
Men så har jag även alltid varit populär. Må det låta som skryt eller något, jag tänker inte skylla ifrån mig - tolka det som skryt om ni vill.
Med populär menar jag inte att jag umgicks med de tuffaste i skolan och stod högst på kärlekslistorna, verkligen inte, allt annat än det. Men, jag hade lätt att smita undan hat och förakt, jag hamnade aldrig i den utsatta positionen, jag omsvärmades av snälla människor som såg någon form av vän i mig. Och så har det fortsatt, de många tjusas av mig medan ett fåtal försöker stöta ut mig -något som misslyckas tack vare de mångas förenade skydd.
Jag borde alltså vara nöjd och stark och stolt i mig själv. Inte tvivla.
Men jag vet samtidigt att jag inte är som man ska. Det är fel i huvudet. Ja, förlåt att jag säger det, de flesta försöker tysta ner och släta över. Men det är fel, det ser väl jag det.
Vi kan dra konkreta exempel: Jag har hemskt dåligt minne. Jag är ofta frånvarande och "inne i min egen värld". Jag begriper mig inte på räkningar. Jag har inget tålamod och jag är lat. Jag ser knasig ut.
Det är så lätt att säga att alla duger som de är och man ska vara sig själv. Det säger de som bär en lagom modern top, prydligt guldhalsband och några lätta drag av mascara. Det säger samma människor som aldrig skulle drömma om att säga något sådant till mördare Breivik. Var dig själv, mördare Breivik! Gå din egen väg!
Ni människor svänger er med plattityder och ni saknar konsekvent tänkande. Men det är också vad som får er att fungera. Att ni inte tänker allt för långt.
Jag borde i alla fall kunna betala räkningar. Det är vad man kan kräva av någon som snart fyller 25. Det vet jag. Det är tydligt och konkret.
Men resten? Ska man vara sig själv om man är till besvär för sig själv?
Hur blir man någon annan?
Jo, nu vet jag att ni säger att man ska inte raggla i gamla spår och uppfylla sin egen profetia. Istället ska man lura i sig att man är någon man inte är så att man kan bli den fulländade människa man vill vara.
Men jag vet inte riktigt vem jag vill vara och framförallt inte vem jag borde vara.
Jag vet inte hur långt jag ska gå för att bli godkänd. Jag vet inte vem som ska godkänna mig.Vem borde jag vara? Äckligt glad? Jag vill vara jag men det fungerar inte på den här planeten. Jag kan inte säga hur eller varför, jag bara känner det. Det är saker som inte är bra. Man måste definiera sig och vara enkel.
Jag hade tänkt komma till slutsatsen att det faktum att jag är populär skrämmer mig från att fortsätta vara mig själv längre, om populariteten skulle minska allt mer ju äldre jag blir.
Men jag är inte så säker på om det är så. Utanförskap gör väl knappast någon mindre benägen att passa in - eller? Jo, kanske. En protest. Men det är väl i tonåren, i identitetssökandet, inte i det vuxna livet när chanserna att få nya vänner blir mindre och mindre för varje minut.
Men kanske är det ändå de andra människorna som håller mig kvar i kraven, på gott och ont. De kräver ingenting, men de finns och är en del av omvärlden och omvärlden kräver av mig att jag ska vara som den mänskliga mallen är uppbyggd. Kanske är det bara galenskap från min sida. Kanske är det ingen som bryr sig.
Men jag bryr mig. Jag känner att det är fel. Något är fel. Jag kan inte sätta fingret på vad.
Det vet jag. Jag har fått beröm. Kanske är faktorerna många fler men resultatet är prestationsångest.
Ja, jag har ju talat om det förut och ska inte uppehålla mig i detta.
Men så har jag även alltid varit populär. Må det låta som skryt eller något, jag tänker inte skylla ifrån mig - tolka det som skryt om ni vill.
Med populär menar jag inte att jag umgicks med de tuffaste i skolan och stod högst på kärlekslistorna, verkligen inte, allt annat än det. Men, jag hade lätt att smita undan hat och förakt, jag hamnade aldrig i den utsatta positionen, jag omsvärmades av snälla människor som såg någon form av vän i mig. Och så har det fortsatt, de många tjusas av mig medan ett fåtal försöker stöta ut mig -något som misslyckas tack vare de mångas förenade skydd.
Jag borde alltså vara nöjd och stark och stolt i mig själv. Inte tvivla.
Men jag vet samtidigt att jag inte är som man ska. Det är fel i huvudet. Ja, förlåt att jag säger det, de flesta försöker tysta ner och släta över. Men det är fel, det ser väl jag det.
Vi kan dra konkreta exempel: Jag har hemskt dåligt minne. Jag är ofta frånvarande och "inne i min egen värld". Jag begriper mig inte på räkningar. Jag har inget tålamod och jag är lat. Jag ser knasig ut.
Det är så lätt att säga att alla duger som de är och man ska vara sig själv. Det säger de som bär en lagom modern top, prydligt guldhalsband och några lätta drag av mascara. Det säger samma människor som aldrig skulle drömma om att säga något sådant till mördare Breivik. Var dig själv, mördare Breivik! Gå din egen väg!
Ni människor svänger er med plattityder och ni saknar konsekvent tänkande. Men det är också vad som får er att fungera. Att ni inte tänker allt för långt.
Jag borde i alla fall kunna betala räkningar. Det är vad man kan kräva av någon som snart fyller 25. Det vet jag. Det är tydligt och konkret.
Men resten? Ska man vara sig själv om man är till besvär för sig själv?
Hur blir man någon annan?
Jo, nu vet jag att ni säger att man ska inte raggla i gamla spår och uppfylla sin egen profetia. Istället ska man lura i sig att man är någon man inte är så att man kan bli den fulländade människa man vill vara.
Men jag vet inte riktigt vem jag vill vara och framförallt inte vem jag borde vara.
Jag vet inte hur långt jag ska gå för att bli godkänd. Jag vet inte vem som ska godkänna mig.Vem borde jag vara? Äckligt glad? Jag vill vara jag men det fungerar inte på den här planeten. Jag kan inte säga hur eller varför, jag bara känner det. Det är saker som inte är bra. Man måste definiera sig och vara enkel.
Jag hade tänkt komma till slutsatsen att det faktum att jag är populär skrämmer mig från att fortsätta vara mig själv längre, om populariteten skulle minska allt mer ju äldre jag blir.
Men jag är inte så säker på om det är så. Utanförskap gör väl knappast någon mindre benägen att passa in - eller? Jo, kanske. En protest. Men det är väl i tonåren, i identitetssökandet, inte i det vuxna livet när chanserna att få nya vänner blir mindre och mindre för varje minut.
Men kanske är det ändå de andra människorna som håller mig kvar i kraven, på gott och ont. De kräver ingenting, men de finns och är en del av omvärlden och omvärlden kräver av mig att jag ska vara som den mänskliga mallen är uppbyggd. Kanske är det bara galenskap från min sida. Kanske är det ingen som bryr sig.
Men jag bryr mig. Jag känner att det är fel. Något är fel. Jag kan inte sätta fingret på vad.
Sånger som inte handlar om kärlek
Det finns oändligt med låtar, sånger och visor här i världen. Av de oändligt många låtarna, sångerna och visorna så har, som av en slump, ungefär 99% skrivits med kärlek (läs: tvåsamhet/förälskelse) som huvudsakligt tema.
Trots att livet består av hundratals känslor och tusentals erfarenheter är det alltså allra helst pussar och hjärtan vi vill höra låtar om.
En del av de här kärleksballaderna har både djup och mening, men märkvärdigt ofta verkar det duga med att rimma kiss you på miss you, eller göra en liknelse mellan någons ögon och färgen på himlen, för att bli en hyllad låtskrivare.
Som om då inte de 99% av all musik som skapas var nog för de kärlekskranka musiklyssnarna, så händer det titt som tätt att en sång som försökt tänka utanför lådan klumpigt nog misstolkas av lyssnarna och helt fräckt kategoriseras som ännu en myspysig kärlekssång trots att det inte alls var tänkt som en sådan.
För bildning och upplysning har jag därför listat några av de vanligaste missförstånden.
Every breath you take - The Police
Fråga vem som helst vad Every step you take handlar om, och du får antagligen svaret att det är en jättefin kärlekssång om att vilja vara nära någon man tycker om.
Fel.
Vilja vara nära kan väl möjligtvis godkännas, men jättefin är den bara om man tycker att det är jättefint att stå med en kikare i buskarna och spana mot någons sovrumsfönster.
Every step you take handlar nämligen om en stalker. Fråga textförfattaren själv, till och med Sting berättar att han skrev låten som en otäck skildring av övervakning och besatthet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folket älskade sången och spelade den på både dansgolv och bröllop, alldeles överförtjusta i den gulliga och hjärtesnörpande stalkerberättelsen.
Sång till friheten - Björn Afzelius
Frihet ställs ibland i motsats till att vara bunden till en och samma person. Det borde kanske ge en hint. Att Afzelius var aktiv på vänsterkanten och gjorde proggmusik borde kanske också väcka varningsklockan i den kärlekskrankes popskadade huvud.
Textraderna "Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar" borde en gång för alla slå bort varje tanke på att den här sången skulle ha något att göra med bröllopsceremonier och alla hjärtans dag.
Ändå envisas folk med att plocka fram denna ytterst politiska sång, med melodi skriven av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez Domínguez, varje gång de vackraste kärleksvisorna ska listas.
Lägg av med det!
Vi har bara varandra - Thomas Di Leva
Di Leva ses ju i allmänhet som kärlekens budbärare och många tror nog att alla hans låtar i nån mening handlar om att få vingar när man idkar älskog (helst i rymden).
Men Vi har bara varandra handlar faktiskt inte om att inte ha någon annan än sin älskling att hålla i handen. Tvärtom handlar den om en gemenskap som sträcker sig mycket längre än ordinär tvåsamhet. Med rader som "vi är alla löv på samma träd" vill Di Leva uppmana till fred och sammanhållning mellan människor, för så länge vi är det enda kända livet i universum så har vi ju faktiskt bara varandra, allihopa.
Eiffeltornet - Ted Gärdestad
Eiffeltornet är en glad låt som får en att skratta, men egentligen är den väldigt sorglig. Jag kan gå med på att det är en kärlekssång, men den är inte vidare romantisk om man skärskådar den.
Här sjunger Gärdestad att han helt sonika tänker ta sitt liv om hans flickvän skulle få för sig att vara trevlig och le mot en person av motsatt kön. Extremt överdriven svartsjuka, med andra ord.
Han ska hämnas om han lämnas, och visar därmed upp den mörkaste och fulaste sidan av kärleken: ägandebegär, svartsjuka, kontrollbehov, hämnd. Ska man dra det till sin spets kan man säga att den sortens personer som beter sig på det sättet ofta är samma personer som misshandlar sin partner.
Fast man behöver förstås inte dra det till sin spets. Man kan nöja sig med att konstatera att det är en skojig och trallvänlig sång om ett självmordsförsök.
Je t'aime, moi non plus - Serge Gainsbourg, Jane Birkin
Ska man lista världens vackraste kärlekssånger brukar "Je t'aime..." dyka upp. Tar man en extra titt på texten blir det dock inte lika självklart att lägga den här balladen i toppen. Visserligen är det uppenbart att sången handlar om att älska, och visserligen upprepas frasen "je t'aime" nio gånger, men varje gång uttalas den av den kvinnliga rösten och svaret hon får är "moi non plus" - inte jag heller.
Den fysiska kärleken är tydlig, men vad som finns bortom den, vad som finns kvar när älskogen tar slut, är desto mer tveksamt. Så, romantisk? Inte direkt.
Trots att livet består av hundratals känslor och tusentals erfarenheter är det alltså allra helst pussar och hjärtan vi vill höra låtar om.
En del av de här kärleksballaderna har både djup och mening, men märkvärdigt ofta verkar det duga med att rimma kiss you på miss you, eller göra en liknelse mellan någons ögon och färgen på himlen, för att bli en hyllad låtskrivare.
Som om då inte de 99% av all musik som skapas var nog för de kärlekskranka musiklyssnarna, så händer det titt som tätt att en sång som försökt tänka utanför lådan klumpigt nog misstolkas av lyssnarna och helt fräckt kategoriseras som ännu en myspysig kärlekssång trots att det inte alls var tänkt som en sådan.
För bildning och upplysning har jag därför listat några av de vanligaste missförstånden.
Every breath you take - The Police
Fråga vem som helst vad Every step you take handlar om, och du får antagligen svaret att det är en jättefin kärlekssång om att vilja vara nära någon man tycker om.
Fel.
Vilja vara nära kan väl möjligtvis godkännas, men jättefin är den bara om man tycker att det är jättefint att stå med en kikare i buskarna och spana mot någons sovrumsfönster.
Every step you take handlar nämligen om en stalker. Fråga textförfattaren själv, till och med Sting berättar att han skrev låten som en otäck skildring av övervakning och besatthet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folket älskade sången och spelade den på både dansgolv och bröllop, alldeles överförtjusta i den gulliga och hjärtesnörpande stalkerberättelsen.
Sång till friheten - Björn Afzelius
Frihet ställs ibland i motsats till att vara bunden till en och samma person. Det borde kanske ge en hint. Att Afzelius var aktiv på vänsterkanten och gjorde proggmusik borde kanske också väcka varningsklockan i den kärlekskrankes popskadade huvud.
Textraderna "Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar" borde en gång för alla slå bort varje tanke på att den här sången skulle ha något att göra med bröllopsceremonier och alla hjärtans dag.
Ändå envisas folk med att plocka fram denna ytterst politiska sång, med melodi skriven av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez Domínguez, varje gång de vackraste kärleksvisorna ska listas.
Lägg av med det!
Vi har bara varandra - Thomas Di Leva
Di Leva ses ju i allmänhet som kärlekens budbärare och många tror nog att alla hans låtar i nån mening handlar om att få vingar när man idkar älskog (helst i rymden).
Men Vi har bara varandra handlar faktiskt inte om att inte ha någon annan än sin älskling att hålla i handen. Tvärtom handlar den om en gemenskap som sträcker sig mycket längre än ordinär tvåsamhet. Med rader som "vi är alla löv på samma träd" vill Di Leva uppmana till fred och sammanhållning mellan människor, för så länge vi är det enda kända livet i universum så har vi ju faktiskt bara varandra, allihopa.
Eiffeltornet - Ted Gärdestad
Eiffeltornet är en glad låt som får en att skratta, men egentligen är den väldigt sorglig. Jag kan gå med på att det är en kärlekssång, men den är inte vidare romantisk om man skärskådar den.
Här sjunger Gärdestad att han helt sonika tänker ta sitt liv om hans flickvän skulle få för sig att vara trevlig och le mot en person av motsatt kön. Extremt överdriven svartsjuka, med andra ord.
Han ska hämnas om han lämnas, och visar därmed upp den mörkaste och fulaste sidan av kärleken: ägandebegär, svartsjuka, kontrollbehov, hämnd. Ska man dra det till sin spets kan man säga att den sortens personer som beter sig på det sättet ofta är samma personer som misshandlar sin partner.
Fast man behöver förstås inte dra det till sin spets. Man kan nöja sig med att konstatera att det är en skojig och trallvänlig sång om ett självmordsförsök.
Je t'aime, moi non plus - Serge Gainsbourg, Jane Birkin
Ska man lista världens vackraste kärlekssånger brukar "Je t'aime..." dyka upp. Tar man en extra titt på texten blir det dock inte lika självklart att lägga den här balladen i toppen. Visserligen är det uppenbart att sången handlar om att älska, och visserligen upprepas frasen "je t'aime" nio gånger, men varje gång uttalas den av den kvinnliga rösten och svaret hon får är "moi non plus" - inte jag heller.
Den fysiska kärleken är tydlig, men vad som finns bortom den, vad som finns kvar när älskogen tar slut, är desto mer tveksamt. Så, romantisk? Inte direkt.
lördag 21 juli 2012
Den kvinnliga ohälsan slutar inte vid 25
Unga tjejer mår dåligt.
Det är ett mantra som upprepats så många gånger att ingen längre orkar lyssna på det.
Jo, visst finns det de som lyssnar, men kanske har det blivit lite av en klyscha, något som slagits fast för många gånger utan att någonting liksom förändras på riktigt. Det bara är.
Och kanske är det lite oförtjänt som alla tjejer från högstadiet och något decennium uppåt får dras med det där hundhuvudet av generell psykisk ohälsa, något som de jämnåriga killarna "slipper". Kanske blir det en självuppfyllande profetia, vad vet jag. Eller så är det ingen som riktigt är beredd att förändra något på allvar för att få de där unga tjejerna att välja ett plektrum framför ett rakblad.
Ingen vill vara ett offer. Det är så sunkigt att erkänna sin status som ofrivillig underdog att man hellre inbillar sig att allt sker i fri vilja, vad det än må vara. Vi har en tyst överenskommelse om att tvång bara är tvång om man har en pistol riktad mot huvudet. Det är inte ett alternativ att erkänna att man låtit sig luras, blivit påverkad som en nickedocka, kastats hit och dit av något som är starkare än en själv. Ett sådant erkännande är att visa sig svag, och ingen vill vara den första att komma ut som mänsklig.
Men vi är påverkbara.
Kvinnor påverkas av andra kvinnor. Unga tjejer påverkas av andra tjejer och kvinnor, men även vuxna, myndiga, mogna och stabila kvinnor påverkas av andra kvinnor. Liksom män påverkas av andra män, vilket såklart också är värt att talas om men kanske av någon annan, som är bättre insatt i vådan av att vara man.
När unga tjejer ser sig om i världen är det både fiktiva och verkliga kvinnor som ska fungera som förebilder och identitetsbyggklossar. Men identiteten är inte något som skapas en gång för alla i tonåren, och sedan står stadig som ett betongbygge livet ut. Identiteten behöver stärkas, underhållas och dessutom förändras över åren. För unga såväl som för gamla.
När vi talar om unga tjejer som mår dåligt, får jag ibland för mig att vi skjuter ifrån oss våra egna problem på en grupp som inte kan försvara sig. Är den psykiska ohälsan och det låga självförtroendet verkligen unikt för unga tjejer, och vad är det som händer på vägen, som gör att de unga tjejerna plötsligt likt fjärilar ur puppor vecklas ut till mogna och starka kvinnor?
Såklart kan ett yrke man trivs med, goda vänner och ett mindre nervöst kärleksliv hjälpa en att skaka av sig de värsta nojorna, men är det inte lite fegt att låtsas att allt blir bra när man fyller 25?
De unga tjejerna har blivit något slags symbol, en politisk slagpåse. Allt kan bli ett uttryck för de unga tjejernas svaghet och hjälplöshet, även det som hos en kille skulle tolkas som styrka och farlighet. Varför talar vi till exempel om många sexpartners som ett tecken på ohälsa hos tjejer men drar aldrig samma slutsats om en ung kille som har mycket sex?
Unga tjejer uttalar sig inte så ofta själva om saken - desto fler är de äldre kvinnor som värnar om sina döttrar och andras döttrar. Varför talar vi så gärna om de ungas problem och svagheter, men ser aldrig bjälken i våra egna ögon? Är inte vi också styrda, försvagade, fördummade av en nedlåtande kvinnosyn som genomsyrar hela samhället, inte bara ungdomskulturen?
Är vi verkligen fria från de outtalade regler som vi påstår att unga tjejer lyder under?
Vi riskerar att tappa i trovärdighet när vi hela tiden tar någon annans parti utan att fråga om lov, istället för att tala om hur vi själva mår. Även vuxna tjejer spenderar tid i badrummet och garderoben för att kunna tycka om sin egen spegelbild. Även äldre kvinnor bantar frenetiskt och skäms över att ta en kaka till. Även mogna damer tystnar när en man tar till orda. Även vi som är stora och starka, accepterar att grabbarna sitter kvar en stund och pratar medan vi hjälps åt med disken i köket.
Och sen skyller vi på de unga tjejerna för att de inte lyckas bli den nya, frigjorda kvinna vi drömde om. Vi lägger fokus på deras misslyckande istället för att erkänna vår egen del i helheten, våga tala om vår egen ångest som är sprungen ur samma källa.
Men låt mig börja.
Jag är en förebild för kvinnor i min omgivning. För att jag är annorlunda. Ingen måste vara som jag, men att vara som jag är ett alternativ som annars sällan syns.
Ändå våndas jag över att vara en dålig kvinna. Jag påverkas direkt av varje antydning, varje skämt, varje påhopp mot fula, oattraktiva och oönskade kvinnor. Jag söker oavbrutet efter mig själv i tv-serier och filmer utan att hitta en kvinna som inte följer den standardiserade hollywoodskönheten med långt, böljande hår, smal midja och ett behagligt sätt att inte ta för mycket utrymme från de manliga karaktärerna.
Jag ifrågasätter min egen kapacitet att åstadkomma något i en värld där de som åstadkommer traditionellt är män, och de som sköter marksysslorna och ser fina ut i bakgrunden är kvinnor.
Jag skäms stundtals över att gå bredvid min pojkvän på stan för att jag är rädd att folk ska tycka synd om honom som "måste" vara tillsammans med en kvinna som mig. En ful kvinna. Ful för att jag inte förändrar mitt utseende till det "bättre" utan låter det vara precis som det är.
Jag kan förstås inte skylla mitt dåliga självförtroende enbart på ett ojämställt samhälle, det ligger djupare än så. Men ändå kan jag inte låta bli att undra om dåligt självförtroende verkligen av naturen är något kvinnligt, någonting självklart för oss som inte är män. Varför dras vi med det i så hög grad? Varför är det alltid en kvinna som tvekar, som förminskar sig och tvivlar på sin kunskap, medan män så ofta talar vitt och brett oavsett om de har kött på benen eller ej?
Och varför erkänner vi inte att det är ett problem som drabbar oss alla, inte bara en isolerad grupp av unga tjejer som i vårt tycke beter sig besvärligt och illa genom att likt kamikazepiloter slå tillbaka mot de mångtydiga krav vi skapar tillsammans?
Det är ett mantra som upprepats så många gånger att ingen längre orkar lyssna på det.
Jo, visst finns det de som lyssnar, men kanske har det blivit lite av en klyscha, något som slagits fast för många gånger utan att någonting liksom förändras på riktigt. Det bara är.
Och kanske är det lite oförtjänt som alla tjejer från högstadiet och något decennium uppåt får dras med det där hundhuvudet av generell psykisk ohälsa, något som de jämnåriga killarna "slipper". Kanske blir det en självuppfyllande profetia, vad vet jag. Eller så är det ingen som riktigt är beredd att förändra något på allvar för att få de där unga tjejerna att välja ett plektrum framför ett rakblad.
Ingen vill vara ett offer. Det är så sunkigt att erkänna sin status som ofrivillig underdog att man hellre inbillar sig att allt sker i fri vilja, vad det än må vara. Vi har en tyst överenskommelse om att tvång bara är tvång om man har en pistol riktad mot huvudet. Det är inte ett alternativ att erkänna att man låtit sig luras, blivit påverkad som en nickedocka, kastats hit och dit av något som är starkare än en själv. Ett sådant erkännande är att visa sig svag, och ingen vill vara den första att komma ut som mänsklig.
Men vi är påverkbara.
Kvinnor påverkas av andra kvinnor. Unga tjejer påverkas av andra tjejer och kvinnor, men även vuxna, myndiga, mogna och stabila kvinnor påverkas av andra kvinnor. Liksom män påverkas av andra män, vilket såklart också är värt att talas om men kanske av någon annan, som är bättre insatt i vådan av att vara man.
När unga tjejer ser sig om i världen är det både fiktiva och verkliga kvinnor som ska fungera som förebilder och identitetsbyggklossar. Men identiteten är inte något som skapas en gång för alla i tonåren, och sedan står stadig som ett betongbygge livet ut. Identiteten behöver stärkas, underhållas och dessutom förändras över åren. För unga såväl som för gamla.
När vi talar om unga tjejer som mår dåligt, får jag ibland för mig att vi skjuter ifrån oss våra egna problem på en grupp som inte kan försvara sig. Är den psykiska ohälsan och det låga självförtroendet verkligen unikt för unga tjejer, och vad är det som händer på vägen, som gör att de unga tjejerna plötsligt likt fjärilar ur puppor vecklas ut till mogna och starka kvinnor?
Såklart kan ett yrke man trivs med, goda vänner och ett mindre nervöst kärleksliv hjälpa en att skaka av sig de värsta nojorna, men är det inte lite fegt att låtsas att allt blir bra när man fyller 25?
De unga tjejerna har blivit något slags symbol, en politisk slagpåse. Allt kan bli ett uttryck för de unga tjejernas svaghet och hjälplöshet, även det som hos en kille skulle tolkas som styrka och farlighet. Varför talar vi till exempel om många sexpartners som ett tecken på ohälsa hos tjejer men drar aldrig samma slutsats om en ung kille som har mycket sex?
Unga tjejer uttalar sig inte så ofta själva om saken - desto fler är de äldre kvinnor som värnar om sina döttrar och andras döttrar. Varför talar vi så gärna om de ungas problem och svagheter, men ser aldrig bjälken i våra egna ögon? Är inte vi också styrda, försvagade, fördummade av en nedlåtande kvinnosyn som genomsyrar hela samhället, inte bara ungdomskulturen?
Är vi verkligen fria från de outtalade regler som vi påstår att unga tjejer lyder under?
Vi riskerar att tappa i trovärdighet när vi hela tiden tar någon annans parti utan att fråga om lov, istället för att tala om hur vi själva mår. Även vuxna tjejer spenderar tid i badrummet och garderoben för att kunna tycka om sin egen spegelbild. Även äldre kvinnor bantar frenetiskt och skäms över att ta en kaka till. Även mogna damer tystnar när en man tar till orda. Även vi som är stora och starka, accepterar att grabbarna sitter kvar en stund och pratar medan vi hjälps åt med disken i köket.
Och sen skyller vi på de unga tjejerna för att de inte lyckas bli den nya, frigjorda kvinna vi drömde om. Vi lägger fokus på deras misslyckande istället för att erkänna vår egen del i helheten, våga tala om vår egen ångest som är sprungen ur samma källa.
Men låt mig börja.
Jag är en förebild för kvinnor i min omgivning. För att jag är annorlunda. Ingen måste vara som jag, men att vara som jag är ett alternativ som annars sällan syns.
Ändå våndas jag över att vara en dålig kvinna. Jag påverkas direkt av varje antydning, varje skämt, varje påhopp mot fula, oattraktiva och oönskade kvinnor. Jag söker oavbrutet efter mig själv i tv-serier och filmer utan att hitta en kvinna som inte följer den standardiserade hollywoodskönheten med långt, böljande hår, smal midja och ett behagligt sätt att inte ta för mycket utrymme från de manliga karaktärerna.
Jag ifrågasätter min egen kapacitet att åstadkomma något i en värld där de som åstadkommer traditionellt är män, och de som sköter marksysslorna och ser fina ut i bakgrunden är kvinnor.
Jag skäms stundtals över att gå bredvid min pojkvän på stan för att jag är rädd att folk ska tycka synd om honom som "måste" vara tillsammans med en kvinna som mig. En ful kvinna. Ful för att jag inte förändrar mitt utseende till det "bättre" utan låter det vara precis som det är.
Jag kan förstås inte skylla mitt dåliga självförtroende enbart på ett ojämställt samhälle, det ligger djupare än så. Men ändå kan jag inte låta bli att undra om dåligt självförtroende verkligen av naturen är något kvinnligt, någonting självklart för oss som inte är män. Varför dras vi med det i så hög grad? Varför är det alltid en kvinna som tvekar, som förminskar sig och tvivlar på sin kunskap, medan män så ofta talar vitt och brett oavsett om de har kött på benen eller ej?
Och varför erkänner vi inte att det är ett problem som drabbar oss alla, inte bara en isolerad grupp av unga tjejer som i vårt tycke beter sig besvärligt och illa genom att likt kamikazepiloter slå tillbaka mot de mångtydiga krav vi skapar tillsammans?
onsdag 11 juli 2012
Koll på vårens trender med Dean!
Hej på er alla trogna bloggläsare! ;)
Hoppas allt är bra med er, hoppas ni har saknat mig, men nu är jag tillbaka med en superfärsk och välbehövd MODEANALYS.
Min goda vän E och jag utbytte nyligen tankar om det allra senaste inom trendvärlden. Jag delgav henne mina observationer av fenomenet att färga nedersta delen av sitt (långa) hår exempelvis lila eller grönt. Som tack för den livsnödvändiga upplysningen underrättade hon mig om hur USA:s flagga fått en allt viktigare roll i klädmodet.
Nyss har jag själv också lagt märke till hur en trend med pastellfärger och neonfärger tycks explodera bland både tröjor, byxor och underkläder.
Låt mig nu göra en liten bedömning av dessa spännande tendenser under sommaren 2012.
Vi börjar med klädfärgerna.
Discorosa! Tandkrämsturkos! Läppglansorange! Reflexvästgul!
De olika nyanserna inom neon- och pastellspektrat är minst sagt speciella och de sticker verkligen ut bland andra, i jämförelse murriga och trista färger. Många människor passar väldigt bra i neon eller pastell. Eftersom det finns miljarder människor på jorden kan jag säga "många" utan att ljuga.
Med det vill jag ha sagt att de flesta ser riktigt illa ut i barnsliga, kitschiga färger som får en att se blek och kräkfärgad ut i huden. Ett tips: skit i trenderna. Gå inte på det. Köp nåt du känner dig bekväm i istället för att tvinga på dig skrikmintfärgade brallor och sen undra vad det är för fel på dig som inte ser riktigt klok ut i det.
Neonfärger och pastellfärger får en strumpa av fem möjliga, för att det ändå kan vara roligt för de som på allvar tycker om sådana färger att få en chans att verkligen botanisera hos de olika klädkedjorna.
Btw, var är fantasin bland modeskapare? Hysterisk neon var inne när jag gick i högstadiet också, samt på åttiotalet - kom på nåt nytt istället för att dra fram gamla, förkastade trender som ingen egentligen tyckte om!
Låt oss nu tala en stund om den lite mer nyskapande idén med att doppa den nedersta delen av sitt rapunselhår i en burk målarfärg.
Jag tycker att det är roligt och imponerande att någon lyckats skapa en helt ny trend i ett samhälle som på så många plan nöjer sig med att återskapa gammalt material. Det blir en extra strumpa för det. Sen tycker jag nog att det ser lite märkligt ut och funderar på vad man vill uppnå med detta extrem utväxt-liknande hårmode. Positivt är dock att trenden kommer i olika tuffa färger: grönt, lila och blått har jag hittills hunnit se ute på stan. Ser roligare ut än om man valt en mer naturlig färgnyans, tex blond grundton med ljusbrunt i topparna. Det tror jag hade sett väldigt illa ut.
Tre strumpor av fem möjliga till denna kanske inte helt perfekta men ändå intressanta hårtrend.
Sist men inte minst kommer vi fram till vurmandet för stjärnbaneret.
USA har ju under många år haft en otrolig influens och kulturell makt hos oss i Sverige. Vi tittar på amerikanska filmer och tv-serier, vi använder amerikansk slang och vi trycker USA:s flagga på allt från soffkuddar till jeans.
Jag trodde knappast att det kunde bli ännu mer, men jag hade fel.
Om det tidigare var inne att ha stjärnor och ränder på tishan, så är det nu JÄTTEinne. Hela tröjor och sjalar som tycks vara sydda av flaggor säljs överallt. Samtidigt som det tjötas om huruvida man "får" eller "inte får" hissa en gulblå flagga, så fullkomligt gödslas det med den rödblåvita utan att det skapar debatter.
Så, för det första tycker jag att det är en väldigt märklig trend.
Varför vill man iklä sig stjärnbaneret? Är det för att man varit i USA och tycker att det är ett jättehäftigt land? Är det för att man stöder Obamas utrikes- eller inrikespolitik? Är det för att man rådiggar amerikansk kultur? Är det för att man helt enkelt, helt okritiskt, tycker att det är riktigt snyggt?
Eller är det för att man gör som alla andra, oavsett om det gäller att hugga av sig stortån eller tatuera in ett hakkors på näsan?
Detta är min första invändning, men håll i er, det kommer mer!
För utöver att jag tycker att flaggmodet, som ju onekligen blir något symboliskt, tyder på fåraktighet bland klädköparna, anser jag också att USA:s flagga är ganska ful.
Det är inte mönstret jag stör mig på - ränder är snygga, stjärnor likaså - utan färgerna. Rött kan vara fräscht och snyggt. Blått kan vara stiligt och skönt. Vitt kan vara fint och smakfullt.
Men ihop. Ihop blir dessa starka, klatchiga färger (främst knallblått och signalrött då) ett skrikigt och bullrigt par som kan funka på ett barns utstyrsel men bör undvikas i högsta möjliga mån hos en vuxen människa. De matchar helt enkelt inte med varandra. Likadant som jeans och starkt röd t-shirt - inte snyggt. Likadant med Stålmannen - sorry mannen, du är stark, snabb och hör bra, men du klär dig inte bra!
Med detta sagt vill jag som avslutning ge USA-flaggsmodet en överkryssad strumpa som betyg. Inte bra någonstans!
Vänliga hälsningar,
det enda riktiga modeoraklet
Dean
Hoppas allt är bra med er, hoppas ni har saknat mig, men nu är jag tillbaka med en superfärsk och välbehövd MODEANALYS.
Min goda vän E och jag utbytte nyligen tankar om det allra senaste inom trendvärlden. Jag delgav henne mina observationer av fenomenet att färga nedersta delen av sitt (långa) hår exempelvis lila eller grönt. Som tack för den livsnödvändiga upplysningen underrättade hon mig om hur USA:s flagga fått en allt viktigare roll i klädmodet.
Nyss har jag själv också lagt märke till hur en trend med pastellfärger och neonfärger tycks explodera bland både tröjor, byxor och underkläder.
Låt mig nu göra en liten bedömning av dessa spännande tendenser under sommaren 2012.
Vi börjar med klädfärgerna.
Discorosa! Tandkrämsturkos! Läppglansorange! Reflexvästgul!
De olika nyanserna inom neon- och pastellspektrat är minst sagt speciella och de sticker verkligen ut bland andra, i jämförelse murriga och trista färger. Många människor passar väldigt bra i neon eller pastell. Eftersom det finns miljarder människor på jorden kan jag säga "många" utan att ljuga.
Med det vill jag ha sagt att de flesta ser riktigt illa ut i barnsliga, kitschiga färger som får en att se blek och kräkfärgad ut i huden. Ett tips: skit i trenderna. Gå inte på det. Köp nåt du känner dig bekväm i istället för att tvinga på dig skrikmintfärgade brallor och sen undra vad det är för fel på dig som inte ser riktigt klok ut i det.
Neonfärger och pastellfärger får en strumpa av fem möjliga, för att det ändå kan vara roligt för de som på allvar tycker om sådana färger att få en chans att verkligen botanisera hos de olika klädkedjorna.
Btw, var är fantasin bland modeskapare? Hysterisk neon var inne när jag gick i högstadiet också, samt på åttiotalet - kom på nåt nytt istället för att dra fram gamla, förkastade trender som ingen egentligen tyckte om!
Låt oss nu tala en stund om den lite mer nyskapande idén med att doppa den nedersta delen av sitt rapunselhår i en burk målarfärg.
Jag tycker att det är roligt och imponerande att någon lyckats skapa en helt ny trend i ett samhälle som på så många plan nöjer sig med att återskapa gammalt material. Det blir en extra strumpa för det. Sen tycker jag nog att det ser lite märkligt ut och funderar på vad man vill uppnå med detta extrem utväxt-liknande hårmode. Positivt är dock att trenden kommer i olika tuffa färger: grönt, lila och blått har jag hittills hunnit se ute på stan. Ser roligare ut än om man valt en mer naturlig färgnyans, tex blond grundton med ljusbrunt i topparna. Det tror jag hade sett väldigt illa ut.
Tre strumpor av fem möjliga till denna kanske inte helt perfekta men ändå intressanta hårtrend.
Sist men inte minst kommer vi fram till vurmandet för stjärnbaneret.
USA har ju under många år haft en otrolig influens och kulturell makt hos oss i Sverige. Vi tittar på amerikanska filmer och tv-serier, vi använder amerikansk slang och vi trycker USA:s flagga på allt från soffkuddar till jeans.
Jag trodde knappast att det kunde bli ännu mer, men jag hade fel.
Om det tidigare var inne att ha stjärnor och ränder på tishan, så är det nu JÄTTEinne. Hela tröjor och sjalar som tycks vara sydda av flaggor säljs överallt. Samtidigt som det tjötas om huruvida man "får" eller "inte får" hissa en gulblå flagga, så fullkomligt gödslas det med den rödblåvita utan att det skapar debatter.
Så, för det första tycker jag att det är en väldigt märklig trend.
Varför vill man iklä sig stjärnbaneret? Är det för att man varit i USA och tycker att det är ett jättehäftigt land? Är det för att man stöder Obamas utrikes- eller inrikespolitik? Är det för att man rådiggar amerikansk kultur? Är det för att man helt enkelt, helt okritiskt, tycker att det är riktigt snyggt?
Eller är det för att man gör som alla andra, oavsett om det gäller att hugga av sig stortån eller tatuera in ett hakkors på näsan?
Detta är min första invändning, men håll i er, det kommer mer!
För utöver att jag tycker att flaggmodet, som ju onekligen blir något symboliskt, tyder på fåraktighet bland klädköparna, anser jag också att USA:s flagga är ganska ful.
Det är inte mönstret jag stör mig på - ränder är snygga, stjärnor likaså - utan färgerna. Rött kan vara fräscht och snyggt. Blått kan vara stiligt och skönt. Vitt kan vara fint och smakfullt.
Men ihop. Ihop blir dessa starka, klatchiga färger (främst knallblått och signalrött då) ett skrikigt och bullrigt par som kan funka på ett barns utstyrsel men bör undvikas i högsta möjliga mån hos en vuxen människa. De matchar helt enkelt inte med varandra. Likadant som jeans och starkt röd t-shirt - inte snyggt. Likadant med Stålmannen - sorry mannen, du är stark, snabb och hör bra, men du klär dig inte bra!
Med detta sagt vill jag som avslutning ge USA-flaggsmodet en överkryssad strumpa som betyg. Inte bra någonstans!
Vänliga hälsningar,
det enda riktiga modeoraklet
Dean
torsdag 21 juni 2012
Internet, problem?
Det är med internet som det var med hårdrock på åttiotalet och senare med våldsamma tv-spel: det finns förespråkare och skeptiker, kunskapen och forskningen är klen på båda sidor och hela debatten tenderar att bli rätt löjlig.
Men det betyder kanske inte att det inte behöver finnas en debatt?
För internet är så nyss och rymmer så mycket och påverkar oss på så många sätt att det snarare vore ignorant att inte ta upp de problem som mediet medför. För visst finns det nackdelar och svårigheter med vårt kära internet! Det betyder ju dock inte att det bör förbjudas eller förintas, eller ens att världen innan/utan internet är bättre. Bara annorlunda.
Men ibland tycker jag att det finns en motvilja mot att ens tala om de problem som dyker upp på den världsvida webben. Det är som att man bara kan vara för det fantastiska, revolutionerande internet, eller en trist moralist som hittar fel och vill dra ur sladden till allt som skapats senare är år 1979.
Om man beklagar sig över trollande och så kallat "näthat" (ett ganska svårdefinierat begrepp) är motargumentet att mobbing, skitsnack och annat strul fanns långt innan internet och dessutom skapas av människor, inte av elektroniska apparater. Sant. Men betyder det att saker som internettroll eller anonyma hatkommentarer inte är ett problem som kan vara värt att diskutera och försöka motverka?
Jag misstänker att man stöter på betydligt fler otrevliga, aggressiva, påfrestande och elaka människor på internet än i verkliga livet (irl). Har jag rätt i den iakttagelsen? I verkligheten håller man inne med åsikter och spydigheter för att inte stöta sig med chefen, farmor eller grannen. På gott och ont!
På internet är det ju däremot lätt som plätten att låtsas heta Einar fast man heter Annika, och slänga ur sig praktiskt taget vad som helst utan att riskera att chefen, farmor eller grannen tycker att man är ohövlig. Det är bara en avlägsen främling som tycker att man är ohövlig. Och avlägsna främlingar är som bekant lättare att vara otrevlig, elak eller rentav grym mot, än en person som man på ett eller annat sätt är bunden till (oavsett vad man tycker om den senare).
Det som är potential med internet är också det som kan utnyttjas på ett dåligt sätt. Det är det som är så märkligt. Internet är en fantastisk möjlighet för människor från vitt skilda platser att diskutera musik, politik, fritidsintressen och känslor. Den som känner sig ensam kan få kontakt med andra människor av tusen olika slag, och kanske hitta likasinnade. Gemenskapen är bara ett musklick bort.
Samtidigt som människor som för tjugo år sedan skulle ha talat för tomma öron nu kan nå ut till tusentals beundrare, flödar internet av oseriösa människor som får uppmärksamhet genom att provocera. Det kanske är löjligt att se det som något dåligt egentligen: det kanske snarare är ett intressant fenomen.
Kanske inte heller någon nyhet: "man vill bli älskad (...) i brist därpå avskydd och föraktad" diktade Söderberg redan för mer än hundra år sedan. Samma princip då som nu. Jag bekymrar mig bara för kvaliteten på helheten när just det ogenomtänkta, skrikiga och osympatiska får så mycket uppmärksamhet. Men kanske är jag orolig i onödan. Det är väl så att allt ryms här inne, eller ute, högt som lågt, och att några kommersiella begränsningar av utrymmet (med det menar jag alltså att det mindre efterfrågade sorteras ut och försvinner till förmån för de högst skramlande tunnorna) inte är aktuella.
Ska man då se de fula sidorna av internet som ett problem, eller något att rycka på axlarna åt? Kan vi leva i lätt disharmonisk samklang enligt principen om yttrandefrihet? Var går gränsen för ett övertramp: kan man säga sig vara sårad, illa behandlad eller "kränkt" (detta nästan omöjliga ord att använda nu för tiden) på internet, en plats som går att lämna med ett klick, en plats där fysiska övergrepp är en omöjlighet?
Förväntas man tåla en tuffare jargong på internet, och glider påhopp och glåpord lättare av en för att det kommer från en anonym fegis och inte från grannen?
När kan man dra en gräns och säga "jag tolererar inte det här"? Internet har ingen jämställdhetsplan och inga övergripande regler. Här råder fullkomlig frihet, fullkomlig anarki.
Däremot kan varje enskild sida ha en stadgar och en uppfattning om vett och etikett. Och kanske är det där svaret, kanske är det utformningen av dessa som ska diskuteras och arbetas med, snarare än fenomenet internet i sig.
Det är som sagt lätt att vara lite mer bitsk, lite mer hånfull mot en ansiktslös främling än man vågar, eller för den delen vill, vara mot en bekant, eller rentav en främling som står öga mot öga mot en själv.
Men så är ju också samtalen på internet nästan alltid djupare, mer dynamiska och mer laddade än de flesta "hur mår du, jag mår bra"-snack vi har under en vanlig dag irl.
Om internet väcker trollet i oss så kanske det är något vi får leva med. Schasa bort trollen när de kommer, snarare än att försöka förebygga dem, det senare kanske inte är möjligt utan fatala begränsningar i allas internetanvändande.
Det viktigaste är kanske att inte behöva känna sig ensam och utsatt i kampen mot otrevliga eller rentav hotfulla människor på internet. Stödet och gemenskapen finns ju så nära till hands. Frågan är hur man bemöter en "hatare" eller ett "troll" på bästa sätt. För ibland känns det så hopplöst onödigt och löjligt att ens lägga tid och kraft på människor helt utan hyfs, samtidigt som det inte går att förneka att man någonstans blir påverkad och skakad av att läsa vad vissa människor med hjärna, hjärta, händer och ögon kan vräka ur sig utan minsta skuld eller samvete.
Jag vill tillägga att min definition av hatare och troll är lite luddig, men ungefär, en person som oftast är anonym eller har fingerat namn, som beter sig omotiverat aggressivt och mer eller mindre enbart är ute efter att provocera och såra. Att ha avvikande och i sig kontroversiella åsikter är inte synonymt med att vara ett troll, det handlar snarare om ett osakligt och otrevligt sätt att bemöta andras åsikter eller till och med leverera sin egen åsikt om exempelvis andras utseende där en sådan åsikt inte efterfrågats.
Men det betyder kanske inte att det inte behöver finnas en debatt?
För internet är så nyss och rymmer så mycket och påverkar oss på så många sätt att det snarare vore ignorant att inte ta upp de problem som mediet medför. För visst finns det nackdelar och svårigheter med vårt kära internet! Det betyder ju dock inte att det bör förbjudas eller förintas, eller ens att världen innan/utan internet är bättre. Bara annorlunda.
Men ibland tycker jag att det finns en motvilja mot att ens tala om de problem som dyker upp på den världsvida webben. Det är som att man bara kan vara för det fantastiska, revolutionerande internet, eller en trist moralist som hittar fel och vill dra ur sladden till allt som skapats senare är år 1979.
Om man beklagar sig över trollande och så kallat "näthat" (ett ganska svårdefinierat begrepp) är motargumentet att mobbing, skitsnack och annat strul fanns långt innan internet och dessutom skapas av människor, inte av elektroniska apparater. Sant. Men betyder det att saker som internettroll eller anonyma hatkommentarer inte är ett problem som kan vara värt att diskutera och försöka motverka?
Jag misstänker att man stöter på betydligt fler otrevliga, aggressiva, påfrestande och elaka människor på internet än i verkliga livet (irl). Har jag rätt i den iakttagelsen? I verkligheten håller man inne med åsikter och spydigheter för att inte stöta sig med chefen, farmor eller grannen. På gott och ont!
På internet är det ju däremot lätt som plätten att låtsas heta Einar fast man heter Annika, och slänga ur sig praktiskt taget vad som helst utan att riskera att chefen, farmor eller grannen tycker att man är ohövlig. Det är bara en avlägsen främling som tycker att man är ohövlig. Och avlägsna främlingar är som bekant lättare att vara otrevlig, elak eller rentav grym mot, än en person som man på ett eller annat sätt är bunden till (oavsett vad man tycker om den senare).
Det som är potential med internet är också det som kan utnyttjas på ett dåligt sätt. Det är det som är så märkligt. Internet är en fantastisk möjlighet för människor från vitt skilda platser att diskutera musik, politik, fritidsintressen och känslor. Den som känner sig ensam kan få kontakt med andra människor av tusen olika slag, och kanske hitta likasinnade. Gemenskapen är bara ett musklick bort.
Samtidigt som människor som för tjugo år sedan skulle ha talat för tomma öron nu kan nå ut till tusentals beundrare, flödar internet av oseriösa människor som får uppmärksamhet genom att provocera. Det kanske är löjligt att se det som något dåligt egentligen: det kanske snarare är ett intressant fenomen.
Kanske inte heller någon nyhet: "man vill bli älskad (...) i brist därpå avskydd och föraktad" diktade Söderberg redan för mer än hundra år sedan. Samma princip då som nu. Jag bekymrar mig bara för kvaliteten på helheten när just det ogenomtänkta, skrikiga och osympatiska får så mycket uppmärksamhet. Men kanske är jag orolig i onödan. Det är väl så att allt ryms här inne, eller ute, högt som lågt, och att några kommersiella begränsningar av utrymmet (med det menar jag alltså att det mindre efterfrågade sorteras ut och försvinner till förmån för de högst skramlande tunnorna) inte är aktuella.
Ska man då se de fula sidorna av internet som ett problem, eller något att rycka på axlarna åt? Kan vi leva i lätt disharmonisk samklang enligt principen om yttrandefrihet? Var går gränsen för ett övertramp: kan man säga sig vara sårad, illa behandlad eller "kränkt" (detta nästan omöjliga ord att använda nu för tiden) på internet, en plats som går att lämna med ett klick, en plats där fysiska övergrepp är en omöjlighet?
Förväntas man tåla en tuffare jargong på internet, och glider påhopp och glåpord lättare av en för att det kommer från en anonym fegis och inte från grannen?
När kan man dra en gräns och säga "jag tolererar inte det här"? Internet har ingen jämställdhetsplan och inga övergripande regler. Här råder fullkomlig frihet, fullkomlig anarki.
Däremot kan varje enskild sida ha en stadgar och en uppfattning om vett och etikett. Och kanske är det där svaret, kanske är det utformningen av dessa som ska diskuteras och arbetas med, snarare än fenomenet internet i sig.
Det är som sagt lätt att vara lite mer bitsk, lite mer hånfull mot en ansiktslös främling än man vågar, eller för den delen vill, vara mot en bekant, eller rentav en främling som står öga mot öga mot en själv.
Men så är ju också samtalen på internet nästan alltid djupare, mer dynamiska och mer laddade än de flesta "hur mår du, jag mår bra"-snack vi har under en vanlig dag irl.
Om internet väcker trollet i oss så kanske det är något vi får leva med. Schasa bort trollen när de kommer, snarare än att försöka förebygga dem, det senare kanske inte är möjligt utan fatala begränsningar i allas internetanvändande.
Det viktigaste är kanske att inte behöva känna sig ensam och utsatt i kampen mot otrevliga eller rentav hotfulla människor på internet. Stödet och gemenskapen finns ju så nära till hands. Frågan är hur man bemöter en "hatare" eller ett "troll" på bästa sätt. För ibland känns det så hopplöst onödigt och löjligt att ens lägga tid och kraft på människor helt utan hyfs, samtidigt som det inte går att förneka att man någonstans blir påverkad och skakad av att läsa vad vissa människor med hjärna, hjärta, händer och ögon kan vräka ur sig utan minsta skuld eller samvete.
Jag vill tillägga att min definition av hatare och troll är lite luddig, men ungefär, en person som oftast är anonym eller har fingerat namn, som beter sig omotiverat aggressivt och mer eller mindre enbart är ute efter att provocera och såra. Att ha avvikande och i sig kontroversiella åsikter är inte synonymt med att vara ett troll, det handlar snarare om ett osakligt och otrevligt sätt att bemöta andras åsikter eller till och med leverera sin egen åsikt om exempelvis andras utseende där en sådan åsikt inte efterfrågats.
söndag 17 juni 2012
Jag har sett Jävla Pojkar
Jävla Pojkar, som just nu ligger på svtplay under rubriken Frizon, är lätt att missa i flödet av större filmer med större namn. Det är synd. Det rör sig nämligen om ett mycket gripande, tragiskt och oförutsägbar drama om tre familjer och deras under ytan eskalerande kriser och problem. I synnerhet handlar det om de tre sönerna, pojkarna, ensambarnen: Björn, Simon och Kristoffer. Alla tre har just tagit studenten, och alla tre har olika metoder för att bearbeta den sorg, saknad och ensamhet som inte alltid syns utåt, även om den mer eller mindre styr deras liv.
Björn är adopterad av föräldrar som älskar honom men inte riktigt kan förstå honom. Simon kämpar för att återuppta kontakten med sin far som för länge sedan stängt honom ute. Kristoffer lever med sin mammas psykiska ohälsa som förstör både hans och hennes liv.
Det smärtar och svider många gånger i Jävla Pojkar. Manuset är skickligt broderat med mer eller mindre oväntade vändningar, och replikskiften och händelser känns för det mesta ovanligt äkta. Vid några tillfällen snubblar filmen ner i mindre trovärdiga och lite effektsökande gropar, men jag är villig att förlåta detta. Det är fortfarande en ovanligt sevärd och välgjord film som man inte glömmer bort i första taget. Skådespelarna ska ha en eloge för sin alltigenom värdiga och skickliga insats (vi ser bland annat Tom Ljungman från Patrik 1,5 och Jacob Nordensson från tv-serien Gynekologen i Askim). Här finns även en lagom dos finstämd musik som ger stämning utan att ta över scenerna.
Kristoffers historia är den som sätter djupast prägel, vilket lite går ut över de andra pojkarnas berättelser som också de är intressanta men inte riktigt får samma utrymme och djup.
Jävla pojkar får mig att tänka på både Magnolia, Sebbe och Björn Runges filmer. Det är ett mycket gott betyg. Jag vill gärna se mer av manusförfattaren och regissören Shaker K Tahrers verk, och så vill jag se mer av alla de begåvade svenska skådespelare som finns ute i det här landet!
Björn är adopterad av föräldrar som älskar honom men inte riktigt kan förstå honom. Simon kämpar för att återuppta kontakten med sin far som för länge sedan stängt honom ute. Kristoffer lever med sin mammas psykiska ohälsa som förstör både hans och hennes liv.
Det smärtar och svider många gånger i Jävla Pojkar. Manuset är skickligt broderat med mer eller mindre oväntade vändningar, och replikskiften och händelser känns för det mesta ovanligt äkta. Vid några tillfällen snubblar filmen ner i mindre trovärdiga och lite effektsökande gropar, men jag är villig att förlåta detta. Det är fortfarande en ovanligt sevärd och välgjord film som man inte glömmer bort i första taget. Skådespelarna ska ha en eloge för sin alltigenom värdiga och skickliga insats (vi ser bland annat Tom Ljungman från Patrik 1,5 och Jacob Nordensson från tv-serien Gynekologen i Askim). Här finns även en lagom dos finstämd musik som ger stämning utan att ta över scenerna.
Kristoffers historia är den som sätter djupast prägel, vilket lite går ut över de andra pojkarnas berättelser som också de är intressanta men inte riktigt får samma utrymme och djup.
Jävla pojkar får mig att tänka på både Magnolia, Sebbe och Björn Runges filmer. Det är ett mycket gott betyg. Jag vill gärna se mer av manusförfattaren och regissören Shaker K Tahrers verk, och så vill jag se mer av alla de begåvade svenska skådespelare som finns ute i det här landet!
torsdag 31 maj 2012
Bäst och sämst of Eurovision Song Contest 2012
En gång var jag skeptisk och negativt inställd till det kommersiella jippot Melodifestivalen/ Eurovision Song Contest.
Men det var länge sen så låt oss inte tala om det nu. Jag är nämligen ett nästan lika stort fan av kitsch och svulstighet som jag är av ångest och misär. Och sen några år tillbaka är jag lite lagom besatt av schlager, så där så att det blommar upp ibland ungefär som en algblomning i ett annars rent och friskt hav.
Eftersom det nu aldrig riktigt blev av att jag hissade och dissade de svenska bidragen i Melodijippot 2012 så vill jag lite retroaktivt fälla min dom över några av alla bidrag som kom till semifinal och final i Azerbu... Azbar... Azib... i Baku.
Först och främst ska jag försöka att inte orda så mycket om Loreen.
Jag gillade förra årets "My heart is refusing me" och var en av de som tidigt anade att det skulle gå bra för den mystiska tjejen med den svarta luggen. Och jag gillar verkligen "Euphoria" också, en dundrande discodänga med både smärta och glädje. Men framförallt gillar jag Loreen, som är något helt nytt och modigt i schlagervärlden som annars ofta kännetecknas av ytlighet och anpassning.
Jag är övertygad om att Loreen vinner mycket på att hon, utöver att vara väldigt musikaliskt begåvad, har en helt unik stil och vägrar kompromissa, samt att hon visar en sådan ödmjukhet. Att skicka en artist som är mer än glitterspray och vita tänder, en artist som både kan framföra en oemotståndlig vinnarlåt och tänka själv, känns nytt, fräscht och fantastiskt. Jag hoppas bara att Loreen inte slits i stycken av alla som nu vill ha henne överallt och hela tiden för pengarna och popularitetens skull.
Nu har jag ordat klart om Loreen!
Så, över till alla de där låtarna som INTE vann:
Låt oss börja med det sista: längst ner hamnade märkligt nog norska Tooji med låten "Stay". Det är inte på något sätt en dålig låt, i synnerhet inte rent kommersiellt. Den låter precis som musik ska låta nu för tiden, killen är en kopia av förra årets tredjeplatsare Erik Saade och redan innan semifinal hade jag hört låten "Stay" på radio ett otal gånger.
Frågar ni mig är det absolut en låt jag kan lyssna på då och då, den sätter sig och har en schysst, liksom hetsig melodi. Det arabiska soundet som Gina Dirawi pratade om lyfter också låten. Helt klart en bra poplåt som verkligen förtjänade bättre än jumboplatsen.
3/5
En av de mest omtalade sångerna inför ESC var "de ryska gummorna", det vill säga Buranovskije Babusjki med låten "Party for everybody". Ja, jag är också charmad av de inte allt för unga kvinnorna som partar loss i en sång om att baka bröd (eller hur det nu var). Det är ingen fantastisk låt, och med en annan artist hade den antagligen inte ens kommit med i själva tävlingen i sitt hemland, men i schlagervärlden är musiken som bekant bara en del av hela spektaklet. Jag tror att vi behöver gummor som dansar och sjunger och är glada, som motvikt till den bild man kanske annars har av åldrande: utanförskap i samhället, ensamhet, undermålig äldrevård och svåra sjukdomar. "Party for everybody" skänker hopp om livet, en hoppfull vision om att partystämning och glädje faktiskt kan vara för alla, inte bara för de rynkfria och lättklädda.
3/5
De "fem stora" ländernas bidrag har jag knappt hört alls, men av det jag ändå snappat upp tycker jag att Italiens låt "L'amore é femmina" som sjöngs av Nina Zilli är en av de bättre låtarna. Ett märkligt namn men en svängig melodi. Övriga fyra länder imponerade inte alls på mig.
3/5

Hollandstjejen Joan Franka har en sån där röst man kommer ihåg, och en rar liten låt som dock blir lite tråkig i liveframträdandet. När Joan sitter själv och plinkar gitarr i en ful indianskrud är det ingen vidare action, så sången passar bättre på skiva än på scen. Bidraget "You and me" var heller inte tillräckligt intressant eller häftigt för den stora finalen utan försvann i semiomgången.
3/5
Trots goda prognoser gick det inte så bra för estniska Ott Lepland som sjöng sin vackra "Kuula" och lyckades sticka ut bland en mängd andra mer eller mindre lyckade ballader. Kanske var det det totalt avskalade framträdandet som gav framträdandet en känsla äkthet som många andra smörsångare saknar. Att höra någon sjunga på landets originalspråk är också spännande och vackert.
4/5
En stark favorit är den underbara powerdängan "Be my guest" som Gaitana från Ukraina framförde med sällan skådad frenesi. Med sångerskans enorma krans av blommor i håret, de färgglada gubbarna på skärmar i bakgrunden och några galna trumpetare kunde jag inte annat än beundra denna kvinna och denna låt. Det är rimligt att tro att "Be my guest" är ESC 2012's peppigaste låt.
5/5
En annan hit står makedonska Kaliopi för i den rockiga "Crno I belo" som börjar likt en ballad men utvecklas till en rå skriksång med elgitarrer och ös. Den kommer inte riktigt till sin rätt i studioinspelning men melodin är fortfarande klockren och rösten imponerande.
4/5
Jag blev genast förtjust i Pasha Parfeny från Moldavien som med "Lautar" visar att trumpeten är ett fantastiskt instrument. Trumpetslingan i refrängen sätter sig som ett gummiband i skallen och det är genom de tre minuterna oavbrutet svängigt och dansant. Att sångaren ser ut som Edward Nortons okända lillbrorsa är en kul detalj.
4/5
En annan låt jag kommer lyssna sönder är Turkiets "Love me back" med gullegossen Can Bonomo som lånar musikaliska stråk från både medeltid och klezmer. Det är en catchig båtlåt som både är hotfull och barnsligt lekfull på samma gång. Framträdandet, där pojkarna på scenen bildar en mänsklig båt, måste förstås ses!
5/5
Följande bidrag var rent fruktansvärda:
Österrike: Något ytterst sorgligt och helt obegåvat rapband med det töntiga namnet Trackshittaz berikar världen med ännu en uppmaning till tjejer att skaka på sina rumpor till kass, sexistisk musik om att skaka rumpan i låten "Woki mit deim Popo" (som betyder ungefär skaka rumpan).
San Marino: Valentina Monetta diskvalificerades först på grund av reklaminslag i sin låt, men lyckades tyvärr komma med i ESC ändå med den superpinsamma barnpop-låten "The Social network song (oh ohuhoh oh)". Titeln borde avskräcka. Videon är rent fruktansvärd.

Litauen: Donny Montell försöker i "Love is blind" bevisa att kärleken är blind genom att först bära ögonbindel och sedan hjula framför ett hundratal skuggestalter som ser ut att vara hämtade direkt ur red light district. Jag förstår inte riktigt vad han vill ha sagt.
Georgien: Något måste ha gått snett när Anri Jokhadze röstades fram med "I'm a joker" som saknar både melodi och godtagbar text. Sångaren kan inte sjunga och jag tycker synd om doakören som påminner lite om Sara Lee ihop med Ranelid - något fint att titta på för att släta över det faktum att gubbskrället inte borde få stå på en scen.
Men det var länge sen så låt oss inte tala om det nu. Jag är nämligen ett nästan lika stort fan av kitsch och svulstighet som jag är av ångest och misär. Och sen några år tillbaka är jag lite lagom besatt av schlager, så där så att det blommar upp ibland ungefär som en algblomning i ett annars rent och friskt hav.
Eftersom det nu aldrig riktigt blev av att jag hissade och dissade de svenska bidragen i Melodijippot 2012 så vill jag lite retroaktivt fälla min dom över några av alla bidrag som kom till semifinal och final i Azerbu... Azbar... Azib... i Baku.
Först och främst ska jag försöka att inte orda så mycket om Loreen.
Jag gillade förra årets "My heart is refusing me" och var en av de som tidigt anade att det skulle gå bra för den mystiska tjejen med den svarta luggen. Och jag gillar verkligen "Euphoria" också, en dundrande discodänga med både smärta och glädje. Men framförallt gillar jag Loreen, som är något helt nytt och modigt i schlagervärlden som annars ofta kännetecknas av ytlighet och anpassning.
Jag är övertygad om att Loreen vinner mycket på att hon, utöver att vara väldigt musikaliskt begåvad, har en helt unik stil och vägrar kompromissa, samt att hon visar en sådan ödmjukhet. Att skicka en artist som är mer än glitterspray och vita tänder, en artist som både kan framföra en oemotståndlig vinnarlåt och tänka själv, känns nytt, fräscht och fantastiskt. Jag hoppas bara att Loreen inte slits i stycken av alla som nu vill ha henne överallt och hela tiden för pengarna och popularitetens skull.
Nu har jag ordat klart om Loreen!
Så, över till alla de där låtarna som INTE vann:
Låt oss börja med det sista: längst ner hamnade märkligt nog norska Tooji med låten "Stay". Det är inte på något sätt en dålig låt, i synnerhet inte rent kommersiellt. Den låter precis som musik ska låta nu för tiden, killen är en kopia av förra årets tredjeplatsare Erik Saade och redan innan semifinal hade jag hört låten "Stay" på radio ett otal gånger.
Frågar ni mig är det absolut en låt jag kan lyssna på då och då, den sätter sig och har en schysst, liksom hetsig melodi. Det arabiska soundet som Gina Dirawi pratade om lyfter också låten. Helt klart en bra poplåt som verkligen förtjänade bättre än jumboplatsen.
3/5
En av de mest omtalade sångerna inför ESC var "de ryska gummorna", det vill säga Buranovskije Babusjki med låten "Party for everybody". Ja, jag är också charmad av de inte allt för unga kvinnorna som partar loss i en sång om att baka bröd (eller hur det nu var). Det är ingen fantastisk låt, och med en annan artist hade den antagligen inte ens kommit med i själva tävlingen i sitt hemland, men i schlagervärlden är musiken som bekant bara en del av hela spektaklet. Jag tror att vi behöver gummor som dansar och sjunger och är glada, som motvikt till den bild man kanske annars har av åldrande: utanförskap i samhället, ensamhet, undermålig äldrevård och svåra sjukdomar. "Party for everybody" skänker hopp om livet, en hoppfull vision om att partystämning och glädje faktiskt kan vara för alla, inte bara för de rynkfria och lättklädda.
3/5
De "fem stora" ländernas bidrag har jag knappt hört alls, men av det jag ändå snappat upp tycker jag att Italiens låt "L'amore é femmina" som sjöngs av Nina Zilli är en av de bättre låtarna. Ett märkligt namn men en svängig melodi. Övriga fyra länder imponerade inte alls på mig.
3/5

Hollandstjejen Joan Franka har en sån där röst man kommer ihåg, och en rar liten låt som dock blir lite tråkig i liveframträdandet. När Joan sitter själv och plinkar gitarr i en ful indianskrud är det ingen vidare action, så sången passar bättre på skiva än på scen. Bidraget "You and me" var heller inte tillräckligt intressant eller häftigt för den stora finalen utan försvann i semiomgången.
3/5
Trots goda prognoser gick det inte så bra för estniska Ott Lepland som sjöng sin vackra "Kuula" och lyckades sticka ut bland en mängd andra mer eller mindre lyckade ballader. Kanske var det det totalt avskalade framträdandet som gav framträdandet en känsla äkthet som många andra smörsångare saknar. Att höra någon sjunga på landets originalspråk är också spännande och vackert.
4/5
En stark favorit är den underbara powerdängan "Be my guest" som Gaitana från Ukraina framförde med sällan skådad frenesi. Med sångerskans enorma krans av blommor i håret, de färgglada gubbarna på skärmar i bakgrunden och några galna trumpetare kunde jag inte annat än beundra denna kvinna och denna låt. Det är rimligt att tro att "Be my guest" är ESC 2012's peppigaste låt.
5/5
En annan hit står makedonska Kaliopi för i den rockiga "Crno I belo" som börjar likt en ballad men utvecklas till en rå skriksång med elgitarrer och ös. Den kommer inte riktigt till sin rätt i studioinspelning men melodin är fortfarande klockren och rösten imponerande.
4/5
Jag blev genast förtjust i Pasha Parfeny från Moldavien som med "Lautar" visar att trumpeten är ett fantastiskt instrument. Trumpetslingan i refrängen sätter sig som ett gummiband i skallen och det är genom de tre minuterna oavbrutet svängigt och dansant. Att sångaren ser ut som Edward Nortons okända lillbrorsa är en kul detalj.
4/5
En annan låt jag kommer lyssna sönder är Turkiets "Love me back" med gullegossen Can Bonomo som lånar musikaliska stråk från både medeltid och klezmer. Det är en catchig båtlåt som både är hotfull och barnsligt lekfull på samma gång. Framträdandet, där pojkarna på scenen bildar en mänsklig båt, måste förstås ses!
5/5
Följande bidrag var rent fruktansvärda:
Österrike: Något ytterst sorgligt och helt obegåvat rapband med det töntiga namnet Trackshittaz berikar världen med ännu en uppmaning till tjejer att skaka på sina rumpor till kass, sexistisk musik om att skaka rumpan i låten "Woki mit deim Popo" (som betyder ungefär skaka rumpan).
San Marino: Valentina Monetta diskvalificerades först på grund av reklaminslag i sin låt, men lyckades tyvärr komma med i ESC ändå med den superpinsamma barnpop-låten "The Social network song (oh ohuhoh oh)". Titeln borde avskräcka. Videon är rent fruktansvärd.

Litauen: Donny Montell försöker i "Love is blind" bevisa att kärleken är blind genom att först bära ögonbindel och sedan hjula framför ett hundratal skuggestalter som ser ut att vara hämtade direkt ur red light district. Jag förstår inte riktigt vad han vill ha sagt.
Georgien: Något måste ha gått snett när Anri Jokhadze röstades fram med "I'm a joker" som saknar både melodi och godtagbar text. Sångaren kan inte sjunga och jag tycker synd om doakören som påminner lite om Sara Lee ihop med Ranelid - något fint att titta på för att släta över det faktum att gubbskrället inte borde få stå på en scen.
måndag 21 maj 2012
"Enjoy your period - always!"
Jag försöker och försöker räkna men är nog för trött för jag har kommit fram till tre olika resultat nu.
Får be nån om hjälp för att komma fram till rätt svar.
Jag tänkte nämligen på det här med att män generellt dör tidigare än kvinnor. Kvinnor lever längre än män, vilket ju är orättvist. Men så grunnar jag vidare på det här med hur mycket av den här extra levnadstiden som försvinner bort i menssmärtor med tillhörande sjukskrivning, kräkningar och annat skoj.
Så, där var jag, mitt i mina beräkningar för att drämma till med ett bittert mensgnälligt svar på varför män inte lever lika länge som kvinnor. Men jag är förvirrad. Jag har spytt hela morgonen och svimmat några gånger och har ingen matlust, så hjärnan pallar inte trycket just nu. Får återkomma med mina spekulativa siffror en annan gång.
Kram och puss från bitterfittan and the evil ovarys.
Får be nån om hjälp för att komma fram till rätt svar.
Jag tänkte nämligen på det här med att män generellt dör tidigare än kvinnor. Kvinnor lever längre än män, vilket ju är orättvist. Men så grunnar jag vidare på det här med hur mycket av den här extra levnadstiden som försvinner bort i menssmärtor med tillhörande sjukskrivning, kräkningar och annat skoj.
Så, där var jag, mitt i mina beräkningar för att drämma till med ett bittert mensgnälligt svar på varför män inte lever lika länge som kvinnor. Men jag är förvirrad. Jag har spytt hela morgonen och svimmat några gånger och har ingen matlust, så hjärnan pallar inte trycket just nu. Får återkomma med mina spekulativa siffror en annan gång.
Kram och puss från bitterfittan and the evil ovarys.
söndag 6 maj 2012
Bättre en skiva i handen än tiotusen i rymden. Kanske.
Jag sitter och lyssnar på min nya skiva som jag har köpt begagnad. Det var evigheter sen jag senast köpte en skiva, men jag är kluven inför det här med digital musik vs fysiska album.
Å ena sidan är det praktiskt, bekvämt och lättillgängligt att sätta igång exempelvis spotify och bläddra runt bland miljoners låtar, vilken som helst när som helst (nästan) utan att betala ett öre. Det är ju rätt fantastiskt.
Den fysiska skivans tid verkar rinna ut och det är ju faktiskt så att för miljöns del är det toppen att ha allt komprimerat i datorlådan istället för hela den här skivtillverkningen som tydligen kräver enorma mängder vatten och på många andra sätt också är skadlig och krävande.
Men.
Jag är en samlare. Jag har samlat på skivor hela tonåren, så där som man gör - jag menar gjorde, jag är kanske den sista generationen som gjorde det - och tyckte om att fundera över vilken som skulle bli nästa inköp och att då och då sortera alla album efter färg eller namn eller år, bara för skojs skull. Det där har liksom avstannat helt nu när allt går att hitta ett musklick bort.
Men det är inte allt.
Jag tycker att mitt musiklyssnande har både förbättrats och försämrats i och med internets genomslag. Förbättrats för att jag kan plocka fram vad jag vill, efter humör. Det finns inga begränsningar. Känner jag plötsligt för att lyssna på något som jag i vanliga fall skyr som pesten, så finns det där för mig utan att jag behöver kila iväg till skivaffären och lägga pengar på något jag kanske bara vill ha en enda gång.
Dessutom: är jag nyfiken på ett band eller en artist kan jag riskfritt kolla upp denne utan att betala eller införskaffa något (no strings attached liksom). Jag var även tidigare noga med att kolla upp artisten jag eventuellt ville köpa en skiva med, för att se om jag verkligen skulle tycka om det eller om det var bortkastade pengar. Internet har ju funnits länge och förr kunde jag kanske googla mig fram till något slags provlyssning.
Nu är det inte längre lönt att ta nästa steg och utföra själva köpet, eftersom musiken finns GRATIS på datorn.
Det här leder dock till att jag på något sätt får ett mycket ytligare förhållande till musiken jag lyssnar på. Om varje skiva var en ny vän i mitt liv, vissa kärare än andra, blir musiken nu mest en väldig massa one night stands. Möjligtvis ett gäng kk:s. Det är liksom svårt att uppnå den där nära relationen till musiken när jag när som helst, utan att behöva röra på mig, kan överge en låt för en annan.
Jag minns att jag tyckte att kasettband och vinyl var fascinerande på så sätt att det inte fanns en enkel framåt-knapp, så som det fanns för cd. Man kunde då inte enkelt byta låt när man tröttnat på en, utan blev "tvungen" att lyssna igenom hela albumet. Och jag tyckte det var något värdefullt i det.
Nu tappar jag liksom tålamodet. Det blir inga bra relationer, musiken är så underordnad mig och jag kan göra precis vad jag vill med den. Jag tycker inte riktigt om det.
Dessutom saknar jag att kunna bläddra i det lilla häftet, som hos vissa skivor har låttexter, vackra bilder eller på annat sätt förhöjer upplevelsen.
Nåväl. Nu har jag köpt en skiva för första gången på väldigt länge. Och kanske sista gången, det vet jag inte.
Det blev Belle & Sebastians "Push Barman To Open Old Wounds". Deras skivor vill jag fortfarande ha. Bara för att. Det är ju ändå mitt favoritband. Och jag är en materialist. En sån som ibland utvecklar någon form av relationer till materiella ting.
Å ena sidan är det praktiskt, bekvämt och lättillgängligt att sätta igång exempelvis spotify och bläddra runt bland miljoners låtar, vilken som helst när som helst (nästan) utan att betala ett öre. Det är ju rätt fantastiskt.
Den fysiska skivans tid verkar rinna ut och det är ju faktiskt så att för miljöns del är det toppen att ha allt komprimerat i datorlådan istället för hela den här skivtillverkningen som tydligen kräver enorma mängder vatten och på många andra sätt också är skadlig och krävande.
Men.
Jag är en samlare. Jag har samlat på skivor hela tonåren, så där som man gör - jag menar gjorde, jag är kanske den sista generationen som gjorde det - och tyckte om att fundera över vilken som skulle bli nästa inköp och att då och då sortera alla album efter färg eller namn eller år, bara för skojs skull. Det där har liksom avstannat helt nu när allt går att hitta ett musklick bort.
Men det är inte allt.
Jag tycker att mitt musiklyssnande har både förbättrats och försämrats i och med internets genomslag. Förbättrats för att jag kan plocka fram vad jag vill, efter humör. Det finns inga begränsningar. Känner jag plötsligt för att lyssna på något som jag i vanliga fall skyr som pesten, så finns det där för mig utan att jag behöver kila iväg till skivaffären och lägga pengar på något jag kanske bara vill ha en enda gång.
Dessutom: är jag nyfiken på ett band eller en artist kan jag riskfritt kolla upp denne utan att betala eller införskaffa något (no strings attached liksom). Jag var även tidigare noga med att kolla upp artisten jag eventuellt ville köpa en skiva med, för att se om jag verkligen skulle tycka om det eller om det var bortkastade pengar. Internet har ju funnits länge och förr kunde jag kanske googla mig fram till något slags provlyssning.
Nu är det inte längre lönt att ta nästa steg och utföra själva köpet, eftersom musiken finns GRATIS på datorn.
Det här leder dock till att jag på något sätt får ett mycket ytligare förhållande till musiken jag lyssnar på. Om varje skiva var en ny vän i mitt liv, vissa kärare än andra, blir musiken nu mest en väldig massa one night stands. Möjligtvis ett gäng kk:s. Det är liksom svårt att uppnå den där nära relationen till musiken när jag när som helst, utan att behöva röra på mig, kan överge en låt för en annan.
Jag minns att jag tyckte att kasettband och vinyl var fascinerande på så sätt att det inte fanns en enkel framåt-knapp, så som det fanns för cd. Man kunde då inte enkelt byta låt när man tröttnat på en, utan blev "tvungen" att lyssna igenom hela albumet. Och jag tyckte det var något värdefullt i det.
Nu tappar jag liksom tålamodet. Det blir inga bra relationer, musiken är så underordnad mig och jag kan göra precis vad jag vill med den. Jag tycker inte riktigt om det.
Dessutom saknar jag att kunna bläddra i det lilla häftet, som hos vissa skivor har låttexter, vackra bilder eller på annat sätt förhöjer upplevelsen.
Nåväl. Nu har jag köpt en skiva för första gången på väldigt länge. Och kanske sista gången, det vet jag inte.
Det blev Belle & Sebastians "Push Barman To Open Old Wounds". Deras skivor vill jag fortfarande ha. Bara för att. Det är ju ändå mitt favoritband. Och jag är en materialist. En sån som ibland utvecklar någon form av relationer till materiella ting.
onsdag 2 maj 2012
Tjejer och killar och grejer de gillar
På jobbet har vi en anslagstavla med en massa information om maten, kampanjer, priser, städning och så vidare. På en av de där lapparna står det en uppmaning att alltid fråga de kunder som väljer barnmenyn specifikt vilken leksak de vill ha. "Fråga aldrig om det är en pojke eller flicka och gör valet åt dem" står det.
Jag frågar aldrig om det är en pojke eller flicka som ska ha leksaken. Trots att jag ofta ser att föräldrarna gjort sitt yttersta för att ingen ska råka missförstå eller tvivla på vilket kön deras barn har.
Varje dag möts jag av mörkblått klädda barn med spindelmannenmössa och knallrosa ungar med strumpbyxor, och jag tittar på dem och säger "vill du ha docka eller bil?". Varje dag hör jag vuxna säga "ta den där rosa lådan, det är en flicka", "du vill väl inte ha nån docka, Kevin?" eller rentav ett förnärmat "det ser du väl att det är en tjej?".
Ibland hör jag föräldrar gå emot sitt barns vilja: "Ta en docka. Nej, Isabelle, de har ingen bil, det får bli en docka".
De säger att vi är jämställda. Att man väljer själv. Att allt som finns kvar nu är medfött, naturligt och kommer inifrån, inte utifrån.
Jag upplever det inte så. Jag upplever inte att vi har kommit fram.
Tvärtom.
Vi har inte kommit någonstans.
Ibland tror jag snarare att vi har gått bakåt. Ljusår bakåt.
Jag frågar aldrig om det är en pojke eller flicka som ska ha leksaken. Trots att jag ofta ser att föräldrarna gjort sitt yttersta för att ingen ska råka missförstå eller tvivla på vilket kön deras barn har.
Varje dag möts jag av mörkblått klädda barn med spindelmannenmössa och knallrosa ungar med strumpbyxor, och jag tittar på dem och säger "vill du ha docka eller bil?". Varje dag hör jag vuxna säga "ta den där rosa lådan, det är en flicka", "du vill väl inte ha nån docka, Kevin?" eller rentav ett förnärmat "det ser du väl att det är en tjej?".
Ibland hör jag föräldrar gå emot sitt barns vilja: "Ta en docka. Nej, Isabelle, de har ingen bil, det får bli en docka".
De säger att vi är jämställda. Att man väljer själv. Att allt som finns kvar nu är medfött, naturligt och kommer inifrån, inte utifrån.
Jag upplever det inte så. Jag upplever inte att vi har kommit fram.
Tvärtom.
Vi har inte kommit någonstans.
Ibland tror jag snarare att vi har gått bakåt. Ljusår bakåt.
Frihet under påverkan
Ingen och ingenting påverkar någon eller någonting.
Lite som om varje företeelse, varje sak som händer, händer utan kontext, som i ett tomrum.
Det finns ju de som resonerar så. I alla fall tror jag att de resonerar så. I alla fall blir det så när man drar deras resonemang till sin spets.
Jag tänker på reklam. Och på normer. Det kan ibland framstå som enfaldigt och tröttsamt att framhärda i övertygelsen att vi alla är något slags slavar under yttre påverkan. Deprimerande att inta inställningen att den fria viljan är en illusion.
(Fast det är ju lite mer komplext än så.)
Det finns de som påstår att de inte påverkas. Att de inte bryr sig. Att det handlar om hur stark man är. Som om någon, som inte är utlevande eremit utan behov av samhälle eller sociala kontakter, skulle kunna uppbåda en sådan styrka att ingenting skulle kunna omforma eller styra henne.
Jag tror inte på det.
Men jag tror att man kan tro på det i självförsvar. Man påstår sig inte vara opåverkbar för att man faktiskt är opåverkbar. Man påstår inte att det är fjantigt att analysera och diskutera för att det faktiskt är fjantigt att analysera och diskutera.
Man påstår det för att det är bekvämare och tryggare än att inse och erkänna sin utsatthet och litenhet.
För att slippa förstå. För att det är ohyggligt att begripa att man varje dag tigande accepterar en fortgående psykisk kräkning och misshandel av sig själv och sina medmänniskor i det som kallas ett fritt och civiliserat samhälle.
Det finns inga starka och svaga människor.
Reklamen är livsfarlig.
Texten som gav upphov till dessa tankar: När mat är sex - om att mat aldrig får vara just mat
Lite som om varje företeelse, varje sak som händer, händer utan kontext, som i ett tomrum.
Det finns ju de som resonerar så. I alla fall tror jag att de resonerar så. I alla fall blir det så när man drar deras resonemang till sin spets.
Jag tänker på reklam. Och på normer. Det kan ibland framstå som enfaldigt och tröttsamt att framhärda i övertygelsen att vi alla är något slags slavar under yttre påverkan. Deprimerande att inta inställningen att den fria viljan är en illusion.
(Fast det är ju lite mer komplext än så.)
Det finns de som påstår att de inte påverkas. Att de inte bryr sig. Att det handlar om hur stark man är. Som om någon, som inte är utlevande eremit utan behov av samhälle eller sociala kontakter, skulle kunna uppbåda en sådan styrka att ingenting skulle kunna omforma eller styra henne.
Jag tror inte på det.
Men jag tror att man kan tro på det i självförsvar. Man påstår sig inte vara opåverkbar för att man faktiskt är opåverkbar. Man påstår inte att det är fjantigt att analysera och diskutera för att det faktiskt är fjantigt att analysera och diskutera.
Man påstår det för att det är bekvämare och tryggare än att inse och erkänna sin utsatthet och litenhet.
För att slippa förstå. För att det är ohyggligt att begripa att man varje dag tigande accepterar en fortgående psykisk kräkning och misshandel av sig själv och sina medmänniskor i det som kallas ett fritt och civiliserat samhälle.
Det finns inga starka och svaga människor.
Reklamen är livsfarlig.
Texten som gav upphov till dessa tankar: När mat är sex - om att mat aldrig får vara just mat
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)










