Ett annat sätt att tänka

Jag har mycket svårt att tro. Min hjärna är helt enkelt inte uppbyggd så att jag kan tro på saker, utan för mig gäller Skalman-principen: Jag tror bara det jag vet.
Och vad vet jag egentligen? Jag vet inte om jag anser att man verkligen kan veta något, men kanske att man kan tro ändå, tills vidare, tills ens världsbild åter vänds upp och ner och man får räkna om i alla tabeller.

I våras fick jag en diagnos. Den var - ur min synvinkel - väldigt mycket byggd på mitt grundliga sätt att tänka ut och dra slutsatser (eller rättare sagt låta bli att dra slutsatser eftersom jag aldrig kan vara 100% säker), och mitt sakliga betraktande av saker, med förnuftet som vägvisare och känsloimpulserna förpassade till skamvrån.
Det fanns annat också som spelade in, men så mycket som inte tydde på att jag skulle vara så udda som jag tror.

Och sen jag fick diagnosen har det hänt mycket.
* Min kroniska identitetskris nästan försvann. Det var bra.
* Jag började pressa mig själv ännu mer för att bli bra på saker, på ett nördigt sätt. Det var inte så bra eftersom jag suger på att lära mig saker - å andra sidan var det bra eftersom jag verkligen vill kunna saker och då krävs det väl en viss press? Nåväl, det där är en diskussion för sig själv.
* Jag slutade skämmas och vara arg på mig själv för vissa saker, och kände med en skräckblandad lättnad att jag i många fall kunde skylla på diagnosen. Det var nog mest bra.

Nu har jag börjat fundera igen.
Många säger att det är nåt slags skräpdiagnos, en sån som delas ut till höger och vänster fast det bara är ett fåtal som verkligen... liksom, förtjänar den.
Och jag är ju definitivt inte en av de få. Till exempel är jag hur socialt kompetent som helst, kan kallprata utan att blinka och får sällan problem med kommunikationen. Mina sinnesintryck är totalt neutrala, jag klarar allt från barnskrik och skarpt ljus till att bli pillad i håret utan att ens få huvudvärk.
Har inga som helst problem med hushållsarbete heller, eller annat praktiskt. Däremot har jag problem med att lära mig saker, anser jag själv - men därom är jag inte helt säker eftersom det ligger allt för mycket egna värderingar i den teorin. Kanske är jag helt enkelt ovanligt normalbegåvad?
Märkte häromdagen hur svårt jag hade att återupprepa fakta, stakade mig och stammade nästan, medan vanligt prat flyter på hur bra som helst. Jag är rädd att jag har en bild av hur speciellt och spännande jag skulle vilja vara, men inte är.

Jag kanske borde prata med Helena igen. Tror jag har hennes nummer på en lapp på anslagstavlan.
Jag är rädd att om jag tog bort diagnosen skulle jag börja tramsa med identitetskrisandet igen; diagnosen har liksom fungerat som en logisk förklaring till allt som kan vara konstigt.
Men jag har jättesvårt att i praktiken acceptera att jag kan vara annorlunda utan anledning, jag antar att det inte får tillträde till min världsbild om det inte finns en tydlig förklaring. Och finns det en tydlig förklaring, ja då uppkommer genast frågan om detta är ett problem som kan elimineras. Ungefär som forskning om orsaker till homosexualitet riskerar att bli forskning om hur man löser problemet med den sjuka perversiteten homosexualitet.
Så fungerar min hjärna. Eller inbillar jag mig bara? Är jag inte så rigid som jag tror? Har vi suttit och kommit på det tillsammans för att jag skall ha en ursäkt att ömka mig?

Jag är snuskigt självkritisk. Jag borde vara kritisk mot andra istället. Elaka människor till exempel.

Vet inte om det vore möjligt att träffa Helena. Hon gör ju nåt annat nu. Man kan inte tralla runt hur som helst och ta plats inom psykiatrin, så vitt jag begriper. Jag har haft tur (fast jag misstänker att det är enklare att få hjälp med lite hitten och ditten än verklig ångest och grava sjukdomar - dem orkar ingen ta hand om).

Hur hanterar andra människor att livet är en balansgång?

Farmor

Mejlade klematisen igår och fick svar idag som gladde mig. Det skulle funka utmärkt, skrev mottagaren.
Imorgon kommer farmors dödsannons, med den lila klängväxtens blomma överst. Vi tror att farmor hade tyckt om den. Hoppas ni andra tycker om den och att den blir bra i så litet format också.

Träffade stora delar av den närmaste släkten i Ljungby igår, och vi planerade med rosa blomarrangemang och laxmiddag och mycket sång. Som en stor hyllning till båda två.
Det var fint att träffa alla.
Var också i farmors lägenhet. Hon öppnade inte dörren när vi kom, och hon var inte i något av rummen. Så mycket saker som är kvar. Kapporna som hängde på galgarna. Stöket i köket. Gamla svartvita foton. Alla etiketter och plastblommor.
Jag är glad för farmors skull för jag tror att hon har haft ett lyckligt liv, pigg och fin in i det sista. Flera gånger har jag kastat mig över något slags fiktiv "ångra"-knapp i den diffusa tron att jag kan ta bort den där sista lilla detaljen som blev lite fel, bara ett litet klick så att farmor kommer tillbaka igen.
Men hellre det här än lång tid på sjukhuset med cancer och ont, mycket hellre de sista timmarna när alla turades om att sitta och prata och sjunga och klappa. Det var bra. Så svårt att förstå bara. En så fin och rar liten människa. Men det är naturens gång och det var oundvikligt, och fick man välja var nog detta den bästa sortens slut.
Allt finns kvar inuti.

Måndag.

Har sprungit ikväll. Det var inte roligt men det är det ju heller aldrig. Kanske kan jag sova sen, när det är dags (lite rörelse under dagen skall göra att man somnar gott sen).
Borde röra mig mycket mer. Hur många år har jag sagt det? Hur är det möjligt att man kan tycka och vilja något i flera år utan att det blir av?

Tänkte göra nyttig gröt med linfrön och torkad aprikos och dricka chokladmjölk, men spisen är trasig. Mycket mystiskt. En knapp har ramlat bort och ingenting händer när man vrider. Måste kontakta vaktmästare.

Kom inte ut förrän efter sex. Skrev från tretiden till sex på något som gick som tåget att skriva, allt jag kunde komma på. Det blev något om högstadiet kanske, fast jag ville ta bort så mycket yttre faktorer som möjligt, för att få fram det djupa, allmängiltiga fast ändå väldigt personliga. Som fiktiva dagboksinlägg.

Åker till Ljungby imorgon för att konkretisera, förstå och ta farväl.

Har ätit många torkade aprikoser. Innehåller järn. Bra.
Har ingen plan för tillfället. Kanske skall läsa en bok om jorden. Det känns rätt. Enklare att ta in än hjärnan och nerverna. Glömde "Den illustrerade mannen" i Halmstad.

Ken och jag minns tillbaka

Har hittills inte lagt upp en enda bild - eller jo, en, men det var också den enda - i bloggen. Det kan ju bli lite tråkigt med all textvägg och inga roliga bilder som byter av. Jag borde jobba på min layoutförmåga (om jag har någon).
För att kompensera lägger jag ut en käck bild på Ken, såsom han sett ut genom tiderna, och funderar över det ironiska i att han ser som allra minst androgyn ut på åttiotalsbilden (åttiotalet är väl om något unisexmodets epok).


Ikväll skall jag på klassfest och temat är "tonårsperiod". Jag minns inte riktigt hur jag såg ut under tonåren; för någon utstuderad stil hade jag inte, men jag vet att jag brukade låna från mamma och handla second hand och ta ut svängarna lite försiktigt, ibland med ett ganska smaklöst resultat.
Av det jag har i garderoben tror jag iallafall att ett blått leopardmönstrat hemmasytt linne (nej, det är inte jag som sytt för allt i världen, jag suger på att sy), stora pösiga jeans och snusnäsduk i håret, bäst sammanfattar min tonårsstil.
Överlag tycker jag inte att den förändrats så värst mycket, och jag vet inte hur jag skall ställa mig till det. Betyder det att jag inte har utvecklats? :P

HÄR och nu

Jag hänger mycket på internet. Det är inte bra för mig, jag vet; samtidigt som det är bra för mig och viktigt för mig. Människor är aldrig så elaka och rättframma i verkligheten som på nätet. Och fullt av politisk diskussion är det, och jag blir ömsom peppad och glad men oftast ledsen och rädd och bitter. Kan ju heller inte nöja mig med att tycka eftersom jag lider av analytiskt syndrom (hittade på den diagnosen i skrivande stund!) och måste fråga mig själv hundra filosofiska frågor inför varje jobbig grej, i stil med "men är jag inte för yttrandefrihet? hur långt kan det sträcka sig?", "är rättvisa och jämlikhet alltid att eftersträva då? tänk om det i själva verket är något annat vi behöver?" och annan skit.

Det är säkert ärofyllt och bra att tänka mycket men jag har ingen ordning i mina tankar och går alldeles för lätt i kras. Nu är jag ju sådan som jag är och vill inte vara någon annan ändå, men att tänka har nog mer gjort mitt liv plågsamt än roligt.

Jag uppdaterade status på facebook nyss i den sinnesstämning jag befann mig i, och beskrev min bitterhet och misstro till världens utvecklingspotential. Men i och med det kom jag till insikt om hur förändring egentligen sker och vad som faktiskt är mitt problem.
Till skillnad från vad jag trodde så saknar jag inte visioner - jag har för stora visioner. Jag vill alldeles för mycket på alldeles för många plan på samma gång. Jag blir gång på gång besviken på att människor tycker annat än jag och att världen går emot mig. Jag vill ju, mot bättre vetande, att alla skall vara som jag och tycka som jag.

I våras lärde mamma mig att man skall leva i nuet. Jag påstår inte att jag är en mästare på det, men jag har tagit till mig av den visdomen.
Ikväll insåg jag att jag även behöver lära mig att leva HÄR.
Världen kommer inte att förändras i ett slag, och absolut inte över hela jorden på en gång. Det är lätt att bli galen av att tänka på hur hela världen missmatchar ens ideal, och en sådan vetskap går inte att leva med.
Jag trodde att fokus på min egna lilla verklighet och att försöka skärma av allt annat var min enda utväg; en tveksam men nödvändig metod för att orka leva. Jag var mycket skeptisk till att glömma helheten och bedöva mig med detaljerna, att stirra mig blind på trevliga saker i min egen trygga omgivning för själsfridens skull.

Men jag tror att jag har fått en annan syn på det nu. Det är inte en nödlösning, det är en självklarhet. Det är så man gör. Man lever där man satts att leva och gör det man kan åt de problem som finns där. Man kämpar i det lilla. Man gläds åt och stör sig på det lilla, det som finns nära och som går att påverka. Det är bara enfaldigt och destruktivt att tro att meningen är att man ska överblicka hela existensen och förändra den i en handvändning.

Ibland är jag allt bra dum. Och insiktsfull.

Nalle Bus och andra barndomsvänner

Ett foto i min fars sambos blogg får mig att minnas mina gosedjur och de olika roller och personligheter jag tilldelade dem. Som den psykoanalys-nörd jag är minns jag tillbaka och funderar över vad dessa projiceringar av karaktärsdrag på gosedjuren säger om mig egentligen.

Bilden som satte igång mina tankar föreställer en nalle, som jag inte brukade leka så värst mycket med. Jag vill minnas att jag hade en till, i samma storlek (kanske fanns den andra nallen hemma hos mamma? Jag minns inte), och dessa två nallar blev i min värld "vuxna" nallar, som alltid höll sig i bakgrunden. Det intressanta är att denna, eller de två, vuxna nallarna, fick fungera som ett slags myndighetsperson för min absoluta favorit och ständiga följeslagare - Nalle Bus. Det var inte tydligt uttänkt i min hjärna, tror jag, att de två skulle föreställa en mamma och pappa. Snarare verkade de ha adopterat Nalle Bus, vilket kanske inte är så konstigt i en utopisk värld av gosedjur där alla liksom tar hand om alla och relationer kan uppstå mellan de mest skilda arter...

En annan nalle jag minns hette Nalle Katt, en nalle av det slaget som har ett lite sammanbitet och sorgset uttryck, vilket kanske var anledningen till att jag hade en speciell respekt för denne nalle och inte kände att vår personkemi (min barnsliga värld, mot Nalle Katts uråldrigt visa allvar) alltid stämde.
Varför nallen fick heta Nalle Katt har jag ingen aning om, men jag tror att jag hade för vana att döpa dem till något med Nalle i namnet; Nalle Gul, Lill-Nalle, Nalle Bus.

Min eviga vän Nalle Bus var en liten ängel som kommit till mig, men allt för tidigt rycktes bort, under en camping-sommar i Småland med besök på både Astrid Lindgrens Värld och på akuten (jag hade förstoppning).
Jag minns sista dagen, när vi packade ner tält och allt och solen sken men Nalle Bus var borta. Och Nalle Bus var allt som oftast borta för jag var hejdunderlig på att tappa bort saker som barn - de flesta som kände mig som liten minns mig som ungen med nallen man alltid fick leta efter.
Men den här gången var den alltså borta, puts väck. Och det visade sig, som en uppenbarelse i min hjärna, att det som hänt var att Nalle Bus längtade hem till mormor i Afrika. Ja, för där bodde nämligen Nalle Bus mormor fick jag förstå, bland lejon och elefanter, och saknaden blev för stor, så den sommaren, när jag var fem eller sex år, reste Nalle Bus ifrån mig med förhoppning om att jag skulle förstå. Det var där, hos mormor i Afrika, som Nalle Bus hörde hemma.

Och vilken livlig fantasi jag hade. De flesta vuxna brukade berömma mig för en livlig fantasi och på den vägen är det, nu går jag skrivarskola i Skåne och undrar över hur jag blev som jag blev och hur världen blev som den blev för den delen och en massa annat.
Och det blev ingen analys, för ovanlighetens skull. Det blev bara minnen. För min egen skull.

Om lättja och dess orsaker

Det förefaller mig som att jag glömt saker jag vill minnas, i stil med plikter och nödvändigheter. Kanske är det bara min sedvanliga egenskap att överdriva och måla fan på väggen i tid och otid.
Listan - för en sådan har jag, på datorn - talar sitt tydliga språk i och med att en klar majoritet av dess innehåll är exakt samma som stod där för två månader sen.
Jag läste nyss att få saker är så påfrestande som att ha något hängande över sig som aldrig blir avslutat. Jag vet inte, det är ju normaltillståndet för mig, och istället för att se den återkommande situationen som ett problem, ser jag mig själv som problemet och därmed är problemet olösligt och det finns ingen vits att engagera sig alls.

Jag kan inte sluta tänka på vilken förskräckligt dålig karaktär jag har, nu har jag tänkt på det i ett antal veckor och någonstans i bakhuvudet finns en ände på en tråd i ett projekt som går ut på att utsätta hela mig för extreme makeover, men så väl jag känner mig själv blir det aldrig av.
Tankarna sätter, som alltid, igång den filosofiska delen i mig och istället för att arbeta på mina sämre drag, arbetar jag på att kartlägga samhällets inställning till lättja, huruvida det är medfött eller inlärt, hur det skulle kunna påverkas och elimineras överlag i samhället, om olika generationer har olika syn på saken, om det finns fördelar med lättja och så vidare. Kanske är det bara en ursäkt för att slippa sätta igång, men framförallt är det en del av mig. Jag gör inte, jag tänker. Jag gör också, men mest på grund av att yttre faktorer knuffar in mig i banor jag själv aldrig riktigt beslutar mig för och med öppna armar emottager.

Sådan är jag. Det kan driva mig till vansinne, jag vill inte vara som jag är. Och det är inte synd om mig, såklart, eftersom jag aldrig gör något åt mina problem (fast huruvida man gör något tycker jag är en djupt filosofisk fråga; är inte varje människa dömd att handla utifrån sina premisser, varav ens psykiska spärrar är en del? Jag har aldrig trott på någon "fri vilja", men det kanske bara är ett sätt för mig att skylla ifrån mig. Men att skylla ifrån sig kanske är det enda sätt jag känner till att "göra något" åt situationen?). För övrigt är "synd om" en meningslös plattityd i dagens samhälle; ty syndomtyckande kan inte användas till någonting alls för mottagaren, och innehar därför inget som helst värde - det är helt enkelt inte önskvärt, utan det är något annat man söker. Förståelse kanske, hjälp, sällskap.

Det här är ju en oerhört intressant diskussion!
Men det visar ju bara ännu en gång på hur jag återfaller till att ägna mig åt det jag stimuleras av, nämligen filosofiska resonemang. När jag egentligen skulle prata om mina problem och hur eller vad jag kan göra åt dem.

Men jag försöker ju inte skylla ifrån mig, förstår ni; det jag vill säga är inte att det är någon annans fel eller att någon annan kan lösa dem. Bara jag kan göra något åt min situation; men det betyder inte att jag KAN göra något åt min situation. Kanske inte just nu, kanske saknar jag kunskapen om hur, för jag tror ju att brist på kunskap om alternativa handlingar ofta kan vara en anledning till att människor begår dåliga handlingar. Och vanans makt.

Kan vi omdefiniera begreppen? För jag tror inte förakt och påförande av skuld är konstruktivt för den som utsätts för det. (Fast det kanske också beror på personlighet? En sådan där efterfrågad tävlingsmänniska kanske skulle ta det som en härlig spark i baken att få några pikar. Tyvärr är jag inte tävlingsmänniska i en enda av mina celler; bara ännu ett av mina dåliga drag.)
För att skörda sådden av mina filosofiska kaosfrön; jag hyser ingen övertro på den fria viljan, och jag tycker att man snarare skall inrikta sig på hur problem kan lösas än vem som är skyldig till dem...
Vilket är helt uppåt väggarna att jag tycker, då jag själv går emot mina slutsatser totalt och fullkomligt i varje tanke och handling.
Jag och mina evinnerliga tankar.