Rinner ut

Har känt mig lite matt den här veckan. Jag kan inte komma på någon rimlig orsak.
I måndags gick jag och lade mig vid 21. Det kändes trevligt. Då hade vänner ändå ringt och frågat om jag inte skulle komma dit och spela spel.
På tisdagkvällen dissade jag umgänge en gång till, och satt hemma på rummet.
Känner mig hela tiden mer eller mindre sömnig. Skulle kunna lägga mig och sova när som. Är inte så värst hungrig heller.
Men jag tror inte det är nåt allvarligt. Ibland är man trött. Fortsätter det så här får jag väl ta mig i akt.

Skulle ha bokat tid för allergitest, men det glömde jag förstås. Vore så trevligt att få höra att jag tål alla sorters djur hur bra som helst. Om det nu är så. Hoppas.

Har känt mig slö idag också, men faktiskt skrivit veckans uppgift och varit på gymmet idag. Bra jobbat av mig, måste jag säga. Kan inte glädjas riktigt bara. Har inte riktigt den orken.

Har de senaste veckorna sett två filmer där någon spontandör. En där en frisk och hälsosam arbetskamrat till huvudpersonen blir matförgiftad och dör samma dag. En annan där en tjej blir påkörd av en bil, men klarar sig, går på fest, somnar, och sen slutar andas.
Detta har gjort mig aningen paranoid.
Som grädde på moset drömde jag att jag var död i natt. Fast som en slags osynlig ande. En bitter och ledsen ande, förbannad över att ryckas ur livet i så unga år. Tur att det bara var en dröm.
Jag kan inte låta bli att tänka "somna inte, somna inte, om du somnar dör du, håll dig vaken" då och då. Man vet ju aldrig.

&

Eftermiddagen

Kan någon tycka om eftermiddagar? De är som en dödsångest som kommer dagligen, som ett brev på posten med en grotesk påminnelseavgift för den där bortglömda fakturan som man trodde man hade betalat med pengar man inte hade.
Det är den tiden på dagen då man inser att inte heller den här dagen var evig, trots att det kändes så nytt och spännande imorse. Alla de oändliga möjligheterna har flytt sin kos, man börjar se slutet, man blir gammal och bitter och ensam och ångrar allt man aldrig gjorde.

Kanske är eftermiddagarna till för att lära oss något. Typ karpe diadem eller dylikt.

Humor / allvar / kön

Ju mer man skämtar, desto svårare är det att bruka allvar.
Det är en teori jag har, och den grundar sig främst på min egen erfarenhet men även på iakttagelser av andra människor. Många gånger har jag förstått att folk tror att jag skämtar när jag menar något på riktigt, och jag kan inte själv alltid avgöra var gränsen går för vad jag säger med en skämtsam ton men menar något med, och vad som är raktigenom trams.

Jag tänker mig att det är därför många män (enligt vad jag har hört, läst och sett) har svårt att prata om svåra saker; känslor och sånt.
Det går förstås att skämta om det svåra, men risken är alltid att man tappar bort sig och inte vet vad man själv eller andra menar egentligen. I en vardaglig humor framgår det inte alltid vad skämtaren vill ha sagt och vad hen tycker och tänker bakom den glättiga ytan.

Jag upplever att humorn, gärna en rå och elak sådan, har en oerhörd stor plats i vår moderna värld. Tyvärr kan jag inte veta någonting om hur stor plats humorn tilläts ta i andra tider, men jag har en känsla av att den var mer marginaliserad förr. När Henrik Schyffert talade om "den ironiska generationen" begrep jag inte - det är ju min generation som borde inneha den titeln?

Kanske är det framförallt unga människor som tar till sig humorn, och jag har några teorier om varför:
Många unga människor, tänker jag mig ägnar sig åt ett humoristiskt vridande och vändande på verkligheten, som ett sätt att skapa distans till en hård värld och all den information som man bombarderas med och måste lära sig att ta ställning till och hantera.
I det identitetssökande som oftast pågår som mest intensivt i en människas unga år, kan det vara skönt att gömma sig bakom en schimär av ironi och oberördhet. Att ta till skämtandet för att få respekt och uppskattning, istället för att visa sårbarhet.
Många unga kollar förstås mycket på tv, och det är vanligt att följa eller titta sporadiskt på sitcoms där de skrattframkallande replikerna haglar ur käftarna på de smarta och roliga karaktärerna. Jag tror att dessa serier påverkar tittarna väldigt mycket (likaså filmer, böcker mm såklart); man vill vara som karaktärerna, för att genom klassisk idol-identifikation överta deras status och liv.

Åter till Männen. Humor kan tyckas könlöst, men det har alltid varit en typiskt manlig arena.
Så gott som alla människor tycker om att skämta och skratta, men det är framförallt män som levererar skämten. Jag kan inte direkt se någon biologisk orsak till detta utan skulle vilja påstå att det har med uppfostran att göra. Ett tydligt exempel är hur pojkar ständigt fått lära sig att känslor är omanligt, och som jag nämnde ovan så kan humor fungera som en skyddande image, en fasad som varken släpper in eller låter något sippra ut.

Det pratas ofta om att män har en hårdare jargong, medan kvinnor är mer öppna för att bruka allvar och tex. våga prata om känslor och tankar med varandra. Med denna förutsättning är det logiskt att det är killar som drar snuskiga vitsar i skolan och blir standuppare som vuxna, medan kvinnor ägnar sig åt att lyssna på varandra och tränas i social kommunikation.
Det är också logiskt att kvinnliga komiker kan dömas ut som grupp av vissa stengöda idioter för att "kvinnor kan inte vara roliga", parallellt med att män som avsäger sig det manliga spelet till förmån för en ärlig relation med sina känslor får skit för att de är omanliga bögfjollor.

Den manliga jargongen får, så vitt jag förstår, stryka på foten när det är en kvinna i närheten. Enligt den klassiska idén om den starke, osårbare mannen och den känslomässigt labila och oerhört sårbara kvinnan, vågar ingen fjärta eller tramsa när en tjej närmar sig. "Hon skulle inte förstå". Det sägs att kvinnor är mognare än män; jag säger att de lär sig att vara det för att det är så rollen är utformad. Vi lär oss våra roller utantill, och vet allt för väl hur det går för den som sjabbar bort sig på scen; publiken buar ut dem och de portas från vidare uppträdanden.

Samtidigt som vi tror att tjejer är humorbefriade och avskyr all form av trams, så tar vi för givet att killar alltid vill tramsa och är immuna mot elakheter. Blir en kille ledsen för att han upprepade gånger kallas "bögjävel" på skämt av kompisarna, så är det honom det är fel på och ingen annan. Han borde inte ha tagit åt sig. Han borde fatta skämt.
Tjejer behöver dock inte fatta skämt; de är i princip naturligt bortkopplade från den sortens tänkande. Känslorna står liksom i vägen.

Gröt

Kanske gör jag framsteg. Utan att ha förstått riktigt hur, vad och varför så hänger jag med folk och har stundtals riktigt trevligt. Det måste vara det här det går ut på. Jag borde ha börjat träna tidigare, som alla andra. Men man kan bara tävla mot sig själv, som de säger. Alla befinner sig på olika stadium.

Pappa ringer gång på gång men jag missar alla samtal och har inte tid. Jag skulle ha ringt i torsdags och sagt Glad Påsk. Sen vet jag inte vad som hände. Tiden i ett rasande tempo. Funderade på att skriva ett brev idag, kändes lite fånigt kanske. Som att "jag vill inte prata i telefon så jag skickar ett vykort" ungefär. Men jag skulle kunna tala om att det är ett problem jag har. Alla klagar ju på det. Kuratorn säger att jag inte skall ändra på mig. Hon säger att jag får vara som jag är och det får mig att känna mig som en riktig människa.

Jag har glömt om jag skall dit imorgon så jag måste gå upp och ringa och fråga. Har svaga minnen av att jag skrev ner någonstans - kanske på en lapp, eller på handen, dumt nog - klockan tio på onsdag låter logiskt och bekant. Men kanske inte. Borde ha ringt för flera dagar sedan och frågat.

En annan glömd sak. Upptäckte att mina farhågor besannats. Ett gult prickigt örngott och ett tunt överkast låg på hyllan, men inga påslakan eller lakan. Får sova på överkastet och med oklätt täcke den här veckan. Visste väl att jag hade glömt något i Halmstad.

Har ätit mannagrynsgröt två gånger idag. En gång på spisen, och nyss i micron. Helt okej, men inte så fullt av minnen som man kunde tro. Bara grynigt och lite, lite sött.

Allt känns ganska trevligt. Koll på läget, fast ändå inte. Vem vet.
Har förresten fått James Dean-filmisarna nu.

Godnatt.

D.I.Y.-paparazzi har varit i farten

Dagens nyhet: Man får posa framför sin imponerande bokhylla (eller, hyllan är väl rätt ointressant, det är innehållet jag vill framhäva). Det är inget aprilskämt!

Förnuft och känsla 1/4 - 10

Det är sannerligen inget konstruktivt mål att försöka förstå andra människor. Tolerans i alla ära, men det kan bli kvävande, förödande, att sätta andras filosofi och moral över sin egen. Och det är såklart inte så man skall gå tillväga, det begriper jag väl, men det är svårt att hitta en balansgång där. Jag går vilse i nihilismens ödemark och öppnar mig fullständigt för cynismens spefulla empatilöshet.
Ju längre in i filosofiska resonemang man traskar, desto mer desillusionerad blir man. Vad är det som säger att empati över huvud taget är något att sträva efter? Jag försöker argumentera med mig själv FÖR godheten, men ondskan är på något sätt mer omfattande, mer konsekvent och renlärig.

Känslan skall finnas där och vägleda oss. Känslan för rätt och fel - men varifrån kommer den? Är den inlärd? Jag har svårt, fortfarande, att acceptera det inlärda, trots att det i realiteten inte går att skilja ut från en människas identitet.
Äktheten är väl, som sanningen, relativ. Men det är svårt att ta in en sådan ofärdig, diffus kunskap. Och jag vill gärna ta varje fenomen ur sitt sammanhang och granska det kritiskt, skala av det tills endast kärnan kvarstår.

Jag tvivlar på att det finns en väg tillbaka. Däremot tror jag att jag kommer att glömma att tänka och grubbla när jag blir lite äldre. Min hjärna växer fortfarande, och det hör väl åldern till att ifrågasätta världen. Min erfarenhet av att se på äldre människor (äldre än jag själv alltså) är att de verkar finna sig tillrätta och inte känna samma behov av att kritisera och vända upp och ner på saker och ting.
Jag vet inte ens om jag tycker att det är en bra eller en dålig sak. Jag vill inte bli som människor, samtidigt vill jag bli som dem. Jag hatar gruppen men älskar individerna. Ett väldigt inkonsekvent och barnsligt resonemang. Men jag rår nog inte för vad jag känner.