Hundra vägar, lika många viljor/oviljor

Inatt låg jag och tänkte på vuxenlivet. Hur torrt, färglöst, kravfyllt, tråkigt och deprimerande stelt det ter sig.
Idag vill jag jobba. Jag känner ett sug efter att få träffa människor och göra något bra, jag vill jobba inom vården och forska, hjälpa, möta, lära mig och utvecklas. Rädslan att aldrig mer få dansa och sjunga med i min favoritmusik, att säga tack och hej till min ungdom och klippa banden till friheten, är inte lika påtaglig.
I min värld är allt svartvitt. Min senaste psykolog sa att det är normalt, hon möter många som fungerar så. Hon hjälpte mig att foga samman ytterligheterna till en dynamisk balanspunkt.
Jag befinner mig i ett identitetsmässigt kaos, och har så gjort de senaste åtta åren, skulle jag vilja säga. Kanske är det så för alla. Kanske beror det helt enkelt på att jag ägnar allt för mycket tid åt ensamheten, och för lite till att Göra saker.
Kanske saknar jag förebilder. Vilket inte borde stämma, men kanske har jag helt enkelt svårt att ta dem till mig och tro på dem.
Självklart är det svårt för mig att navigera i det dimmiga fältet mellan skattebetalande medborgare med sju till fyra-jobb och familj, och sjukskrivna bohemer. Fördomar, javisst. Jag fungerar så. Det gör vi alla, har jag förstått.
Det hör till, har jag också förstått. Det hör till att vara förvirrad och osäker i den här åldern.
Jag velar mellan två schabloner. Jag är en mångsidig och motsägelsefull människa. Det är så vi människor fungerar, har jag förstått.

Vestibulit

Vill tipsa om det här, för det tycker jag är intressant och upprörande.

Tillbaka till verkligheten

Sitter i soffan och dricker te och det i sig är ganska så trevligt, men sen måste man fråga sig: vad återstår nu?
Ungen måste skaffa ett riktigt jobb och lära sig ta ansvar. Och sen är det bara en tidsfråga innan barnen skall bli till. Den egna barndomen är över, dags att säga hej då, så vinka adjö nu och väx upp. Det är mycket som behöver göras, men det mesta sker automatiskt.
Åh, ungdomarna i din generation är så ansvarslösa och desperata! Bli inte sådan. Festen är slut. Jag säger till på skarpen nu. Det här duger inte. Och jag är så förvirrad. Kan någon tala om för mig om jag gör rätt, och vad som krävs av mig? För rösterna i mitt huvud är inte att lita på, dessutom lyder jag dem inte.

Jag har sett Lesbian Vampire Killers

Det här är inte riktigt någon B-skräckis, som jag hade hoppats på. Den är inte gjord med en liten budget men ett stort sinne för humor, snarare tvärtom. Nu är ju humor förstås något väldigt subjektivt, men jag förlängde i alla fall inte mitt liv med en enda sekund under den dryga timme filmen pågick.
Lesbian Vampire Killers börjar skapligt, med en myt om en tvåhundra år gammal lesbisk vampyrdrottning som väntar på att återuppstå och sätta skräck i världens män. Sedan etableras de två huvudkaraktärerna: en tjock och skränig kille och en hunsad blyg kille med en bitch till flickvän. De två ger sig ut på vandring för att glömma sina problem, och träffar i skogen där på ett gäng ursexiga brudar, varav en har glasögon och således är den intelligenta av dem.
Snart blir den ena tjejen efter den andra förvandlad till vampyr, utom den smarta av dem, och de två killarna förstås. De lesbiska vampyrerna ålar sig och väser med ljud hämtade direkt ur någon dålig p-rulle vad det verkar. När man hugger ihjäl dem sprutar det vit sörja ur dem, och jag antar att det skall vara ett roligt och oväntat inslag. Jag skrattar inte.
Sedan blir blyga killen och söta tjejen kidnappade av vampyrerna, och till skillnad från dessa vulgära lesbianer är hon förstås en kristen oskuld som väntar på den rätte. Gäsp.
Under tiden grävs ett penisformat svärd upp från kyrkogården, ett svärd som en gång för alla skall oskadliggöra denna homosexuella demondrottning. Om de lyckas ta kål på henne? Gissa. Om pojken och flickan hånglar i slutet? Gissa. Synd bara att jag aldrig lyckades uppbåda något engagemang för hjältarna i filmen, för min del hade de gärna fått dö och världen gå under.
Hellre hade jag hejat på vampyrerna, men det gick ju inte heller eftersom de var en så uselt pinsam pastisch på porrfilmslesbianism. Jag hade nog hellre sett en porrfilm.
Det hade kunnat vara så dåligt så att det var roligt, men det var bara dåligt. Det hade kunnat vara oväntat på sina håll, men ingenting var nyskapande eller engagerande i den här totalt skräckbefriande och närmast homofoba sörjan.
Se den inte.

Måndag (tillbaka på ruta ett)

Ett tag gick det nästan oförskämt lätt att sortera in saker. Horder med pennor - ner i pennlådan, några öppnade paket med pappersnäsdukar och annat liknande - badrumsskåpet. Alla sladdar pressas ner i VIP-lådan i skrivbordet.
Har lyckats göra mig av med en hel påse kläder också! Gjorde lyckliga utrop när jag såg att mina klädlådor hade tomma fläckar av frånvarande tyghögar. Nån måtta får det vara.
Men nu räcker det för idag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, som det så fint heter. Och nu har jag gjort något. Resten får vänta. Den här bilden säger förresten ingenting, det är värre i verkligheten. Varje liten pryl är ett mysterium. Var kommer de ifrån, vad vill de mig, och varför kan jag inte med att slänga dem? Vart ska de alla? Kan någon förklara det för mig?
Jag tänker på mitt usla arv. I min släkt har nog aldrig funnits en ättling som hanterat att bibehålla ordning mer än en halvtimme. Så är det. Nu har jag inte tid mer.

Sista natten

Filmcaféet bjöd bland annat på en urcharmig spinoff på Egalias döttrar, då blev jag nästan tårögd. Sen visades en Farväl Fridhem-film med den här låten som soundtrack, då kom tårarna. Smulor av insikten. Slut slut slut slut.
Kanske ska jag gå tvåan ändå. "Det är klart du ska gå", säger de. "Vi vill veta hur det går för Skilla."
Just det kan vara en anledning att försöka. Om det faktiskt finns ett intresse för min karaktär, så är det kanske värt att ge den en chans. Och de har lovat att hjälpa mig, klassen.
Samma sak blir det ju ändå inte. Inte riktigt samma klass, inte samma människor och så vidare.
Jag tror att Skilla är mycket av en variant av mig själv. Och anledningen till att jag inte vill skriva om henne är att hon är just det. Vad finns det att berätta om mig? Vad vet jag som jag kan berätta om?; till exempel ingenting om skapandet av, och dynamiken i relationer till andra människor, det känner jag inte till. Det är så mycket jag inte vet något om. Jag har alltid ansett att jag kan skriva, men inte berätta, eftersom jag ingenting vet om livet. Jag blir inte klok på hur jag ska få veta, jag blir inte klok på hur jag skall lyckas bli en vuxen individ. Jag känner mig förkrympt. Jag har nu börjat fyra meningar med "jag". Jag är mycket lycklig och lite olycklig.
Godnatt, för sista gången här. Godnatt Fridhem.

Sista kvällen

Det här är mitt rum nu. Golven hade varit svabbade om jag hade hittat en golvmopp (vilket jag inte gjorde). Fönstrena är putsade på utsidorna men inte inuti eftersom de inte går att öppna. Jag har ätit ur frysen (har glass kvar) och diskat rent mina grejer i köket (de jag kunde hitta). All packning som kunde avvaras (sånt som inte är sängkläder, imorgonkläder, tandborste mm) är upphämtad och ivägslussad till Halmstad. Ute är det sommar. Det är grönt och sol och lite blåsigt. Folk hänger på gräsmattor och röker och äter pizza i mängder.
Imorgon är det den allra sista dagen på den här platsen för mig och många andra. Det är Hej Då Svalöv och Fridhem, Hej Då rummet och Hej Då klassen och så klipper vi banden till den tiden.
Att växa upp är att lära sig ta farväl, hundra gånger om.
Som ett led i min oförmåga att växa upp har jag väldigt svårt att ta in att saker tar slut, och vad det innebär. Att begripa att ett slut är ett för alltid slut, ingen återvändo, är lite för stort för mig.
Ett slut är således inget annat än en paus på obestämd tid för mig.
Kanske är det så för alla.
Imorgon måste jag städa ännu mer än jag gjort idag, och då har jag ändå städat så att svetten lackade och kroppen värkte. Kanske måste jag använda hjärnan också. Jag hoppas inte det dock.