Konditionskatastrofen

Jag är verkligen orolig för min hälsa nu. Inte för att jag känner mig hypokondrisk eller tror mig ha näringsbrist, men för en sak som hände igår som har med konditionen att göra.

Förutsättningarna var följande:
Jag skulle springa till bussen, en sträcka på kanske femhundra meter.
Det var kväll, kanske var jag lite trött, men jag hade ätit ordentligt och var inte förkyld eller liknande.
Jag bar en väska med dator och några böcker, som förstås sinkade mig i och med sin tyngd.

Så. Jag började springa. Och efter att sprungit kanske halva vägen, var jag helt utmattad. Men det var ju fortfarande bråttom så jag varvade springa med gå, och tvingade mig att fortsätta fast benen ville vika sig.
Jag hade fruktansvärt ont i lungorna, och flåsade och stönade som om en födande kvinna ungefär.
Till sist var jag framme vid hållplatsen, och jag hann i tid lyckligtvis. Väl på bussen slog jag mig ner på första bästa säte, och sen satt jag och hade dödsont i bröstet och kände mig helt matt och svag i benen. Säkert tio minuter tog det innan jag slutade ha ont, och efter det var jag åtminstone trött och matt ett bra tag till.

Hur normalt är detta, undrar jag? Det kan inte vara särdeles normalt eller hälsosamt att vara på väg att få en hjärtattack för att man har lite bråttom till bussen.
Nu är jag orolig. Och inte vågar jag börja gymma med den här fysiken för då dör jag väl knall och fall där mitt bland alla människor.

Internet ser dig

Detta med att lämna spår på internet...
Hur man alltid förmanas att tänka på sin arbetslivsmässiga image: Jag är en produkt, min uppgift är att sälja in mig själv.
Hur man vet att folk skruvar på sig om man är en den sorten som berättar allt för mycket på internet, till allmän beskådan.
Att lyfta fram enbart sitt positiva, i denna värld som inte lämnar utrymme för fel och brister, i denna värld där man är sedd överallt.

Hur som helst.
När jag googlar mitt namn, är det första som dyker upp en gammal text ur en gammal blogg: Jag skaffar mig dåliga vanor. Sover länge och är uppe länge, igår försov jag mig till lektionen (...osv).
Men jag skäms inte och skräms inte av det. Tycker mest det är lite lustigt.

Läsa necesare est

Redan de gamla grekerna läste böcker.
Jag pallar inte skriva en inledning så pang på rödbetan är läget så att jag har unnat mig idag. Fyra stycken böcker har jag unnat mig. Titta bara. Titta på dem.

Himlen är for old men

Det kan ju inte bara vara jag som lagt märke till en viss likhet mellan Bill Skarsgård i nya Himlen Är Oskyldigt Blå och Javier Bardem i No Country For Old Men...?

Högern vs högern

En sak till.
Alla snackar om rasisterna. Sverigedemokraterna, rasisterna. Jag vet inte om det är ett korrekt ordval. Så vitt jag vet hör det inte till vanligheterna att Sd pratar om raser, de som uttrycker mer kontroversiella åsikter brukar tystas ner och kallas för undantag, för att hålla Sd's yta så ren och prydlig som möjligt.
Främlingsfientliga kan jag däremot köpa. jag önskar att folk ville demonstrera mot detta, enligt mig intressantare begrepp istället för det diffusa och avlägsna "rasism", som ju ingen vettig människa säger sig stå bakom. Med epitetet "främlingsfientliga" tror jag det vore lättare att komma åt Sd på riktigt.
Men jag vet inte vad som är rätt och fel, jag kan som sagt inte spå framtiden och har ingen aning om vad som händer.

Sen tycker jag att det känns svårt att gå ut på gator och torg och skrika sig hes över Sd's påstådda rasism (deras program innefattar ju också så mycket fler märkligheter än just den stränga invandringspolitiken), samtidigt som man ska låtsas som att högern är så mycket bättre.
Nej, moderaterna och c:o är inga rasister, det säger jag absolut inte, som ni ser menar jag ju inte ens att Sd riktigt kan kallas rasister. Mer rasistiska än andra partier, möjligtvis.
Men jag ligger och vrider mig i sängen och vänder på saker och ting. Om ett parti misstänkliggör invandrare, och ett annat misstänkliggör sjukskrivna och arbetslösa, hur kan jag då peka finger åt det ena och inte låtsas om det andra?
Om ett nytt parti vill förbjuda slöjor och införa svensktester, och ett gammalt vill förbjuda slöjor och införa svensktester, varför ska jag krama det ena och hata det andra?

Vad vet jag. I vilket fall kan jag inte vara med på demonstrationen imorgon, och jag har en barnsligt ologisk känsla av att det därför är mitt fel om Sd får ökat inflytande under de följande fyra åren.

Sd-frågan

Jag är en cyniker i hjärta och själ, varför jag redan i början på detta inlägg känner mig nödsakad att konstatera hur otroligt obefintlig skillnad jag gör i världen med ett enda virrigt inlägg i en blogg som ingen läser.
Nu när det är sagt kan jag gå vidare till mitt hjärteämne, det vill säga min övervattnade kvarn av bitterhet inför framtiden sedan valet för snart två veckor sedan.

Sedan Sverigedemokraternas Åkesson glatt tågade in i sminklogen för att putsa ytterligare på sin präktighetsimage har Sverige delats i tre läger:
De som anordnar tjugo anti rasist-demonstrationer i veckan, de som förorättade beklagar demokratins sönderfall med hänvisning till de föregående, samt de som fortsätter tralla runt som om ingenting har hänt.

Jag är splittrad. Det finns få saker i världen som jag tror på, men desto fler jag till det yttersta misstror.
Jag ger inte mycket för metoden "nu talar vi om för alla som röstade på Sverigedemokraterna att de är rasister så skärper de nog till sig illa kvickt". Okej, vi kanske kan avskräcka två, tre stycken väljare på det sättet.
Saken är att de som röstade på Sd i de flesta fall troligen inte alls ser sig som rasister. Och inte kan begripa varför de ska få spott och spe.

Kollar man runt lite vad folk säger sig ha för anledningar att rösta på Sd så är det föga förvånande två saker som spelar huvudrollen. Och det är inte återgången till ett sakralt samhälle eller önskan att göra folkdräkt till skoluniform som lockar majoriteten av dessa omtalade 5,7%.
Det första lockbetet är en till synes saklig och välmenande invandringsbegränsning, som ofta sägs vara för invandrarnas egen skull (ju färre vi tar emot, desto fler klarar vi av att hjälpa).
Det andra lockbetet spelar på politikerförakt och gör gemene man till hjälte i debatten. En röst på Sd är en röst på yttrandefrihet, eftersom ingen annan vågar säga att muslimer är farliga terrorister och annat sånt där som ju måste sägas i en demokrati värld namnet.

Många Sd-röstare är säkert fördomsfulla (vem är inte det) och kanske inte har tänkt så jättemycket längre än näsvingarna orkar fladdra. Så, om vi går ut och ropar att vi ska krossa rasismen, vaknar de upp ur sin inskränkta koma då? Jag tvivlar.
Någon sa att rasismen per se inte kan krossas, eftersom den ju inte är en tingest, som liksom Tolkiens ring kan kastas i en vulkan och så är saken ur världen.
Rasism är ett ord som kan definieras och definieras om, det är ett fenomen som kan yttra sig i en vanlig konversation arbetskamrater emellan, såväl som genom krossade rutor i en flyktingförläggning.
Sverigedemokraterna och dess väljare skrattar när vi kallar dem rasister. De anser inte på något vis att de är rasister. De menar att minskad flyktingmottagning inte är rasistiskt, utan bara en fråga som behöver diskuteras. Men ingen diskuterar någonting för alla har tappat huvudet, och ropen skallar och det kommer fan inget vettigt ur det här någonstans.

Det enda jag - med min begränsade förmåga att tänka logiskt och förutspå framtiden - kan önska, är att vi grundligt granskar Sverigedemokraternas partiprogram, som har en hel del mumsigt att bjuda på (och jag hoppas av hela min själ att DET kan få folk att vakna, annars är det kört), samt att vi bjuder in alla väljare att tycka till och tänka efter. Stämningen behöver inte vara så här hätsk, för jag tror inte ett dugg på att det går att straffa flera tusen väljare till att ångra sig.
Demonstrationer mot rasism är behjärtansvärda, men jag är rädd att de inte gör någon större skillnad. Klyftan mellan de som skriker Bu och de som skriker Bä ökar, och ingen tänker gå över till andra sidan frivilligt. Bara kanske de där i den tredje gruppen, de som inte har orkat bry sig tidigare.

Det är samhällsklimatet vi måste tänka på nu. Vi ska övertyga folk om att Sverigedemokraternas framgångar är en tragedi genom att föra en dialog, inte genom att hata.
Vi ska hålla masken och tummarna och be till alla gudar vi inte tror på om att Sverigedemokraternas fina yta krackelerar innan skadan blir värre.
Jag tror på det värsta, men hoppas på det näst värsta (något bättre än så är jag oförmögen att föreställa mig).

Rapport från en konstnärs liv och vedermödor

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen.

Jag är numer en väl ansedd författare och skribent som pendlar mellan möten med min redaktör, intervjuer i tv, arbete i min eleganta vindsvåning tillika skrivateljé, middag med familjen och så vidare.
Jag har helt enkelt inte tid att blogga. Det är faktiskt sant (föregående mening alltså).
Med detta vill jag ha sagt att ni får ha lite tålamod. Det kommer vara dött här. Men det är bara för att jag lever fullt ut i verkligheten istället.
Eller nej, det gör jag ju inte. Jag lever fullt ut i en annan overklighet, en fiktiv verklighet som ju är absolut nödvändig att befinna sig i om man är införstådd med att en bok inte skriver sig själv.

Så, nu har jag inte tid längre. Stick iväg med er, jag behöver vara ifred och Visualisera.