Kvinnokamp - behövs det?

Förra året var det nittio år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige.
Det finns alltså (troligtvis) några få kvinnor här i landet som föddes in i ett samhälle där kvinnor inte ansågs kunna begripa sig på politik, och om de nu skulle begripa sig på det så var deras åsikt ändå inte tillräckligt viktig för att räknas.

Men det är ju nästan hundra år sedan nu. Saker har ju hänt. Kvinnor får rösta. Och de får bli överläkare, bilmekaniker, bolagschefer och konstnärer. De får gå utanför sitt eget hem precis när de vill och klä sig i nästan vad de vill. De får köra bil och de blir myndiga samtidigt som sina manliga kamrater. Kvinnor har tillgång till preventivmedel och abort för att slippa ofrivillig barnafödsel, och de kan utbilda sig utan några som helst begränsningar på grund av kön. Det finns till och med lagar mot att misshandla och förgripa sig på en kvinna, som gäller såväl för främmande gärningsmän som för en äkta make eller sambo.

Nittio år efter att den allmänna rösträtten börjat gälla även kvinnor, har vi i Sverige uppnått jämställdhet. Vi är inte lika, men vi har det lika bra. Till skillnad från många andra länder där det är väldigt orättvist och ojämnt.

För i Sverige har vi valfrihet.
Det är valfriheten som ligger bakom allt som kan verka konstigt och ojämnt idag. Och det är väl en himla tur, för det betyder ju att vi alla har valt allt alldeles från eget huvud, helt opåverkade av omgivningen.
Det är på grund av valfriheten som 90% av alla filmer och tv-serier är producerade, regisserade, skrivna, klippta, filmade osv av män. Kvinnor vill ju inte göra film, de vill göra barn.
Det är också av ren valfrihet så få kvinnliga artister eller band spelar på festivaler jämfört med antalet manliga. Kvinnor vill ju inte pyssla med musik, de vill pyssla med hemmet.
Tack vare valfriheten finns det fortfarande fler chefer och styrelseledamöter som bär namnet Göran än som har en extra x-kromosom. Kvinnor vill ju inte sitta i styrelser, de vill sitta barnvakt.

På sätt och vis kan man mena att valfriheten också resulterar i lägre lön för kvinnor. För det första väljer kvinnor ofta jobb som vi tyvärr, tyvärr inte har möjlighet att betala så mycket för, till exempel att rädda liv eller fostra nya människor till goda samhällsmedborgare.
För det andra så får man anta att kvinnor inte gör sina jobb lika bra som sina manliga kollegor. Kanske behövdes det verkligen lite extra muskelmassa för att få ut hela lönen på det där kontoret? Kanske var skäggväxt en avgörande faktor för om någon skulle kunna genomföra ett helhjärtat arbete som ingenjör?
Eller så är kvinnor helt enkelt lite latare och lite dummare än män.

Även i unga år är valfriheten en avgörande faktor för hur vi väljer och vrakar bland alla alternativ. De flesta flickor väljer självmant att använda de leksaker de fått förklarat för sig är flickleksaker. Många flickor gör ett aktivt beslut att klä sig i kläder från flickavdelningen i affären efter att de lärt sig att deras omgivning fullkomligt älskar en flickig liten flicka i flickkläder som ägnar sig åt flickiga saker.
De flesta flickor bildar sig själva uppfattningen om hur de vill vara flickor, och påverkas ganska lite av sagor om vackra prinsessor som längtansfullt tittar ut genom fönster eller fula, onda häxor som strävar efter makt och respekt.
När en flicka på en förskola undrar om hon är tillräckligt smal är det ett gulligt uttryck för hennes alldeles egna små barnatankar, inbäddade i den fria viljans bomullsludd och helt frånkopplad från omvärldens eventuella "krav" eller "strukturer".

Valfriheten tillåter kvinnor att vara superintresserade av sminkning, rakning, noppning, bantning, svältning, kräkning, läppoperationer, rumpoperationer, bröstoperationer, laserbehandling mot hårväxt, vaxning mot hårväxt, intatuerande av ögonmakeup, tandblekning, hårfärgning, manikyr, sexiga underkläder-inköp, cellulitbortträning, gravidmage-bortträning, snygg rumpa-träning, fasta lår-träning, toppiga bröst-träning, konkav midja-träning, anusblekning och slutligen lite gammaldags hederlig intimkirurgi (frivillig könsstympning?) när blygdläpparna inte ser symmetriska ut för en eventuell betraktare.
Det är helt enkelt vad kvinnor vill göra, och vem har hjärta att förvägra någon att göra det hon eller han/hen egentligen innerst inne brinner för att få ägna sitt liv åt?

Hen-hotet

Nu ska jag berätta en sak för alla som vill höra på.
Det handlar om det där ordet "hen" som betyder höna på engelska och den personen på svenska.

"Hen" har av någon anledning florerat en jädra massa i medierna på senaste tiden. Inte lika mycket som prinsessfödseln förstås, och inte lika mycket som vem som ska vinna årets melodifestival. Men gissningsvis mer än Carl Bildts senaste skandaler eller läget i Syrien. Gissningsvis alltså.

Vårt svenska hen-ord liknar mycket det finska hän, som har samma betydelse och funktion. Hen betyder också höna på engelska. Det är tydligen avgörande för om ordet ska gå att använda eller ej.
Vilket är märkligt med tanke på att engelskans fit går utmärkt att använda trots likheten med benämningen på ett kvinnligt könsorgan, likaså kiss och prick som blir problematiska i översättningen men ändå används utan tjafs.
Men nya ord är nya ord och de tas ofta emot med samma skepsis som ett ensamkommande flyktingbarn i Vellinge. Någon fasar för att Svenska Språket är i uppluckring, någon annan nöjer sig med att helt objektivt konstatera att det är "fult".

Hur som helst. Jag ska nu komma fram till det jag i själva verket tänkte berätta, nämligen att jag inte tycker att man ska byta ut de utmärkt fungerande orden "hon" och "han" mot det begränsande "hen".
Jag vill också berätta att jag är ganska säker på att mina grannar håller med mig, och att den svenska regeringen är inne på samma spår och att vem som helst som tillfrågas på stan stämmer in i detta resonemang. Jag vill därtill påstå att transpersoner av alla slag skriver under samt att feministiska grupperingar, queeraktivister, anarkister och diverse andra politiska grupper som lobbar för en radikal förändring i samhället kan skriva under på att "hen" inte är en lämplig ersättare för "hon" och "han". Hen är nämligen ett nytt ord för att berika språket - inte en ersättare för att förminska det. Hen är inte början på ett nyspråk a la 1984.

Kort sagt: det finns ingen i Sverige idag som kämpar för att begränsa de personliga pronomena till ett enda ord. Det finns ingen sådan aktivism. Det existerar inga sådana önskemål. Det föreligger inga planer på lagstiftande om tvångsanvändande av ord. Den aggressiva genusmaffian som vill förbjuda folk att kalla sin mamma för "hon" och sin pojkvän för "han" - DEN FINNS INTE.
Förstår ni?
Det är ett spöke.
Ett påhitt.
Någon har målat fan på väggen och det är dags att vi tar och tvättar bort klottret så att vi kan gå vidare i den här debatten.

Böckernas helande kraft (ursäkta den skitnödiga rubriken)

Som utlovat går alla svackor tillbaka till normalläge (om man är så pass lyckligt lottad att man har ett läge som är positivt och det läget går att räkna som ett normalläge). Nu är jag i det läget, och för att göra en the Sims-liknelse skulle jag nog säga att jag har i alla fall två gröna pluppar i humörsmätaren (den där humörsmätaren är ju fantastisk. Alla borde ha en).

Jag tror jag vet vad det beror på, att jag mår bättre. Jag tror att det beror på biblioteket.
Eftersom jag har arbete förlagt till denna lokal på tisdagar så begav jag mig dit. Genast kändes det bättre med allting. Efter två timmar kändes det bara bra, och som grädde på moset gick jag och skördade klassiker bland bokhyllorna och fick med mig en god fångst hem.

Det är underligt hur biblioteket fungerar på mig. För så här ligger det till: jag kan låna med mig en hel hög böcker hem och sen inte öppna en enda en av dem.
Själva böckerna i sig, deras form, att de finns där, ger mig nästan lika mycket som läsandet av dem. Att vandra bland bokhyllor är den bästa medicinen för min själ.

För övrigt tycker jag att det är ett mirakel (åh vad det är svårt att använda detta ord nu för tiden... tankarna går direkt till en viss låt i en viss musiktävling) att man kan skriva böcker. Jag förstår ärligt talat inte hur det går till. Min respekt och förundran inför alla dessa människor som suttit och skapat alla dessa litterära mästerverk är lika stor som inför de som behärskar otroligt invecklade matematiska ekvationer eller vet hur en dator är ihopbyggd in i minsta detalj. Det övergår mitt förstånd helt och hållet.
Kanske låter det märkligt att jag, som själv aspirerat på författartitel, skulle tycka att det var en så obegriplig och övermäktig konst - men det tycker jag. Det blir kanske aldrig någon bok för min del - mina tankar är så splittrade att jag knappt kan avsluta ett resonemang i huvudet och att avsluta en bok är i det närmaste hopplöst. Men man vet aldrig. Vi får se.

Tisdag

Idag är jag inte på humör alls.
I söndags natt kom vi hem från semestern och allt kändes så bra. Lägenheten var så stor och kändes så ren och ny. Ett nytt liv var på gång. Vi skulle börja träna på riktigt, det låg i luften. Vi skulle äta mer frukt och vara glada och må bra.

Sen kom idag.
Och jag vet, man har ett eget ansvar och man kan styra sina tankar och så där. Hjärnan är plastisk. Är jag deppig så är det mitt eget fel och jag får helt enkelt skärpa mig. Men jag har liksom ingen ork.

Det är märkligt det där. Vissa dagar funkar vardagen bra. Det som ska göras görs. Diska disken. Mejla mejlen. Betala betalningarna. Mata maten. Duscha duschen. Osv.
Andra dagar finns det ingen ork för detta.
Nu har jag skickat iväg ett mejl och kan klappa mig på axeln. Men det var så mycket mer som skulle göras. En helt annan dag vet jag att jag skulle fixa det bra. Jag är inget under av effektivitet men jag skulle i alla fall sätta igång med saker och komma nån vart.
Idag är jag fast i träsket.
Jag är rädd för att träffa människor. Orkar inte. Vill inte visa mig ute. Har påsar under ögonen.

Allting känns liksom rörigt, förbaskat rörigt. Jag kan inte sätta fingret på det. Och allt jag måste bättra på ringer i huvudet. Le mer. Var trevligare. Ta initiativ. Ta ansvar. Var inte tråkig. Var inte så inbunden. Visa känslor. Bejaka. Bjud till lite.
Jag har identitetskriser som vanligt. Vem är jag och vem borde jag vara? Vem tror andra att jag är? Hur ska jag kunna tycka om mig själv om jag inte fungerar eller ens vet vem jag är? Och kanske den största frågan av alla: varför i helsike finns det inga självhjälpsböcker som handlar om just de här problemen? Bah.
Jag önskar att jag kunde byta ut mig och bli någon annan för ett tag. Om någon vill vara jag så är det bara att höra av sig, jag byter gärna.

Nu ska jag försöka posta det här inlägget utan att ha dåligt samvete över att jag inte är normal och glad som man ska vara. Förlåt förlåt att jag plågar min omgivning med detta. Det blir nog bättre snart. Snart så.

Utanför det inre

Jag har insett något som kanske verkar underligt att jag inte har insett tidigare, men jag har faktiskt inte insett det tidigare utan det är först nu jag verkligen har insett det.
Det jag har insett är att jag ser ovårdad ut.

Det är ju egentligen rätt uppenbart.
Till exempel: jag köpte för flera år sedan en svart kappa som jag var mycket nöjd med. Den såg ut precis som jag ville ha den och var typ den snyggaste jackan jag någonsin haft.
Däremot var det kanske inte den dyraste modellen i den mest exklusiva butiken. Med åren har knappar ramlat ur och sytts in igen. Och vet ni vad: jag använde rosa tråd när jag sydde in knapparna. Inte för att jag har nån förkärlek till rosa tråd i knapphål utan helt enkelt för att jag har ett jättenystan med rosa tråd som kom väl till pass till denna lagning.
Inte är jag nån jävel på att sy heller (jag är rentav fruktansvärd på att sy och har aldrig visat nåt intresse för att utvecklas inom detta område) så mina lagningar kanske inte är de bästa.

Vad mer är: jag tar inte hand om mitt yttre särskilt mycket. Minsta möjliga ansträngning är min paroll. Jag kammar snedbena efter att jag har duschat. Om jag inte duschar eller blöter håret kammar jag inte alls. Jag har inte klippt mig på ett halvår (tror jag) och har därför ingen frisyr över huvud taget. Vilket inte är något nytt i mitt liv.

Så, minsta möjliga ansträngning framför spegeln, och när det gäller kläder kan jag bära dem tills de bokstavligen faller i trasor.
Jag ser helt enkelt inte särskilt välvårdad och fräsch ut. Tror jag.
Det här är inte saker jag tänker särskilt mycket på. Jag befinner mig alldeles för mycket inne i mitt eget huvud för att bry mig om hur mitt eget huvud ser ut på utsidan.

Men nu har jag alltså blivit MEDVETEN. Visst har jag redan tidigare förstått att det faktum att jag aldrig uppsöker frisör leder till rätt många bad hair days och att många kanske skulle tycka att rosa tråd i en annars stilrent svart kappa är ett lite udda val - men jag har aldrig tidigare fått en sådan INSIKT som jag känner att jag har nu.

Jag vet inte ännu hur jag kommer att ställa mig till den här nya insikten. En sak som är säker är i alla fall att jag idag ska köpa svart tråd att laga min kappa med.
Ett steg i rätt riktning? Eller kanske ner i ytlighetens fördärv, vem vet.

Inspiration för miljövänner och andra

Inspirerande med Rickard Söderberg genom Naturskyddsföreningen.

"Funderingar som jag gärna delar med dig"

Igår befann jag mig på en plats som jag planerar att befinna mig på den dag jorden går under, världen attackeras av zombies eller utomjordingar, det blir en ny istid (precis som i Day After Tomorrow) och så vidare, platsen jag anser vara bäst lämpad att befinna sig på vid alla slags tillfällen (även trevliga sådana).
Jag letade efter några böcker. Efter att ha läst "Rosa, den farliga färgen" var jag nyfiken på Ambjörnssons "I en klass för sig", men den fanns inte inne. Däremot fyllde jag min väska med annat läsvärt.
Jag kikade bland annat i hyllan för Tillämpad Psykologi. En vän har nämligen tipsat mig om att kolla in olika självhjälpsböcker och välja ut de som tilltalar mig mest. Jag fann mig tilltalad av en bok om positiv självbild och en annan bok om att få saker gjorda genom att äta grodor.
Men innan jag grävde fram dessa två exemplar hittade jag något väldigt fint.
Bland alla dessa böcker var det väldigt många som handlade om Döden och Sorg och lite om Självmord och om Stress och grejer. Det är kanske inte riktigt mitt område, tycker jag. Jag letade och letade och tyckte inte att jag hittade någon bok som riktade sig till mig, som hade något att säga MIG.
Tills jag hittade en liten, tunn bok med den underbara titeln Funderingar som jag gärna delar med dig. Ännu gladare blev jag när jag såg vem som låg bakom denna skapelse: självaste Yoko Ono. Jag har tidigare (för länge sedan) läst hennes bok Grapefruit och i somras besökte jag och en vän (som är ett stort fan av Yoko Ono) dennes utställning på Wanås skulpturpark.
Få böcker har väl känts så personligt riktade till mig som denna. Med den och flera andra har jag nu att läsa ett bra tag framöver.