De lärde tvistar ju som vi alla vet om vad skillnaden är på "bitter" och "cynisk" (de lärde är för övrigt i detta fall jag, även om jag inte vet hur bra det står till med just lärdheten).
Jag brukar nog tänka mig att cynismen är ett strå grövre än bitterheten; medan man åtminstone kan känna en smula empati med en bitter människa så är en människa som bestämt sig för att vara cynisk svårare att hantera.
Nu har jag hittat en ny pusselbit i frågan som jag tycker tydliggör skillnaden bättre mellan de två fenomenen.
Bitterhet är en ensam människas problem. Bitter är man över sitt liv, sig själv, sina misslyckanden och olyckor.
Cynism är att gå längre än så, det är att göra bitterheten till sitt vapen och slipa det i alla lägen. Det är att gå ifrån sin offerroll - men inte för att ta itu med saker - utan för att göra alla till offer och åtminstone själv kunna stoltsera med titeln "upplyst och intelligent offer".
Cynism är att inte nöja sig med att vara missnöjd med sitt eget liv, utan vilja bre ut sitt missnöje över hela världen, och smitta så många som möjligt på vägen.
En bitter människa vänder sig emot sig själv, en cynisk människa vänder sig emot världen, för att dölja sin sorg i hat. Från offer till förövare.
Kort sagt: bitterhet är en personlig upplevelse, cynism är en utåtriktad livsåskådning som ger ett visst skydd, men är svår att bli fri från.
För övrigt vet inte cyniker mer om sanningen än någon annan; sanning finns nämligen inte utan skapas ur betraktarens öga.
torsdag 31 december 2009
Antibantarbloggen
Imorse, innan frukost:
48,1 kg. Okej, inte under 48 då iallafall.
Efter frukost:
48,2 kg. Vafan, ett ynka hekto?? Efter tre knäckemackor. Jahaja.
Efter uträttade behov:
47,8 kg. Missnöjd!
Kommer jag att uppnå 50 kg innan året är slut?
Självklart inte. Men nästa år kanske...
48,1 kg. Okej, inte under 48 då iallafall.
Efter frukost:
48,2 kg. Vafan, ett ynka hekto?? Efter tre knäckemackor. Jahaja.
Efter uträttade behov:
47,8 kg. Missnöjd!
Kommer jag att uppnå 50 kg innan året är slut?
Självklart inte. Men nästa år kanske...
onsdag 30 december 2009
Mitt bästa tips!
Det är frysligt kallt dessa dagar.
Då och då måste man lämna sängvärmen och bege sig ut i snön, kanske för att handla mat, eller kolla läget, få lite solljus, slänga soporna eller hämta posten.
På morgnarna drar jag på mig något enkelt, ett par fladdriga pyjamasbyxor och en kofta, men denna latmansstil gör det bara än värre när jag måste ut i kylan. Hela kostymeringen måste bytas ut för att förhindra frostskador, eller åtmistone obehag. Det lockar inte alls att kliva i ett par garderobskalla jeans som garanterat släpper in lika mycket kyla som de håller ute. Jag saknar mina mjukisbyxor som stundtals har fungerat som termosbyxor light (till och med brukade de på ett effektivt sätt suga cykelsadeln torr efter regn, utan att baken drabbades nämnvärt).
Men idag har jag hittat råd på tråkigheterna! Lösningen heter UNDERSTÄLL. Ett sådant bör alla ha. I synnerhet byxorna. Dra på dem under ytterbyxan, och vips har vi gjort oss en värmebdehållare - jovisst, efter bara några steg har vi fått upp värmen och sen håller det sig varmt och fint och kylan där ute framstår genast som mindre påtaglig.
Lycka till alla fryshasar!
Då och då måste man lämna sängvärmen och bege sig ut i snön, kanske för att handla mat, eller kolla läget, få lite solljus, slänga soporna eller hämta posten.
På morgnarna drar jag på mig något enkelt, ett par fladdriga pyjamasbyxor och en kofta, men denna latmansstil gör det bara än värre när jag måste ut i kylan. Hela kostymeringen måste bytas ut för att förhindra frostskador, eller åtmistone obehag. Det lockar inte alls att kliva i ett par garderobskalla jeans som garanterat släpper in lika mycket kyla som de håller ute. Jag saknar mina mjukisbyxor som stundtals har fungerat som termosbyxor light (till och med brukade de på ett effektivt sätt suga cykelsadeln torr efter regn, utan att baken drabbades nämnvärt).
Men idag har jag hittat råd på tråkigheterna! Lösningen heter UNDERSTÄLL. Ett sådant bör alla ha. I synnerhet byxorna. Dra på dem under ytterbyxan, och vips har vi gjort oss en värmebdehållare - jovisst, efter bara några steg har vi fått upp värmen och sen håller det sig varmt och fint och kylan där ute framstår genast som mindre påtaglig.
Lycka till alla fryshasar!
tisdag 22 december 2009
Mitt problem
Mitt problem är att jag inte har konkreta problem.
Jag har abstrakta problem. Problem med existensen, problem med moral, etik, filosofiska funderingar.
Jag har inte problem med att bussbiljetten är för dyr. Jag har inte problem med att min bästis har snackat skit om mig. Jag har inte problem med att TVn är trasig. Jag har inte problem med att jag är allvarligt sjuk. Jag har inte problem med att kylskåpet är tomt. Jag har inte problem med olycklig kärlek. Jag har inte problem med att pengarna inte räcker till. Jag har inte problem med att komma i baddräkten till sommaren. Jag har inte problem med att min arbetsplats är en hälsofara. Jag har inte problem med att min mormor inte kan acceptera min livsstil. Jag har inte problem med att få vänner. Jag har inte problem med att sköta hushållet. Jag har inte problem med psoriasis. Jag har inte problem med alkoholen. Jag har inte problem med att hinna köpa alla julklappar. Jag har inte problem med att jag stammar. Jag har inte problem med att jag och min partner bråkar för mycket.
Eller något annat i samma stil.
Jag har problem med att lista ut vart världen är på väg. Jag har problem med att räkna ut vad som händer efter döden. Jag har problem med att få klarhet i hur idealsamhället ser ut. Jag har problem med att lägga pusslet angående sociala koder och dess funktioner. Jag har problem med att förstå hur andra människor tänker. Jag har problem med att avgöra på ett djupare plan vad som är rätt och fel. Jag har problem med att förstå mig själv och placera in mig i systemet. Jag har problem med att få alla bitarna i systemet att passa ihop. Jag har problem med att begripa vad jag strävar efter.
Sådana är mina problem, ytterst abstrakta. Det är vad som skiljer mig från andra.
Något säger mig att konkreta problem är lättare att hantera.
Jag har abstrakta problem. Problem med existensen, problem med moral, etik, filosofiska funderingar.
Jag har inte problem med att bussbiljetten är för dyr. Jag har inte problem med att min bästis har snackat skit om mig. Jag har inte problem med att TVn är trasig. Jag har inte problem med att jag är allvarligt sjuk. Jag har inte problem med att kylskåpet är tomt. Jag har inte problem med olycklig kärlek. Jag har inte problem med att pengarna inte räcker till. Jag har inte problem med att komma i baddräkten till sommaren. Jag har inte problem med att min arbetsplats är en hälsofara. Jag har inte problem med att min mormor inte kan acceptera min livsstil. Jag har inte problem med att få vänner. Jag har inte problem med att sköta hushållet. Jag har inte problem med psoriasis. Jag har inte problem med alkoholen. Jag har inte problem med att hinna köpa alla julklappar. Jag har inte problem med att jag stammar. Jag har inte problem med att jag och min partner bråkar för mycket.
Eller något annat i samma stil.
Jag har problem med att lista ut vart världen är på väg. Jag har problem med att räkna ut vad som händer efter döden. Jag har problem med att få klarhet i hur idealsamhället ser ut. Jag har problem med att lägga pusslet angående sociala koder och dess funktioner. Jag har problem med att förstå hur andra människor tänker. Jag har problem med att avgöra på ett djupare plan vad som är rätt och fel. Jag har problem med att förstå mig själv och placera in mig i systemet. Jag har problem med att få alla bitarna i systemet att passa ihop. Jag har problem med att begripa vad jag strävar efter.
Sådana är mina problem, ytterst abstrakta. Det är vad som skiljer mig från andra.
Något säger mig att konkreta problem är lättare att hantera.
Fula män och sköna kvinnor
Now I am going to write about something that I faktiskt vet någonting om, känner, är säker på och vågar säga rakt ut med all ilska jag känner. Bra.
Jag tänker skriva om skönheten i manliga/kvinnliga kroppar.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk säga att kvinnor har så vackra mjuka kroppar, och att de är mycket mer attraktiva än mäns kantiga hårda kroppar.
Ofta hör man just kvinnor själva säga sådant, liksom erkännande att de rentav skulle kunna idka erotisk samvaro med en kvinna - den kvinnliga kroppen är ju så tilltalande att inte ens en heterosexuell kvinna kan låta bli att sukta lite efter den.
Och såklart blir det till en allmän sanning.
Inte sällan är det heller män som säger att mäns kroppar inte är mycket att ha ur estetiskt perspektiv, kvinnokroppen är ju den fulländade, modersfamnen, blomman, gudinnan, erotikens hamn medan manskroppen är till för att arbeta och jaga.
Med detta i bakfickan ser alltså modellen ut så här:
Kvinnor är vackra (och skall så förbli, kosta vad det kosta vill), alla kan attraheras av en vacker kvinna för så har naturen bestämt det. Män är inte mycket att hänga i julgranen och tänder man (dvs kvinna) på en man så är det för att han är snäll, trevlig, romantisk, charmig, ger en blommor och choklad och hela konkarongen (det luktar lite gammal "släppa till"-mentalitet) och det uppväger deras anskrämliga yttre.
Här kommer kanske bögarna in i bilden, och en bög är en man, dvs en riktig, stark sexualitet (den som kvinnor ju saknar) - en man som tänder på en man, vad bevisar det? Att mäns kroppar har något ändå som kan få folk att tända till?
Och om en man kan attraheras av en man bara för hans kropp, vem vet om inte kvinnor kan det då också? Och det vore ju fullkomligt revolutionerande när vi nu gemensamt kommit överens om att män är fula och kvinnor är vackra.
Isåfall faller ju hela modellen som jag just ritat upp. Tack för det.
Herregud, vad hade vi gjort utan bögarna. Förlåt, och flatorna och transorna och allihopa såklart.
Nej, stoppa upp er jävla fördomsfullhet i röven redan idag, jag ber er. Hej då, hej då, hej då, hej då!
Jag tänker skriva om skönheten i manliga/kvinnliga kroppar.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk säga att kvinnor har så vackra mjuka kroppar, och att de är mycket mer attraktiva än mäns kantiga hårda kroppar.
Ofta hör man just kvinnor själva säga sådant, liksom erkännande att de rentav skulle kunna idka erotisk samvaro med en kvinna - den kvinnliga kroppen är ju så tilltalande att inte ens en heterosexuell kvinna kan låta bli att sukta lite efter den.
Och såklart blir det till en allmän sanning.
Inte sällan är det heller män som säger att mäns kroppar inte är mycket att ha ur estetiskt perspektiv, kvinnokroppen är ju den fulländade, modersfamnen, blomman, gudinnan, erotikens hamn medan manskroppen är till för att arbeta och jaga.
Med detta i bakfickan ser alltså modellen ut så här:
Kvinnor är vackra (och skall så förbli, kosta vad det kosta vill), alla kan attraheras av en vacker kvinna för så har naturen bestämt det. Män är inte mycket att hänga i julgranen och tänder man (dvs kvinna) på en man så är det för att han är snäll, trevlig, romantisk, charmig, ger en blommor och choklad och hela konkarongen (det luktar lite gammal "släppa till"-mentalitet) och det uppväger deras anskrämliga yttre.
Här kommer kanske bögarna in i bilden, och en bög är en man, dvs en riktig, stark sexualitet (den som kvinnor ju saknar) - en man som tänder på en man, vad bevisar det? Att mäns kroppar har något ändå som kan få folk att tända till?
Och om en man kan attraheras av en man bara för hans kropp, vem vet om inte kvinnor kan det då också? Och det vore ju fullkomligt revolutionerande när vi nu gemensamt kommit överens om att män är fula och kvinnor är vackra.
Isåfall faller ju hela modellen som jag just ritat upp. Tack för det.
Herregud, vad hade vi gjort utan bögarna. Förlåt, och flatorna och transorna och allihopa såklart.
Nej, stoppa upp er jävla fördomsfullhet i röven redan idag, jag ber er. Hej då, hej då, hej då, hej då!
onsdag 16 december 2009
Nils och jag är (nästan) lika goda surkålsuparepoeter
Häromdagen hade vi en rolig övning som gick ut på att härma sin favoritpoet. Den enda jag kunde komma på var Nils Ferlin, så jag gjorde som vi skulle; skrev av tre dikter samt skapade en egen i Ferlinsk stil.
Först tyckte jag att det var genant att läsa upp sin egen härm-dikt samtidigt som de mästerverk som en äkta poet nedtecknat för länge sen.
Härefter skulle resten av klassen iallafall gissa vilken av dikterna som var min av de fyra som lästes upp. Faktum var att det inte alls var så tydligt som jag trott vilken som var en "förfalskning", och de andras dikter var inte heller lätta att gissa på.
Så här lyder iallafall de dikter som jag och Nils skrivit, och ni får gärna gissa själva, utan att fuska förstås:
Nr 1
Ser du dessa vissna löv,
Vissna löv i vinden –
Så är jag ett visset löv,
Visset löv i vinden –
Döden skall mig fatta
I sin gamla kratta –
… Åh jag är väl ännu röd,
Ännu röd om kinden –
Fast jag är ett visset löv,
Visset löv i vinden
Nr 2
Man kan inte räkna dem alla
Sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna skall falla
Var gång när en människa dör –
Lyhörd i nätternas kyla
Och vindarnas frusna musik
Hundarna hörde jag yla,
Som hundar yla för lik,
Änkorna hörde jag skrika
Och barnen snyfta för bröd –
Stjärnorna kvittar det lika
Om någon är född eller död
Nr 3
Jag har hört hur de talar om livet,
Som en gåva man ej slänger bort
Att den stund som man får här på jorden
Är ljuvlig men smärtsamt kort.
Men jag hör hur de jämrar och gråter,
Hur de lider och plågas i nöd -
Så i mina öron det låter
Att ”lycklig är den som är död”
Nr 4
Inte ens en grå liten fågel
Som sjunger på grönan kvist
Det finns på den andra sidan
Och det tycker jag nog blir trist
Inte ens en grå liten fågel
Och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen
Som sommaren ger
Har det hänt att jag längtar dit.
Först tyckte jag att det var genant att läsa upp sin egen härm-dikt samtidigt som de mästerverk som en äkta poet nedtecknat för länge sen.
Härefter skulle resten av klassen iallafall gissa vilken av dikterna som var min av de fyra som lästes upp. Faktum var att det inte alls var så tydligt som jag trott vilken som var en "förfalskning", och de andras dikter var inte heller lätta att gissa på.
Så här lyder iallafall de dikter som jag och Nils skrivit, och ni får gärna gissa själva, utan att fuska förstås:
Nr 1
Ser du dessa vissna löv,
Vissna löv i vinden –
Så är jag ett visset löv,
Visset löv i vinden –
Döden skall mig fatta
I sin gamla kratta –
… Åh jag är väl ännu röd,
Ännu röd om kinden –
Fast jag är ett visset löv,
Visset löv i vinden
Nr 2
Man kan inte räkna dem alla
Sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna skall falla
Var gång när en människa dör –
Lyhörd i nätternas kyla
Och vindarnas frusna musik
Hundarna hörde jag yla,
Som hundar yla för lik,
Änkorna hörde jag skrika
Och barnen snyfta för bröd –
Stjärnorna kvittar det lika
Om någon är född eller död
Nr 3
Jag har hört hur de talar om livet,
Som en gåva man ej slänger bort
Att den stund som man får här på jorden
Är ljuvlig men smärtsamt kort.
Men jag hör hur de jämrar och gråter,
Hur de lider och plågas i nöd -
Så i mina öron det låter
Att ”lycklig är den som är död”
Nr 4
Inte ens en grå liten fågel
Som sjunger på grönan kvist
Det finns på den andra sidan
Och det tycker jag nog blir trist
Inte ens en grå liten fågel
Och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen
Som sommaren ger
Har det hänt att jag längtar dit.
tisdag 15 december 2009
Betyg vinterkängor: Underkänd
Jaha, det avgör saken. En halvtimmes (drygt, jag har ingen koll på tiden) traskande i snö som långsamt förvandlas till slask, har tvingat mina vinterkängor att visa sitt rätta jag.
Miljövänlig och sparsam som jag är tänkte jag klara mig med mammas gamla kängor iallafall den här vintern, och att köpa nya, egna skor kunde bli av en annan gång.
Men trots att de helt bergsäkert är av ett fint, dyrt märke (det är ju mamma som har köpt dem), tillverkade av djurisk mocka och med rejäla gummisulor, så läcker de som en båt som gått på grund. Jag misstänker en spricka i kölen - förlåt, sulan - som gladeligen suger in allt fuktigt som kommer i närheten som en annan H2O-dammsugare.
Kom hem med strumpor som hade kunnat räknas som nytvättade, om det inte vore för att vattnet som droppade från dem var brunt till färgen. Detta är oacceptabelt. Hädanefter kommer jag med gott samvete att titta efter nya skor så fort jag får chansen. Jag börjar redan idag!
Miljövänlig och sparsam som jag är tänkte jag klara mig med mammas gamla kängor iallafall den här vintern, och att köpa nya, egna skor kunde bli av en annan gång.
Men trots att de helt bergsäkert är av ett fint, dyrt märke (det är ju mamma som har köpt dem), tillverkade av djurisk mocka och med rejäla gummisulor, så läcker de som en båt som gått på grund. Jag misstänker en spricka i kölen - förlåt, sulan - som gladeligen suger in allt fuktigt som kommer i närheten som en annan H2O-dammsugare.
Kom hem med strumpor som hade kunnat räknas som nytvättade, om det inte vore för att vattnet som droppade från dem var brunt till färgen. Detta är oacceptabelt. Hädanefter kommer jag med gott samvete att titta efter nya skor så fort jag får chansen. Jag börjar redan idag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)