Metoden att införa skrivstopp för att bekämpa skrivkramp är faktiskt mer effektiv än någon kunde tro. Jag tror åtminstone att det är enligt den principen jag fungerar den här veckan; min dator är sjuk, vilket innebär begränsade möjligheter att skriva när som helst - och plötsligt sitter jag och klottrar kollegieblocket fullt med text och använder för första gången låskortet själv för att komma in i datasalen, där jag den här veckan spenderat många timmar av min vakna tid.
Tidigare har jag lagt kortet i en låda och förlitat mig på andra (så låg tilltro till min egen förmåga att inte råka sätta igång larm eller glömma att sätta igång det efter mig, eller slarva bort mitt kort, har jag). Ikväll är första gången jag öppnar själv, för jag var helt enkelt tvungen att ta mig in till en dator och skriva rent mina fyra A4.
Novellen har det oerhört fyndiga namnet "En grådåres porträtt" och det är så ordvitsigt på flera plan att det samtidigt är så dåligt att den helt enkelt absolut inte kan heta så i längden. Men som arbetsnamn funkar det.
Igår skrev jag en novell på sex sidor. Den kanske sög, men det spelar ingen roll, sex sidor är ändå sex sidor och ett jäval massa arbete. Jag är imponerad.
Slutligen undanbeder jag mig beröm och gratulationer; jag kan inte ta sånt och blir bara obekväm. Det räcker att jag själv är nöjd med min insats, ni behöver inte gulla med mig och kalla mig duktig. Spara det tills jag har börjat lära mig ringa samtal, betala fakturor, sköta ekonomin, boka in läkartider och utföra andra vuxensaker helt själv. Då kommer jag vara svulten efter allt beröm i världen.
torsdag 28 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
Huset. Om minnen.
Idag har jag eldat rökelse och lyssnat på Belle&Sebastian på mitt rum, som det anstår en tonåring. Nej, jag är ju 21. Whatever.
Drömde om gamla huset i Oskarsström inatt. Mamma och jag var där, jag skulle hjälpa mamma att sortera böcker. Det var en blandning av sagoböcker från hennes barndom och nyare barnböcker och uppslagsböcker. Sedan gick vi ut i trädgården och tittade. Alla terasserna var kvar, och utsikten över vattnet. Ingen hade varit där och ändrat och grejat. Jag funderade på om jag inte kunde köpa huset av henne, men mindes hur långt det var överallt från Oskarsström. Långt till havet, långt till stan. Ingen idé.
Egentligen saknar jag inte huset. Det finns kvar i mitt huvud och det är tillräckligt. Vi flyttade därifrån för sex år sen. Huset i drömmen är ju symboliskt.
Mycket förändras nu. Förändras, försvinner, förnyas, förundrar.
Jag är i den åldern. Alla tar ett steg framåt i ålderstrappan. Jag blev vuxen, det var min tur nu.
Saker förändras, det är det enda jag vet, och det går inte att komma tillbaka. Ni vet, alla vet, försöker man ta sig tillbaka, reser tillbaka för att se, återuppleva, då trasar man bara sönder de minnen man har. Huset är sålt, ommålat, trädgården uppriven och förbytt. Människorna finns inte kvar, eller djuren, eller miljöerna. Något är avlägset bekant, men det nya har tagit över.
Det som var vårt får vi inte tillbaka, vi har fått det, att bevara i minnet och hjärtat, om man säger så. (När vi flyttade in i huset rev vi upp golven, målade över tapeterna, raserade en vägg i köket, köpte nya skåpsluckor, målade om fasaden, gjorde nya rabatter. Innan oss fanns det någon annans gamla liv där, men vi var tvungna att rensa ut det. Sådan är naturens gång, och människans, och livets. Jag har tänkt på det ibland, sett foton av damen som bodde i huset och dog, innan vi flyttade in. Vi tog över efter henne. Någon tog över efter oss.)
Minnena. Vi kan inte kräva mer än att få ha våra minnen kvar. Ingenting kan återskapas som det var - det är bara så. Det som betyder något är minnen, utan dem har ingen plats, ingen människa, betydelse för oss.
Lever vi ett helt liv för att minnas?
Drömde om gamla huset i Oskarsström inatt. Mamma och jag var där, jag skulle hjälpa mamma att sortera böcker. Det var en blandning av sagoböcker från hennes barndom och nyare barnböcker och uppslagsböcker. Sedan gick vi ut i trädgården och tittade. Alla terasserna var kvar, och utsikten över vattnet. Ingen hade varit där och ändrat och grejat. Jag funderade på om jag inte kunde köpa huset av henne, men mindes hur långt det var överallt från Oskarsström. Långt till havet, långt till stan. Ingen idé.
Egentligen saknar jag inte huset. Det finns kvar i mitt huvud och det är tillräckligt. Vi flyttade därifrån för sex år sen. Huset i drömmen är ju symboliskt.
Mycket förändras nu. Förändras, försvinner, förnyas, förundrar.
Jag är i den åldern. Alla tar ett steg framåt i ålderstrappan. Jag blev vuxen, det var min tur nu.
Saker förändras, det är det enda jag vet, och det går inte att komma tillbaka. Ni vet, alla vet, försöker man ta sig tillbaka, reser tillbaka för att se, återuppleva, då trasar man bara sönder de minnen man har. Huset är sålt, ommålat, trädgården uppriven och förbytt. Människorna finns inte kvar, eller djuren, eller miljöerna. Något är avlägset bekant, men det nya har tagit över.
Det som var vårt får vi inte tillbaka, vi har fått det, att bevara i minnet och hjärtat, om man säger så. (När vi flyttade in i huset rev vi upp golven, målade över tapeterna, raserade en vägg i köket, köpte nya skåpsluckor, målade om fasaden, gjorde nya rabatter. Innan oss fanns det någon annans gamla liv där, men vi var tvungna att rensa ut det. Sådan är naturens gång, och människans, och livets. Jag har tänkt på det ibland, sett foton av damen som bodde i huset och dog, innan vi flyttade in. Vi tog över efter henne. Någon tog över efter oss.)
Minnena. Vi kan inte kräva mer än att få ha våra minnen kvar. Ingenting kan återskapas som det var - det är bara så. Det som betyder något är minnen, utan dem har ingen plats, ingen människa, betydelse för oss.
Lever vi ett helt liv för att minnas?
fredag 22 januari 2010
Fredagshyper
Kära nån, jag blir så hysterisk av att se teater. Idag har vi sett teatermusikal, så jag både sjunger, dansar och skriker. Uj uj uj. Too much energy, som de säger på engelska.
Idag är motsatsen till igår.
Men igår skrev jag dagbok.
Idag skriver jag hänga gubben med Sara, och snurrar snurrstol, och fikar.
Lollo är här. Vi ska hänga.
Idag är motsatsen till igår.
Men igår skrev jag dagbok.
Idag skriver jag hänga gubben med Sara, och snurrar snurrstol, och fikar.
Lollo är här. Vi ska hänga.
torsdag 21 januari 2010
Ett sånt elände
Idag går det ovanligt dåligt för mig. Jag har ingen inspiration och det kan eventuellt bero på, iallafall delvis, att min dator inte fungerar och därför måste jag sitta i datasalen om jag vill göra något vilket gör att jag bara sitter här och vägrar gå härifrån ifall jag inte skulle komma in igen eftersom jag av principskäl inte använder mitt eget kort för att komma in utan bara slinker in och ut när andra är med.
Denna dag började med att jag öppnade kylskåpet (ja, rent bokstavligt började ju inte dagen med ett kylskåp, innan dess vaknade jag ju, klädde på mig osv) och hittade ett tomt fat. Kvällen innan hade jag placerat tre handgjorda bönbiffar på detta fat coh sedan ställt det i kylskåpet för senare bruk. Imorse var fatet tomt.
Man får ju lust att slå nån. Men mest är jag snopen. Jag trodde att det bara fanns köttätare i vår korridor. Och bönbiff...? Jag menar, det finns så mycket annat att stjäla och käka upp. Eller så finns det inte det.
Sin förklaring hade fallet i och med att idag föregåtts av en fest. Förvisso en fest som verkade ta slut innan jag gått till sängs, men ändå - någon måste under aftonen blivit full och sett sig om efter någon annans surt förvärvade mat att stoppa i sin egen giriga mage. Och hittat bönbiffarna. Utan att inse att dessa är gjorda av BÖNOR, slibbiga bönor i burk som smakar illa och får en att fisa en massa. Ja, så ser väl den allmänna bilden av bönor ut, så jag trodde i min naiva ungdom att en köttätare skulle kräva riktig biff och inte nöja sig med kaninmat.
Ack så fel jag hade. Tjuvarna är inte knussliga.
Veganen är däremot mordisk.
Sedan är allt som vanligt. Jag är lat och ineffektiv och har inga ambitioner och ingen moral. Jag biter på naglarna och har tråkigt.
Det enda som muntrar upp är att Anders och Måns avsnitt två visas på TV ikväll.
Denna dag började med att jag öppnade kylskåpet (ja, rent bokstavligt började ju inte dagen med ett kylskåp, innan dess vaknade jag ju, klädde på mig osv) och hittade ett tomt fat. Kvällen innan hade jag placerat tre handgjorda bönbiffar på detta fat coh sedan ställt det i kylskåpet för senare bruk. Imorse var fatet tomt.
Man får ju lust att slå nån. Men mest är jag snopen. Jag trodde att det bara fanns köttätare i vår korridor. Och bönbiff...? Jag menar, det finns så mycket annat att stjäla och käka upp. Eller så finns det inte det.
Sin förklaring hade fallet i och med att idag föregåtts av en fest. Förvisso en fest som verkade ta slut innan jag gått till sängs, men ändå - någon måste under aftonen blivit full och sett sig om efter någon annans surt förvärvade mat att stoppa i sin egen giriga mage. Och hittat bönbiffarna. Utan att inse att dessa är gjorda av BÖNOR, slibbiga bönor i burk som smakar illa och får en att fisa en massa. Ja, så ser väl den allmänna bilden av bönor ut, så jag trodde i min naiva ungdom att en köttätare skulle kräva riktig biff och inte nöja sig med kaninmat.
Ack så fel jag hade. Tjuvarna är inte knussliga.
Veganen är däremot mordisk.
Sedan är allt som vanligt. Jag är lat och ineffektiv och har inga ambitioner och ingen moral. Jag biter på naglarna och har tråkigt.
Det enda som muntrar upp är att Anders och Måns avsnitt två visas på TV ikväll.
onsdag 20 januari 2010
Easy stuff
Det går riktigt bra med städningen här.
Nu har jag precis fått igång datorn (har jag gjort nåt fel? Den är sur på mig tycks det, krånglar och hänger sig och vill inte, säg mig Sigfrid, vad har jag gjort? Säg rakt ut vad det är istället för att tjura!), samt tagit flera bilder på mitt rum.
Och papper ligger i en hög som jag överväger att inte ta itu med. Nu skall ytorna dammtorkas och golvet dammsugas och sen är det som att en helt annan människa bor här.
Sängen skall rebäddas också, förresten. Disken ska diskas.
Nu har jag precis fått igång datorn (har jag gjort nåt fel? Den är sur på mig tycks det, krånglar och hänger sig och vill inte, säg mig Sigfrid, vad har jag gjort? Säg rakt ut vad det är istället för att tjura!), samt tagit flera bilder på mitt rum.
Och papper ligger i en hög som jag överväger att inte ta itu med. Nu skall ytorna dammtorkas och golvet dammsugas och sen är det som att en helt annan människa bor här.
Sängen skall rebäddas också, förresten. Disken ska diskas.
tisdag 19 januari 2010
Problemet
Jag konverserar för mycket med mig själv.
Men konverserar jag med andra förstår de mig inte överhuvudtaget och då känns det meningslöst, om ni ursäktar.
Sen skall man minnas att ingen människa är lycklig jämt och i dagens samhälle nej jag tänker inte göra en utläggning till utan sitta här och tänka lite för mig själv istället. Ja, dödssynden, haha, för det är mitt liv och jag gör som jag vill trots allt.
Men konverserar jag med andra förstår de mig inte överhuvudtaget och då känns det meningslöst, om ni ursäktar.
Sen skall man minnas att ingen människa är lycklig jämt och i dagens samhälle nej jag tänker inte göra en utläggning till utan sitta här och tänka lite för mig själv istället. Ja, dödssynden, haha, för det är mitt liv och jag gör som jag vill trots allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)