Båtbajs

Alltså, seriöst. Vem kom på det här?

Självömkansdagen

Det här är en plågsam dag.
Igår hade jag massor av idéer om saker jag vill skriva om, fick tex massa inspiration av att se Kobra och Videocracy och gick och lade mig med hopp om en härlig morgondag.

Men vad händer? Jag vaknar upp till det gråaste av gråa, blir tvungen att tända alla lampor för att det skall se ut som att det faktiskt är dagtid och inget annat. Byxorna är så trånga att jag får ångest, munnen envisas med att smaka lik, och inte ens att tröstäta choklad lockar. Jag bökar och krånglar med ett personligt brev som känns som ett pinsamt skämt, och som skall skickas till en arbetsgivare som med största sannolikhet kommer att välja någon annan eftersom jag inte ens har möjlighet att närvara på arbetsintervju. Kan inte över huvud taget koncentrera mig om jag har musik på i bakgrunden: det alstrar bara negativ energi.
Tankarna om att gå ut och hitta på något känns fjärran. Det enda som kan ge något slags impuls som avlägset påminner om mina glansdagars lustkänsla, är att göra i ordning ännu en kopp te åt mig själv.

Jag har läst I Det Här Trädet

De etablerade ungdomsförfattarna Per Nilsson och Katarina Kieri har slagit sina påsar ihop och skapat en gemensam berättelse, eller rättare sagt två berättelser som utspelar sig i samma stad och samma tid och därför är tätt knutna till varandra.
Det handlar om Jakob, som lever ett ganska ensamt liv med mamma och en äldre bror, samtidigt som han bär på familjens trassliga förflutna. Och det handlar om Siri, som också har tunga väskor att bära på, och ogärna släpper andra människor inpå sig.
Nilsson och Kieri har lyckats trycka in ganska mycket drama på de gemensamma dryga 200 sidorna, men utan att det blir för mastigt eller överdrivet. Det känns precis lagom.
Siri och Jakob får turas om om kapitlen, och då och då springer de på varandra, utan att det egentligen någonsin leder någonvart. Människor som av en slump springer på varandra och blir vänner är annars ett typiskt Nilssonskt kännetecken.
Personligen tycker jag att Siri och Jakobs smeknamn på varandra: Fågelflickan och Vilsenpojken, känns lite fåniga. Och för min del kunde det gärna dröjt längre in i boken innan de började reflektera över varandras existens.
Det är lätt att känna igen både Nilsson och Kieris stil, och att särskilja dem från varandra. Kanske blir det extra tydligt när dessa två olika skrivstilar ställs mot varandra, eller rättare sagt, får gå hand i hand med varandra.
Kanske är det just därför en ovanligt bra idé att skriva en gemensam bok med ansvar för varsin karaktär; man behöver aldrig oroa sig för att karaktärernas språk eller sätt att vara skall bli för snarlika varandra. Nilsson och Kieri har helt olika ton i sitt skrivande, men det gör ingenting. Den gemensamma boken slinker ner med hull och hår.

Tvillingar som skiljdes vid födseln?

Skoja med mig.
Jag kan inte fatta att Owl City och Death Cab For Cutie INTE är samma artist. Lägg av. De låter ju exakt likadant. Rösten!

Jämför själv (och våga inte säga emot mig, för jag har rätt, även om jag inte hittade de mest similära låtarna nu):

Owl City

Death Cab

Postal Service

Rymdspråk

Vad sjutton kallar man de stora farkoster som skickas upp i rymden med små Fuglesang-gubbar i med ett seriöst ord?
Allt jag kommer på låter så oerhört barnsligt och fiktivt:
Rymdfarkost
Rymdskepp
Rymdfärja
Rymdraket

Vad säger man? Vad heter det?

Fest

Ikväll har jag varit på fest, och det gick bättre den här gången. Stannade flera timmar. Pratade med många människor. Mådde ganska bra. Satt i köket; resten av party people lyssnade på musik och hade ös i ett annat rum. I köket var det lite lugnare, tror jag. Cigaretter, öl och kladdig tårta på köksbordet.
Jag vet fortfarande inte vad som är grejen med fest. Efterforskningen fortsätter.

Veckans tema

Nu var det förtvivlat länge sedan jag gjorde ett sådant där världsomvälvande cyberfotavtryck i bloggen. Det senaste jag skrev, och som nu legat och utvecklat ett tunt lager gönt ludd på visningssidan, är dessutom inte mycket att hänga i den positiva granen.

Därför vill jag nu låta er ta del av ett fantastiskt vardagsprojekt för personlig utveckling och nya infallsvinklar, som jag själv har arbetat med sedan i lördags.
Mitt projekt heter Snälla Veckan, och går ut på att vara snäll/undvika att vara elak i en vecka. Må så vara att jag inte är något monster i vanliga fall, men jag tycker ändå att en utmaning som denna aldrig kan vara fel. Det handlar ju bara om en vecka, sedan får jag driva med folk, öppet ogilla kända personer, råka haspla ur mig klumpiga kommentarer samt knuffas och slåss igen.

Det har inte varit alldeles lätt, och flera gånger har jag kommit på mig själv med att bryta mot löftet. Men många gånger har jag också hunnit hindra mina impulser på idéstadiet, vilket är en intressant utveckling. Jag är säker på att detta kommer att ge någon slags insikt i slutet av Snälla Veckan.

Testa gärna detta hemma!

Andra förslag till veckoteman:

Ja-vecka (säga Ja till allt, självklart med vissa undantag)
Nej-vecka
Elak vecka
Allvarlig vecka (inte skämta)
Skämtvecka (undvika att bli allvarlig)
Ärlig vecka
Ljug-vecka
Kärleksvecka (kramas mycket)
Go with the flow-vecka
Hälsofreak-vecka
Onyttig vecka
Skriva brev-vecka
osv.

Utforma gärna personligt så att det blir en utmaning!
Skämtveckan kan passera obemärkt förbi om personen som har veckan redan är en humoristisk skojare, medan allvarsveckan kanske ger just denne person större självinsikt.
Om du ofta är väldigt snäll och mesig kan en elak vecka vara nyttig att prova på; om du har svårt att visa känslor kanske kärleksveckan kan ge dig en möjlighet att utvecklas, och så vidare.