lördag 5 mars 2011

Hej. Här kommer ett blogginlägg. Med vänlig hälsning, Dean.

Jag tycker så fruktansvärt illa om att använda ett formellt språk.

Varenda gång jag ska avsluta ett mejl med frasen "med vänlig hälsning" får jag liksom tvinga mig till att inte skriva "hare bras!" eller "tack och hej leverpastej" eller någon annan tramsig slutkläm istället.
En så enkel sak som att skriva ett slätstruket "Hej!" istället för "Tjenamors" kan göra mig lätt illamående och yr.

Förstår ni vilken ansträngning som krävs av mig när jag skriver dessa eländiga arbetsansökningar? Alldeles rensopade från käcka utrop, skämtsam jargong och ordlekar ska de vara, och istället bestå av ointressanta och stelbenta upplysningar om mig och mina ointressanta yttre egenskaper som tycks mig fullkomligt främmande och förljugna där de står så prydligt uppradade i ett skinande word-dokument.

Det är som att minna fåniga ordvrängningar (jag säger till exempel "jag fixar det snax, om ett ögonslick") och mina hurtiga utrop ligger i själva mitt blodsystem, i själva min hjärtepuls, och att denna livsviktiga puls kommer i otakt när jag ska ta mig an ett utifrån kommande krav om att tala ordentligt och normalt.
Men så har jag alltid haft ett litet, diskret behov av att göra tvärtemot.

Idag till exempel, var jag på min sambos släktträff och fick gå runt och ta i hand och le och hälsa.
Inte en enda gång använde jag ordet "Hej!". Istället spottade jag ur mig ett barnsligt "Halloj!" till varenda människa jag mötte där, gammal som ung. Jag kunde liksom inte låta bli. Ordet låg på min tunga och så fort jag öppnade munnen tog det sin chans, innan jag hann tänka efter.
Jag tror inte de tog illa upp. De flesta kanske inte ens hörde (man brukar ju inte direkt lyssna på folk när de trycker ens hand - det är som att allt som sägs under denna handskakning går en fullständigt förbi, inte minst människans namn). Men det var faktiskt en dam som hakade på och svarade "Halloj" tillbaka. Jag vet inte hur jag ska tolka det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar