Just runaway to the stars

Den här melodin har rullat i mitt huvud i flera dagar. Efter att ha legat bortglömd i många år, dök den upp från ingenstans och bet sig fast. Jag visste på en gång att det var en gammal (i bemärkelsen några år, inte som i från sextiotalet) schlager. Minnet är i sanning fascinerande.
Men ibland kan jag tycka att det är synd att jag har en tendens att minnas de mest meningslösa, omotiverade skitsaker medan viktiga grejer går in genom ett öra och ut genom andra. Det är som att det inte finns något system där inne. Som om en enorm fläkt ständigt står på och det är en ren slump om något skräp som blåser in råkar hamna på en yta där fläktvinden inte kommer åt att vifta bort skräpet igen. Och sen sitter det där, tills det en dag släpper greppet och kommer flygande och sätter sig rakt i medvetandecentralen, som en McDonaldspåse som någon slänger ut genom fönsterrutan i bilen framför och som hamnar på ens egen vindruta och trasslar in sig i vindrutetorkarna.
Tja, det är ju en käck låt i alla fall.