måndag 23 maj 2011

Åt den som har skall varda givet

Ju mindre en människa har, desto mer kräver vi av henne. Vi vill att hon skall vara tacksam, så oerhört tacksam, om hon så bara får en smula eller ett rostigt mynt.
Den olycklige får aldrig välja sin lycka själv, tiggaren måste dansa som en cirkusbjörn för några slantar, och den som flyr skall knipa tyst i sitt gömsle.
Det vore hemskt oförskämt av den som svälter att be om mer än en tallrik ris, bortskämd av den halte att utöver sin käpp be om värdighet, fult av den sjuke att inte nöja sig med en halstablett.

Ju mer en människa har, desto mindre kan vi kräva av henne. Ingen kan tvinga den som har att ge åt andra än sig själv och sina närmaste, och om hon av fri vilja ändå ger, så skall hon applåderas och bugas för.
Åt den som har skall varda givet, men från den som icke har skall tagas också allt hon kan finna av egen kraft. Ty om den halte reste sig, om den svultne kunde äta sig mätt, om den olycklige gjorde sin lycka, om tiggaren krävde sin lön, om den sjuke höjde sin hesa röst: då vore världen aldrig mer vad den varit och vem vet vart det ledde oss då.

2 kommentarer:

  1. Direkt från bibeln, även om traditionen torde vara mycket äldre än så. Det går väl även att dra paralleller till karma och kastväsende.

    Den som inget är har naturligtvis sim lumpna själ att tacka för det och bör sålunda tuktas för sitt eget bästa, och det omvända för den som allt har. Gud vet bäst.

    Totalt motbjudande att traditionen fortfarande frodas idag bland alla dem som egentligen borde veta bättre, men jag hyser inga större förhoppningar att tillståndet kommer att ändras under min livstid :o(

    Det enda jag kan göra är att bryta mot det så gott jag kan.

    SvaraRadera
  2. Ja, ibland verkar det som att det alltid har varit samma visa... Men samtidigt måste vi komma ihåg att det finns världar som ser eller har sett annorlunda ut. Vår värld som den ser ut här och idag är bara en liten snudd av allt den har varit och kan komma att bli.
    Vem vet vad som händer. För tillfället tänker jag att det enda som kan bryta vårt mönster, förändra vårt sätt att leva är en stor katastrof, i form av tex ett världskrig eller en naturkatastrof som drabbar hela världen. Efter det skulle något nytt kunna växa fram. Det är en spännande tanke.

    SvaraRadera