Böcker i mängder

Om ni tittar i min Just Nu Läser Jag-lista så ser ni att jag har en hel del på gång. Det känns fantastiskt! Jag har ju som hobby i livet att läsa böcker, och sen jag snubblade in i vuxenlivet (jag har fortfarande inte rest mig upp och borstat av mig än) har det varit ont om läsande.
Visst har jag läst - det är inte en syssla man bara kan lägga av med sådär - men inte i samma hejdlösa mängder som när jag var mellanstadieunge och genomled dagen i skolan bara för att kunna komma hem, äta mellanmål i två timmar och "glömma" att jag har läxor till förmån för läsandet.

Men nu har det alltså rullat igång. Jag har ju ändå inget bättre för mig (åjo, nog har jag att göra alltid), arbetslös som jag är. Nu när det inte är någon skola heller på några veckor.
Igår var jag på Biblioteket och lånade nio böcker. Ett par receptböcker, två böcker från avdelning Geologi, och så ett gäng romaner. Det är inte ofta man traskar runt på Biblioteket och inser att man inte har någon bok hemma att läsa för tillfället. Att man är fri att låna hem vad man vill.

När jag gick i trappan anade jag förresten att jag nått framsteg av min träning på Friskis. Brukade jag inte bli lite matt av alla steg? Inte nu i alla fall. Detta tog jag med mig i tankarna, en glädje över att ha utvecklats och att kunna se förändring. Spelar ingen roll om den är äkta eller inbillad, huvudsaken är känslan. Kan man berömma sig själv så måste man passa på att göra det, för det händer inte så ofta.

En sak till, på tal om Friskis. Vem mötte jag i trappen (höll jag på att säga, det är i själva verket en ramp som är ganska klurig att gå i utan skor, men leve framkomligheten!) om inte min gamla dagisfrö... förlåt, förskolepedagog? Fast på min tid hette det dagisfröken.
Är det inte ett mysterium hur man kan möta dessa gamla bekanta sådär en femton år efter att man senast hade kontakt med dem, och de 1) känner igen en på en gång (trots att man antagligen växt på både bredd och längd och utvecklat ett nytt, vuxet ansikte, mörkare hår på huvudet, annan klädstil och gud vet allt) samt 2) ser EXAKT likadana ut som de gjorde för de där femton åren sen?
Man förväntar ju sig några fler rynkor, lite gråare hår, lite krummare hållning, lite tröttare ögon och så vidare - men icke. Det är som att det inte gått en dag, och ibland undrar man ju.
Är det månne något som barnen utsöndrar, ett liksom konserverande ämne som bevarar dem oförändrade genom åren?
undrar inte ni också hur det är möjligt, hur det går till?

Loserdagarna äro räknade

Jag har i alla fall lurat systemet nu.
Om jag inte får jobb i sommar så tänker jag ta en intensivkurs i körkort. Ha! Det hade ni inte räknat med.

Exklusivt erbjudande, endast hos Plombisk! Svara nu och få en söt men meningslös pryl på köpet!

Nu får en bild av mig. Den har viss politisk klang och är tecknad i paint och i avsvalnat vredesmod. Jag är inte emot yttrandefrihet och jag är inte för att slå in pannbenet på korkade människor, vill jag tillägga. Däremot kan jag tänka mig att erbjuda korkade människor en omfattande kurs i civilt beteende, logiskt tänkande och konsten att inte blåsa upp sitt ego så mycket att man förlorar förmågan att tänka på andra än sig själv. Det är väldigt snällt av mig måste jag säga.

Vredesmodet utlöstes av denna artikel, eller snarare dess kommentarer. Men ni vet vad man brukar säga va? De är inte så många som de verkar, de är inte så många som de verkar... De korkade människorna alltså.

Födelsedagen

Födelsedagen är den dag då man firar att man finns. Man får en bekräftelse på sin existens, vilket kan vara bra om man ibland tvivlar. Om man har en födelsedag, så vet man att man har fötts, och har man fötts och inte är död, då finns man. Det är en häftig insikt.
Jag har matat änder. Det får man väl ändå kalla en ganska bra födelsedag. Utöver det har jag fått så många gratulationer att det svindlar i huvudet, och paket har jag fått, och på gympa har jag varit, och väder var det i himlen idag också. Jag är nöjd. Man är som ett litet barn på väg till tivoli. Födelsedagen är nästan en vanlig dag. Men inte egentligen. Man får inte glömma att födelsedagen är superviktig eftersom den är en påminnelse att man finns. Ifall man glömmer.

Ett förvirrat inlägg

Den här lägenheten är vacker.
Mina tankar går för snabbt och jag inte hålla en tråd.
Jag är arg och orolig. Mänsklighetens jury dömer ut mig som ful.
Igår tvättade jag och lagade mat. Jag lyckades vända en sådan småsak
till något positivt: Jag är inte helt oduglig. Jag kan kanske inte mycket,
men jag kan tvätta och laga mat när det krävs.
Det är varmt här inne. Dagen har inte börjat än, jag läser en bok.
Blommorna vill ha vatten idag också. Det är två veckor kvar tills jag ska Arbeta.
Jag menar Praktisera, men det är storslaget för mig.
Igår boxades jag med en kille som inte kunde boxas och prata samtidigt.
Han kom av sig. Jag tyckte att jag hade sett honom förut.
Egentligen är det för varmt för att ha långbyxor.
Man kan tänka att Gud har skapat just det man är och att man får hålla sig till det.
Inte försöka bli någon annan. Passa in, ni vet.
Jag tänker att ingen kan skratta åt mig. Det hjälper. Ingen kan skratta åt mig.
Magiska ord. Då skrattar ingen. Då är det bara.

Hjälp

Jag skulle behöva ett textsamtal nu.
Men jag har inte textsamtal förrän om, vad är det?, två veckor eller så. Kanske tre. Tre är det nog. Eller kanske fyra?
Det är en liten katastrof. Jag behöver be någon om hjälp. Hjälpen behövs nu.

Skriva

Så här är det när jag skriver: kaos.
Jag vet inte om det är något för mig. Att skriva.
Jag harvar mig framåt, men vågar inte se bakåt. Mitt skrivande är som en rostig kärra med en gammal motor som puttrar framåt och lämnar fläckar och spår efter sig. Jag måste framåt, annars vet jag inte hur man gör. Jag har haft strikta regler för mitt skrivande; alla stycken är lika långa (i princip; exakthet hade inte fungerat), jag tar emot kritik och förslag med tefloneffekt, jag går aldrig tillbaka för att redigera. Det blir för fullt i huvudet då. Vågar inte ha så mycket i huvudet. Vågar inte tänka.
Jag påminner mig om att det kan finnas saker man kan ändra på. Saker som inte håller. Sånt som skulle funka bättre om man gjorde på något annat sätt. Men det vågar jag definitivt inte tänka på så jag försöker att låta bli att minnas det. Här ska ingenting ändras. Jag har fullt upp med att ta mig framåt, får inte plats med något mer i huvudet. En boll i luften, inte mer.
Jag vet inte om det är något för mig, att skriva.