måndag 14 februari 2011

Mellis nummer två

The Moniker - Oh My God
Loreen - My Heart Is Refusing Me
Brolle - 7 Days and 7 Nights
Babsan - Ge mig en spanjor
Aniella - Elektrisk
Christian Waltz - Like Suicide
Sanna Nielsen - I'm In Love
Elisabeth Andreassen - Vaken i en dröm


En liten, kort recension av Mellis nummer 2 ska jag ge mina hängivna fans. Because you're worth it.
Så. Först: Rickard och Marie skojar friskt med sig själva, och de gör det bra. Skojigast är det nästan när Marie lite otippat gör en hård småfeministisk raplåt i början av programmet. De ska ha en eloge och inte bry sig om löpsedlarnas sedvanliga sågande av allt och alla.

Sen - låtarna.
Brolle är först ut. Med sin vanliga stiliga femtiotalsutstyrsel och sin scenvana charmar han lätt tittarna, och låten går nog att tralla med i efter att man lyssnat några gånger.

Loreen väcker upp nittiotalets andar med sin låt, och hon klär sig passande, om än lite otäckt, till den hjärtrelaterade titeln. Jag gillar och hejar och gläds åt att hon får en andra chans i Andra Chansen.

Babsan tar ett fräckt kliv in i kulissen och spelar med i sin egen film, för att sedan komma ut igen och fortsätta sjungandet på scen. Det var coolt. Texten är fyndig och kul. Annars funkar det som burlesk underhållning, men det gör mig inget att bidraget inte gick vidare.

Bettan har tydligen dött, och lämnat plats åt en balladsjungande Elisabeth Andreassen. Inte kul. Inte kul alls. Ingenting går in och ingenting stannar kvar.

Sanna Nielsen är långt ifrån min favorit. Men det är klassisk schlagerdisco och det funkar, även om det inte finns något som sticker ut (mer än pinnarna i "blomman" på scenen).

Eftersom Thomas Di Leva inte ville vara med i år heller, fick The Moniker ta hans plats. Det är kul, poppigt, hoppigt och modigt utan att provocera. Man blir glad, verkar vara allmänhetens åsikt. Vi håller tummarna för en plats i finalen.

Näst sist gör Anniela en modig och lite naiv kåtlåt, med ett salladshuvud runt axlarna. Jag älskar salladshuvudet! Och refrängen är bra. Texten är... lite pinsam. På något sätt väldigt barnslig, det är bara det att den kanske inte funkar som barnlåt heller med tanke på textrader som "naken hud" och "heta kroppar".

Christian Waltz kan göra bra musik, tydligen. Jag har inte lyssnat på honom förut. Skitsnygg scen också. Jag är ändå rätt nöjd med att låten inte gick vidare.

Mina favoriter ikväll är Loreen och The Moniker.
Sämst ikväll var Christer Sjögrens basiga slakt av Life On Mars. Varför?

6 kommentarer:

  1. SVAR TILL HILDAA! I Metro student magazine!

    SvaraRadera
  2. Nu förstår jag ingenting! :( Förklara för ett puckohuvud.

    SvaraRadera
  3. Jag H-A-T-A-D-E Christian Waltz låt.
    Den var awful!

    SvaraRadera
  4. emma: varför då? jag tycker inte det var nåt större fel på den.

    SvaraRadera
  5. Herregud, jag vet inte. Jag tyckte inte om nåt med den. Melodi, text, generell känsla. Den var patetiskt och dålig. Jag blev uppriktigt provocerad! -- Men som i sann konstanda får man väl säga att han ändå lyckades lite då. Någon känsla är ju bättre än ingen känsla. ^^

    SvaraRadera
  6. Ja, det har du förstås rätt i. Då kan man även säga att Da Buzz har lyckats med att väcka en känsla i mig.
    Det är som de gamla goda Sverigedemokraterna absolut inte brukar säga: konst ska provocera!

    SvaraRadera