Glömde fjäderboan, glömde klä upp mig, men vi drack i alla fall cola (rättvisemärkt) och åt pizza (hemgjord), och gjorde vårt bästa för att bedöma alla bidrag rättvist.
Och här kommer mina betyg på kvällens framträdanden! Rent allmänt kan jag säga, att jag var inte jätteimponerad av denna första kväll. Programmet var rätt mediokert, och framträdandena tycktes i de flesta fall haft svårt att bestämma sig för om det passade bäst med guldglitter, neonfärger, punkchict, casual, discoblixtar eller uniform, varför man vågade sig på att blanda allt i en enda gyttjig röra.
Nåväl. Istället för att presentera låtarna i dess kronologiska ordning, tänkte jag prova att lägga dem i den ordning de föll mig på läppen. Jag börjar nedifrån!
Danny - In The Club
Ja, en av finalisterna - på förhand tippad, förstås - gjorde mig besviken. Även om jag inte är ett fan av Danny trodde jag han skulle bjuda på något lite bättre än det här. Det finns ingen melodi. Det finns en skrikig refräng, som visserligen funkar, men den är inte schlager, inte glammig, inte kul. Och framträdandet är rentav fult. Javisst, vilka moves, det märks att ni har tränat - men det blir för mycket! Jag hatar den rosa fasaden i början, den får mig att skämmas. Här finns ingenting att komma med. Nej, Danny, du gick vidare på grund av dina fans, ingenting annat.
Rasmus Viberg - Social Butterfly
Här kommer en helt okänd kille och gör något som jag har jättesvårt att placera. Schyssta instrument, schysst rytm! Och det behöver inte vara fel med skogshuggarskjorta och hängslen i Melodifestivalen. Bara lite konstigt. Viberg har antagligen lyssnat in sig på norske vinnaren Ryback, men den här låten är inte lika klockren som Fairytale. Jag undrar: Vad vill scenografin säga mig? Varför är texten så vattnig? Och vem är du, Rasmus?
Jonas Mattson - On My Own
Det är så töntigt att det nästan är... tja, modigt. Att börja sitt framträdande sittande i en solstol med solglasögon och palmer i bakgrunden. Mattson har i alla fall en charmig melodi och självförtroende. Och en gitarr. Framträdandet är lite påhittigt kul, trots töntstämpel.
Swingfly - Me And My Drum
Kanske kvällens rörigaste låt, jag är förvånad att det gick så bra för den! Rickard Silva står och imiterar Teddybears, glansigt rödklädda tjejer skär sig härligt mot bakgrundsfasaden och så plötsligt står han där, den helt vanlige killen, direkt kommen från jobbet, och kör en refräng som verkar komma från en annan låt. För att göra det hela lite extra förvirrat dyker även en rappande rödhårig tjej upp när det närmar sig slutet. Ingen dålig låt, men... vad hände?
Le Kid - Oh My God
Tanken är god. Det är kaxigt, ungdomligt, poppigt, barbierosa, lolitakitchigt och det vet inga gränser. Godisbitarna sjunger och dansar, cupcakesen ser ut som två stora bröst som sprutar glitter över scenen. Det borde kunna funka för mig, men det gör det inte riktigt. Kanske är det låten som inte har "det", kanske har jag sett för mycket hysteriska färgexplosioner för att kunna ta till mig detta.
Jenny Silver - Something In Your Eyes
Förra året var hon, trots en dålig placering, min favorit. Det här året gick det bättre för henne i denna Kylie-härmande discodänga. Och hon har, till skillnad från många andra, lyckats välja och hålla sig till en stil: blixtar och silverglitter. Tack för det.
Pernilla Andersson - Desperados
Här kommer pausunderhållningen, tänker jag när Pernilla Andersson möblerar om scenen till en mysig pub helt i rött. Det bryter av, och det får mig att slappna av. Andersson har inga ambitioner att bli en schlagerräv av denna timida bluessång att döma. Trots att texten är den enda på svenska kommer jag på mig själv med att inte lyssna. Bra låt, snygg scen, men kanske ingen vinnare i det här sammanhanget. Ändå gick det ju oväntat bra i röstningen, man får gratulera.
Dilba - Try Again
Dilba höjer sig över de andra som en snyggare, renare och ösigare låt. Jag vet att det inte bara är scenografi och kläder som räknas, men jag vill ändå nämna det först eftersom jag tycker att det är så jävla snyggt! Dilba är prinsessan Leias tuffare kusin, och hon rör sig som en drottning - inte med hårdpluggad danskoreografi, men med en värdighet som de andra saknar. Istället är det Dilbas rymdarmé som står för dansandet, och åh, scenen är så ren, så sci-fi, så okonstlad.
Låten är suverän. Svenska folket - ni är dumma i huvudet och har röstat fel. Gå och lägg er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar