Så här är det när jag skriver: kaos.
Jag vet inte om det är något för mig. Att skriva.
Jag harvar mig framåt, men vågar inte se bakåt. Mitt skrivande är som en rostig kärra med en gammal motor som puttrar framåt och lämnar fläckar och spår efter sig. Jag måste framåt, annars vet jag inte hur man gör. Jag har haft strikta regler för mitt skrivande; alla stycken är lika långa (i princip; exakthet hade inte fungerat), jag tar emot kritik och förslag med tefloneffekt, jag går aldrig tillbaka för att redigera. Det blir för fullt i huvudet då. Vågar inte ha så mycket i huvudet. Vågar inte tänka.
Jag påminner mig om att det kan finnas saker man kan ändra på. Saker som inte håller. Sånt som skulle funka bättre om man gjorde på något annat sätt. Men det vågar jag definitivt inte tänka på så jag försöker att låta bli att minnas det. Här ska ingenting ändras. Jag har fullt upp med att ta mig framåt, får inte plats med något mer i huvudet. En boll i luften, inte mer.
Jag vet inte om det är något för mig, att skriva.
måndag 18 april 2011
söndag 17 april 2011
söndag 10 april 2011
Besökarna (film)
Den mest sedda filmen i det här hushållets dvd-samling heter Besökarna, och det är en svensk skräckis från mitt födelseår, 1988. Den ligger alltid högst på listan över potentiella filmer att se en tråkig kväll då man inte orkar pallra sig bort till videoaffären. Det är nämligen en både kuslig och underhållande gammal kultrulle som allt för många människor har gått miste om.
Detta vill jag ändra på. Ni som inte har sett Besökarna måste helt enkelt göra det snarast.
Ni kanske tror att det är en kultkalkong, det vill säga en gammal film som är menad att vara seriös och kanske sedellärande men som idag framstår som så pinsamt dålig att det blir komiskt. Den sortens filmer, vars kassa manus och överdrivna specialeffekter fått nytt existensberättigande tack vare just sin underhållande uselhet, är inte alls ovanligt inom skräckisvärlden.
Så är det dock inte med den här filmen. Besökarna är en verkligt bra film som fortfarande håller, och när den är rolig så är det för att det är meningen att den ska vara rolig.
Låt mig då förklara för er varför denna film är värd att se om och om igen.
För det första har de för gemene man okända filmskaparbröderna Patrik och Joakim Ersgård valt att förlägga handlingen till ett stort hus ute i skogen. Och är det något som passar som ryslig stämingsskapande så är det ett hus. Ett gammalt hus, med okänd tidigare ägare, långt utanför civilisationen, flera våningar inklusive vind, ja, ni fattar. Spökhus är helt enkelt ett smart val när man ska skrämmas.
För det andra spelas de flesta rollerna av stora namn som står sig än idag. I centrum har vi Kjell Bergqvist och Lena Endre, och bara att se dessa nutidsfavoriter i trettioårsåldern är en anleding att kolla in Besökarna.
För det tredje växlar den här filmen på ett fascinerande sätt (fascinerande för att det faktiskt funkar) mellan stor komik och otäckt oförklarliga fenomen. Man kan med andra ord kissa på sig av både skratt och skräck. Jag anser att förväxlingsscenen med en spökjägare och en brevbärare är något av det roligaste som gjorts, samtidigt som den desperata kampen på liv och död i slutet av filmen är lika läskig varje gång jag ser den. För att inte tala om den korta sekvens där Lena Endres ansikte förvrids i ett omänskligt flin i mörkret.
Gillar man obehagliga filmer; skräck, rysare eller vad man ska kalla det, så bör man inte missa Besökarna. Självklart kan jag inte garantera en härdad tittare några nya kickar i denna relativt snälla film, men den bör absolut ses ändå. Något blod och våld är det inte tal om, här rör det sig om psykologisk skräck och övernaturliga inslag med demoner och ondska.
Gillar man roliga filmer så ska man se Besökarna, som består av mer eller mindre komiska detaljer och inslag i nästan alla scener utom de som är menade att vara riktigt läskiga.
Gillar man Kjell Bergqvist och Lena Endre så ska man såklart också se Besökarna. Bergqvist kunde även på den här tiden spela lättretlig och småbitter, och trots att jag brukar tröttna på skådisar som alltid spelar samma slags karaktär så tröttnar jag inte på Bergqvist, av någon anledning.
Gillar man svensk familjedrama, så... Tja, det här kan kanske inte klassas som familjedrama bara för att det förekommer en familj. Men visst får även de problematiska situationer som kan uppstå i en familj plats i den här mustiga rullen.
Detta vill jag ändra på. Ni som inte har sett Besökarna måste helt enkelt göra det snarast.
Ni kanske tror att det är en kultkalkong, det vill säga en gammal film som är menad att vara seriös och kanske sedellärande men som idag framstår som så pinsamt dålig att det blir komiskt. Den sortens filmer, vars kassa manus och överdrivna specialeffekter fått nytt existensberättigande tack vare just sin underhållande uselhet, är inte alls ovanligt inom skräckisvärlden.
Så är det dock inte med den här filmen. Besökarna är en verkligt bra film som fortfarande håller, och när den är rolig så är det för att det är meningen att den ska vara rolig.
Låt mig då förklara för er varför denna film är värd att se om och om igen.
För det första har de för gemene man okända filmskaparbröderna Patrik och Joakim Ersgård valt att förlägga handlingen till ett stort hus ute i skogen. Och är det något som passar som ryslig stämingsskapande så är det ett hus. Ett gammalt hus, med okänd tidigare ägare, långt utanför civilisationen, flera våningar inklusive vind, ja, ni fattar. Spökhus är helt enkelt ett smart val när man ska skrämmas.
För det andra spelas de flesta rollerna av stora namn som står sig än idag. I centrum har vi Kjell Bergqvist och Lena Endre, och bara att se dessa nutidsfavoriter i trettioårsåldern är en anleding att kolla in Besökarna.
För det tredje växlar den här filmen på ett fascinerande sätt (fascinerande för att det faktiskt funkar) mellan stor komik och otäckt oförklarliga fenomen. Man kan med andra ord kissa på sig av både skratt och skräck. Jag anser att förväxlingsscenen med en spökjägare och en brevbärare är något av det roligaste som gjorts, samtidigt som den desperata kampen på liv och död i slutet av filmen är lika läskig varje gång jag ser den. För att inte tala om den korta sekvens där Lena Endres ansikte förvrids i ett omänskligt flin i mörkret.
Gillar man obehagliga filmer; skräck, rysare eller vad man ska kalla det, så bör man inte missa Besökarna. Självklart kan jag inte garantera en härdad tittare några nya kickar i denna relativt snälla film, men den bör absolut ses ändå. Något blod och våld är det inte tal om, här rör det sig om psykologisk skräck och övernaturliga inslag med demoner och ondska.
Gillar man roliga filmer så ska man se Besökarna, som består av mer eller mindre komiska detaljer och inslag i nästan alla scener utom de som är menade att vara riktigt läskiga.
Gillar man Kjell Bergqvist och Lena Endre så ska man såklart också se Besökarna. Bergqvist kunde även på den här tiden spela lättretlig och småbitter, och trots att jag brukar tröttna på skådisar som alltid spelar samma slags karaktär så tröttnar jag inte på Bergqvist, av någon anledning.
Gillar man svensk familjedrama, så... Tja, det här kan kanske inte klassas som familjedrama bara för att det förekommer en familj. Men visst får även de problematiska situationer som kan uppstå i en familj plats i den här mustiga rullen.
torsdag 7 april 2011
Se tillbaka, se framåt
Ni vet när man blir äldre och tittar på bilder av sig själv som ung, och man säger högt, till sig själv eller till barnbarnen eller katten eller blommorna, att det är sund att man gick runt och var missnöjd med sina runda lår eller sin för stora näsa eller att man hade dubbelhaka, för titta, egentligen var man ju jättesöt, jättefin.
Sånt där kan man se i efterhand, och man önskar att man kunde gå tillbaka i tiden och berätta för sig själv hur fin man var, och i brist på det försöker man förmedla den insikten till de som är unga nu, försöker få dem att förstå hur fina de är, och att det är så synd att de ska gå ner sig i anorexiträsket eller klaga inför vännerna över sitt midjemått eller dra för stora växlar på att de inte fått sin första kyss än, när de egentligen är så fina och dugliga som de är.
Men det hjälper ju inte. För ett klokt ord, hur långt in det än lyckas nå i den förnuftiga delen av hjärnan, gör ingen nytta om den inte lyckas omvandlas till en insikt i mottagarens känslocentra.
Och av nån förbannad anledning går den processen väldigt segt.
Men ni vet, hur man kan se på en annan människa och tycka att det finns ju så mycket värde, så mycket vackert där, och det är så man storknar när denna människa öppnar munnen och påstår sig vara usel, värdelös och misslyckad.
Jag vet. Jag vet hur bra jag har det. Jag kan uppskatta det.
Jag vet att jag har begåvningar. Jag är snäll och tolerant, eftertänksam, jag lyssnar bra, jag har humor, jag kan skriva, jag läser mycket, jag är speciell och unik.
Men det hjälper inte. Vågskålen med positiva egenskaper får vara hur fylld den vill, i den andra vågskålen ligger ändå jag och trycker ihop mig, tävlar mot mig själv och tynger ner, samlar allt dåligt jag kan hitta, det må vara den minsta dammtussen i det mest avlägsna hörnet, den ska ändå med och tynga, tynga, så att den onda sidan kan vinna.
Jag vet hur dumt det är. Men jag har hamnat på fel sidan av mig själv. Jag tror inte på mig själv när jag säger att jag är sämst, men det är en relativ sanning, en sanning som känns närmare att acceptera, och någonstans måste man börja. Så jag rör mig här omkring, sätter upp och utgår ifrån regeln som säger att en bra sak kan aldrig väga lika tungt som en dålig.
Att lyckas inom ett område betyder att en gång lyckas inom ett litet område. Att misslyckas betyder att vara misslyckad.
Visst är det dumt? Vad ska vi göra åt detta? Berätta för mig att jag inte är misslyckad? Jag vet. Jag vet, men jag känner inte. Och den dumma människohjärnan är en gång skapt så att den lyssnar mer på sina kemiska puckoprocesser till känslor än till klara fakta och vetenskap. Känslorna; de är en vätska som tar sig in i alla skrymslen de vill. Kunskapen, den är en kloss, som fastnar i labyrinten, har fel form och kan inte anpassa sig till sin omgivning lika bra.
Ni vet hur man när man blir lite äldre ser tillbaka på sig själv med ömhet och lite sorg och frågar sig varför man inte kunde se hur bra man hade det, och hur bra man var.
Då har man glömt hur det fungerade när man var ung. Hur man fortfarande var ung och därför, naturligtvis, rädd för allting. Så mycket att förlora. Så mycket att leva upp till. Så mycket att försöka hänga med i. Så oerfaren. Så mottaglig för allt hårt, tungt, ont.
Jag vet att det kommer bli bättre. Jag vet att jag måste kämpa för det också, även om jag helst låter bli.
Ni vet hur svårt det är att, säg, springa en runga på fem kilometer istället för att äta godis. Eller hur man kan välja en dum komedishow på tv istället för den där två timmars-dokumentären om läget i Afghanistan.
Fast lite svårare. För jag vet inte riktigt hur man gör.
Sånt där kan man se i efterhand, och man önskar att man kunde gå tillbaka i tiden och berätta för sig själv hur fin man var, och i brist på det försöker man förmedla den insikten till de som är unga nu, försöker få dem att förstå hur fina de är, och att det är så synd att de ska gå ner sig i anorexiträsket eller klaga inför vännerna över sitt midjemått eller dra för stora växlar på att de inte fått sin första kyss än, när de egentligen är så fina och dugliga som de är.
Men det hjälper ju inte. För ett klokt ord, hur långt in det än lyckas nå i den förnuftiga delen av hjärnan, gör ingen nytta om den inte lyckas omvandlas till en insikt i mottagarens känslocentra.
Och av nån förbannad anledning går den processen väldigt segt.
Men ni vet, hur man kan se på en annan människa och tycka att det finns ju så mycket värde, så mycket vackert där, och det är så man storknar när denna människa öppnar munnen och påstår sig vara usel, värdelös och misslyckad.
Jag vet. Jag vet hur bra jag har det. Jag kan uppskatta det.
Jag vet att jag har begåvningar. Jag är snäll och tolerant, eftertänksam, jag lyssnar bra, jag har humor, jag kan skriva, jag läser mycket, jag är speciell och unik.
Men det hjälper inte. Vågskålen med positiva egenskaper får vara hur fylld den vill, i den andra vågskålen ligger ändå jag och trycker ihop mig, tävlar mot mig själv och tynger ner, samlar allt dåligt jag kan hitta, det må vara den minsta dammtussen i det mest avlägsna hörnet, den ska ändå med och tynga, tynga, så att den onda sidan kan vinna.
Jag vet hur dumt det är. Men jag har hamnat på fel sidan av mig själv. Jag tror inte på mig själv när jag säger att jag är sämst, men det är en relativ sanning, en sanning som känns närmare att acceptera, och någonstans måste man börja. Så jag rör mig här omkring, sätter upp och utgår ifrån regeln som säger att en bra sak kan aldrig väga lika tungt som en dålig.
Att lyckas inom ett område betyder att en gång lyckas inom ett litet område. Att misslyckas betyder att vara misslyckad.
Visst är det dumt? Vad ska vi göra åt detta? Berätta för mig att jag inte är misslyckad? Jag vet. Jag vet, men jag känner inte. Och den dumma människohjärnan är en gång skapt så att den lyssnar mer på sina kemiska puckoprocesser till känslor än till klara fakta och vetenskap. Känslorna; de är en vätska som tar sig in i alla skrymslen de vill. Kunskapen, den är en kloss, som fastnar i labyrinten, har fel form och kan inte anpassa sig till sin omgivning lika bra.
Ni vet hur man när man blir lite äldre ser tillbaka på sig själv med ömhet och lite sorg och frågar sig varför man inte kunde se hur bra man hade det, och hur bra man var.
Då har man glömt hur det fungerade när man var ung. Hur man fortfarande var ung och därför, naturligtvis, rädd för allting. Så mycket att förlora. Så mycket att leva upp till. Så mycket att försöka hänga med i. Så oerfaren. Så mottaglig för allt hårt, tungt, ont.
Jag vet att det kommer bli bättre. Jag vet att jag måste kämpa för det också, även om jag helst låter bli.
Ni vet hur svårt det är att, säg, springa en runga på fem kilometer istället för att äta godis. Eller hur man kan välja en dum komedishow på tv istället för den där två timmars-dokumentären om läget i Afghanistan.
Fast lite svårare. För jag vet inte riktigt hur man gör.
Gör min dag
Nääe! Nu räcker det. Nu har jag suttit i nästan en timme och läst inlägg efter inlägg i den här eländiga bloggen. Eländiga, eländiga blogg.
Det har hänt så mycket sen jag sist var inne och tittade. Och jag kan inte sluta läsa, för det vore att gå miste om karamellerna, att slänga bort en halvfull godispåse.
Men jag måste! Måste lägga ifrån mig påsen och med choklad runt hela munnen gå vidare i livet och göra det jag ska istället. Även om det är svårt.
G som i g-punkt drivs av min kompis Mette och hennes kompis Maria, och det är något av det bästa internet har att erbjuda. Glöm roliga klipp på youtube, glöm intressanta dokumentärer på svtplay och glöm alla smarta krönikörer som slår näven i bordet på sina bloggar.
G som i g-punkt är som en komprimerad variant av allt detta, och lite till, och den får inte missas. Gå in och läs, eller lev i evigt mörker. Eller, i alla fall i evigt lite mindre ljus än ni kunde ha fått.
Det har hänt så mycket sen jag sist var inne och tittade. Och jag kan inte sluta läsa, för det vore att gå miste om karamellerna, att slänga bort en halvfull godispåse.
Men jag måste! Måste lägga ifrån mig påsen och med choklad runt hela munnen gå vidare i livet och göra det jag ska istället. Även om det är svårt.
G som i g-punkt drivs av min kompis Mette och hennes kompis Maria, och det är något av det bästa internet har att erbjuda. Glöm roliga klipp på youtube, glöm intressanta dokumentärer på svtplay och glöm alla smarta krönikörer som slår näven i bordet på sina bloggar.
G som i g-punkt är som en komprimerad variant av allt detta, och lite till, och den får inte missas. Gå in och läs, eller lev i evigt mörker. Eller, i alla fall i evigt lite mindre ljus än ni kunde ha fått.
fredag 1 april 2011
Kroppskonst
Många människor med kreativ ådra ritar gärna nakna kvinnokroppar, vissa målar även manskroppar, en del skissar händer eller ansikten.
Det är ofta begåvat och snyggt, men lite tråkigt. Ibland inte ens begåvat utan bara anskrämligt fult (tänker då främst på unga tjejer som hyser en förkärlek för att måla oproportionerligt anorektiska kroppar, ansikten med enorma läppar och totalt översminkade ögon varefter de kallar sig konstnärer).
Själv föredrar jag att lägga till något unikt i mina bilder, något som gör det till mer än ännu en naken kvinnokropp i mängden av nakna kvinnokroppar. Gärna något skruvat. Något surrealistiskt, där ett föremål tycks transformeras in i något annat.
Ta en titt på bilden. Fundera över vad den vill säga, vad den egentligen föreställer. Tolka på.
Jag ger er en extra bit papper där man kan skymta något jag ritade på framsidan av föregående papper. Som en bonus.
Adjö så länge.
Jobba på
Ibland känns det som att det är så överväldigande mycket jag måste jobba på.
Och jag är ju som bekant inte jättebra på att jobba på flera ansträngande saker samtidigt.
Detta jobbar jag på (fast det mesta ligger mer eller mindre på is):
- Bättre hållning
- Sluta svära
- Sluta bita på naglarna
- Sluta vara rädd för allting
- Vara mer trevlig och inbjudande
- Bli bättre på att sporadiskt höra av mig till med människor utan specifik anledning
- Inte undvika att höra av mig när jag har en specifik anledning för att jag tror att folk ska vara arga för att jag inte hört av mig tidigare
- Skaffa jobb (om det bara vore att "skaffa"!)
- Slänga/ge bort saker som jag inte behöver
- Ta bättre hand om hushållet
- Ta mer ansvar i vuxenlivet
- Inte sitta och blogga om hur jobbigt det är att åstadkomma saker när jag skulle kunna lägga tiden på att åstadkomma saker istället
Ni ser? Jag säger bara "orka". En vacker dag kanske jag duger som jag är istället, det hade varit en bra början till ett nytt liv.
Och jag är ju som bekant inte jättebra på att jobba på flera ansträngande saker samtidigt.
Detta jobbar jag på (fast det mesta ligger mer eller mindre på is):
- Bättre hållning
- Sluta svära
- Sluta bita på naglarna
- Sluta vara rädd för allting
- Vara mer trevlig och inbjudande
- Bli bättre på att sporadiskt höra av mig till med människor utan specifik anledning
- Inte undvika att höra av mig när jag har en specifik anledning för att jag tror att folk ska vara arga för att jag inte hört av mig tidigare
- Skaffa jobb (om det bara vore att "skaffa"!)
- Slänga/ge bort saker som jag inte behöver
- Ta bättre hand om hushållet
- Ta mer ansvar i vuxenlivet
- Inte sitta och blogga om hur jobbigt det är att åstadkomma saker när jag skulle kunna lägga tiden på att åstadkomma saker istället
Ni ser? Jag säger bara "orka". En vacker dag kanske jag duger som jag är istället, det hade varit en bra början till ett nytt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)