Dagens outfit

Bara för att det var flera dagar sen jag bloggade och otroligt länge sen jag skrev om "mode".

Idag har jag på mig ett lavendelblått linne från Indiskas barnavdelning (den avdelningen försvann för många år sen) med en påsydd katt som skjuter rygg. Till det matchar jag med en härligt blågrönlila-rutig skjorta som gått i arv från min far och som även flitigt används av min sambo (som inte frågar om lov, men allt ditt är mitt sägs det ju). Slutligen bär jag ett randigt skärp till mina svarta, utsvängda byxor som min mor har fått äran att sy in och upp ty de var så trasiga och slitna längst nere att jag trampade på de halvt avslitna tygstyckena. Byxorna köptes för många år sedan i en barnklädesaffär och har sex praktiska fickor (!).

Jag begriper inte hur min modeblogg fortfarande kan vara så okänd och ligga så långt ifrån topplistan. Jag har ju den överlägset fräschaste, dyraste, mest exklusiva stilen i landet!

Nu ska jag dricka grönt te och sen ska jag ut och träffa en kompis.
Tjingeling!

Inför finalen i melodifestivalen

Vi har en final! Vi har inte en vinnare, men vi har ett gäng som ska slåss om resan till Tyskland.
Här är vad jag tycker om finalisterna (med personligt betyg samt hur bra jag tror den står sig i Eurovision):

Swingfly's Me and My Drum är fortfarande ett litet mysterium. Det är för mycket rap för att passa in i schlagervärlden, men jag erkänner att det är en glad refräng. Tyvärr är det inte så mycket mer än så, tycker jag.
Betyg: 2,5
Chans: 3,5

Danny's In The Club är inte heller någon favorit. Faktiskt påminner den om ovanstående; man somnar till mellan varje refräng. Och jag tycker inte att Danny har någonting att säga någon med den här technogrunkan. Det finns bättre.
Betyg: 2
Chans: 2

Sara Varga gick som genom ett mirakel rakt in i finalen med Spring För Livet. Det är en svängig visa med vass text, och visst vore det spännande att utsätta Europa för en engelsk version av den här udda fågeln.
Betyg: 4
Chans: 3

Linda Bengtzing är inte så värst rolig, enligt mig. Hon skuttar över scenen med fjädrar i håret, och när hon kliver av den kan man glömma henne. Vi gillade det här på nittiotalet, men nu vill vi ha nåt annat.
Betyg: 2
Chans: 2

The Playtones med The King var lite ösiga och käcka, men någon vinst blir det nog inte. Låt låten hamna på svensktoppen, dansbanan eller någon annanstans där den hör hemma. Goa gubbar i Eurovision - nej tack.
Betyg: 3,5
Chans: 2

Brolle hade en snyggt sparsmakad show och en helt klart godkänd låt i 7 Days And 7 Nights. Det är en ösig låt, som känns sådär som det känns när något fint tar slut men man ändå är glad med lite tårar i ögonen. Som när ljusen går upp i biosalongen och eftertexterna rullar. Bra jobbat Brolle.
Betyg: 4
Chans: 2,5

The Moniker, Oh My God vad jag är glad att den här låten tog sig ända till Globen, för den här tror jag verkligen har en chans. Scenshowen är oklanderligt käck och galen, känslan är på pricken, låten håller en hög nivå och Monikern charmar brallorna av vem som helst.
Betyg: 4
Chans: 5

Nicke Borg gjorde en rockballad i Leaving Home, och alla kan vi behöva en sådan ibland, men jag börjar tröttna lite nu. Sedd i nytt ljus är den inte så bra, framförallt inte tillräckligt stark, inte tillräckligt intressant för att ha en chans.
Betyg: 2,5
Chans: 1

Sanna Nielsen har inte en chans med sin I'm In Love. Åtminstone hoppas jag inte det. Liksom hos Bengtzing saknas det en lust att bjuda på något nytt och spännande och allt harvar bara på i invanda spår. Dessutom tycker jag att Nielsen är en otroligt ointressant och personlighet som inte sjungit något bra sedan Hela Världen För Mig.
Betyg: 1
Chans: 2

Eric Saade's Popular har faktiskt växt i mina öron. Märkligt nog tycker jag att versen är bättre än refrängen (versmelodin är skitbra!). Sen hoppas jag någonstans att Saade inte menar det han sjunger. Inte menar han väl att det viktigaste i livet är att vara populär? Visst sjunger han egentligen om någon som kämpar för att bli omtyckt, men slutligen inser att det finns viktigare saker i livet än att passa in och få ligga? Eller?
Betyg: 3,5
Chans: 4

Hade jag fått önska med mig en till låt så hade jag önskat att stencoola Loreen med sin läbbiga zombie love-stil kunde fått vara med, exempelvis på bekostnad av Sanna Nielsen. Loreens låt är sprängfylld av känsla och framträdandet blöder och slår gnistor. Men men, jag är ändå glad över The Moniker och Sara Varga. Och att trista Spice Girls-aktiga Love Generation vars fans är i lågstadieålder fick tummen ner och åkte ut en gång till. Vad är grejen med dem, varför är det så många som gillar detta ihoptotade kommersiella tjejband utan personlighet?
Nej, en utländsk låtskrivare med ett kaxigt namn gör ingen Lady Gaga, om ni trodde det.

Go Moniker och Eric!

Hej. Här kommer ett blogginlägg. Med vänlig hälsning, Dean.

Jag tycker så fruktansvärt illa om att använda ett formellt språk.

Varenda gång jag ska avsluta ett mejl med frasen "med vänlig hälsning" får jag liksom tvinga mig till att inte skriva "hare bras!" eller "tack och hej leverpastej" eller någon annan tramsig slutkläm istället.
En så enkel sak som att skriva ett slätstruket "Hej!" istället för "Tjenamors" kan göra mig lätt illamående och yr.

Förstår ni vilken ansträngning som krävs av mig när jag skriver dessa eländiga arbetsansökningar? Alldeles rensopade från käcka utrop, skämtsam jargong och ordlekar ska de vara, och istället bestå av ointressanta och stelbenta upplysningar om mig och mina ointressanta yttre egenskaper som tycks mig fullkomligt främmande och förljugna där de står så prydligt uppradade i ett skinande word-dokument.

Det är som att minna fåniga ordvrängningar (jag säger till exempel "jag fixar det snax, om ett ögonslick") och mina hurtiga utrop ligger i själva mitt blodsystem, i själva min hjärtepuls, och att denna livsviktiga puls kommer i otakt när jag ska ta mig an ett utifrån kommande krav om att tala ordentligt och normalt.
Men så har jag alltid haft ett litet, diskret behov av att göra tvärtemot.

Idag till exempel, var jag på min sambos släktträff och fick gå runt och ta i hand och le och hälsa.
Inte en enda gång använde jag ordet "Hej!". Istället spottade jag ur mig ett barnsligt "Halloj!" till varenda människa jag mötte där, gammal som ung. Jag kunde liksom inte låta bli. Ordet låg på min tunga och så fort jag öppnade munnen tog det sin chans, innan jag hann tänka efter.
Jag tror inte de tog illa upp. De flesta kanske inte ens hörde (man brukar ju inte direkt lyssna på folk när de trycker ens hand - det är som att allt som sägs under denna handskakning går en fullständigt förbi, inte minst människans namn). Men det var faktiskt en dam som hakade på och svarade "Halloj" tillbaka. Jag vet inte hur jag ska tolka det.

Ambitioner / ambivalens

Jo, en sak till: detta med att jag aldrig direkt brunnit för något gör mig rimligtvis till en häpnadsväckande tråkig människa. Jag tror inte folk begriper hur tråkig jag är. Kanske är det för att de flesta föredrar ett ansikte som kan svara "hej", "bra" och så vidare på ett antal obetydliga frågor, och de som kräver lite mer ändå nöjer sig med någon som kan lyssna på dem.
Jag är en jävel på att lyssna. När jag själv pratar brukar det bli lite rörigt. Ungefär som när man ska rita en teckning efter en bild man har i huvudet och det blir inte alls samma sak på det bleka jävla pappret och kinderna hettar lite i frustration.
Men jag är ganska bra på att skriva. Om jag bara hade lite mer tålamod, lite bättre organisationsförmåga, om jag bara hade lite mera mod. Om pusselfanskapet kunde lägga sig självt.

En slocknad stjärna

Jag drömde alltid om hur jag skulle uttala mig i tidningsintervjuerna om det där viktiga intresset som räddade mitt liv. Det där som betydde allt för mig när andra saker inte gjorde det.
Tyvärr hade jag aldrig några så starka intressen. Bara starka tvivel. Men jag vet inte om det kan räknas som intressen. Och jag vet inte om det är något att komma med i en tidningsintervju. Och jag tvivlar starkt på att tvivel kan rädda någons liv.

Just runaway to the stars

Den här melodin har rullat i mitt huvud i flera dagar. Efter att ha legat bortglömd i många år, dök den upp från ingenstans och bet sig fast. Jag visste på en gång att det var en gammal (i bemärkelsen några år, inte som i från sextiotalet) schlager. Minnet är i sanning fascinerande.
Men ibland kan jag tycka att det är synd att jag har en tendens att minnas de mest meningslösa, omotiverade skitsaker medan viktiga grejer går in genom ett öra och ut genom andra. Det är som att det inte finns något system där inne. Som om en enorm fläkt ständigt står på och det är en ren slump om något skräp som blåser in råkar hamna på en yta där fläktvinden inte kommer åt att vifta bort skräpet igen. Och sen sitter det där, tills det en dag släpper greppet och kommer flygande och sätter sig rakt i medvetandecentralen, som en McDonaldspåse som någon slänger ut genom fönsterrutan i bilen framför och som hamnar på ens egen vindruta och trasslar in sig i vindrutetorkarna.
Tja, det är ju en käck låt i alla fall.

Normalskämtet

Ibland. Om någon säger: "Jag har tänkt på det här med moln - hur får de sina former egentligen?" eller något liknande. Med något liknande menar jag något slags filosofiskt eller vetenskapligt förankrad fundering som kan få det att fladdra lite i hjärtat av nyvaken nyfikenhet.

Då är det ofta någon där som skämtsamt säger: "Har du inget vettigare att fundera på?"
Och då ska man skratta. Och det gör man också, eftersom man tycker att det är trevligast när alla är likadana och ingen sticker ut och gör det obekvämt för de andra.
Men jag tycker det är en väldigt märklig kommentar, om jag ska vara ärlig.
Vad skulle rimligtvis kunna vara viktigare att tänka på, än hur molnen får sin form, eller något liknande?

Ja, då ska man förstås tänka på något vuxet istället, något i stil med "Jag undrar i vilka fonder jag skall placera mina besparingar?" eller "Jag undrar om det är sant att Marita på jobbet har ihop det med vaktmästarn?"
Sådana saker som är obetydliga i längden. För hur står sig fonder och arbetskolleger i evigheten? Inte särskilt bra, om man jämför med exempelvis moln.
Moln och liknande står sig bra i evigheten. Men det är väl inte enbart därför jag hellre funderar på moln än på fonder. Fonder och liknande intresserar mig helt enkelt inte. Jag tycker gott att de som lägger tid på att fundera över sådana saker borde börja fundera på något vettigare.