Ju mindre en människa har, desto mer kräver vi av henne. Vi vill att hon skall vara tacksam, så oerhört tacksam, om hon så bara får en smula eller ett rostigt mynt.
Den olycklige får aldrig välja sin lycka själv, tiggaren måste dansa som en cirkusbjörn för några slantar, och den som flyr skall knipa tyst i sitt gömsle.
Det vore hemskt oförskämt av den som svälter att be om mer än en tallrik ris, bortskämd av den halte att utöver sin käpp be om värdighet, fult av den sjuke att inte nöja sig med en halstablett.
Ju mer en människa har, desto mindre kan vi kräva av henne. Ingen kan tvinga den som har att ge åt andra än sig själv och sina närmaste, och om hon av fri vilja ändå ger, så skall hon applåderas och bugas för.
Åt den som har skall varda givet, men från den som icke har skall tagas också allt hon kan finna av egen kraft. Ty om den halte reste sig, om den svultne kunde äta sig mätt, om den olycklige gjorde sin lycka, om tiggaren krävde sin lön, om den sjuke höjde sin hesa röst: då vore världen aldrig mer vad den varit och vem vet vart det ledde oss då.
