"Enjoy your period - always!"

Jag försöker och försöker räkna men är nog för trött för jag har kommit fram till tre olika resultat nu.
Får be nån om hjälp för att komma fram till rätt svar.

Jag tänkte nämligen på det här med att män generellt dör tidigare än kvinnor. Kvinnor lever längre än män, vilket ju är orättvist. Men så grunnar jag vidare på det här med hur mycket av den här extra levnadstiden som försvinner bort i menssmärtor med tillhörande sjukskrivning, kräkningar och annat skoj.

Så, där var jag, mitt i mina beräkningar för att drämma till med ett bittert mensgnälligt svar på varför män inte lever lika länge som kvinnor. Men jag är förvirrad. Jag har spytt hela morgonen och svimmat några gånger och har ingen matlust, så hjärnan pallar inte trycket just nu. Får återkomma med mina spekulativa siffror en annan gång.

Kram och puss från bitterfittan and the evil ovarys.

Inspiration för miljövänner och andra

Inspirerande med Rickard Söderberg genom Naturskyddsföreningen.

Väder

På morgnarna när vi tittar ut är allting grått. Som om världen stoppats ner i en grå plastkasse. Dessutom är det blött, det regnar nästan konstant. Folk vill inte gå ut, de skyndar sig ut om de måste, helst till en bil eller fort in i nästa varma stuga.
Idag är det som en matta av regn ute. Det faller vågrätt i blåsten.

Jag anser att det är den ultimata dagen att börja jogga.

Således beger jag mig ner till havet med mina sommarutvilade muskler. Joggar så långt jag orkar eller vill. Stranden är tom. Jag mistar en blå stolpe för en person, men nej, det är helt tomt. Många fåglar dock. Måsar och kråkor. Svart tång i stora sjok. Havet är grått och vågorna oorganiserade i en enda röra. Regnet är fortfarande en matta mot ansiktet. Blåsten från havet gör det saltare, jag känner en nyans av saltlakrits när jag slickar regndroppar från läpparna.

Eftersom jag är helt ensam passar jag på att sjunga. Jag sjunger alla The Ark-låtar jag kommer på och har lust att sjunga och minns texterna till. Ingen tittar och ingen lyssnar. Jag sjunger allt jag kommer ihåg av This Sad Bouquet som är min favorit just nu. Några ord och rader har jag glömt.
Sen joggar jag hem. Eller, halvt joggar, halvt går.

Så var det igång. Höstmotionerandet. Och vädret ska inte avskräcka. Tvärtom. Oväder är bäst väder. Verkar mer obehagligt genom fönsterrutan än när man väl är där ute i det. Så är det.

Ett litet inlägg i debatten om våra medfödda könsegenskaper

Enligt allt man hör har ju vi kvinnor inte utvecklats så mycket sedan stenåldern. Om vi hade utvecklats, då hade vi inte varit där vi är idag. Då hade vi också klarat av männens svåra och viktiga yrken och inte behövt göra samma lågbetalda eller obetalda arbeten som vi gjort i hundratals år, eller hur?

Matematik och logik är saker som vi kvinnor är dåliga på, teknik likaså, och att styra och fatta beslut klarar våra små hjärnor inte av. Se er omkring bara; hur många kvinnor ägnar sig åt sådana yrken? Inte så många nej. Och tur är väl det, för hade man satt oss där hade vi nog bara kliat oss i huvudet och inte vetat varken ut eller in.

Många kvinnor försöker sig på konstnärliga banor, i den felaktiga tron att det skulle vara ett kvinnligt begåvningsområde. Men att skapa musik, göra film, måla tavlor, skriva poesi och annat sådant, är i ärlighetens namn inte alls skapt för att göras av kvinnor. Se till exempel på din egen skivsamling: har du mest musik av duktiga män eller av virriga tjejer? Kvinnor kan inte göra musik, det är alldeles för komplicerat och kräver en helt annan hjärnuppbyggnad än den vi kvinnor fötts med.

Allra värst är det kanske när vi ska göra humor. Nej, humor och komik är alltför komplicerat och civiliserat för att en kvinna ska kunna skapa det. De enda som kan tycka att kvinnlig humor är rolig är väl möjligtvis vi kvinnor själva, men så är vi ju också apor som inte begriper bättre.

Ända sedan stenåldern har vi kvinnor varit bra på och gjort exakt samma saker: ta hand om barn och hem, och bli befuktade. Ja, ni minns väl hur vi på stenåldern satt i grottan och ammade vår avkomma i väntan på att våra allt mer utvecklade män skulle bli klara med att uppfinna elden, hjulet, jordbruket och allt det där andra som i längden tog oss dit vi är idag.

Vem kan kräva av en gyno sapien att hon ska klara av något mer avancerat än det hon alltid gjort och kan så bra? Det är inget fel med det. Vi är ju helt enkelt skapta för att föda barn och sånt där som ligger djupt begravet i våra gener och anlag. Det är inget att skämmas över tycker jag!

Därför blir det så svårt för mig att förstå vissa krav som ställs på oss idag. Trots att vi, av allt att döma, är apor rent intellektuellt, så ska vi dölja det och skämmas över det genom att raka bort allt hår vi har och försöka gå upprätt så att våra bröst petar utåt.
Ja, fast vi egentligen skulle trivas bäst i en grotta eller kanske ett trevligt klätterträd, måste vi klä oss i trånga och obekväma kläder och gå fint med svängande höfter och våra apfötter i trånga skor med klackar.

Till råga på allt ska vi måla våra apansikten med färger och klet till oigenkännlighet.
Då måste jag fråga mig: vill ni män inte ha oss som de apor vi är? Om ni behandlar oss som lägre stående varelser, med lägre intelligens och varande av en helt annan djurart, varför får vi då inte vara det helt ut?

Bara en liten undran.

Med vänliga hälsningar,
Femilia Mansson, hemmafru och biologist

Obs! Femilias text är skriven med hjälp från en man, eftersom en kvinna självklart inte hade kunnat författa en så här pass svår och viktig text själv.

Dikt

Jag tänker på
att det finns människor som aldrig har sett havet
och att allt som inte händer mig,
händer i ett parallellt universum.
Jag tänker på hur det känns
att svimma eller dö
och om det känns olika för alla
- jag hoppas det för det gör det mer
spännande
och därför
inte lika skrämmande.
Jag tänker på min kropp som ett lån,
den är inte jag bara min
och jag rör på fingrarna som är gripklor
från en robot någon byggt
och jag tänker
att det måste finnas en logik.

Kunskap om visdomstanden

Faktiskt så är visdomständerna hjälpmedel för forntida växtätare, som troligtvis hade nytta av att mala ner rötter och andra hårda grejer med dessa bakgaddar.
Jag är alldeles för dålig på att tugga rötter (om det var välsmakande och relativt rent så skulle jag inte ha något emot det, faktiskt). Ni vet hur det är, den moderna människan gillar soppa och mjukbröd. Tändgenerna bara ruttnar på oss, vem vet om 2100-talets människor alls kommer kunna tugga sin föda?

Nu för tiden bara bråkar de, visdomständerna, som det anstår en åsidosatt minoritetsgrupp. Göra nån nytta, de vill de inte, men ta plats, ja, det ska de! Och sabba för oss andra. Den stackars kinden som aldrig gjort nåt ont. Nej, jag vet inte vad jag skall göra med krabaterna. Tids nog kommer tandläkaren nog att dra ut dem, men fram tills dess är det bara att hoppas på det bästa.

En infektion kan bero på att man har missat att borsta rent längst bak, så jag får väl borsta så köttet blöder (det gör det ändå). Jag är glad i hågen så länge jag slipper de där förbolmade penicillin-pillren som är så stora och obekväma att svälja, och som gav mig ont i magmunnen efter två veckors påfrestande tidtagande av matintag. Jag vill inte återse dem, om det inte är absolut nödvändigt.

Uppfinnar-Jockes klavertramp på Mars

Tidningen Kalle Anka & C:O är förstås ingen höjdare när det kommer till naturvetenskaplig bildning. Och sannerligen inte när det gäller samhällelig analys heller.
Så jag antar att man inte kan ställa så värst höga krav på rimlighet och realism på denna multinationella underhållningsprodukt i glättig tidningsform. Men det får väl finnas gränser! Eller?

För det första har jag länge, vid många av mina toalettbesök (ja, toaläsning är kutym) stört mig på hur de tecknade människodjuren envisas med att prata med sig själva om vad de just är i begrepp att göra. I stil med *pratbubbla* "Jag låser min skattkammare..." *ny ruta, pratbubbla* "...och ringer till Kalle och Knattarna och säger åt dem att komma till flygplatsen om en halvtimme..." *ny ruta, som rimligtvis borde utspela sig minst en halvtimme senare* "...och så flyger vi till Khunza-dalen!"
Snacka om att vara övertydlig.
Jag hade kunnat köpa det om dessa verklighetsfrånvända ankmänniskor hade hållit sig till tankebubblor, det hade rent av varit rimligt. Men varför måste de prata högt och tydligt om precis allting? Går det inte att visa det istället?
Könsroller och respektive köns kvantitativa representation i Kalles tidning skall vi bara inte tala om.

Nej, det jag vill tala om är planeten Mars. Och serieskaparnas återgivande av denna planets atmosfär.
I en serie åker Uppfinnar-Jocke helt sonika till Mars i en egenbyggd liten flygmaskin. Vill man vara petig, kan man ha åsikter redan där (exempelvis: hur kan Uppfinnar-Jocke skapa exakt vad som helst utan att bli världskänd och stenrik på det? Varför har inte den tekniska utvecklingen kommit längre i Ankeborg när de har Uppfinnar-Jocke?). Men jag ska försöka hålla mig till det som verkligen är viktigt.

Det första som händer på Mars är att Jocke får syn på ett par gröna marsvarelser (två armar, två ben, två ögon, en mun). Okej, även denna klichéartade bild av utomjordiskt liv går att svälja, men det som händer sen är bortom all sans.
För vad gör Uppfinnar-Jocke? Jo, han kliver ur sitt runda rymdskepp, utan rymddräkt, mask eller någonting, helt vardagsklädd, och börjar prata med marsianerna!
Och inte nog med det; de pratar tillbaka! Serieskaparna vill alltså få oss att tro på att dessa gröna figurer både förstår och talar svenska (eller egentligen amerikanska).

Jag vet inte vad som är mest upprörande: att Jocke travar omkring på Mars helt utan hänsyn till grundläggande kunskap om bristande tyngdkraft, temperatur och andningsmöjligheter, eller att han snackar svenska med marsgubbarna som vore de bästisar och bundis.
Som avslutning på hela spektaklet sätter sig Jocke och hans nya vän i varsin solstol (man kan ju fråga sig varifrån de fick dessa) och börjar sola. På Mars. I sextio minusgrader.
Vad i alla glödheta rymdkonspirationer skall detta föreställa?

Ja, man kan ju storkna för mindre. Maken till ignorans gentemot all vetenskap och logisk slutledningsförmåga har jag då sällan sett.
Det skall ni veta, ansvariga utgivare på Egmont, att denna fadäs har i alla fall inte gått mig förbi. Jag accepterar inte att bli matad med sådana banala fantasier och jag tänker sannerligen inte låta mina barn läsa dylik smörja.
Skärpning!



Källor:
Kalle Anka & C:O nr 48, 24 november 2003
Kalle Anka & C:O nr 32, 3 augusti 2004

Senaste Nytt: Brännskadad Buk!

Jag skulle så hemskt gärna lägga upp åtminstone en fin bild på den stora brännskada jag ådrog mig igår i och med att jag misslyckades med att hälla ut potatisvattnet i vasken.
Dessvärre tror jag att gemene internetanvändare skulle protestera mot ett sådant smaklöst exponerande av oestetisk naken maghud utan förvarning.
Men jag kan åtminstone försöka ge den trogne läsaren en bild av det nya landskapets framväxt över min buk!

Det började alltså med att jag igår kväll lät en strid ström av nyligen kokande vatten ta vägen över min mage och ner på golvet. En märklig sysselsättning så där på måndagskvällen, kan tyckas, men vad gör man inte för vetenskapen?
Efter detta kunde jag nämligen med ökande intresse följa utvecklingen av vad som liknade ett land - Brandland - med dess krokiga gränser och med tillhörande kullar och berg. Med en blöt handduk tryckt mot magen intog jag min kvällsmåltid, innan utforskandet av brännskadan kunde fortlöpa.
Igår kväll var området rött och lite lagom ömt. Under natten har jag legat med förband och vid uppvaknandet i morse kunde jag nöjt konstatera att inga naturkatastrofer inträffat under natten i mitt röda land. Däremot visade sig en mängd gyllengula blåsor i olika form när jag plockade av förbandet. Speciellt imponerande var den så gott som klotrunda bubbla som tagit plats i min navel.
Tyvärr har jag nu kunnat konstatera att den nedersta blåsan i Brandland börjat läcka som en slumrande vulkan. Till råga på allt slets huden upp runt ett annat kulligt område då jag gjorde en hastig och klumpig rörelse och stötte emot en bordssida.
Därför är planen nu att besöka ett apotek för att ersätta det gamla förbandet för torra sår mot ett bättre lämpat.
Vi följer med högsta förväntan utvecklandet av Brandland och hoppas att slippa inflation, förlåt, inflammationer och infektioner, i framtiden.
På återskrivande!

Ps. Min lunch var supergod. Ds.

Lesvert

Hjärnsläpp

Små barn

Klickade säkert tio gånger på "Nästa blogg"-knappen innan jag kom till en blogg som inte drevs av en mamma som bloggade om sina födslar eller små barn.
En lustig sak är hur alla föräldrar anser att just deras barn är så unika och underbara, samtidigt som de inte kan förmå sig att själva komma på ett namn på ungen. Alla småglin heter Kevin, Wilma, Noah, Alva, Elliot, Ebba, William, Agnes och Hugo. ALLA.
En annan, mindre lustig sak, är historien om alla barn som lämnades till änglamakerskor på 1780-talet, mest för att det var trendigt att göra så. Alla andra lämnade bort sina ungar. Varför inte göra likadant.

Jag kan inte sluta tänka på flockmentaliteten. Den har bitit sig fast sen flera år och gör mig mörk till sinnet. Vi är ju inte dumma i huvudet. Åtminstone vill vi inte tro det. Jag vill inte tro att människor är dumma i huvudet, men jag blir ständigt motbevisad. Jag vet inte vad jag ska tro.
Nå, det gäller väl att försöka se det vackra i tillvaron också. Men jag har en blick som ständigt söker mörker.
Nog om detta. Imorgon vill jag äta tacos.

Va..?

Ni vet hur man upplever att man hör sämre än andra men man får bara göra de där pip-testen och de ger normalt resultat så då är det väl inget men likväl hör man dåligt. Ser dåligt gör jag med men då har jag ju glasögon i alla fall. Har nog nedsatt funktion på alla sinnen tror jag, hänger inte med. Inte för att det gör något, det är lugnt. Om någon säger "kolla den där killen där borta" ignorerar jag alltid uppmaningen, eftersom jag vet att jag annars blir tvungen att otroligt indiskret scanna av hela området med kisande ögon och ett fånigt ansiktsuttryck och kanske inte ens då få syn på vad det är de menar att jag ska se.

Nå, det var bara det.

Vestibulit

Vill tipsa om det här, för det tycker jag är intressant och upprörande.

Tankar om dagens samhälle och Kvinnan

Okej, fast jag inte läst boken så måste jag skriva ner allt som Ebba Witt-Brattström får mig att undra över genom sin blotta existens (och sina uttalanden, såklart).

Jag är den förste att önska att det "kvinnliga" skattades (minst) lika högt som det "manliga". Jag svarar gärna halvt allvarligt Ja på frågan om jag vill göra pojkar till fjollor och bögar. Jag önskar att jag var en av dem som, på ett eller annat sätt, dyrkade min kvinnliga kropp och dess möjligheter, förskonad från alienation och analys.
Men varför är det så svårt att känna sig bekväm i kvinnorollen? För jag längtar inte efter att ha barn sugande på mina bröstvårtor, jag vill inte dansa rituella kvinnodanser i solnedgången, och jag kan, hur jag än vänder mig, inte hitta något att vara stolt över.

I individualismens och självskapandets era är det svårt att finna en kärna. Det som återstår för vår generation är att skapa schabloner att vandra igenom och vara i.
Jag har så mycket lättare att relatera till en knallrosa kjol och en skandalös urringning, än till känslan av att genuint vara Kvinna. Vi lever inte i en naturromantiserande tid (vi har lärt oss att kritisera det selektivt använda uttrycket "naturligt"), utan i den tid då alla har chans att skapa sina egna 15 minuter i rampljuset, och det gäller att synas, utmärka sig och testa gränser. Internet har inget kön.

Kritiken av queerfenomenet och den eventuella kvinnofobin eller könsfobin, får mig alltid att undra om jag tillhör en skara barn, livrädda för att växa upp. Vi som piercar oss på alla möjliga ställen och alltid är beredda att göra uppror och käfta emot, men aldrig vet mot vad eller varför. Vi som skjuter framtiden framför oss och inte vill leva Svensson-liv, vi som är så fria att välja att vi är livrädda för att välja fel, göra fel, stå inför allas blickar med skammen av att ha gjort fel. På internet kan alla se dig när du faller.
Och jag kan bara säga att om det nu är så här, så är det bannemig inte vårt fel. Vi är barn av vår tid, vi med.

Kvinnligheten är lite obehaglig. För störtad från sin piedestal, och utan retuschering och sminkning är den slemmig, hårig, svulstig, känslosvallande och grotesk. Kvinnan är också ett djur, tro inget annat. Och jag, ett barn av cybervärldens renrakade, kliniska livmoder, har lite svårt att ta till mig att Kvinnan är jag.

Men det är svårt att avgöra om det egentligen rör sig om mina egna personliga bryderier, eller om det verkligen är ett uttryck för ett samhällsfenomen och en feministisk backlash. Svara gärna på det här, med era egna tankar kring ämnet.
Kritisera mig!

Förnuft och känsla 1/4 - 10

Det är sannerligen inget konstruktivt mål att försöka förstå andra människor. Tolerans i alla ära, men det kan bli kvävande, förödande, att sätta andras filosofi och moral över sin egen. Och det är såklart inte så man skall gå tillväga, det begriper jag väl, men det är svårt att hitta en balansgång där. Jag går vilse i nihilismens ödemark och öppnar mig fullständigt för cynismens spefulla empatilöshet.
Ju längre in i filosofiska resonemang man traskar, desto mer desillusionerad blir man. Vad är det som säger att empati över huvud taget är något att sträva efter? Jag försöker argumentera med mig själv FÖR godheten, men ondskan är på något sätt mer omfattande, mer konsekvent och renlärig.

Känslan skall finnas där och vägleda oss. Känslan för rätt och fel - men varifrån kommer den? Är den inlärd? Jag har svårt, fortfarande, att acceptera det inlärda, trots att det i realiteten inte går att skilja ut från en människas identitet.
Äktheten är väl, som sanningen, relativ. Men det är svårt att ta in en sådan ofärdig, diffus kunskap. Och jag vill gärna ta varje fenomen ur sitt sammanhang och granska det kritiskt, skala av det tills endast kärnan kvarstår.

Jag tvivlar på att det finns en väg tillbaka. Däremot tror jag att jag kommer att glömma att tänka och grubbla när jag blir lite äldre. Min hjärna växer fortfarande, och det hör väl åldern till att ifrågasätta världen. Min erfarenhet av att se på äldre människor (äldre än jag själv alltså) är att de verkar finna sig tillrätta och inte känna samma behov av att kritisera och vända upp och ner på saker och ting.
Jag vet inte ens om jag tycker att det är en bra eller en dålig sak. Jag vill inte bli som människor, samtidigt vill jag bli som dem. Jag hatar gruppen men älskar individerna. Ett väldigt inkonsekvent och barnsligt resonemang. Men jag rår nog inte för vad jag känner.

En dåligt nyhet

Retar upp mig genom att söka på ordet "vegetarian" på facebook. Söker för att hitta "Hata vegitarianer"-grupper. Hittar. Blir så arg och ledsen att jag inte vet vad. Trodde inte jag skulle reagera så. Hatar. Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Väntar in den stora distans till allt som skall komma med åldern. Den då man aldrig mer blir upprörd och ledsen över sånt trams. Den då man kan skratta.
Kött. Kött. Kött. Kuk. Fitta. Kött.

Att hantera ilska (eller låta bli)

Har blivit bestulen på hallonkexen jag tänkte bjuda på imorgon. Självklart blir jag rasande, men egentligen bara för ett kort ögonblick. Jag borde förstås veta bättre, i själva verket visste jag att det skulle hända. Det här är en studentkorridor.
Jag unnar mig att dra till med en hederlig gammal svordom som inte innehåller några politiskt inkorrekta köns- eller sexanspelningar. Men annars jobbar jag aktivt mot raseriutbrott - jag är en vuxen människa - och försöker hantera pressande situationer på ett moget sätt.

Frågan är bara vad ett moget sätt är. Och i en värld där ilska på något sätt är tabu och folk i allmänhet har psykiska skavsår för att de inte kan visa när de är arga inför andra, undrar jag om det verkligen är rätt väg att gå.
Gör jag rätt i att försöka behålla behärskningen om saker går mig emot? Är det onyttigt och destruktivt att skrika och svära och gråta? Är det bättre då, eller sämre, att försöka pressa undan impulserna och anta en optimistisk attityd till allt som stör mig?

Vad tror ni?
Hur skall man egentligen hantera ilska på ett nyttigt och korrekt sätt?
Hur gör ni?

Många tankar så här på kvällskvisten

Är visst en fena på att formulera mig ikväll:
Jag är inte kapabel till att vara kvinna, och det känns väldigt befriande.

Och sedan detta:
Kanske sex är ett fascinerande och aldrig sinande samtalsämne för att det är ett av de tydligaste exemplen på när vår biologi krockar med vår högintelligenta medvetenhet.

Apropå det:
On the day that your mentality
Decides to try to catch up with your biology
Come round...


Och att ingen skrivit en bok om Män som älskar Bögar, är inte det underligt? Tänker exempelvis på Smiths och Queen som dyrkas av... män.
Det finns i alla fall två böcker om Kvinnor som älskar Bögar.
Nämnde jag alltings meningslöshet? Nej, bra, då tar vi det en annan gång.

Vill ha fitta!

Har tänkt lite på festival i sommar; varit inne på Peace and Love och kollat. Det finns tydligen en speciell camping för de som vill ta det lugnt, härligt! Kent och The Ark ska komma, kul!
Kollade in fler artister, det är redan uppe i 63 stycken. Hela sex stycken kvinnliga artister, coolt!
Nej, förlåt, katastrof, menar jag.

Det är rätt så komiskt. Snedbalanser är alltid komiska i sin extremism. Fascinerande, liksom. Man kan sitta och stirra tills ögonen ramlar ut, som en forskare som just upptäckt ett oförklarligt fenomen som går emot all tidigare vetenskap.

Men nej, detta är ju inte oförklarligt. Det finns en logisk förklaring till varför en festival tillhandahåller sex alternativ för den som intresserar sig för musik skapad av kvinnor:
Kvinnor kan inte göra musik.
Eller okej, de kanske kan göra musik, men de kan inte göra bra musik.
Eller okej, de kanske kan göra bra musik, men de gör musik som ingen fattar.
Eller okej, nån kanske fattar, men de gör tråkig musik.
Eller okej, kanske inte tråkig musik, men liksom sånt som inte så många är intresserade av.
Då kan man ju inte hjälpa att de inte blir så stora och många eftersom de gör sånt som ingen vill ha.
Mysteriet löst.

Detta är genomgående i de flesta kulturuttryck. Kvinnor kan inte helt enkelt. De kan inte skapa humor, de kan inte skriva böcker, manus eller musik, de kan inte skapa konst, och de som tycker att de faktiskt KAN det, tycker det bara för att de själva är kvinnor och därför inte har nån känsla för konst.

Och ja, jag är ironisk.
För övrigt har jag läst att fittor skall vara sura. En icke-sur fitta är en sjuk fitta.

Ps, har mejlat Peace and Love nu, i mycket vänlig ton.

Jätteräkornas konsekvenser

Lustigt hur ofta det går att sätta likhetstecken mellan kulinariska delikatesser och förtryck av djur, människor eller natur. Okej, jag har inte så mycket belägg för det. Bara en känsla.

Läste i dagens tidning om jätteräkornas påverkan på svenska vattendjur. De tropiska skaldjuren bär på ett virus som, om en sådan räka hamnar i våra vatten, kan göra stor skada på skaldjuren här. Sjukdomen, WSSV, har redan spridit sig över nästa hela Asien.
Detta är alltså ett virus som inte skadar människokroppen, men kan innebära en katastrof för våra vattendjur (vilket såklart påverkar oss i det långa loppet).

Jätteräkorna är redan hårt kritiserade. Vid odlingen av dessa skaldjur huggs viktig mangroveskog ner, vilket bland annat tros leda till att naturkatastrofer som tsunamis drabbar dessa landområden mycket värre. Mängder av fiskfoder går åt för att mata räkorna som skall växa fort och effektivt.
I odlingsbassängerna sprids sjukdomar, och för att minska dessa används kemikalier i stora mängder. De som odlar räkorna utsätts därmed för hälsorisker, och inte är det mycket pengar de får för detta arbete. Som vanligt går de stora vinsterna ner i företagens ficka medan jordbrukare och odlare står med förstörda marker efter dessa kostsamma räkodlingar.
Länder som exporterar jätteräkor har pengar att tjäna på detta, men det är tveksamt om de som utför det slitsamma arbetet går med vinst över huvud taget.

Med dessa kunskaper i bakhuvudet uppmanar jag alla er som läser:
* Köp inte jätteräkor/tigerräkor/scampi (olika namn på samma sak), inte ens om de är ekologiska; det är tveksamt hur pass miljövänliga de är bakom den fina märkningen.
* Går ni på asiatisk restaurang, beställ inte in rätter som innehåller dessa skaldjur.
* Byt ut de stora räkorna mot de lite mindre, svenska dito.
* Visa tydligt i affärer och på restaurang att Jätteräkan är en icke önskvärd produkt, och berätta för vänner och bekanta förstås.

Och tro nu inte blint på mig utan forska gärna själva vidare i saken.

Plagiatfrågan

Kort apropå detta med låten i Melodifestivalen som "kanske är plagiat" och "kanske skall diskvalificeras" och bla bla bla.
Det finns liknande exempel inom litteratur, läste senast häromdagen om att J.K. Rowling anklagats för att ha stulit sin H.P-berättelse från nån annan gammal bok om en ung trollkarl.
För det mesta leder anklagelserna ingenstans, inte minst för att det rör sig om en liten Davids kamp mot en Goliat, men också - får man hoppas - för att det inte finns så mycket att ta på i de där anklagelserna.
Skriver man en bok eller en låt (speciellt om det är en schlager) så finns det risk att man råkar hitta på något som någon annan varit och nosat på förut. Man kan också hitta på något helt galet nytt som ingen hört maken till förut, men det är inte lika vanligt.

Det jag inte förstår är varför man skulle vilja sno en story eller en låt. Varför skulle man i hemlighet försöka göra en remake på nån annans idé istället för att göra sin egen grej? Vad vinner man på det? Om man nu av någon anledning helt kallt skulle sno material från nån annan, så borde man vara medveten om att någon kanske kommer på det.
Nästan varje gång någon säger "det är omöjligt, jag har aldrig hört den låten/läst den boken" så tror jag på det. Världen är rätt liten, det händer att man råkar göra ungefär samma sak eller leva ungefär samma liv utan att veta det, men det finns ju något unikt i allt ändå.

Håkan Hellström för övrigt, är ett fall för sig. Och hans uppenbara stölder gör bara frågan mer intressant. Hur moralisk skall man vara?
Amatörer kopierar, genier stjäl, har någon sagt. Men överlag tror jag att det är omöjligt att inte då och då råka skapa något som påminner om något annat, och det är helt naturligt. Inget att tjafsa om alltså. Speciellt inte i schlagervärlden, men tidningarna behöver ju fylla sina löpsedlar med nonsens och en vacker dag kanske vi får vara med om att ett bidrag diskvalificeras på riktigt. Det blir spännande.