onsdag 31 augusti 2011

Intelligens

Jag ramlade på den här artikeln om intelligens och begåvningstestandets historia. Det tycker jag är intressant. Intelligens, och brist på densamma, skrämmer och fascinerar mig. Hur begåvade vi är styr - tror jag - i hög grad var vi hamnar i livet och hur vi mår. Jag sörjer att vi ska behöva vara så ojämlika på den punkten, för så länge vi mäter och intresserar oss för intelligens och begåvning hos människor så kommer det att finnas en begåvningsmässig underklass i samhället. Detta är vad jag tror och tänker om saken.
Nu ska jag läsa vidare.

måndag 22 augusti 2011

Svindlande konversationer

Jag läser Svindlande Höjder och har lite, lite svårt för en detalj gällande hur den är skriven. Det är en spännande bok hittills, välskriven och målande, men det faktum att en stor del av berättelsen ska föreställa vara i dialogform stör mig något. Kanske såg det annorlunda ut med skrivreglerna på den tiden, själv är jag i alla fall allt för fast i att en dialog måste vara vardaglig och trovärdig för att helt godkänna hur Svindlande Höjder är skriven.

Ett berättarjag möter en person som berättar ingående och i detalj, i flera kapitel, om saker som hände för massor av år sedan. Om den text som följer ska räknas som hennes talspråk så talar hon på samma sätt som boken är skriven. Rätt som det är berättar hon dessutom om hur hon möter någon som gör en lång utläggning för henne om något som hänt honom. En berättelse i en berättelse i berättelsen alltså. Kanske rentav att den innersta berättelsen rymmer ett flera raders citat som avhandlas i sin fulla längd.
Det går ju helt enkelt inte att tro att person X skulle göra en så vanvettigt lång och komplicerad utläggning, jag får intala mig att det låter annorlunda när hon pratar, men att författaren återger i detalj för att ge läsaren en fördjupad upplevelse.

Är jag fånig som hänger upp mig på det här? Hur reagerar ni på prat i text som inte låter som prat?

måndag 15 augusti 2011

Breaking up with The Ark

Patrik och jag åker till Tyrolen för att se en av The Arks sista spelningar. Det är en heldagsfestival. Området är fantastiskt fint. De andra artisterna är en härlig blandning av alternativpop, stand up, barnvisor och cirkuskonster. The Ark avslutar inte kvällen, vilket kan ses som en symbolisk handling. Sist av allt spelar ett galet coverband med flera av Ark-medlemmarna, och gränsen mellan dansgolv och scen löses upp i en överlycklig, övertrött rock'n'roll-röra.
Här är min upplevelse av spelningen vi alla kom dit för:

Vi har oväntat bra platser. Bara några huvuden från scenen. Att vänta här är viktigare än att äta eller vila fötterna. Vi väntar i en knapp timme framme vid scenen. Sen börjar det.
Och det är heligt. Värme och kärlek. Kvällen då The Ark ska göra slut.

I tjugo år har de funnits. Det magiska året 2000 slog de igenom. Nu sätter de punkt - utropstecken - för karriären och låter projektet The Ark gå i förtidspension.
Det sägs att The Arks liveframträdanden är bäst i Sverige. Tidigare har jag alltid stått långt bak, sett dåligt, inte haft känslan. Ikväll förstår jag varför de är bäst. Flera av låtarna får en ny innebörd, en ny dimension i närheten och kontakten mellan publiken och bandet.

Fansen som står längst fram har armarna tatuerade (eller i mildare fall tröjan fullklottrad) med The Ark-citat. Ingen tvekar att sjunga med. Ingen tvekar att dansa eller gråta.
Det här är ingen begravning, säger Ola Salo innan bandet spelar "One Of Us Is Gonna Die Young".

Det finns ingen sorg på scenen. The Ark gör slut, går i pension, tar farväl eller vad man nu vill kalla det, men de gör det med ett jäkla ös. Med humor. Med löfte om evig kärlek. "Stay with me" blir magisk med sin nya innebörd.

Ola Salo växlar från vitt till svart, klädbytena avlöser varandra. Sist kommer dräkterna i guld. Det sparas inte på krutet när man heter The Ark. Inte något krut ska finnas kvar när apokalypsen är över.
"Calleth you, cometh I" är sista låten. Vi i publiken blir en änglakör som kan sjunga för evigt.
Konserten tar slut. Men festen fortsätter. Allt finns kvar så länge vi vill.

fredag 5 augusti 2011

Dagens artist: Lissie


Tidigare under denna dag, innan jag i arbetssyfte genomled Idolkloner i kvadrat (nä, det var helt okej faktiskt) sprang jag på en artist jag aldrig hört förut. Det hände sig på Spotify och artisten hette Lissie. Jag lyssnade på en låt, den var asbra. Alltså verkligen. En till låt lyssnade jag på, och till min lycka blev jag inte besviken. Även den tredje jag lyssnade igenom höll hög musikalisk nivå. Jag litar på att resterande låtar är lika awesome.
Så härmed kan jag med stolthet presentera min nya favorit, Lissie. Oj så bra.

tisdag 2 augusti 2011


Det var svårt att ta en bild på mig själv med webbkameran. Det finns ingen logik; vänder man datorn åt höger förflyttas inte bilden lite hackigt till höger, men inte heller till vänster, den bara flyttar sig ut ur bild på något oförklarligt sätt. Och så vidare.
Jag lyckades i alla fall. Idag testade jag ett nytt sätt att välja kläder. Jag blundade och pekade. Eller rättare sagt, blundade och rotade fram. Det blev ju skitbra.

För övrigt kan jag berätta att antalet gånger jag kollar frisyren innan jag ska gå ut och visa mig bland folk är chockerande låg. Och då är jag som snyggast, eftersom jag är omedveten om huruvida jag är ful eller snygg. Orka vara ful eller snygg.
Idag råkade jag se i spegeln när jag var på toa att jag såg snygg ut i håret. Mitt hår har bättre koll på vad som är snyggt och häftigt än vad jag har. Det sköter sig självt och då blir det så bra så bra.
Jag brukar dock kamma mig a la Hitler när jag har duschat och blött håret. Sen får det torka i valfri variant. Jag tror på det här med fri uppfostran när det gäller håret. Även benhår och armpitts-hår inräknat i denna härligt hippieinspirerade livsfilosofi.
Jag är den där hippiefiguren i kompisgänget - minus att jag inte är sådär härligt frigjord och glad hela tiden, att jag inte dansar offentligt, att jag inte sprider min härliga energi och går i stora färgglada kläder och gillar yin och jang. Men annars så är jag hippie. En mer sval och tillbakadragen hippie kanske. En kvasiironisk post-hippie kanske. Eller så.

måndag 1 augusti 2011

Den bittra kvinnan i fiktion och verklighet - en analys

I litteraturen, och säkert också i filmens värld - för att inte tala om sagorna - förekommer en viss sorts kvinna som ingen tycker om. Bland sagornas väsen är hon den onda häxan, inte sällan driven av avundsjuka gentemot det goda och vackra. I våra moderna berättelser är hon en ful, ensam och olycklig kvinna, vars inre rymmer en aldrig sinande brunn av bitterhet ur vilken hon hämtar de sura uppstötningar som hennes oskyldiga medmänniskor allt som oftast drabbas av.
Många gånger är hon ogift, och om inte så är hon apatiskt fast i ett olyckligt äktenskap som utgör en fasansfullt förvriden motbild till vår dröm om den romantiska kärleken.

I berättelserna får den bittra kvinnan aldrig en chans att framstå som trevlig, snäll eller tillfreds med någonting. Hela hennes person osar av en fruktansvärd illvilja och självömkan som får folk att gå omvägar för att undvika henne.
Som "bäst" beskrivs hon som ett offer för sin egen perverterade livssyn, något som tycks vara medfött och inte på något sätt kan hjälpas. Andra gånger verkar det nästan som att hon väljer, gång på gång, att fortsätta vara ett eländigt vrak som tar ut sin vrede på andra, oskyldiga och oförstörda människor. Som att hon någonsin skulle kunna välja att bli som de andra, en god, vacker och behaglig kvinna.

Hos fröknarna von Pahlen i Agnes von Krusenstjernas bokserie är den otrevliga och olyckliga Adele, och till viss del den lesbiska och farliga Bell, nästan övertydliga exempel på bittra kvinnor som ingen vill ha.
Bell får ibland en slags upprättelse när författaren med ett stråk av medömkan beskriver hennes olyckliga och omättliga kärlek till unga flickor. Adele däremot framstår som allt igenom ond utan att vi någonsin förstår vad som gjort henne till den hon är. Allt hon tar sig för får människor omkring henne att förfasas och äcklas och hennes tankar och viljor avfärdas som egoistiska och känslokalla.

Kerstin Thorvall besriver i "När man skjuter arbetare..." och dess uppföljare Hilma som en söndertrasad kvinna som, även om hon i början av första boken är en ung och naiv flicka, snart är bortom all räddning. Sin dotter styr hon med järnhand, och hennes enda lycka i livet - om det nu kan kallas lycka - är att städa, putsa och skura tills händerna blöder.
Hilma är en av de bittra kvinnor som föräras en rimlig förklaring till det otäcka ödet, men inte desto mindre är hon elak och skrämmande för läsaren.
Även i den bok jag just nu läser, skriven av Inger Frimansson år 1984, förekommer en ful, elak och ensam kvinna vars liv inte blivit som hon hade tänkt.

Så gott som alltid är den bittra kvinnan ful och förfallen. Hon får ofta vara smal på ett spetsigt sätt, med hopsnörpt mun och hårda drag. Håret är slitet och grått, fingrarna kloliknande och ögonen omringas av mörka streck och påsar.
Ofta är hon främmande inför sin egen kropp, och hennes sexualliv utgör en ond spiral där hennes redan från början obefintliga attraktivitet ständigt minskar i och med att ingen vill ta i henne med tång. Hennes sexuella erfarenheter rymmer enbart misslyckanden, och det verkar ofta som om hon har en drift som inte går att passa in i de mallar som ges. Kanske har hon i sin ungdom uppvaktats av en man hon finner enbart motbjudande, patetisk och påflugen, medan hennes egna lustar riktats mot någon som finner henne för framfusig och okvinnlig.

Fiktionens bittra kvinnor må ha sina gelikar i vår verklighet, men när vi talar om dem tillåts de växa till ohyggliga monster, medan de i själva verket är individer med känsloliv som rymmer annat än frätande ilska och avsky. Även den otrevligaste kärring kan skratta och le, även den tjatigaste ragata har drömmar och mål med sina liv.

Vad gör då denna skräcködla till kvinna med oss läsare, i synnerhet de som själva är av kvinnligt kön?
Jag menar att bilden av den bittra kvinnan, hon som misslyckats med allt och knappt ens kan kallas för kvinna, utgör ett slags skrämselpropaganda vars uppgift är att lära kvinnor att bete sig korrekt. Den bittra kvinnan tar inte det hon erbjuds och blir därför sittande med tomma händer i resten av sitt liv. Den bittra kvinnan är inte vän och välvilligt inställd till alla hon möter, och döms därför till att bli avskydd och sedd som ond. Den bittra kvinnan har en sexualitet som inte kan kanaliseras in i undergivenhet och passivitet, varför hon förvägras all form av kärlek. Den bittra kvinnan bryter på alla sätt mot den givna kvinnligheten; hon är inte vacker, hon tar för mycket plats, hon kan inte älska sina barn, hon blir aldrig nöjd. På grund av detta måste hon för evigt bära rollen som utböling, en avskyvärd varelse som dessutom själv äger skulden till sitt öde.
Inskolningen in i den goda kvinnoidentiteten kunde inte vara tydligare.

Frågan är om män på samma sätt skräms till "lydnad" genom obehagliga skildringar av bittra män?
Mitt svar är nej.
Där den bittre mannen tar plats, finns en respekt och en förståelse, alternativt rädsla, som saknas för den bittra kvinnan. En bitter man är aldrig bitter utan orsak; han kan vredgas över det politiska läget i världen, med all rätt förargas över sitt tynande sexliv eller sin livssituation i allmänhet. En man som inte uppskattar barns sällskap blir som värst sedd som politiskt inkorrekt, men aldrig lika utpekad som ett monster, en felande länk, som en kvinna med samma egenskap.
Den bittre mannen må vara patetisk och tragisk, men aldrig lika fasansfull och omänsklig som de bittra kvinnorna. Kraven på män är många, men att behaga och anpassa sig efter andras viljor är sällan ett av dem. En man som inte följer ledet, som bryter sig ur och gör revolt, kan med lite tur ses som rebell och många gånger uppnå geni-status.
En kvinna förväntas inte komma med några intressanta slutledningar eller samhällskritiska analyser - hon skall följa sitt hjärta, som i sin tur skall följa en i förhand utpekad väg. Det kvinnohjärta som vill annorlunda, som gör revolt, begår ett oförlåtligt brott.

Genom fiktionen lär vi oss vilket grymt och förnedrande straff som väntar den kvinna som går utanför ledet, och när kvinnorna (författarinnorna) själva är medskapare till denna myt låser de effektivt fast sig själva och varandra vid ett förlegat kvinnoideal, oavsett hur nyskapande de i övrigt anser sig vara.