fredag 26 februari 2010

Life Of Brian

Det Bästa som skapats inom humorgenren. Herregud. Oj vad bra den filmen är, har lyssnat på den (dvs vissa scener och låtarna) på Spotify på repeat. Det gjorde arbetsansökan så mycket lättare att skriva. Det är en njutning bara tt lyssna på de förvrängda rösterna i dialekterna och hysteriska dialogerna i bakgrunden.
Brians mamma är min idol. Kanske kan jag skriva henne som "en känd person med utstrålning" som efterfrågades i ett av arbetssökformulären.

onsdag 24 februari 2010

Ambitioner

Den bästa sortens humor är den som bara finns där, fast det inte ens var meningen.
Om jag kunde skriva en bok som var hejdlöst rolig utan att överhuvudtaget vara rolig. Det vore nåt.

tisdag 23 februari 2010

Bilder

Kollade igenom min gamla blogg efter bilder på mig själv, och det slog mig att bristen på bilder här drar ner upplevelsen rejält. Vad tråkig jag är nu för tiden.
Därför:

Ensamhetens apati

En gång är ingen gång - två gånger är en vana.
En människa är ingen människa - två människor är en folkrörelse.

Jag kan inte begripa den här liksom apatiska rastlösheten som infinner när jag är själv, och längtan efter umgänge. Det stämmer inte med den psykologiska profil jag skapat av mig själv; jag skall klara mig utmärkt i ensamhet för så har det varit förut.
Men det är något jag glömt att räkna med här, antar jag. Jag blir tillintetgjord under de ensamma timmarna. Ju mer ensamhet, desto svagare självupplevelse. I brist på umgänge avstannar jag, som en motor utan bensin.
Jag har vetat det länge, men får det inte att stämma med bilden av mig. Jag skulle inte vara sån här. Jag är inte säker på vad jag tänkte att jag skulle vara, men jag hade i alla fall inte tänkt mig ett totalt beroende av andra människor. Det går helt emot allt jag lärt mig om mig.

Jätteräkornas konsekvenser

Lustigt hur ofta det går att sätta likhetstecken mellan kulinariska delikatesser och förtryck av djur, människor eller natur. Okej, jag har inte så mycket belägg för det. Bara en känsla.

Läste i dagens tidning om jätteräkornas påverkan på svenska vattendjur. De tropiska skaldjuren bär på ett virus som, om en sådan räka hamnar i våra vatten, kan göra stor skada på skaldjuren här. Sjukdomen, WSSV, har redan spridit sig över nästa hela Asien.
Detta är alltså ett virus som inte skadar människokroppen, men kan innebära en katastrof för våra vattendjur (vilket såklart påverkar oss i det långa loppet).

Jätteräkorna är redan hårt kritiserade. Vid odlingen av dessa skaldjur huggs viktig mangroveskog ner, vilket bland annat tros leda till att naturkatastrofer som tsunamis drabbar dessa landområden mycket värre. Mängder av fiskfoder går åt för att mata räkorna som skall växa fort och effektivt.
I odlingsbassängerna sprids sjukdomar, och för att minska dessa används kemikalier i stora mängder. De som odlar räkorna utsätts därmed för hälsorisker, och inte är det mycket pengar de får för detta arbete. Som vanligt går de stora vinsterna ner i företagens ficka medan jordbrukare och odlare står med förstörda marker efter dessa kostsamma räkodlingar.
Länder som exporterar jätteräkor har pengar att tjäna på detta, men det är tveksamt om de som utför det slitsamma arbetet går med vinst över huvud taget.

Med dessa kunskaper i bakhuvudet uppmanar jag alla er som läser:
* Köp inte jätteräkor/tigerräkor/scampi (olika namn på samma sak), inte ens om de är ekologiska; det är tveksamt hur pass miljövänliga de är bakom den fina märkningen.
* Går ni på asiatisk restaurang, beställ inte in rätter som innehåller dessa skaldjur.
* Byt ut de stora räkorna mot de lite mindre, svenska dito.
* Visa tydligt i affärer och på restaurang att Jätteräkan är en icke önskvärd produkt, och berätta för vänner och bekanta förstås.

Och tro nu inte blint på mig utan forska gärna själva vidare i saken.

måndag 22 februari 2010

Plagiatfrågan

Kort apropå detta med låten i Melodifestivalen som "kanske är plagiat" och "kanske skall diskvalificeras" och bla bla bla.
Det finns liknande exempel inom litteratur, läste senast häromdagen om att J.K. Rowling anklagats för att ha stulit sin H.P-berättelse från nån annan gammal bok om en ung trollkarl.
För det mesta leder anklagelserna ingenstans, inte minst för att det rör sig om en liten Davids kamp mot en Goliat, men också - får man hoppas - för att det inte finns så mycket att ta på i de där anklagelserna.
Skriver man en bok eller en låt (speciellt om det är en schlager) så finns det risk att man råkar hitta på något som någon annan varit och nosat på förut. Man kan också hitta på något helt galet nytt som ingen hört maken till förut, men det är inte lika vanligt.

Det jag inte förstår är varför man skulle vilja sno en story eller en låt. Varför skulle man i hemlighet försöka göra en remake på nån annans idé istället för att göra sin egen grej? Vad vinner man på det? Om man nu av någon anledning helt kallt skulle sno material från nån annan, så borde man vara medveten om att någon kanske kommer på det.
Nästan varje gång någon säger "det är omöjligt, jag har aldrig hört den låten/läst den boken" så tror jag på det. Världen är rätt liten, det händer att man råkar göra ungefär samma sak eller leva ungefär samma liv utan att veta det, men det finns ju något unikt i allt ändå.

Håkan Hellström för övrigt, är ett fall för sig. Och hans uppenbara stölder gör bara frågan mer intressant. Hur moralisk skall man vara?
Amatörer kopierar, genier stjäl, har någon sagt. Men överlag tror jag att det är omöjligt att inte då och då råka skapa något som påminner om något annat, och det är helt naturligt. Inget att tjafsa om alltså. Speciellt inte i schlagervärlden, men tidningarna behöver ju fylla sina löpsedlar med nonsens och en vacker dag kanske vi får vara med om att ett bidrag diskvalificeras på riktigt. Det blir spännande.

fredag 19 februari 2010

Felet

Att jag ställer mig och hoppar upp och ner klockan halv ett på natten är ett dåligt tecken.
Och det är faktiskt väldigt tragiskt att mina lyckorus alltid är fel. Jag kräver en radikal förändring av verklighetsramarna. Jag skulle vilja börja leva Mitt liv innan jag blir för gammal.
Alternativet, att kuvas och dö i själen, kan jag också tänka mig, i nödfall. Men då behöver jag hjälp. Tex av Gud. Jag har faktiskt försökt. Jag har sagt åt alla att säga åt mig men det är ingen som tar ansvar över mitt liv. Jag måste göra det själv.
Men jag låter helst bli. Försöker halvhjärtat anpassa mina sovtider efter samhällsmoralen istället och intala mitt föga lättlurade medvetande att jag begår en synd när jag tänker fritt.
Jag skjuter framtiden på framtiden. Jag skjuter mig i foten en gång till.

torsdag 18 februari 2010

Nerver

Nerverna i min rygg är dumma i huvudet. De skickar pirr och skit upp och ner, det kan jag inte minnas att de gjort förut. Kittlas. Skumt.
Jag kanske har fått nervskador. Av något. Tex att jag skriver. Jag kan leva med det.

Om dagboksskrivande

I julklapp fick jag en dagbok av pappa. Den hade guldigt lås, och framsidan föreställde Esmeralda som sträckte ut en hand till Quasimodo, från Disneys film om Ringaren i Notre Dame.
På julaftons kväll hjälpte pappa mig att skriva; han skrev åt mig. Med röd bläck i skrivstil skrev han "Kära dagbok" och att vi hade ätit och öppnat klappar och pappa hade somnat ute i Friggeboden och missat tomten. Jag minns inte om jag gick på det.

Jag tyckte inte om när vuxna skrev i egenskap av mig. Jag reagerade ofta oväntat starkt emot sådana incidenter, minns en gång när vi skulle skänka en julblomma till moster Barbro, och pappa hade skrivit mitt namn på kortet. Det kunde jag omöjligt acceptera. Jag vägrade gå med på denna petitessartade förfalskning av verkligheten, och det slutade med att Barbro letade fram ett nytt litet kort som jag kunde skriva på, med mitt eget namn och min egen hand.

Senare skrev jag själv i dagboken. Det gick trögt. Jag hade redovisningsplikt och tjatade sönder mig själv med "idag gjorde jag det och det och det och det och det". Hamnade man efter en dag var det hopplöst, och med den inställningen var det lätt att tröttna. Och detta tråkiga upprapande av händelser stämde inte alls med att vuxna sa att jag hade fantasi och skrev bra.

En vän föreslog att vi skulle skriva dagbok över sommaren. Men det var viktigt att skriva intressant, med mer känslor och upplevelser än redogörelse av vad man gjort.
Jag förstod inte hur hon kunde klara av det där som jag borde kunna, jag som var den kreativa som alla sa skulle skriva, hela tiden skulle jag skriva och rita och göra alla nöjda och det värsta i världen var om jag inte gjorde bra. Och det värsta i världen var att jag inte kunde. Och det värsta i världen var att ingen förstod att allt var ett missförstånd.

I högstadiet skrev jag mycket dagbok. Det är en besvikelse att läsa dem; man vill ju gärna ha bilden av sig själv som en självstående outsider som tänkte djupare än andra. Så är det dock inte. Det är mest dåligt självförtroende, hat mot skolan och allt möjligt annat, humörssvängningar och förälskelser och vänskap.
Jag framstår som oerhört barnslig och naiv. Men det är väl så det är.
Jag vill minnas mig som ständigt tänkande och ensamvarg. Men alla människor är flera inuti. Ingen är platt.

Farmor gav mig en fin bok att rita och skriva i. Först låg den där, hos dem i barnrummet bland leksakerna. Sedan fick jag ta med den hem. Farmor hoppades att jag skulle få utlopp för min kreativitet i den fina boken.
Jag har fortfarande inte befläckat en enda sida i boken. Knappt öppnat den.
Min kreativa väg är kantrad med prestationsångest och skuld.

Första dagarna på Fridhem skrev jag dagbok. Jag skrev ner vad jag tyckte om folk i klassen. Kan inte hitta boken, kanske ligger den i Halmstad. Jag skrev lite annat också men jag minns inget nu. Fan då.
Blogga är ett annat sätt att skriva dagbok. Skillnaden är att folk kan se. Jag vill bli sedd. Jag tycker att jag är berättigad att vara bekräftelsehora när jag levt osynlig så länge.

Ett lustigt minne jag har är en gång när jag skulle sova, och plötsligt fick sådana skuldkänslor över att jag inte tyckte om paprika, att jag började gråta. Det är nåt fel på mitt empatiska system tror jag, för jag fick en överväldigande känsla av att mina föräldrar, som alltid varit så fina och bra, bad mig att äta paprika, det var det enda lilla de bad mig om. Men jag vägrade iskallt att ens smaka, och på så sätt sårade jag dem i deras innersta med min oförmåga att ens anstränga mig. Fullkomligt absurt, det insåg jag till och med själv.
Vad skulle Freud ha sagt.

Detta är en dagbok. Jag vill inte vara ointressant. Jag vill inte vara jobbig. Jag vill inte tro att jag är nåt om jag inte är nåt, och framförallt vill jag inte ha fel.
Men det enda som är viktigt är egentligen att något är viktigt för mig. Jag är en riktig, viktig människa som lever utifrån mina premisser. Det är okej.

Torsdag

Jag är upphetsad. Har köpt ett gymkort - och det känns som det bästa jag gjort (på länge iallafall) och ska på bio ikväll med [infoga valfritt namn] och [infoga valfritt namn] och pengarna rullar.

Sörjer att jag skall lämna det här stället (inte nu, men sen, när terminen är slut). Fridhem - Skrivarlinjen ligger högt på listan över Bästa Som Hänt. Hur ter sig verkligheten utanför detta?
Hur står jag på egna skrivarben - jag som föddes med tummarna i röven och inte fått ur dem än? Hurdana är de sociala relationerna ute i detta skitsamhälle där folk i allmänhet inte är flummiga konstnärer som pratar om sina psykologbesök ungefär som andra pratar om vädret?
Kommer jag få sommarjobb vad ska jag göra i höst vad händer sen när kommer jag att dö vad är mitt syfte etc?

Så att. Köpt gymkort - fantastiskt!
Dåliga sovvanor - mindre bra.
Humörssvängningar - som vanligt. Jag har kommit på att jag bara har två känslolägen. Hysteriskt uppåt eller djupt nere. Någonstans emellan, om man ska se det som en skala, ligger frustrationen och rullar sig.

Har köpt bananer och chokladbollar. Har druckit te fast jag är pisstrött på liptonpåsar (funderar på att börja med kaffe för att ha alternativ).
Nog om detta.

onsdag 17 februari 2010

Musik

Så här klockan två på natten känner jag att varför inte passa på och slänga ihop en lista över de bästa låtarna jag vet?
En top5 alltså, inom allmän musik. Oh, det är svårt! Men det går, med reservation för att jag om nån vecka kommer på att jag glömde den viktigaste och sånt.

Utan inbördes ordning, de fem låtarna som jag gillar allra bäst (med hjärtat):

Close To Me - The Cure
I Don't Feel Like Dancin' - The Scissor Sisters
I Morgon - Di Leva
Walk Of Life - Dire Straits
Isolation - John Lennon

Och det går inte att bara nämna de här låtarna utan att göra en lista; så för den som händelsevis är intresserad samt har spotify:
deans bästa bästa

tisdag 16 februari 2010

Schlagerspektakel #2 2010

Det råkar vara så att jag råkar ha intresse av att göra en helt egen personlig utvärdering av melodifestivalen, och det råkar vara så att jag just kom på att jag inte gjort det av lördagens deltävling än.
Det är alltså dags igen.

Omgång nummer två höll lite lägre kvalitet än första, musikmässigt alltså. En fascinerande sak med Melodifestivalen är att man satsar minst lika hårt på showen, framträdandet, kläderna, som på musiken. Kanske är det det som gör festivalen så populär.

Bidrag nr 1 med Eric Saade imponerade inte alls på mig. Refrängen kändes mer tjatig än käck och killen såg sliskig ut. Manboy är heller ingen låttitel som får mig att hoppa högt av förtjusning.
Inte ens klättrarna i bakgrunden gjorde mig särskilt intresserad, möjligtvis höjde jag på ett ögonbryn när killen tog en dusch på scen. Snöpligt nog fick de röstande tittarna inte se mr wet shirt en gång till när han gått till final och skulle göra da capo.

Hippare hoppare är också ett namnval som får mig att fundera. Varför vill man döpa sin låt till något sånt?
Andra generationen gör så vitt jag hört småskojig musik, men hiphop i allmänhet och Dogge i synnerhet är inte min grej. Så inte heller låt nummer 2 gjorde mig varm i kläderna. Bra refräng, resten - inte bra.

Tredje ut på scen var Anna-Maria Espinosa, och det tog ett tag innan hennes ballad ryckte tag i mig. Ballader är alltid ett knepigt val i de här sammanhangen, och jag har nog vant mig vid att dra öronen åt mig. Men så småningom insåg jag att hon sjunger jättefint, och att melodin var svängig i sitt lunkande tempo. Texten sög dock. Och ja, jag ställer olika krav på klassiska schlagerartister och sådana som kommer utifrån och som jag tycker borde kunna pressa fram texter med lite större djup än typ "you & mi tonight evrithings ålright".

Kvällens tråkigaste låt låg i mitten och luktade modern dansband. Allt var fel, ja, jag försökte faktiskt hitta något som var bra men det fanns inget. Come and get me now, hette låten.

Och direkt efter; kvällens bästa. Då var det ändå inte en låt som tog mig med fullkomlig storm, men scenframträdandet var sååå snyggt! Oj oj oj.
Paulines håruppsättning var något i hästväg och dansarna såg ut som att de hittat en utklädningslåda och släppt loss ordentligt. Jag inser att det låter som något negativt, men jag menar enbart bra. Färger, färger, färger! (Så varför svartvitt mitt i? Blev bara luring på konfekten för mig.) Det fanns en gitarrslinga, tror jag det var, i låten som jag gillade också.

Andreas Johnson satsade för en gångs skull på ballad. Och den var... tja. Publiken hade lysstavar, det var coolt. Men låten tog liksom omvägar förbi min hjärna och satte sig inte på minnet. Den blir säkert bra på skiva, efter några lyssningar, men i det här sammanhanget var den mest anonym och han gick såklart vidare på sitt namn. Fint och udda dock med en grön jacka.

Jag uppskattar svenska artister som sjunger på svenska, det känns modigare än att mainstreama på engelska bara för att. Sjunde låten hette Underbart.
Det går inte direkt att tycka illa om Kalle Moraeus och hans gäng, som framförde en melodi som väl inte träffade mig direkt i hjärtat men ändå gick att nynna med i. Dalahästgitarren var frän.

Sist men inte minst blev det lite "sexchock". Jag är medveten om att jag kanske slänger mig med fel begrepp nu, men sadomasochism var vad jag tänkte på. Hanna som stod och höll två män på alla fyra i deras koppel/hästsvansar. Roligt. Lite uttjatat kanske, i denna sexfixerade värld.
Tråååkig låt. Hade kunnat vara cool, men den var mer tjatig och stel. Skojigt att det tog en stund innan man klurat ut könet på dansarna som krälade runt hennes fötter. Hade velat bli mer manipulerad av musiken dock.

Under kvällen fick vi också se Lundgrens besök hos den snudd på uttjatade karaktären Lisbeth Salander - det var roligt - och Anja Persson - också roligt. Roligt med Dolph tycker jag. Hihihi.
Glada Hudik uppträdde också med Sverige (kents låt alltså) och killen som blev intervjuad var kul för han svarade inte på frågorna som Meltzer hade tänkt. Zelmerlöw hoppade in mitt i låten och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det.

Nog om detta och bye bye.

...och långnaglar

Problem nummer två.
Jag måste klippa naglarna!
Jag vet faktiskt inte hur det fungerar för normala människor eftersom jag bitit på naglarna i hela mitt liv (med undantag för en kort period av avhållsamhet, då jag istället lärde mig att massakrera huden runtomkring naglarna). Uppenbarligen finns det de som utan problem kan traska runt med flera centimeter långa naglar, och kanske är det ultimata att inte klippa dem alls...
Men för mig är det så att när naglarna växt en liten bit måste jag bita på dem.
Varför? För att de får kanter. Vita kanter, ni vet, som sticker ut ur huden. Och då sätter mitt rengöringssystem i kroppen igång för att jämna till och släta ut, för några uppstickare kan vi ju inte ha. Tandpatrullen kallas in och i ett kick är jakten på de bråkiga nagelkanterna igång. De stackars rebellerna huggs ner som träd i en regnskog, de har inte en chans. I farten ger sig försvarspatrullen även på oskyldiga nagelband, och många offer blir det. Men i krig är ju allt tillåtet.
Hur som helst. Därför, vore det så fantastiskt bra om jag hade en nagelklippare som kunde hjälpa mig att göra utrensningarna lite mindre brutala och blodiga.
Jag har en fil. Men fila är både tråkigt och äckligt (man får sjukt mycket "damm" på fingrarna och de luktar skumt) och dessutom tar det en evighet att fila bort hela den vita kanten.

Jag har allvarliga problem här. Och det är inte bara idag - det är varje vecka!
Ooyyyyl!!

Långärmade hemskheter

Detta med långärmade tröjor alltså.
Jag kan inte ha dem. Jämt är ärmarna där och hänger och slänger och glider och korvar sig.
Varenda gång jag tar på mig en jacka/kofta/liknande så åker den av efter ett tag, bara för att den är så oskön att ha på sig. Jag vill ha fritt på armarna.
Tar jag av mig övertröjan så kanske jag fryser, eller så blir det fel (jag planerar ibland klädseln på så sätt att den är komplett med övertröja och blir jättekonstig utan), men behåller jag den på så kliar det i ryggraden.
Varenda gång jag har långärmat så drar jag och drar och drar och sliter i ärmarna, kavlar upp dem (på fel sätt förstås, så att de åker ner igen).
Jag undrar om det kan vara något slags tvångstanke. Jag misstänker också att mina problem med hud som klibbar mot hud när jag skall sova är nåt slags fix idé eftersom jag inte kan minnas att jag haft problem med det förut.
Ärmproblemet har däremot funnits så länge jag minns. Jag har svaga minnen från när jag aktivt började skaffa kläder med långa ärmar och försökte lära mig att bära det. Än har jag inte lyckats.

Kortärmat är bäst.

Jag har sett Det Regnar Köttbullar

Apokalyps är kanske det hetaste temat på film just nu.
Men ingen har nog tänkt på att kombinera apokalyps och mat förut. Och då menar jag inte i form av matbrist, utan enorma pizzaslicear och spaghettiorkaner som anfaller mänskligheten!
Detta är, i alla fall enligt mig, ett smärre genidrag.

Historien tar sin början på en liten skit-ö ute i Atlanten, som styrs av en klassiskt egotrippad borgmästare och vars enda och misslyckade export är äckliga sardiner.
Den unge vetenskapsmannen Flint (utan glasögon, men med spretigt hår såklart) är ett missförstått geni, och hans far är en inbunden och fåordig typ med extremt buskiga ögonbryn - en komisk men finstämd karikatyr.
Flint har sedan barnsben kämpat för att bli uppfinnare istället för att arbeta i pappans fiskbutik. Och en dag testar han en manick som för alltid skall förändra livet inte bara för honom själv, utan för hela staden, kanske hela världen. Det rör sig om en mattransformator, som gör vatten till mat (vilket jag inte kan låta bli att ställa mig skeptisk till... men det är ju film!).
Av en ren olyckshändelse sätter dock maskinen fart upp i himlen, och den kommer inte ner igen.
Men istället för att bli ännu en meningslös mackapär börjar den omvandla väderleken till maträtter, och det dröjer inte länge innan den på sardiner utleda befolkningen hyllar Flint och han blir älskad och uppskattad av alla - utom sin far, som anar det värsta.

Karaktärerna är den ena största behållningen i den här filmen.
Flints pappa är som hämtad ur verkliga livet.
Stadens kändis, den nu vuxne man som sedan barnsben varit symbol för sardinfabrikens varor, börjar som en klassiskt odräglig typ, men gör en intressant och komisk utveckling via identitetskris när hela hans kändisskap fallerar.
Väderreportern Sam som lär känna Flint och inför honom vågar visa sitt rätta jag - en nörd - utgör en uppfräschad positiv kvinnostereotyp (i övrigt förekommer det väldigt få kvinnor). Romansen dem två emellan känns också ovanligt simpelt charmig.
I övrigt kan nämnas den extremt akrobatiske polismannen som gör allt för sin son samt Sams diskret humoristiske kameraman som har ett par iskalla repliker i slutet.

Komponent nummer två är det visuella. Det är en smått fantastisk upplevelse att se människor fly för sitt liv från laviner av överdimensionerad mat. Och då har jag inte sett den här filmen på en bioduk (tyvärr) utan på en datorskärm.

Avlägset påminner Det Regnar Köttbullar mig om Wall-E. Även om det här är en helt annan film, anar jag att det någonstans bland blodiga biffar och kolasås döljer sig en kritik mot överflödssamhället, precis som i Wall-E.

Ps. Sony ligger bakom den här filmen, som även kan ses i 3D, och berättelsen är från början en barnbok.

måndag 15 februari 2010

Måndag

Kanske skulle ha en skrivblogg. Enbart för eget intresse. Varför inte.
Peppa på sig själv.
Idag har jag fått dystopin hissad och berömd. Ätit två karameller med svartvinbärssmak samt druckit dito thé.

Det snöar. Jag hatar måndagar, för de kräver fysisk aktivitet i form av att gå till och från affären mm. Bläää.

fredag 12 februari 2010

Idag och jag

Detta är mitt hundrade inlägg.
I detta nu ligger jag och sover. Pannan är utslätat i viloläget, jag ligger lugnt och stilla men andas och är varm. Läpparna är läkta, naglarna jämna och fina, och huden ren.
Jag sover och jag skall vakna. Jag vaknar till en värld där jag är en riktig människa som kan och vill och orkar göra rätt för mig. Jag vaknar till en tillvaro där ingen är orolig för mig, och där jag aldrig skulle komma på nåt så dumt som att linda in mig hundra varv i ursäkter över ursäkter. Jag vaknar till ett jag som inte lägger ut sitt patetiska liv på internet, och som, om det nu ändå förekom, inte skämdes för det. Jag vaknar och går pigg och utvilad till dagens lektion, jag har gjort min läxa och är nöjd med allt jag skrivit på sistone.

Nej, jag sover inte nu. Men snart. Och jag mår ganska bra, jag är bara trött.

torsdag 11 februari 2010

Läpproblem

Det sägs att ett överanvändande av cerat eller läppsalvor av olika slag gör huden på läpparna känsligare, och att det därför är bra att använda sig av ovan nämnda i rimliga doser.
Frågan är hur stora dessa doser bör vara.
Om vintrarna, när huden får för sig att börja självdestruera sig, händer det att jag skiter i att skaffa cerat och istället härdar ut med mina trasiga läppar. Det ger dock inga skojiga resultat. Då byter jag spår och köper ett cerat som jag använder flitigt. För flitigt? Ja, det verkar inte bättre.
Det säger bara slurp så har de torkat ut igen, och så fort de torkat ut upptäcker mina monstertänder att här finns det minsann godsaker! Mumma mumma och tugga tugga tills det blöder.
Detta är ju ett moment 22 (och jag upphör aldrig att fascineras över hur många gånger
jag lyckas hamna i situationer som kan betecknas med denna litterära referens, oj oj).
Vad tycker ni att jag ska göra, kära läsare?
Rösta i kommentarerna vettja, bästa förslaget får en pözzz med mina uttorkade fnasläppar.

onsdag 10 februari 2010

Lilla jante och lilla jag

Man blir nog inte avskydd för att man är sig själv, av de flesta.
Men man kan bli avskydd om man gör för stor grej av sig själv, syns och hörs för mycket och inte håller sig på mattan. Om man helt enkelt tror att man är nåt märkvärdigt.

Det slog mig att folk som känner mig antagligen tycker om mig och accepterar mig precis som jag är. Och att en orsak till att jag blir omtyckt är att jag inte skyltar med något utan framstår som mycket modest och mjuk i kanterna.
Jag vill ju bli omtyckt. Jag vill ju inte bli hatad.

tisdag 9 februari 2010

Utan

När man ger upp konstruerad moral som kompass återstår bara orsak och verkan.

Dygd

Ibland försöker jag välja färg för att ta mig ur gråzonen. Det finns en hel palett att välja mellan.
Det lockar, det kan utgöra en stark frestelse att drapera sig i starka färger och gå ut inför allas blickar och bli sedd. Drömmar om att dansa och sväva. Sådant som inte finns.

Ibland speglar jag mig överallt där jag kan hitta, men det är inte så lätt att hitta. Hittar jag, så behåller jag ändå bilden för mig själv. Det är inget märkvärdigt att synas och höras. Det är inte bra att förhäva sig.

Och att välja, är inte bara ett definitivt beslut som kan ifrågasättas och granskas - det öppnar också ett kryphål för lögner och förfalskning. Mina färger kan vara falska. Jag kan ha ljugit för alla inklusive mig själv. Ingen kan veta.

Jag är inte som alla andra, men det som skiljer oss är mest att jag aldrig har valt. Jag sparar saker inom mig, jag tar fram dem ibland, jag bär dem till och med som små accessoarer. Men jag är beredd att gömma undan, förneka och ironisera. Och det hörs inte eller syns, det märks inte. Jag är trygg.

Jag rullar mig inte i färger. Jag speglar mig inte i världen. Jag håller mig innanför uppritade linjer och är stolt över det lilla lilla som utgör en hemlig kärna.
Andra må leva med färgerna utåt, men jag behåller allt så djupt inne att det förblir en hemlighet även för mig.

Modellen, novell. Inte direkt klar men orka.

Jens, den Store Konstnären, har målat av mig naken. Det ironiska i att kalla honom Stor Konstnär är att han för det första är liten till växten, och för det andra gör fullständigt själlösa tavlor. Alla hans målningar föreställer nakna kroppar - åh, när ska dessa unga konstnärer någonsin tröttna på att klottra armar och ben som en täckmantel för att få någon pudding att klä av sig inför deras ogenerade blickar?
Jag kommenterar inte Jens tavlor, sådant får andra sköta. Mig tilltalar de i alla fall inte. Jens ger desto mer respons på min insats som modell. ”Le lite mer” tjatar han, ”se lite drömsk ut!”
Jag ger honom ett uttråkat flin, och han märker ändå ingen skillnad på äkta och spelad glädje. Några sugande blickar får han dock inte – även om han diskret försöker få mig in på det spåret – och vi ligger inte med varandra. Inte för att jag skulle ha så mycket emot det, men jag har slutat. Jag har svårt att avgöra var gränsen går mellan min uppriktiga vilja, och det där andra. Självutplånandet.
Tavlan blir sakta men säkert färdig, och jag ser knappt skillnad på den som föreställer mig och avbilderna av de modeller han använt sig av tidigare. Alla har samma opersonliga drag, samma bleka hudfärg och diffusa konturer. Det som skiljer är könet på modellerna; några är kvinnor, några är män; och våra frisyrer. Håret på mitt huvud är lockigt och brunt. Ansiktet har ett enfaldigt leende och ögonen ser tomma ut. Jag tycker nästan synd om tavlan.
Nej, han kommer aldrig att bli en stor konstnär, Jens.



Den stackars konstnären hänger mig i hasorna, jag tror att han tycker om mig. Jag delar inte hans känslomässiga engagemang, men jag har inget emot hans sällskap. Vi skulle allt vara ett lustigt par; en misslyckad konstnär och hans tvålfagre modell.
En helg tog han oss till Danmark. Jag tror att det är det dyraste han har råd att kosta på oss i form av kärlekssemester, men han brukar prata om att vi borde resa till Europa: Berlin, Paris och Amsterdam.
Jag låter honom hållas. Han är imponerande tålmodig. Det närmaste han kommer sina drömmars mål är en resa till ett regnigt Köpenhamn och ett halvdant hångel på vägen över, stackarn.
Det var grått och mulet hela båtresan dit, och jag kunde inte slita blicken från de skummande vattenmassorna som båten slukade med ett rasande, oändligt vrål. Det bedövade mig på ett mycket behagligt sätt och jag kände mig ovanligt levande i detta hypnotiska tillstånd. Jag tänkte att jag borde resa till och från Köpenhamn oftare, det skulle göra mig gott. Eller ont, eller varken till eller från. Men att stå där var vackert på något sätt. Att stå som betraktare - inte betraktad - för en gångs skull.



På Danmarks fastland köpte han ett stort mörklila paraply åt oss, som vi trängdes under tills himlen inte orkade regna mer. Sen var allt bara grått, gasten och himmel som varandras speglingar. Jag såg grumliga skuggor av oss i vattenpölarna, och jag trampade i våra ansikten.
Jens beställde in bakelser åt oss på ett café han varit på förut, och jag åt så långsamt att en bit av den danska gräddiga skapelsen fortfarande låg kvar på tallriken när vi suttit där en timme och samtalat. Jens berättade för mig om sina drömmar. Han trivdes bra på sitt deltidsjobb som museivärd, men längtade efter ett erkännande som konstnär. Jag sa ingenting.
Sedan glodde han på mig och ville gräva under skalet, lära känna mig, ta del av mig. ”Vad drömmer du om?” undrade han. Jag kan inte för mitt liv minnas vad jag svarade. Vi kom inte så mycket längre i samtalet, sedan reste vi hem och bestämde en ny modelltid veckan efter.



När jag var barn visste jag ingenting om det här. Nej, hur skulle jag kunna veta något? Jag drömde om att bli popstjärna, tv-kändis, filmskådis, modell, allt möjligt där man kunde synas och bli sedd. Tills jag plötsligt inte ville synas längre. Jag måste ha kommit till en punkt i livet där jag insåg att det faktum att folk tyckte jag var söt inte skulle bereda mig ett mildare och skonsammare liv än andras.
Kanske var det när den underbare killen som bodde granne med min mormor och morfar och som jag spionerat på och drömt om varje sommar i flera år, plötsligt hade en alldaglig och halvfet tjej vid sin sida, och därmed förbytte alla mina heta känslor till äckel och hat.
Eller när jag för första gången fick en rejäl utskällning av läraren som kommit på mig med att skriva BAJSKORV på väggen inne på toaletterna (dittills hade de alltid anklagat de stökiga killarna i klassen för de bus som jag gjort mig skyldig till).
Eller kanske när jag började sjuan och det gick rykten (så gott som osanna) om att jag hade ett oanständigt förhållande med vår franskalärare, vilket fick tjejerna i klassen att kalla mig fula saker och killarna att utforska sina egna drifter på mig efter lektionerna.



Det är för min egen skull som jag håller strikt ordning och reda i den lilla ettan jag hyr strax utanför stan. Att städa har alltid fyllt mig med ett inre lugn, som om ett rent golv och ett blankt skrivbord automatiskt skulle innebära ett rent och blankt sinne. Vilket det kanske också gör.
Det händer att jag blir stående framför spegeln vid halldörren, och för att befria mig själv från spegelns förbannelse börjar jag grimasera, krumma med ryggen och göra mig så ful som möjligt. Det sägs att jag har ett tilldragande yttre. Jag kan inte se det, jag ser bara mig själv där i glaset, och det gör mig så rädd. Det har hänt att jag knackar på glaset, på mitt eget ansikte, som för att se om någon öppnar för mig och låter mig stiga in. Det skulle antagligen se komiskt ut om man såg det utifrån.
Det har också hänt att jag håller om mig själv, för att se om jag får något grepp om det som är jag där, bakom fasaden. Allt jag hittar är hud, tyg, hår, naglar. Det gör mig galen.
I sådana lägen önskar jag att jag var en konstnär – vad spelar det för roll om det man skapar är skräp som ingen vill ha, så länge man tror på det själv?
Jag önskar att jag kunde skapa mig själv, som en konstnär. Måla fram något konkret och äkta ur tomma intet.



Det är svårt att komma ifrån den där känslan av att sakna själ.
Jag vaknar med det och minns att det inte finns någonstans för mig att gå, någonting att ta sig för. Jag speglar mig i andra människor, i hopp om att någon gång hitta rätt, se in i ögonen på mig själv. Liksom när jag var barn tar jag efter gester, uttryck och rörelsemönster. Tv’n är en inspirationskälla: allvar – zapp – humor – zapp – verklighet – zapp – damer med röda naglar – zapp – älskande par i nakenscener – zapp – applåderande publik – zapp – skällande hundar – zapp – tvshop-leenden.
I all denna plastighet känner jag mig nästan hemma. Mina inlärda leenden, ihåliga fraser och stytliga reaktioner är som hämtade från deras avfallshögar; jag är en blek kopia av Tv-världen, som i sig är en förvriden version av livet.



Jens har gjort slut på vårt icke-existerande förhållande. Det tog hårt på honom att jag saboterade hans tavla. Kanske var det symboliskt för honom också. Ett utraderande av mig från bådas kartor.
När han var klar med det stora verket – jag reste mig ur min tröttsamma pose och ställde mig för att artigt betrakta resultatet av hans brist på konstnärlighet – tog han tag i mitt ansikte och kysste mig på munnen.
”Jag älskar dig” sa han. Det var väldigt onödigt sagt. Jag slet mig loss. När han gått för att hämta något att dricka – han tänkte förmodligen supa ner mig och få mig i säng – drog jag på mig jeansen och tröjan, och av en slump stack jag ner handen i fickan och hittade min nyckelknippa. Sedan högg jag ett stort hål i duken med min husnyckel. Innan han hunnit återvända från köket hann jag betrakta mitt verk och sedan lämna hans lägenhet utan att han märkte något. Han stod väl och dansade med en fånig vinflaska av nåt dyrt märke, lyckligt ovetande.
Efter en knapp timme ringde det hemma hos mig.
”Du är sjuk!” anklagade han mig, med gråt i rösten.
”Det tror jag inte” sa jag och lade på. Det var bäst så. Nu finns det ingenting kvar, tänkte jag och slog mig ner i soffan. Tv’n stod på och spelade upp sin färgglada show. Jag sjönk ner i soffans mörker och försvann.

måndag 8 februari 2010

Schlageromgång #1 2010

Och nu är det min tur att göra en kort och anspråkslös recension av årets schlagerspektakel (som jag följer slaviskt, dock utan att rösta).

Först; programledarna. Jag trodde inte så mycket gott om denna udda trio, men de skötte sig bra och gjorde mig positivt överraskad. Christine Meltzer var klämkäck, men ändå inte så det störde överdrivet mycket. Måns märktes inte av så mycket, och Dolph Lundgren gjorde showen lite roligare med sin självdistanserade machoattityd. Över lag kändes kvällen rätt avslappnad, inte som att man haft panik över att försöka bräcka Björn Gustafssons populära pausnummer.

Först ut var Ola, och det var knappast någon överraskning att han skulle gå direkt till final. Låten var helt okej, dock med en lite tråkig refräng, men dansen gillade jag. Och jag tycker fortfarande att han ser ut som om Magnus Carlsson skaffat barn med Danny.

Efter det kom kvällens i min mening intressantaste bidrag. Tyvärr gick Jenny Silver inte ens vidare med sin rytmiska spaceshow. Dräkten var verkligen ful, men på ett spännande och futuristiskt sätt. Ju mer jag lyssnar eller nynnar på låten, desto bättre gillar jag den.


Efter detta kom en sån där låt man hört tusen gånger förut, fast oftast i ESC och inte i svenska deltävlingarna. Lindas hotta låt hade nog haft en chans, men var inte riktigt min smak.

Pain of Salvation överträffade mina förväntningar med hästlängder. Jag väntade mig någon schlagertillpiffad mainstream-rocklåt med ett töntigt namn (vägsalt??), men fick en ordentligt snygg och stiliserad ballad som direkt lade sig som etta på min låtlista. Tyvärr kan jag ju inte höra den igen. Gillade iallafall den rekordartat avskalade scenen och sångarens totalt intetsägande kläder. Jag gör ett tillfälligt avkall från schlagerbögen i mig och ger tummen upp för denna uppstickare.

Efter denna favorit seglade två ganska trista ballader förbi (och jag var precis på väg att säga "åh, varför dessa ständiga ballader?", men Road Salt var ju ballad om något).
Anders Ekborg sjöng okej, klättrade i klätterställning och omgav sig med kvinnor i färgrika klänningar. Men han passar nog bäst som musikalartist.
Jessica Andersson körde på klassisk långklänning och kärleksballad. Jag minns ingenting.

Det har blivit lite av en vana att plocka in en och annan knasrolig raplåt på svenska, och här fick Frispråkarn sin chans att bli sedd. Låttexten känns dock rätt oseriös (inte för att schlager annars brukar ha de mest djupsinniga texterna), om man är rappare borde man kunna skriva en lite mer spännande text.

Salem gick förstås också vidare med sin pianopowermusik - och huruvida det var ett känt namn som avgjorde kvällens finalister, eller bra nummer, låter jag vara osagt.
Personligen tycker jag att Salem al Fakirs melodier kan vara lite repetitiva, men det går att bortse ifrån. Han har uppenbarligen något som folk gillar, och han låter inte som något annat jag har hört. Showen var möjligtvis lite tråkig - men vad kan man begära av någon som spelar piano och sjunger samtidigt? Han fick ett relativt högt betyg av mig, men jag är nog inte lika frälst som många andra. Dock tror jag att han har en god chans, och han påminner en smula om Norges vinnarbidrag förra året (en söt, klassiskt skolad pojke som gör sin egen grej).

Jaha, tack för mig då, det var roligt att ni lyssnade.
Och ja, jag tar melodifestivalen på fett allvar, jag blir lycklig av att kolla på schlager. Det är inte min ironi, faktiskt.

torsdag 4 februari 2010

Framtidsinsikt

Nu har jag tänkt över saker i så där en tio minuter, vilket kan vara ganska lagom, och kommit fram till att jag skall arbeta i höst. Ingenting annat. Släpp pluggpressen, släpp karriärsångesten, skit i att bli nåt, bara skaffa ett jobb.
Komma hem och ha fritid. Precis klara av de uppgifter man får utan att behöva bränna ut hjärnan i avancerade böcker. Tjäna egna pengar. Gå (eller cykla eller åka eller whatever) till och från arbetsplats, stötas och blötas mot människor och få en slant på kontot som bekräftar att det finns saker här i världen som jag klarar av också.
Så - arbeta i höst, verkligen. Om jag kan få ett jobb alltså. Ett riktigt. Inget kreativt hemmajobb med eget ansvar utan ett riktigt jobb, ett enkelt, simpelt jobb.

onsdag 3 februari 2010

Jag söker

Idag har jag lyssnat på ett obegripligt science fictionljud i en av Malmös ungdomsmottagningars telefonsvarare. Fick inte tag på någon alls fast jag ringde både hit och dit i Skåne län. Sara hade hjälpt mig att vaska fram numren jag skulle ringa (folk brukar hjälpa mig med saker eftersom det inte blir av om jag ska göra det själv. Inte för att jag inte kan - jag menar, man kan bara inte inte kunna saker som alla kan - jag bara låter bli för att jag blir inte klok på det. Jag blir nervös, olustig och därmed lat och feg.) och jag ringde själv, trygg i tanken att närhelst man söker psykiatrisk vård, så måste acceptansen för patienter som verkar vara helt dumma i huvudet, vara betydligt större än i andra sammanhang.

Ja, så jag ringer efter något slags kurator eller liknande nu - och det är ett faktum att flera i min klass redan har gått till olika sådana här i Skåne, det är något man kan prata högt om utan att mötas av oförstånd och skepsism.
Så jag har valt att vara en bortskämd, självömkande svennefjolla som inte orkar göra något med mitt eget liv utan istället harvar runt hos olika psykologer och söker bekräftelse genom att låtsas vara svår och speciell.
Nu kommer en tragisk sak: ovanstående ramsa är inte så mycket en ironisk drift med vissa aggrons misantropiska syn på dagens samhällsmedborgare, som min egen föraktfulla syn på mig själv. Vilket förstås ger mig en liknande attityd gentemot andra människor, om än mildare, mer saklig och funderande i dessa fall.

Skall jag söka hjälp, har jag frågat mig själv? Varför? Jo, jag har mina skäl, faktiskt; självföraktet är ett av dem, och jag resonerar till min fördel som så att jag om någon borde, om det vore möjligt, kunna läka mig själv. Om jag då inte lyckas med det så måste väl en just för ändamålet utbildad samhällsmedborgare kunna anlitas för att göra mig till en bättre människa?

Varför skall jag nödvändigtvis dravla med det här nu då. Jag bryter mitt löfte till bloggen om att upprätthålla en optimistisk och cencuerad ton - inte göra misstaget att släppa demonerna fria i detta mitt fönster ut mot världen.

Hur som helst fick jag inget napp idag och får försöka på nytt igen.
Jag mår bra, jag trivs med mina vänner och livet, jag är glad och har energi, MEN - jag behöver ett auktoritärt stöd i livet och någon att bolla med som har betalt för att ge respons på mina mörkaste sidor.
Och kanske vill jag bara göra mig märkvärdig; men är det en anklagelse att kasta på någon som saknar grepp om sin egen essens och febrilt söker efter en kontext?

Nej, så tig då, mitt eländigt cyniska jag, ty du är för ingen av oss till nytta.

tisdag 2 februari 2010

Snömos

Nu har jag precis lärt mig själv hur jag lägger in wiki:slumpartikel som bokmärke (det var inte så svårt att räkna ut). Känns bra.

Brist på inspiration. Jag tror det kan bero på att jag vantrivs med mig själv idag, om man får säga så. Det tar fokus ifrån saker, låser den kreativa dörren för mig. Jag når inte in i andra världar när jag saknar tron på dem (det är lite som att det dör en älva varje gång ett barn säger "jag tror inte på älvor... alltså, principen om att allt finns, bara man tror på det, men tror man inte så dör det), och jag kan förstås inte tro på min egen fantasi om jag överhuvudtaget hyser misstro till hela mig.

Nu är det väl inte så illa som det låter... Alla har en dålig dag, inte sant?
Jag skulle behöva prata igenom mig själv med någon eftersom jag bara blir mer och mer frustrerad över mina (objektivt) dåliga sidor och inte vet vad jag skall göra med dem. Det tar på krafterna att ha en dålig karaktär, när man vet att man kunde ha haft en bra... Det är ett moment 22 dessutom. Jag hade kunnat bryta mig fri från mina dåliga sidor, om det inte vore för mina dåliga sidor.

Jag tillhör evolutionens överblivna... Fast så får man inte säga. Alla är lika mycket värda (vilket för oss in på en intressant diskussion om det odiskutabla människovärdet, som jag inte tänker föra här och nu, eller ens någonsin. "Låt proffesorerna utreda, de har betalt").

Detta var trevligt att skriva.
Texten i inlägget här nedanför är för övrigt en text jag skrev nyss, så att ingen misstar det för ett kufiskt dagboksinlägg eller liknande.

Håll i hatten i snöstormen. Nu ska jag skriva vidare, om det går.

Evig sommar

Det började som en sommardag. Förväntningar och enkom lycka i den surrande luften, gräset grönt på alla sidor om dig och himlen så mjuk och barmhärtig i sin drömska blåton.
Där klev du ur dina slitna unkna gummiskor, lämnade dem bakom dig och beträdde gräsets fuktiga energi med beslutsamma, varma tår. Gammal svett blandades ut med frisk dagg.
Världen så, framför dina fötter, ödmjukt väntande på allt du kunde ta dig för och längtande att uppfylla dina hemliga önskningar, en efter en.
Ingen ropade dig tillbaka, och inga minnen hade du hängande som tyngder runt dina lätta axlar och ditt hår. Inga hot uttalades då.


Och du föll inte. Du närmade dig inga avsatser eller vassa kanter, beträdde ingen okänd mark. Inga grenar rev sönder dina kläder, inga vilda djur jagade dig in i fasorna.
Ändå tappade du något på vägen, något som fyllt dig så fullkomligt då du steg upp ur jorden och längtade ut.
Den varma leran du lekfullt trampat i, lämnade såsmåning om dina fötter med en kall hård hinna av obehag. Solen som lagt sina varma händer ömt om dina axlar plågade dig och pressade din kropp nedåt. De friska dofterna från utslagna löv och blommor bedövade dina sinnen och gjorde dig matt och svag.
Inga hot uttalades, men ändå var du rädd.


Sedan började du vända dig om. Över axeln sökte du med blicken efter den plats där allt tagit sin början, men utan att se.
Gröna träd vaggade längst din stig och de slöt sig tyst bakom dig och bildade en leende vägg bakom din rygg. Som att varje steg du tog var ett av de första, att du inte kommit längre än ett par steg.
Du började söka dig ifrån stigen, trampade på grenar och stenar som skar in i fotsulorna och gav dig en anledning att grimasera.
I dold ilska drog du kvistar från deras fästen, slet sönder löv och fyllde dina fickor med stenar från den fuktiga jorden.
Det mörknade aldrig.


De lät dig aldrig stå stilla. De skickade pissmyror och spindlar efter dig, till och med ormar, som högg med käften efter dig. Genom de bruna löven som fallit långt innan din första dag hetsades du. Hotet outtalat men som en viskning genom trädkronorna. Vattendragen skrattade och sjöng utan ord och följde dig tills de på lek korsade din väg och du trampade i dem med såriga fötter. Hala stenar och sumpmark sträckte sig efter din kropp men missade i farten. För du hade aldrig tid att stanna, sommaren jagade dig genom skogen och ut över ängarna. Det torra gräset följde dina ben och rörde dig med spretiga fingrar. Du ville falla, men du kunde inte.

måndag 1 februari 2010

Adieu Tristesse...

Som skrivare lever man ständigt med skräcken att vara pretentiös. Och med pretentiös menas att man använder sig av klyschor, saknar självdistans och att man inte får läsarens sympati på grund av att läsaren helt enkelt tycker att det man skriver är överdrivet och ointressant.

Idag har jag fått kritik på en text som, istället för att vara allvarlig, djup och stämningsfull, är utflippad, sjuk och - som man säger - rolig. Den hade gått hem hos läsarna. Nu föreslogs det att jag skulle utveckla karaktärerna och helst göra en hel jävla roman av hela skiten. Jag ställer mig positiv till detta förslag, även om jag som vanligt har skepsismen i ryggmärgen.
Jag har dock ett ganska kluvet förhållande till humor; jag ser det lite som en undanflykt, ett sätt att slippa vara allvarlig. Men det finns förstås humor med en allvarlig underton, och humor är ju trots allt något som hör livet till och inte går att leva utan.
Så! Faväl till allvaret, svårmodet - det känns ganska skönt, fritt och kreativt att ta farväl av diskbänksrealismen - välkommen du skruvade nya värld, där allt kan hända.