måndag 31 maj 2010

Det goda samvetet


En av uppgifterna på Saras skrivpass var att skriva en ny text som ersätter varningstexten på ett cigarettpaket. Positivt eller negativt. Jag valde positivt; rökning har fått oförtjänt mycket skit tycker jag. Rökare är också människor, och även tobaksbolagen har ett samvete! Eller vad tror ni?

fredag 28 maj 2010

Vinna eller försvinna - eller bara ha kul kanske?



En annan sak. Anna Bergendahl går inte vidare till ESC. Sverige rasar. Mot Anna alltså.
Anna har fått en hel del oförtjänt skit. Hon har ju en bra låt, tycker jag. Men jag är också lite bortdribblad, för man måste ju tänka taktiskt, beräkna chanserna till europeisk seger, och allt som riskerar att inte röstas på av det korrupta östeuropa måste bort illa kvickt.

Oavsett vilken sorts låt som vinner sitter det alltid några och nickar och mumlar ett bittert "vad var det jag sa" när Sverige hamnar på artonde plats. Och det är alltid det korkade, omoderna svenska folket som har röstat fel, samt den erbarmliga artiststackaren som blir offer för de som vet bäst vad som går hem och inte går hem.
Som att det vore så förbannad livsavgörande att vinna ESC. Herre min je.

Jag bryr mig inte ett microskopiskt atomfragment om vem som vinner. Jag är totalt ointresserad av att Sverige skall ta hem segern i ESC, och jag förstår inte varför andra människor tycker att det är så otroligt viktigt.
Okej, det kanske vore kul för all del, men det är ju inte det det handlar om. Folk är helt galna, i alla fall vissa skrikiga människor som egentligen inte gillar schlagern (jag vet inte vad de gillar egentligen) utan bara är intresserade av att vinna.

Det är som att showen, musiken, artisterna, allt det där som är roligt med hela melodifestivalen, blir oviktigt och ointressant så länge inte Sverige kan vinna.
Och enligt undersökningar vill "folket" som vanligt, som varje år, lägga ner hela skiten. Kan vi inte vinna är det ingen poäng. Det är så låg standard, och så mycket skandaler, och öst röstar bara på öst.

Jaja, lägg ner då, om ni tycker att det är så hemskt viktigt. Jag skulle bli ledsen om hela spektaklet efter en så gedigen tradition gick om intet, men för all del. Om folk blir nöjda då och slutar gnälla, kanske rent av hittar verkliga problem att ägna sig åt (tex riktiga orättvisor i samhället), så kör på. Lägg ner. Eller sluta titta, i protest mot detta fusk, detta spektakel, detta dekadenta skämt till underhållning, så där tappert och gräsrotsrebelliskt som bara riktigt gnälliga människor vågar.

Själv tänker jag roa mig på lördag, oavsett vilket skandalöst bidrag som skulle få för sig att vinna. Jag bryr mig helt enkelt inte om vinsten, utan allt det som sker däremellan. Den dag Sverige vinner ESC är inte störst - och det är schlagern som är mödan värd. Släpp loss lite nu och njut av showen.

Torsdag

Nu händer det så där bedrövligt lite i bloggen igen.
Desto mer händer här. Alltså, här som IRL. Det närmar sig slutet på mitt skrivarår. Och så kommer sommaren.
Annars är det väl som vanligt.
Jag ritar ikväll. Temat är väl kroppen. Det är roligast att rita människokroppar. Eller annat sånt tjafs, typ träd och grejer. Tema kroppen och samtidskritik. Ungefär så. Kanske behöver jag en hemsida att visa mina bilder på.
Det var längesen jag ritade! Men det är alltså inte slut på sådana tider. Jag känner mig kreativt multibegåvad. Har tagit ut ackorden på gitarr till I will survive också. Och ätit mycket choklad.

tisdag 25 maj 2010

Forum

Min psykolog säger att jag skall söka efter forum för mina tankar.
Jag vet inte var, bara.
Min blogg är en envägskommunikation. Jag frågar men ingen svarar. Men jag har ju inget annat. Det vill säga, jag har inget forum där jag kan få svar.

Jag tror stenhårt på en logik. En slumplogik. Så som bitarna ligger har de fallit, som pärlor ur en korg som vält omkull, men någon annan lokalisering är fullkomligt omöjlig. Det som är är.

Har fått en insikt idag:
Anledningen till att dåliga människor inte ändrar på sig, är att varje liten detalj av dålighet växer till en enorm mur av skuld, som skulle ta oändligheten att bryta ner och börja om från början med. Det kan kallas lättja, för all del. Det mesta är lättja nu för tiden. Att känna sig skyldig är för all del att fly ansvar.
Det här borde jag förstås inte skriva. Jag borde vara "glad" och social istället.
Min psykolog säger att jag måste hitta ett forum för mina tankar.
Min psykolog säger att jag inte skall ta på mig skulden för allt, att vi måste acceptera att vi helt enkelt är olika. Jag är annorlunda. Som att någon, någonsin kunnat acceptera det som är annorlunda. Men jag ska inte vara negativ. Det är en hårfin gräns mellan att vara alla till lags och att ändra på sig själv. Att vara alla till lags och att vara konflikträdd. Att skämmas och att vara beredd att ändra sig. Att vara annorlunda och att vara dålig.
En hårfin gräns.

måndag 24 maj 2010

Slitz!

Är Slitz en seriös tidning? De som läser Slitz, gör de det ironiskt, eller tar de sig själva på allvar? De som skriver Slitz, lever de på riktigt som de skriver?
Är Slitz ungefär som dassboken, eller som Tunnan och Moroten, eller som Ultima Thule, eller som att titta på sitt eget bajs med tårar i ögonen och känna att man åstadkommit nåt stort i livet?
De som läser Slitz, får de verkligen ligga? De som betalar pengar för att få läsa Slitz, är de verkligen normalbegåvade? Är Slitz ett practical joke? Eller är det faktiskt verkligen på riktigt så att det sitter män och skriver artiklar på fullaste allvar, män som betalar pengar och läser, på fullaste allvar, män som anser att Slitz är en vettig tidning?
Om det mot förmodan skulle vara på det viset, så vill jag lite dö.

söndag 23 maj 2010

Söndag

Det är sommar, och jag vägrar börja en text med "Det" eller "Jag". För enkelt. Stör mig på det, synar alla börjor kritiskt.
Jag har inte så bra självkänsla idag. Efter att ha frågat Patrik ungefär tio gånger vad han ser hos mig insåg jag att det fanns en anledning till att jag frågade. Jag är mest slö, skriver inte längre. Tillbaka med "vad kan jag skriva, jag vet ju ingenting" (kan inte skriva om något som är blankt kunskapsfält, det blir bara fel och fånigt). Plus att jag saknar andra begåvningar, är allmänt slö.
Kan dock konstatera att min natur gör sig utmärkt i ett journalistyrke. Sådana lär väl inte vara helt enkla att få. Men är det något jag är menad att jobba med så är det nog det.
Har inga rena kläder jag tycker om heller. Häromdagen satt jag och spelade dataspel en hel dag. Men det är okej. Allt är okej. Man måste se det så.
Samtidigt kanske man får våga tänka att man är missnöjd med sig själv av en anledning, att det går att ändra på.
Med fakturorna är allt jätterörigt. Patrik hjälpte mig, redde ut det. Jag spelade mobilspel.
Snart måste jag flytta hem. Jag fattar inte hur man packar.
Har ätit apelsinsorbet idag. Mina pengar är nästan slut, men jag får nya snart. Kan köpa spenat och mjölk att leva på. Vid havet blåste det. Jag provade att äta eklöv, det smakade torrt. Man kan dö av giftig svamp. Jag ska aldrig plocka svamp. Kan peta på dem med skon bara.
Idag var det en liten kille ute på gården som sjöng om att han var ensam. Hela dagen spankulerade han omkring och var ensam. Jag tänkte att det kan man skriva om. Det finns mycket man kan skriva om. Jag får idéer ofta. Men till vad. Till vilken nytta. Måste skriva sommarnovellen. Tänker mycket sommar. Men vad. Vad finns det att säga. Om någonting.
Vill äta fast jag inte är hungrig. Jonas Gardell var med i Parlamentet, det var kul. Undrar om det kommer stå på löpsedlarna imorgon att de blev sura på varandra i tv. Om det är nyhetstorka kanske.
Skolan är snart slut.

tisdag 18 maj 2010

Stölden

Jag är en löjlig, löjlig, löjlig och arg människa.
För finns det något löjligare än en arg människa som är maktlös? Något löjligare än en vrede som inte ens skrämmer en mygga?
Min kvällsmat ligger i vasken i köket. Har jag lagt den där? Nej. Någon annan har lagt den där.
Och det är inte första gången något sånt här händer. Att man häller konstiga kryddor (socker och muskotnöt har jag varit med om) på den mat jag ställt in i den gemensamma kylen, det kan jag stå ut med. Men när mat försvinner, hamnar i soporna eller äts upp av nån annan. Då blir jag ledsen och arg.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan ju inte sluta äta. Jag kan inte sluta köpa saker och ställa i kylen, frysen eller skafferierna.
Hittills har följande försvunnit:
- en stor flaska soja
- mina bönbiffar
- en citron
- chili con carne från igår vars rester jag tänkte äta idag
- två paket glass
- säkert en del andra saker som jag bara inte har lagt märke till eftersom jag är så disträ.

Röv.

måndag 17 maj 2010

Repeat: repeat: repeat!

Tankar om dagens samhälle och Kvinnan

Okej, fast jag inte läst boken så måste jag skriva ner allt som Ebba Witt-Brattström får mig att undra över genom sin blotta existens (och sina uttalanden, såklart).

Jag är den förste att önska att det "kvinnliga" skattades (minst) lika högt som det "manliga". Jag svarar gärna halvt allvarligt Ja på frågan om jag vill göra pojkar till fjollor och bögar. Jag önskar att jag var en av dem som, på ett eller annat sätt, dyrkade min kvinnliga kropp och dess möjligheter, förskonad från alienation och analys.
Men varför är det så svårt att känna sig bekväm i kvinnorollen? För jag längtar inte efter att ha barn sugande på mina bröstvårtor, jag vill inte dansa rituella kvinnodanser i solnedgången, och jag kan, hur jag än vänder mig, inte hitta något att vara stolt över.

I individualismens och självskapandets era är det svårt att finna en kärna. Det som återstår för vår generation är att skapa schabloner att vandra igenom och vara i.
Jag har så mycket lättare att relatera till en knallrosa kjol och en skandalös urringning, än till känslan av att genuint vara Kvinna. Vi lever inte i en naturromantiserande tid (vi har lärt oss att kritisera det selektivt använda uttrycket "naturligt"), utan i den tid då alla har chans att skapa sina egna 15 minuter i rampljuset, och det gäller att synas, utmärka sig och testa gränser. Internet har inget kön.

Kritiken av queerfenomenet och den eventuella kvinnofobin eller könsfobin, får mig alltid att undra om jag tillhör en skara barn, livrädda för att växa upp. Vi som piercar oss på alla möjliga ställen och alltid är beredda att göra uppror och käfta emot, men aldrig vet mot vad eller varför. Vi som skjuter framtiden framför oss och inte vill leva Svensson-liv, vi som är så fria att välja att vi är livrädda för att välja fel, göra fel, stå inför allas blickar med skammen av att ha gjort fel. På internet kan alla se dig när du faller.
Och jag kan bara säga att om det nu är så här, så är det bannemig inte vårt fel. Vi är barn av vår tid, vi med.

Kvinnligheten är lite obehaglig. För störtad från sin piedestal, och utan retuschering och sminkning är den slemmig, hårig, svulstig, känslosvallande och grotesk. Kvinnan är också ett djur, tro inget annat. Och jag, ett barn av cybervärldens renrakade, kliniska livmoder, har lite svårt att ta till mig att Kvinnan är jag.

Men det är svårt att avgöra om det egentligen rör sig om mina egna personliga bryderier, eller om det verkligen är ett uttryck för ett samhällsfenomen och en feministisk backlash. Svara gärna på det här, med era egna tankar kring ämnet.
Kritisera mig!

Feminism på tapeten

Ebba Witt-Brattström intervjuas i programmet Sverige! och jag ser fram emot att låna hennes nya bok, "Å alla kära systrar" på biblioteket.
Intervjuaren påpekar att det säkert kommer att storma om boken, och det hoppas jag verkligen att det kommer. Jag tror att feminismen behöver något nytt, eller något gammalt, eller för all del något lånat eller blått, för att utvecklas. Som det ser ut nu är det mest en enda röra. Fast det kanske är svårt att skapa en samordnad feminism i denna individualismens era. I vilket fall behövs det alltid debatt och diskussion. Inte minst provokation.

Jag vacklar själv mellan att ta till mig den moderna queerfeminismen, och att förskjuta den. Det verkar, enligt Witt-Brattström och de som gett svar på tal, som att dagens kvinnor inte identifierar och grupperar sig på samma sätt som 70-talets kvinnosakskvinnor gjorde. Är detta bra eller dåligt?
Å andra sidan, nästan alla feminister jag mött när en, i mitt tycke, ganska gammeldags dualistisk syn på patriarkatet och dess underhuggare/offer. Alltså inga nya, historieförnekande queerfanatiker. Fast det är ju min personliga erfarenhet.
Hur som helst så kan jag skriva mer om det här när jag läst boken. Jag hoppas att den får massor av både ris och ros, för mångfaldens skull.


Idag har min psykolog för övrigt lärt mig att en åsikt inte måste vara färdig och "rätt" för att få uttryckas. Jag hittade en balans.

söndag 16 maj 2010

Jag har sett Kick-Ass


Varför finns det inga superhjältar i verkligheten?
Hur kommer det sig att inte en enda vanlig människa ens gjort ett försök att gå sina övernaturliga förebilder i fotspåren?
När Dave, filmens alter ego, ställer sig dessa frågor tio minuter in i filmen, är jag beredd att fråga mig detsamma. Men då sitter jag också bekvämt tillrätta i biofåtöljen, föga anande vilket blodigt äventyr som väntar den vanlige tonårskillen Dave a.k.a. Kick-Ass.
Det som börjar med ett naivt och halvt misslyckat försök att skipa rättvisa i liten skala och retroaktivt ge igen för alla oförrätter, rullar snart iväg och blir mycket mer superhjälteaction än stackars Dave någonsin kunde föreställa sig. För när Kick-Ass i sin gröna dräkt gör ett klumpigt försök att sätta några hotfulla snubbar på plats får han oväntad hjälp av en våldsmässigt överlägsen elvaåring vid namn Hit Girl. Kropparna flyger och blodet sprutar. Och så är äventyret igång.
Det som började som en vanlig komedi om en vanlig kille i en vanlig skola med vanliga problem tar snart ut svängarna och lämnar realismen därhän. För även om Dave förblir den vanlige nördkillen filmen igenom, så skruvas omgivningen under tiden så många varv att ingenting längre känns för overkligt eller överdrivet.

Kick-Ass är en mycket underhållande film. Det är en lyckad mix av humor, utflippat övervåld och färgglada superhjältar. Hit Girl är förstås oemotståndlig som filmens egentligen enda nästintill perfekta superhjälte som tillsammans med sin helknäppa pappa a.k.a. Big Daddy har en minst sagt extraordinär bakgrundshistoria. Vi får också följa Fienden med stort F, som lyfter filmen från superhjälteparodi till fullfjädrad superhjälteactionkomedi.
I sitt vardagsliv dejtar den fortfarande vanlige Dave snyggingen Katie, som i mitt tycke är lite för vanlig och tråkig high school pretty girl. Men kanske krävs det ett par enkla stereotyper för en film som bygger på något så orealistiskt som superhjältekonceptet.

torsdag 13 maj 2010

TRÅK

Det här måste vara en av de tråkigaste dagar jag varit med om.
Och då har jag ändå tråkigt relativt ofta.
Idag har jag inte gjort någonting.

23:50 uppdatering
Förutom tittat på Six Feet Under :)

Vårens hetaste haircut

Cybervärlden väntar. Ni vet att ni vill kolla. Daniels svensexa med Carola kan slänga sig i väggen; jag har klippt mig! Världen vill veta. DU vill veta. Du inser det bara inte själv, men anledningen att du klev ur sängen imorse var för att du bara MÅSTE gå in på min blogg och se om jag äntligen lagt upp bilder på min nya, heta frisyr (så att du kan sno min glammiga stil sådär som man gör).

Nog med sarkasm. Här är mitt nya jag. Se och lär.
(Ps. Det kallas page. Lägg det på minnet. Uttalas som pistage. Ds.)

onsdag 12 maj 2010

Öppet brev till halva mänskligheten, el. dyl.

Eftersom håret gör mannen är det obegripligt att vissa män/killar väljer att raka huvudet.
Kanske är det ännu ett steg i det här som vissa killar håller på med, att göra sig så fula som möjligt för att inte bli objektifierade av tjejer och bögar. Det tycker jag är synd och tråkigt! Jag tror att det handlar om att många tror att det är något fel i att göra sig fin och njuta av andras blickar. Det är inget fel med att vilja vara snygg!
Alla tittar vi ju på varandra, eller hur? Visst är det mysigt att mötas av en söt kille i kassan på Ica eller att ha en arbetskamrat med fin kroppsform skymtande under tröjan. Det är ju sådana vi är skapade! Vi tycker om att se på fina saker. Så varför ser så många killar det som något skamligt och fult att göra sig vackra?
Sen undrar jag också varför lite äldre kvinnor ibland möts av snäsande och sura miner av unga, söta pojkar; kan man inte vara lite trevlig tillbaka om man får en komplimang? Jag bara undrar.

Som sagt. Varför skall killar göra sig fula när de egentligen är så vackra under allt det där pösiga tyget och de arga, militanta minerna? Ni är så vackra, killar! Visa det istället! Var stolta över era vackra kroppar!

En ledig dag

Runt 9.00 Drog ut en gul propp ur örat eftersom den skavde och det ändå var morgon.
Ca 9.30 Klev ur sängen, snöt mig eftersom jag hade haft smärre problem med andning den senaste halvtimmen. Åt frukost. Duschade.
10.30 Konstaterade att jag missat dagens första fika. Städade.
11.30 Hämtade dammsugare ur ett annat hus och dammsög.
12.25 Åt lunch.
Kring 13.00 Satt i skrivarsalen och slösurfade intill desperation.
14.30 Gick äntligen på fika. Satt med Amanda och Sara och drack te. Sjöng kristna begravningssånger.
15.15 Betalade en räkning i receptionen och undrade konfunderad vad det blev av det där kravet på 5000.
15.20 Gick till mitt rum. Satte igång datorn med en diffus idé om att skapa något. Tog reda på att det faktiskt finns ett band som heter Spock och enbart sjunger om Star Trek. Lyssnade. Loggade in på facebook.
15.45 Tittade på klockan och undrade vart tiden tog vägen. Inte för att det gör mig något att den går.

Kommande händelser:
16.49 Blir klippt av Kerstin.
osv.
Kvarstående moment:
Äta kvällsmat.
Umgås.
Se på Six Feet Under.
Gymmandet är strykt ur schemat pga bristande ork.

Om jag inte var på väg att bli förkyld och det regnade ute skulle jag oroa mig en smula över att jag är så förbannat trött idag.
Adieau.

tisdag 11 maj 2010

Hair disaster

Jag har nu hamnat i det tillstånd som bäst kan beskrivas som hårrelaterat självbildskaos.
Det ser ut som fan! Det ser verkligen ut som fan. Jag behöver gå och handla men jag vill helst inte gå ut utan burka eller liknande skydd från omvärlden.
Det här är inte okej! Jag vill inte se ut så här. Begrips? Vad ska jag ta mig till? Ja, klippa mig såklart, men innan dess? Hur skall jag kunna se mig i spegeln? Hur ska jag våga gå ut och visa mig bland folk?
*Sliter mitt hår i förtvivlan*

måndag 10 maj 2010

Socialt glidmedel

Instruktioner för det sociala glidmedlet:
Använd så pass mycket att det inte gör ont längre.

Källa: Fredrik.

torsdag 6 maj 2010

Hårfagra jag





Det går inte att hita enkla, bra, sakliga bilder på mig, men bortsett från det så behöver jag ändå hjälp med hur jag ska se ut egentligen. För tillfället bara växer det, håret. Här ovan kan ni se hur det sett ut i perioder i mitt liv, och jag vet att ni kommer att rösta (om ni ens röstar över huvud taget) på nån bild där jag ser "söt" ut och inte så arg.
Betänk då att jag i ganska så många år försökt att åstadkomma ett yttre som inte enbart ger upphov till "aaaw, du är så söööööt! och vilka mjuka kinder du har! gulligulligull!" från min omgivning.
Jag kan på inget sätt påstå att jag vill bli bemött som en vuxen människa med allt av krav på ansvar, allvar och anpassning inför sociala regler som det innebär - men, jag vill bli bemött med respekt, på något sätt.

(Kan för övrigt berätta lite om bilderna:
Den översta är några år gammal och tagen i Kroatien av min kusin Kajsa.
Tvåan har jag tagit själv efter en vision jag hade om att skjuta sig i huvudet med en banan - bananmos i huvudet alltså, obs inga suicidala tendenser bara skoj.
Den tredje och mellersta bilden har okänd släkting tagit och den är trehundra år gammal ungefär. Det barkar inte åt att jag återskapar denna fräcka, lekfulla hårkreation, men det är fritt fram att rösta på den ändå.
Så som jag ser ut på fjärde bilden ser jag ungefär ut nu också, den är bara en vecka gammal. Tänk bort gulligheten och fokusera på frisyren, ok?
Sista bilden är två år och tagen på den tiden jag var med i Rotundan-gänget. Tror Emma Brunnfors ligger bakom.)

Mhm, det var väl intressant. Rösta nu. Gör Er röst hörd. Du kan göra skillnad! Upp till kamp! Rösta!


Ps, man kan komma med helt andra förslag också. ds.

En liten (dystopisk) text

Fröken Elsie Kvints hjärna var normal.
Doktorn hade gått igenom inspelningarna så som var brukligt, och det fanns inga tecken på oegentligheter eller missledningar. Den något nervösa fröken Elsie hade också fått ta del av avläsningsresultatet, och hon rodnade och satte handen för munnen när de mer privata bitarna ur hennes tankeregister den 13 februari 2167 spelades upp. Doktorn nickade gillande varje gång en samhällsnyttig tanke ljöd genom rummet, men fick ett bistert uttryck i sitt bleka nylle då Elsies hjärna råkat yppa sitt ogillande gentemot den kommande räkningen för avläsningen, och dessutom en snabb, men ack så avslöjande fundering om huruvida läkare ändå var ena giriga lurifaxer.
Mycket riktigt fick fröken Elsie efter den knappa timme som avläsningen och inspelningen av hennes tankar tagit, motta en räkning som gjorde henne lätt vimmelkantig. Men hon antog att det fick vara värt det för att bli klassad som normal.

onsdag 5 maj 2010

Bra jobbat

I mitt förra inlägg lät jag ju som vilken normal, ytlig människa som helst.
Det är nog bra. Mer sånt. Mer yta, mindre tramsigt djup.

Hål

Jag har en fantastisk morgonrock. Jag känner mig som en diva varje morgon.
För övrigt funderar jag på att ta hål i näsan. Nu när jag gått händelserna i förväg och konstaterat att jag har nickelallergi fast jag kanske inte alls har det egentligen. Tycker liksom att efter alla år med hål i örat kanske det är dags att testa nåt nytt. Men jag börjar få piercingnoja, allt känns ganska otäckt, till och med den vanliga håltagningen i örsnibbarna känns lite obehaglig. Men tänk då i ögonbrynet, iih. Eller bröstvårtan, ååh. Huva.
Frisyren vet jag inte alls hur jag ska ha. Igår kunde jag ha två tofsar av nackhåret! Det är inte lätt att veta hur man ska ha det här i livet. Jag vet ingenting.
Sa till klassen igår att jag ångrat mig och inte vill gå tvåan, för att jag inte känner mig redo att skriva Boken redan i höst. Men nu ångrar jag mig igen, inte för att jag direkt känner mig jätteredo men att sitta hemma i höst och uggla... Fy fan! Tur att det kommer en sommar mellan den här tiden och nästa.
För övrigt menar jag hål i näsan på ena sidan, alltså inte i septum; mitt i mulen. På sidan tycker jag är fint. Så får det bli.
Jag hoppas att jag någon gång kommer att ha pengar också. I sommar. Det vore najs.

Varför ljuger de?

Jag förstår att människor ljuger. Jag är inte mycket för det här med att döma andra.
Ofta önskar jag att jag var en mer dömande människa, men tyvärr har jag lärt mig att vara liberal och tolerant och låta folk leva sina liv även om det sticker i ögonen på mig (tänker tex på rökning).
Det är en egenskap jag beundrar hos mig själv, samtidigt som jag stör mig på den eftersom den också gör mig till en mes, till viss del åsiktslös och ganska självförnekande.
Men som sagt: jag förstår att människor ljuger. Jag är helt på det klara med att vi alla drar en vit lögn ibland för att slippa krångel och pinsamma situationer.

Det jag inte kan tolerera är mänsklighetens lögner. Kanske för att jag själv inte kan ljuga i de större frågorna. Sanningen är en extremt viktig för mig, samtidigt som jag någonstans i ett oåtkomligt hörn av hjärnan vet att någon absolut sanning inte på något sätt kan existera.
Ibland känns det bara som att alla ljuger. För det känns som att jag vet något som är fullkomligt logiskt och uppenbart men som alla förnekar. Eller som att folk viftar bort det som är viktigt och vägrar erkänna det. Jag blir vansinnig. Jag vill ropa "varför ljuger ni för mig?". Men jag vet att det ju inte handlar om några lögner egentligen.
Jag vet inte vad det handlar om.
Det är inte mycket jag förstår.
De säger att jag skall försöka släppa det där med att förstå allt. Jag antar att det krävs något drastiskt för att få mig att glömma att världen ljuger för mig och spelar upp sin sliskiga reklamfilm i ett evigt försök att få mig på fall.
Jag hatar när de ljuger.

tisdag 4 maj 2010

Ångra

Jag bara fortsätter att ångra allt.
Inte för att allting är dåligt, men för att jag är en lat fan som inte vill ta itu med mina problem.
Allting är en enda röra.
Det blir bättre. Eller sämre.
Min psykolog har semester. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Jag ångrar att jag är den jag är. Inte för att allt är dåligt med mig, men för att det som är dåligt gör mig galen.
Tvåaansökan ska in imorgon. Jag ångrar att jag ville bli författare. Jag ångrar allt.

Krisdag

Jag vill härmed visa mitt missnöje över följande:

* Jag vet inte om jag vill gå tvåan. Eller kan. Har tillräckligt mycket pepp och begåvning och lust.
* Min psykolog har passat på att ta en välbehövd semester när jag behöver henne som mest.
* Det är verkligen ingen ordning på mina papper, än mindre på mina elektroniska dokument. Jag blir trött bara av att tänka på det.
* Jag luktar svett.
* Om jag inte ska ägna mitt liv åt att skriva, så vet jag verkligen inte vad det är för vits.
* Den kroniska identitetskrisen börjar titta fram.
* Har såklart ingen sommarjobb och inga pengar.
* Har glömt min skrivbok från Prag (som jag behöver) i Halmstad.
* Har inte börjat på boken vi skall läsa till torsdag, och är inte sugen på den alls.

ETC!!

måndag 3 maj 2010

Människorna

Men människor är till viss del patetiska. Det gör mig ledsen. Jag talar om för mig själv att jag inte är bättre på något sätt. Jag har också omedvetna egenskaper och tendenser.
Vad är inte en människa beredd att göra för att få vara med? Det i sig är inte det som får mig att må illa; det är människors omedvetenhet om sin oerhörda svaghet och anpasslighet, deras tro att just de har valt själva och att just de beter sig mer förnuftigt och riktigt än andra.
Det är patetiskt.

Två bra saker med att dricka alkohol är
1, man får möjlighet att umgås med en massa andra patetiska människor
2, man slutar upp att vara så förbannat intelligent för ett ögonblick.

Jag är förvisso inte speciellt intelligent. Det har ju visat sig att min nivå är som andras, möjligtvis mindre utspädd med alkohol och gemenskap.
Det är dags att ringa psykologen, tror jag. Jag är desillusionerad och arg. Och sorgsen över att jag inte kan vara ett geni åtminstone. Bara lat och nojjig.
Jag ångrar att jag inte blev som alla andra, när jag ändå var dömd att vara en människa, a victim of the insane. Vad fan var vitsen med det här ensamvargandet, är man inget geni är det totalt meningslöst och om möjligt ännu mer patetiskt.

Ps. Jag sa till Gud en gång att jag hellre skriver en bra bok än får ett lyckligt liv.
Jag fick ett lyckligt liv.

Måndag

Idag har jag gymmat och köpt lök.
Det hör inte till vanligheterna.

söndag 2 maj 2010

Insnöad

Jag ångrar allt jag aldrig gjorde. Jag har hört att det är det man gör.
Åtminstone ligger jag inte på min dödsbädd. Det finns med andra ord hopp.
Man skall inte gräma sig.
Jag har konstaterat i min dagbok att jag har för höga krav, och att människor därför alltid gör mig besviken. Jag har frågat min dagbok om jag i själva verket inte är något geni.
Jag har frågat mig själv om jag i själva verket inte ens är "speciell".
Alla människor är som snöflingor, unika och ingen den andre lik. Alla landar och smälter bort. Det är förutbestämt och meningslöst.
Alla gör likadant. Jag är ingen alien.
Jag har konstaterat i min dagbok att om människorna inte är en del av något större, så är en enskild cell i den mänskliga kroppen mer meningsfull än människan själv.

Jag undrar om det bara är jag som tittar på mina utsträckta armar ur den vinkel som huvudets placering ger och undrar om min hud är riktig hud, och om den isåfall sitter på en kropp som är helt igenom äkta och mänsklig, och om det händelsevis kan vara så att mitt väsen kommit hit genom en lucka i verkligheten.
Jag undrar allt om alla andra. Om jag inte är ett geni, inte ens speciell.
Jag ångrar att jag valde den här vägen. Den leder ingenstans.
Jag har stött på en snigel som lämnat ett silverspår efter sig, och som av okänd anledning bildat en krokig cirkelväg istället för att glida rakt framåt. Saknade den mål? Ville den bara slösa bort tid, ha något att göra, utan anledning? Det är precis så människorna lever.
Man skall leva, har jag hört. Leva, så att man inte ångrar allt man aldrig gjorde. Jag ångrar allt jag aldrig gjorde. Jag är en snöflinga som alla andra. En snöflinga i ett slumpmässigt snöväder utan mål och syfte. Jag är inte en alien.