Det finns oändligt med låtar, sånger och visor här i världen. Av de oändligt många låtarna, sångerna och visorna så har, som av en slump, ungefär 99% skrivits med kärlek (läs: tvåsamhet/förälskelse) som huvudsakligt tema.
Trots att livet består av hundratals känslor och tusentals erfarenheter är det alltså allra helst pussar och hjärtan vi vill höra låtar om.
En del av de här kärleksballaderna har både djup och mening, men märkvärdigt ofta verkar det duga med att rimma kiss you på miss you, eller göra en liknelse mellan någons ögon och färgen på himlen, för att bli en hyllad låtskrivare.
Som om då inte de 99% av all musik som skapas var nog för de kärlekskranka musiklyssnarna, så händer det titt som tätt att en sång som försökt tänka utanför lådan klumpigt nog misstolkas av lyssnarna och helt fräckt kategoriseras som ännu en myspysig kärlekssång trots att det inte alls var tänkt som en sådan.
För bildning och upplysning har jag därför listat några av de vanligaste missförstånden.
Every breath you take - The Police
Fråga vem som helst vad Every step you take handlar om, och du får antagligen svaret att det är en jättefin kärlekssång om att vilja vara nära någon man tycker om.
Fel.
Vilja vara nära kan väl möjligtvis godkännas, men jättefin är den bara om man tycker att det är jättefint att stå med en kikare i buskarna och spana mot någons sovrumsfönster.
Every step you take handlar nämligen om en stalker. Fråga textförfattaren själv, till och med Sting berättar att han skrev låten som en otäck skildring av övervakning och besatthet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folket älskade sången och spelade den på både dansgolv och bröllop, alldeles överförtjusta i den gulliga och hjärtesnörpande stalkerberättelsen.
Sång till friheten - Björn Afzelius
Frihet ställs ibland i motsats till att vara bunden till en och samma person. Det borde kanske ge en hint. Att Afzelius var aktiv på vänsterkanten och gjorde proggmusik borde kanske också väcka varningsklockan i den kärlekskrankes popskadade huvud.
Textraderna "Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar" borde en gång för alla slå bort varje tanke på att den här sången skulle ha något att göra med bröllopsceremonier och alla hjärtans dag.
Ändå envisas folk med att plocka fram denna ytterst politiska sång, med melodi skriven av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez Domínguez, varje gång de vackraste kärleksvisorna ska listas.
Lägg av med det!
Vi har bara varandra - Thomas Di Leva
Di Leva ses ju i allmänhet som kärlekens budbärare och många tror nog att alla hans låtar i nån mening handlar om att få vingar när man idkar älskog (helst i rymden).
Men Vi har bara varandra handlar faktiskt inte om att inte ha någon annan än sin älskling att hålla i handen. Tvärtom handlar den om en gemenskap som sträcker sig mycket längre än ordinär tvåsamhet. Med rader som "vi är alla löv på samma träd" vill Di Leva uppmana till fred och sammanhållning mellan människor, för så länge vi är det enda kända livet i universum så har vi ju faktiskt bara varandra, allihopa.
Eiffeltornet - Ted Gärdestad
Eiffeltornet är en glad låt som får en att skratta, men egentligen är den väldigt sorglig. Jag kan gå med på att det är en kärlekssång, men den är inte vidare romantisk om man skärskådar den.
Här sjunger Gärdestad att han helt sonika tänker ta sitt liv om hans flickvän skulle få för sig att vara trevlig och le mot en person av motsatt kön. Extremt överdriven svartsjuka, med andra ord.
Han ska hämnas om han lämnas, och visar därmed upp den mörkaste och fulaste sidan av kärleken: ägandebegär, svartsjuka, kontrollbehov, hämnd. Ska man dra det till sin spets kan man säga att den sortens personer som beter sig på det sättet ofta är samma personer som misshandlar sin partner.
Fast man behöver förstås inte dra det till sin spets. Man kan nöja sig med att konstatera att det är en skojig och trallvänlig sång om ett självmordsförsök.
Je t'aime, moi non plus - Serge Gainsbourg, Jane Birkin
Ska man lista världens vackraste kärlekssånger brukar "Je t'aime..." dyka upp. Tar man en extra titt på texten blir det dock inte lika självklart att lägga den här balladen i toppen. Visserligen är det uppenbart att sången handlar om att älska, och visserligen upprepas frasen "je t'aime" nio gånger, men varje gång uttalas den av den kvinnliga rösten och svaret hon får är "moi non plus" - inte jag heller.
Den fysiska kärleken är tydlig, men vad som finns bortom den, vad som finns kvar när älskogen tar slut, är desto mer tveksamt. Så, romantisk? Inte direkt.
Visar inlägg med etikett top 5. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett top 5. Visa alla inlägg
söndag 12 augusti 2012
söndag 1 januari 2012
Nyårskrönika (det är kutym)
Granen står och gråter grönt över hela golvet och snart är det dags att kicka ut den. Likaså ska den gamla elvan ut, och lämna plats åt gyllene tolv.
Vi tar tack och adjö av ett väldigt bra år, 2011, och välkomnar ett nytt, lite svulstigare år som enligt vissa självutnämnda experter ska innebära Slutet, enligt nån gammal folkstam nånstans som av förståeliga skäl inte orkade räkna hur långt som helst.
Seriöst tjurbajs, säger jag om det.
En liten kort resumé över tvånollelvas närvaro i mitt liv:
Men annars är det kanske egentligen som alltid. Politiker ställs till svars, hemska mord uppdagas, krig fortlöper, nya lagar skrivs. Nyheterna är sig lika.
Så var det med det året. Jag har säkert glömt nåt jätteviktigt, det gör jag jämt.
Innan vi helt och fullt vinkar adjö till 2011 vill jag bara knyta ihop några säckar och skicka dem till glömskans dal.
Som alla år hade 2011 sina trender och nymodigheter. En del är här för att stanna men andra känner i alla fall jag mig mätt på.
Här är min lista:
Och hej då 2011! Vi ses i minnena!
(Ps. Det här är mitt 444:e inlägg. Kul va!)
Vi tar tack och adjö av ett väldigt bra år, 2011, och välkomnar ett nytt, lite svulstigare år som enligt vissa självutnämnda experter ska innebära Slutet, enligt nån gammal folkstam nånstans som av förståeliga skäl inte orkade räkna hur långt som helst.
Seriöst tjurbajs, säger jag om det.
En liten kort resumé över tvånollelvas närvaro i mitt liv:
- Under elvans år var jag på ett otal härliga musikkonserter. Jag njöt av Belle & Sebastian på Cirkus i Stockholm, jag skrattade med Thomas di Leva på Halmstads Teater, jag tog del av Håkan Hellströms rytmer på Halmstad Arena, jag fick se en livs levande Yusuf Islam a.k.a. Cat Stevens i Stockholm, jag dansade till Miss Lis bluesrock i 035-huset, jag tog farväl av The Ark på en minnesvärd sensommarfestival i Tyrolen i Småland och jag såg antagligen ännu fler roliga uppträdanden som jag inte minns för stunden.
- I april hände det mesta; utöver två födelsedagar och ett femårsjubileum samt ett flertal konserter (med tillhörande resor), hann vi även med en flytt. Större kök, fiskbensparkett, ett valv i vardagsrummet, mer källarutrymme och lite mer oljud utifrån.
- Vid sommarkanten tog två års skrivarutbildning slut och jag lade pennan på hyllan - en hylla högt, högt upp. Men vännerna finns kvar, och minnena. Jag ångrar ingenting.
- Jag fick en vikarieplats på Hallandsposten, som genom ett trollslag. Jag minns nyponsoppa, nervositet, biltransporter, långa intervjuer ute i det gröna och ett proffs-skrivprogram som jag först ogillade och sedan gillade mycket mer än det simpla låtsasword jag är van vid på min egen dator.
- På senhösten gav äntligen arbetslösheten med sig och jag fick ett Jobb.
- Utanför min egen privata bubbla hände det förstås också ett och annat. Först gick två fantastiska skådespelare bort inom en kort period, vilket lade sordin på det nya året. Men livet gick vidare, och i världen startade revolutioner, hölls demonstrationer, eskalerade ekonomiska kriser och rapporterades om politisk revolt. Ett minst sagt spännande år.
Men annars är det kanske egentligen som alltid. Politiker ställs till svars, hemska mord uppdagas, krig fortlöper, nya lagar skrivs. Nyheterna är sig lika.
Så var det med det året. Jag har säkert glömt nåt jätteviktigt, det gör jag jämt.
Innan vi helt och fullt vinkar adjö till 2011 vill jag bara knyta ihop några säckar och skicka dem till glömskans dal.
Som alla år hade 2011 sina trender och nymodigheter. En del är här för att stanna men andra känner i alla fall jag mig mätt på.
Här är min lista:
- Killduos. Band som består av två (?) unga killar med stora egon, som halvrappar kvicka texter, gärna med samhällskommenterande, småprovocerande och ekivokt innehåll. De ploppade upp som svampar ur jorden under det gångna året, och så här i början av 2012 kan jag känna att det börjar bli enough. Dags för nåt nytt.
- Vampyrer. De fick en rejäl boom under 2011, men nu börjar vi tröttna på sexiga blodsugare i bar överkropp.
- Pippitröjan. Den stickade smutsvita tröjan med rutmönstrade ränder i blått och rött. Ända sen första gången jag såg någon (annan än Pippi Långstrump) bära den har jag stört mig på hur ful den är (enligt mig då) och nu ska det väl snart bli dags att lägga undan vinterns tjocktröjor, så man slipper se det där obehagliga plagget.
- Utebliven snö. Fy sjutton vad tradigt det har varit. Det sägs att klimatförändringarna kommer leda till fler sådana här ickevintrar, men det blir man ju helt knäckt av att tänka på. Mer snö!
- Sossarnas dåliga rykte. Kom igen, gör något bra nu! Sparka mig, stånga mig, gör vad som helst!
Jag fattar inte hur högern kan blomstra trots alla sina misstag medan hela vänsterrörelsen tycks sammanfattas i en persons blunder med hyran. - Pälsabollamössan. Från början en stickad mössa med en slaktad kanin i toppen, men när blödiga köttätare insåg att det var just en slaktad kanin som prydde årets statuspryl började den tillverkas av låtsaskanin. Dessvärre blev den inte snyggare för det. Hej då, pälsabollamössan.
Och hej då 2011! Vi ses i minnena!
(Ps. Det här är mitt 444:e inlägg. Kul va!)
tisdag 15 november 2011
Smurfarna är tillbaka. Tyvärr.
De är tillbaka! Ingen kan ha missat dem. Från nyckelringsprydnader till dataspel - de dyker upp snart sagt överallt.
Jag talar om de härliga, gulliga små smurfarna som har en given plats i både seriehyllan och barnbokslitteraturen. Vem minns inte de spännande smurfäventyren som sändes på tv i barndomen, eller de färgglada seriealbum som man plöjde från pärm till pärm?
Nu har de alltså fått en välförtjänt långfilm, en tokrolig rulle som kastar in de numera klassiska små figurerna i en modern värld. Äntligen! Jag rusar till biografen.
Eller inte.
Jag talar om de härliga, gulliga små smurfarna som har en given plats i både seriehyllan och barnbokslitteraturen. Vem minns inte de spännande smurfäventyren som sändes på tv i barndomen, eller de färgglada seriealbum som man plöjde från pärm till pärm?
Nu har de alltså fått en välförtjänt långfilm, en tokrolig rulle som kastar in de numera klassiska små figurerna i en modern värld. Äntligen! Jag rusar till biografen.
Eller inte.
Jag hatar smurfarna.
Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?
Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?
Smurfarna var inte en bra idé när de skapades, och det är en om möjligt ännu sämre idé att förära detta bottenskrap av seriekultur en egen hollywoodrulle. Att handlarna dessutom tar tillfället i akt att försöka pracka på oskyldiga människor värdelösa pekböcker till och med i matvaruaffärerna är bedrövligt. Jag vill be varje förälder att stå emot; det finns så mycket bra barnböcker idag, så snälla, välj inte blåa gummigubbar från femtiotalet med unkna värderingar och själlöst innehåll!
Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.
1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.
2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.
3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.
4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.
5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.
Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.
Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.
Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.
Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.
1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.
2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.
3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.
4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.
5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.
Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.
Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.
Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.
måndag 6 december 2010
Julens värstingar
En gång i tiden offentliggjorde jag en lista över mina tre favoritjullåtar.
Nu när det närmar sig min tjugoandra jul här i livet, så vill jag inte vara sämre. Eller möjligtvis lite sämre.
Jag tänkte nämligen ge er min Sämsta Jullåtlista den här gången. Och i år är det fem bidrag som tävlar!
Ack, så många bidrag som knuffas om att få plats på denna lista. Men endast fem stycken är anskrämliga nog att få vara med.
Dessa fem är, efter moget övervägande, som följer
På femte plats:
Merry Christmas, Happy Holidays - N'sync
Egentligen en ganska harmlös poplåt med charmiga nittiotalsvibbar, men den tar ju för fan aldrig slut! Och den är som en bubblande knäcksmet av alldeles för mycket onyttiga ingredienser som liksom aldrig tar nån ny vändning utan bara tjatar på i samma lama spår i fem minuter. Efter ett tag blir det påfrestande. Videon är dock sevärd för sina gammeldags specialeffekter.
På fjärde plats:
Do they know it's christmas? - Band Aid
Okej. Någon snubbe fick en behjärtansvärd idé om att hjälpa alla svältande barn i Afrika, och vem kan rimligtvis ogilla detta? Svar: Jag.
Det är en helt okej låt och en god tanke. Det som stör mig är texten. Det är möjligt att jag tolkar den för bokstavligt, men (nu kommer jag till saken): Nej, de svältande barnen vet inte att det är jul, och jag tror fan inte att de bryr sig heller. Det luktar amerikansk gråtmildhet av sorten "bara de där stackarna i sina hyddor får ta del av vår civiliserade kultur så blir allt bra". Bara vi skickar ner den feta coca cola-tomten med en skål risgrynsgröt till de små negerbarnen så kan vi i västvärlden luta oss tillbaka bland våra perverst överfyllda julbord och tragikomiskt enorma julklappsberg och glömma allt det där tråkiga som händer i andra delar av världen, året runt.
På tredje plats:
Jag såg mamma kyssa tomten - Troll
Jag fick vattkoppor varje gång jag hörde den här låten som barn. Kanske för att jag själv tvingades sjunga denna visa ur ett barnsligt perspektiv, men skriven av nån självbelåten vuxen som älskar barn på samma sätt som ensamma rika tanter älskar sina ohälsosamt feta husdjur.
Den är så löjligt gullig med sina family values och små söta barn som inte förstår vuxensaker. Och samma jävla historia ska envist sjungas två gånger. "Tänk om våran pappa kommit då!" Ja, jag önskar fan att han hade gjort det, så det blev ett slut på den eländiga solskenssagan. Det jag hade svårast för var kanske den tillgjort barnsliga rösten.
På andra plats:
All I Want For Christmas Is You - Anges och Måns
Låt mig förklara: Jag har aldrig tålt Agnes. Ni vet, Agnes från Idol. Jag får utslag av hennes superstajlade röst, hennes superstajlade utseende och hennes superstajlade musik.
Denna ljuva varelse valde för nåt år sen att göra en duett med sin manliga like, mr perfect Måns Semmelröv. Som om inte denna skräckinjagande perfekta kombo var illa nog i sig, valde de att dedikera sin kletiga lover-cover till snobbsveriges variant av H&M; klädkedjan MQ. Likt ett nyförälskat par i en Barbie och Ken-berättelse hånglar de loss i nån slags moderiktig outfit och självbelåtenheten är fullkomlig. Urk.
PÅ FÖRSTA PLATS (och det är välförtjänt):
Jul Jul Jul - Alice Svensson och Alexander Pärleros
Denna video är det ultimata beviset på att vissa tror att man kan ursäkta de mest anskrämliga musikaliska katastrofer om man bara stoppar in söta tjejer i underkläder i videon.
Jag antar att det även blir ett bevis för att stackars Idol-Alice har alldeles för dåligt omdöme för sitt eget bästa.
Vad är det då som är dåligt?
Ja, låt mig säga så här: det blir ingen julklassiker av den här ramsan precis. Hade den varit skriven och framförd av en femåring hade säkert svenska hjärtan blidkats, men av allt att döma är det vuxna människor som kläckt ur sig de häpnadsväckande obegåvade textraderna "Ge mig mera jul jul jul, det ska vara kul kul kul". Gång på gång. Nej, det blir inte bättre för att man upprepar en usel låtrad. Och inga söta tjejer och killar i bar överkropp i världen kan rädda en fullkomligt meningslös melodi som inte har någon som helst finess någonstans.
Texten är dessutom obegriplig. Och det blir smärtsamt tydligt hur någon koreograf fick en vision om hur lättklädda ungdomar i tomtekläder skulle dansa och leka i en studio fullproppad av julpynt, och genomförde sin idé utan att ta hänsyn till att det viktigaste i sammanhanget ändå vore att ha en låt. För det finns ingen låt. Det finns en sörja av melodisnuttar, hafsigt ihopklistrade med en märklig refräng som inte skulle fått godkänt av en lågstadielärare.
Hoppas ni hade en onjutbar upplevelse av dessa bedrövliga musikaliska julklyschor!
Kram och hej så länge.
Nu när det närmar sig min tjugoandra jul här i livet, så vill jag inte vara sämre. Eller möjligtvis lite sämre.
Jag tänkte nämligen ge er min Sämsta Jullåtlista den här gången. Och i år är det fem bidrag som tävlar!
Ack, så många bidrag som knuffas om att få plats på denna lista. Men endast fem stycken är anskrämliga nog att få vara med.
Dessa fem är, efter moget övervägande, som följer
På femte plats:
Merry Christmas, Happy Holidays - N'sync
Egentligen en ganska harmlös poplåt med charmiga nittiotalsvibbar, men den tar ju för fan aldrig slut! Och den är som en bubblande knäcksmet av alldeles för mycket onyttiga ingredienser som liksom aldrig tar nån ny vändning utan bara tjatar på i samma lama spår i fem minuter. Efter ett tag blir det påfrestande. Videon är dock sevärd för sina gammeldags specialeffekter.
På fjärde plats:
Do they know it's christmas? - Band Aid
Okej. Någon snubbe fick en behjärtansvärd idé om att hjälpa alla svältande barn i Afrika, och vem kan rimligtvis ogilla detta? Svar: Jag.
Det är en helt okej låt och en god tanke. Det som stör mig är texten. Det är möjligt att jag tolkar den för bokstavligt, men (nu kommer jag till saken): Nej, de svältande barnen vet inte att det är jul, och jag tror fan inte att de bryr sig heller. Det luktar amerikansk gråtmildhet av sorten "bara de där stackarna i sina hyddor får ta del av vår civiliserade kultur så blir allt bra". Bara vi skickar ner den feta coca cola-tomten med en skål risgrynsgröt till de små negerbarnen så kan vi i västvärlden luta oss tillbaka bland våra perverst överfyllda julbord och tragikomiskt enorma julklappsberg och glömma allt det där tråkiga som händer i andra delar av världen, året runt.
På tredje plats:
Jag såg mamma kyssa tomten - Troll
Jag fick vattkoppor varje gång jag hörde den här låten som barn. Kanske för att jag själv tvingades sjunga denna visa ur ett barnsligt perspektiv, men skriven av nån självbelåten vuxen som älskar barn på samma sätt som ensamma rika tanter älskar sina ohälsosamt feta husdjur.
Den är så löjligt gullig med sina family values och små söta barn som inte förstår vuxensaker. Och samma jävla historia ska envist sjungas två gånger. "Tänk om våran pappa kommit då!" Ja, jag önskar fan att han hade gjort det, så det blev ett slut på den eländiga solskenssagan. Det jag hade svårast för var kanske den tillgjort barnsliga rösten.
På andra plats:
All I Want For Christmas Is You - Anges och Måns
Låt mig förklara: Jag har aldrig tålt Agnes. Ni vet, Agnes från Idol. Jag får utslag av hennes superstajlade röst, hennes superstajlade utseende och hennes superstajlade musik.
Denna ljuva varelse valde för nåt år sen att göra en duett med sin manliga like, mr perfect Måns Semmelröv. Som om inte denna skräckinjagande perfekta kombo var illa nog i sig, valde de att dedikera sin kletiga lover-cover till snobbsveriges variant av H&M; klädkedjan MQ. Likt ett nyförälskat par i en Barbie och Ken-berättelse hånglar de loss i nån slags moderiktig outfit och självbelåtenheten är fullkomlig. Urk.
PÅ FÖRSTA PLATS (och det är välförtjänt):
Jul Jul Jul - Alice Svensson och Alexander Pärleros
Denna video är det ultimata beviset på att vissa tror att man kan ursäkta de mest anskrämliga musikaliska katastrofer om man bara stoppar in söta tjejer i underkläder i videon.
Jag antar att det även blir ett bevis för att stackars Idol-Alice har alldeles för dåligt omdöme för sitt eget bästa.
Vad är det då som är dåligt?
Ja, låt mig säga så här: det blir ingen julklassiker av den här ramsan precis. Hade den varit skriven och framförd av en femåring hade säkert svenska hjärtan blidkats, men av allt att döma är det vuxna människor som kläckt ur sig de häpnadsväckande obegåvade textraderna "Ge mig mera jul jul jul, det ska vara kul kul kul". Gång på gång. Nej, det blir inte bättre för att man upprepar en usel låtrad. Och inga söta tjejer och killar i bar överkropp i världen kan rädda en fullkomligt meningslös melodi som inte har någon som helst finess någonstans.
Texten är dessutom obegriplig. Och det blir smärtsamt tydligt hur någon koreograf fick en vision om hur lättklädda ungdomar i tomtekläder skulle dansa och leka i en studio fullproppad av julpynt, och genomförde sin idé utan att ta hänsyn till att det viktigaste i sammanhanget ändå vore att ha en låt. För det finns ingen låt. Det finns en sörja av melodisnuttar, hafsigt ihopklistrade med en märklig refräng som inte skulle fått godkänt av en lågstadielärare.
Hoppas ni hade en onjutbar upplevelse av dessa bedrövliga musikaliska julklyschor!
Kram och hej så länge.
onsdag 17 februari 2010
Musik
Så här klockan två på natten känner jag att varför inte passa på och slänga ihop en lista över de bästa låtarna jag vet?
En top5 alltså, inom allmän musik. Oh, det är svårt! Men det går, med reservation för att jag om nån vecka kommer på att jag glömde den viktigaste och sånt.
Utan inbördes ordning, de fem låtarna som jag gillar allra bäst (med hjärtat):
Close To Me - The Cure
I Don't Feel Like Dancin' - The Scissor Sisters
I Morgon - Di Leva
Walk Of Life - Dire Straits
Isolation - John Lennon
Och det går inte att bara nämna de här låtarna utan att göra en lista; så för den som händelsevis är intresserad samt har spotify:
deans bästa bästa
En top5 alltså, inom allmän musik. Oh, det är svårt! Men det går, med reservation för att jag om nån vecka kommer på att jag glömde den viktigaste och sånt.
Utan inbördes ordning, de fem låtarna som jag gillar allra bäst (med hjärtat):
Close To Me - The Cure
I Don't Feel Like Dancin' - The Scissor Sisters
I Morgon - Di Leva
Walk Of Life - Dire Straits
Isolation - John Lennon
Och det går inte att bara nämna de här låtarna utan att göra en lista; så för den som händelsevis är intresserad samt har spotify:
deans bästa bästa
fredag 1 januari 2010
Top 5 Nyårslöften
Äntligen, äntligen!
Efter idogt väntande skall alla runt om i Sverige som följer min blogg nu få ta del av mina nyårslöften för år 21010. Eller vilket år det nu är.
För extra spänning tänker jag köra en av mina omtyckta klassiker; nämligen Top 5-listan, som börjar med nummer 5 och slutar med det allra viktigaste, nummer 1.
På femte plats!
Jag lovar att ta hand om mina hälar och anstränga mig en smula för att förebygga det högljudda frasande som kan uppstå då jag gnider dessa fnasiga fotsulor mot vissa sorters tyger eller helt enkelt drar på mig ett par strumpor.
Jag har letat fram Scholl-krämen, så det är inget att be för. Ibland får man faktiskt offra sig lite.
På fjärde plats!
Ja, jag har inte riktigt någonting här än... Som Björne sa (Björnes magasin ni vet); "nummer två... nej, jag kommer inte på något. Jag hoppar över den och går till nummer tre" (asch, ni förstår ju inte. Det roliga är att - om han nu inte kommer på något på nummer två så kan han ju inte bli klokare för att han försöker komma på nåt på nummer tre istället. Äh, jag skulle aldrig ha dragit upp det där. Jag är inte gjord för att citera.).
Tills vidare plockar jag in en önskan snarare än ett löfte. Jag skulle vilja börja boxas. Jag tror att jag skulle tycka om det (å andra sidan har jag haft många idéer om vad jag skulle kunna gilla, som aldrig blivit mer än idéer: innebandy, styrketräna hemma, nåt slags dans, fotboll, klättra...).
Ett problem är ju att jag absolut inte skulle vilja trycka till näsan på nån annan, men man kanske kan få stanna på boxsäckstadiet, tänker jag?
På tredje plats!
Jag skall gå ut och stanna där minst femton minuter per dag. Helst medan solen är framme (för maximerat intag av D-vitamin förstår ni). Gärna röra lite på påkarna. Vifta med armarna. Hoppa lite indianhopp eller nåt. Men huvudsaken är att jag kommer ut. 0.15/24!
På andra plats!
Jag strävar efter att gå upp i vikt. Det här året skall jag lyckas. Det är inte mycket som krävs. Jag skall över 50-strecket. Jag har varit där förut, och nu skall jag tillbaka! Det sägs att muskler väger mer än fett, vilket ju ger en vink om vilka metoder som är mest effektiva. Det är bara att bita i det sura äpplet, som jag brukar säga. Jojo. Mellanmål skall tydligen också vara bra. Herregud, man hinner ju inte annat än lyfta skrot och käka skrovmål och energikakor. Önska mig lycka till med det.
PÅ FÖRSTA PLATS!
Bara för att det är roligast.
Jag skall bannemig inte klippa mig förrän de 20 april (som för övrigt är min och Hitlers födelsedag). Inte ett hår skall vadheterdet krökas på min skalle, nej, i år skall skiten få växa fritt som den vill och är jag inte nöjd med det kan jag sätta på mig en mössa.
En kort sammanfattning:
I år ska jag gå upp i vikt, vara ute mer, smörja in hälarna och låta håret växa.
Så, nu är det dags för er att börja vadslå om mina bravader! Kör igång bara!
Efter idogt väntande skall alla runt om i Sverige som följer min blogg nu få ta del av mina nyårslöften för år 21010. Eller vilket år det nu är.
För extra spänning tänker jag köra en av mina omtyckta klassiker; nämligen Top 5-listan, som börjar med nummer 5 och slutar med det allra viktigaste, nummer 1.
På femte plats!
Jag lovar att ta hand om mina hälar och anstränga mig en smula för att förebygga det högljudda frasande som kan uppstå då jag gnider dessa fnasiga fotsulor mot vissa sorters tyger eller helt enkelt drar på mig ett par strumpor.
Jag har letat fram Scholl-krämen, så det är inget att be för. Ibland får man faktiskt offra sig lite.
På fjärde plats!
Ja, jag har inte riktigt någonting här än... Som Björne sa (Björnes magasin ni vet); "nummer två... nej, jag kommer inte på något. Jag hoppar över den och går till nummer tre" (asch, ni förstår ju inte. Det roliga är att - om han nu inte kommer på något på nummer två så kan han ju inte bli klokare för att han försöker komma på nåt på nummer tre istället. Äh, jag skulle aldrig ha dragit upp det där. Jag är inte gjord för att citera.).
Tills vidare plockar jag in en önskan snarare än ett löfte. Jag skulle vilja börja boxas. Jag tror att jag skulle tycka om det (å andra sidan har jag haft många idéer om vad jag skulle kunna gilla, som aldrig blivit mer än idéer: innebandy, styrketräna hemma, nåt slags dans, fotboll, klättra...).
Ett problem är ju att jag absolut inte skulle vilja trycka till näsan på nån annan, men man kanske kan få stanna på boxsäckstadiet, tänker jag?
På tredje plats!
Jag skall gå ut och stanna där minst femton minuter per dag. Helst medan solen är framme (för maximerat intag av D-vitamin förstår ni). Gärna röra lite på påkarna. Vifta med armarna. Hoppa lite indianhopp eller nåt. Men huvudsaken är att jag kommer ut. 0.15/24!
På andra plats!
Jag strävar efter att gå upp i vikt. Det här året skall jag lyckas. Det är inte mycket som krävs. Jag skall över 50-strecket. Jag har varit där förut, och nu skall jag tillbaka! Det sägs att muskler väger mer än fett, vilket ju ger en vink om vilka metoder som är mest effektiva. Det är bara att bita i det sura äpplet, som jag brukar säga. Jojo. Mellanmål skall tydligen också vara bra. Herregud, man hinner ju inte annat än lyfta skrot och käka skrovmål och energikakor. Önska mig lycka till med det.
PÅ FÖRSTA PLATS!
Bara för att det är roligast.
Jag skall bannemig inte klippa mig förrän de 20 april (som för övrigt är min och Hitlers födelsedag). Inte ett hår skall vadheterdet krökas på min skalle, nej, i år skall skiten få växa fritt som den vill och är jag inte nöjd med det kan jag sätta på mig en mössa.
En kort sammanfattning:
I år ska jag gå upp i vikt, vara ute mer, smörja in hälarna och låta håret växa.
Så, nu är det dags för er att börja vadslå om mina bravader! Kör igång bara!
måndag 16 november 2009
Framtidens arbetskraft - förbered er nu!
Jo, jag sa ju att jag skulle blogga om den roliga artikeln i metro, för flera dagar sedan sa jag det. Och så här är det, att vi hittade den i en pappersmetro förra veckan, Linnea och jag, på tåget ner till Svalöv.
Artikeln heter Här är orden som ger dig jobbet, och listan lyder:
1. Strukturerad
2. Självgående
3. Prestigelös
4. Initiativrik
5. Ansvarstagande
6. Utåtriktad
7. Positiv
8. Serviceminded
9. Flexibel
10. Säljinriktad
11. Stresstålig
12. Pedagogisk
13. Entusiastisk
14. Analytisk
15. Kommunikativ
16. Kreativ
17. Disciplinerad
18. Resultatinriktad
19. Noggrann
20. Tävlingsinriktad
Den här sortens artiklar påminner lite lätt om artiklar i stilen "Nu är det bevisat - män kan också bajsa" och "Så vill svenska kvinnor ha sina frukostägg", dvs det är mest meningslöst kvasivetenskapligt trams som ingen människa kan ha nytta av, och som ger upphov till både irritation och ett visst överseende nöje.
Alla som varit arbetslösa vet hur man vill kräkas på alla käcka tips om hur man får jobb genom att ändra sin klädstil, pimpa sitt cv och skapa en fejkad hurtbulle utan personlighet-identitet att visa upp i rätt läge. Och alla vet att det hjälper föga att krysta och göra sig till, man får inte jobb helt enkelt. Såvida man inte känner någon. Kan någon fixa in en någonstans är det en barnlek, men har man inga kontakter i arbetslivet kan man lika gärna flytta ut i skogen.
Nej men som jag säger, det kan väl ändå inte vara sant! Nej det kan man tro, men det är det.
I vilket fall så tyckte iallafall jag, som tillfälligt har mitt på det torra, att det var lite roligt att checka igenom ovanstående lista och se hur bra lämpad jag är för arbetslivet. Gör det du också!
Själv passar jag in på utåtriktad, till viss del (det kunde varit värre menar jag), analytisk och kreativ. Prestigelös, förresten, betyder det att man inte är mallig och tror att man är nåt? Det skulle man kanske kunna säga att jag är isåfall.
Fyra av tjugo poäng för min del alltså. Slå det, den som kan!
Artikeln heter Här är orden som ger dig jobbet, och listan lyder:
1. Strukturerad
2. Självgående
3. Prestigelös
4. Initiativrik
5. Ansvarstagande
6. Utåtriktad
7. Positiv
8. Serviceminded
9. Flexibel
10. Säljinriktad
11. Stresstålig
12. Pedagogisk
13. Entusiastisk
14. Analytisk
15. Kommunikativ
16. Kreativ
17. Disciplinerad
18. Resultatinriktad
19. Noggrann
20. Tävlingsinriktad
Den här sortens artiklar påminner lite lätt om artiklar i stilen "Nu är det bevisat - män kan också bajsa" och "Så vill svenska kvinnor ha sina frukostägg", dvs det är mest meningslöst kvasivetenskapligt trams som ingen människa kan ha nytta av, och som ger upphov till både irritation och ett visst överseende nöje.
Alla som varit arbetslösa vet hur man vill kräkas på alla käcka tips om hur man får jobb genom att ändra sin klädstil, pimpa sitt cv och skapa en fejkad hurtbulle utan personlighet-identitet att visa upp i rätt läge. Och alla vet att det hjälper föga att krysta och göra sig till, man får inte jobb helt enkelt. Såvida man inte känner någon. Kan någon fixa in en någonstans är det en barnlek, men har man inga kontakter i arbetslivet kan man lika gärna flytta ut i skogen.
Nej men som jag säger, det kan väl ändå inte vara sant! Nej det kan man tro, men det är det.
I vilket fall så tyckte iallafall jag, som tillfälligt har mitt på det torra, att det var lite roligt att checka igenom ovanstående lista och se hur bra lämpad jag är för arbetslivet. Gör det du också!
Själv passar jag in på utåtriktad, till viss del (det kunde varit värre menar jag), analytisk och kreativ. Prestigelös, förresten, betyder det att man inte är mallig och tror att man är nåt? Det skulle man kanske kunna säga att jag är isåfall.
Fyra av tjugo poäng för min del alltså. Slå det, den som kan!
torsdag 5 november 2009
Sömntrubbel
Det blev en konstig natt igår. Jag hade tagit sprutan under dagen, vaccinet, och jag hade hört om feber och frossa som en och annan drabbats av.
Elementen var av, och det var mycket kallt i mitt rum, så att jag frös var egentligen inte så märkligt. Och när jag låg och skulle sova låg jag länge, länge och vred mig, och den feberaktiga, overkliga sinnesstämning jag befann mig i kan antagligen förklaras med att jag var halvt inne i sömnen och halvt vaken. Smärtan i armen var dock verklig.
Det kändes som timmar jag låg och inte kunde somna. Mången gång nöp jag tag i en bit av lakanet för att sträcka ut skrynklorna, och jag provade att ligga på mage, på rygg, på ena sidan, och försiktigt på andra sidan, där sprutan tagit. Ingenting hjälpte. I tankarna listade jag top fem anledningar till att jag inte kan sova. Jag tänker dela det med er nu. Jag vill att ni skall veta vari mina sömnproblem ligger. För extra spänning tar vi det i omvänd ordning, det minsta problemet först och så vidare:
5. Folk smäller i dörrar och för väsen i korridorerna, inte så ofta som tur är, men det händer.
4. Precis utanför fönstret lyser en orange lampa om kvällarna.
3. Det susar i elementen, och ibland forplantas märkliga, oidentifierbara ljud från våningen under genom sängens metallben och madrassen upp till örat.
2. Min väckarklocka tickar högt, ett enerverande ljud jag inte har vant mig vid än.
Och så värsta värsta:
1. KUDDEN. Den är så grovt obekväm att jag ett tag testade att vara utan, och det var bättre. Kudden är antagligen femton år gammal, med tanke på att jag fått den från min far. Den är platt som en plätt, och viker man den på mitten blir den hård och liksom spetsig. Det är ett problem jag haft länge, inatt var det bara ovanligt illa. Jag måste verkligen skaffa en kudde till. Jag har nästan alltid två kuddar annars.
Dessutom, hade jag hicka igår natt. Efter ett på natten började jag hicka så att huvudet hoppade upp för varje hick. Tidigare hade jag då rapat hela kvällen. Kan tänkas att kroppen protesterade på sitt eget sätt mot kakkalaset som blev substitut till kvällsmat.
Det var allt en konstig kväll. Jag ser inte fram emot nästa heller - och jag som brukar vilja sova jämt - kuddfan är ju kvar. Huva!
Elementen var av, och det var mycket kallt i mitt rum, så att jag frös var egentligen inte så märkligt. Och när jag låg och skulle sova låg jag länge, länge och vred mig, och den feberaktiga, overkliga sinnesstämning jag befann mig i kan antagligen förklaras med att jag var halvt inne i sömnen och halvt vaken. Smärtan i armen var dock verklig.
Det kändes som timmar jag låg och inte kunde somna. Mången gång nöp jag tag i en bit av lakanet för att sträcka ut skrynklorna, och jag provade att ligga på mage, på rygg, på ena sidan, och försiktigt på andra sidan, där sprutan tagit. Ingenting hjälpte. I tankarna listade jag top fem anledningar till att jag inte kan sova. Jag tänker dela det med er nu. Jag vill att ni skall veta vari mina sömnproblem ligger. För extra spänning tar vi det i omvänd ordning, det minsta problemet först och så vidare:
5. Folk smäller i dörrar och för väsen i korridorerna, inte så ofta som tur är, men det händer.
4. Precis utanför fönstret lyser en orange lampa om kvällarna.
3. Det susar i elementen, och ibland forplantas märkliga, oidentifierbara ljud från våningen under genom sängens metallben och madrassen upp till örat.
2. Min väckarklocka tickar högt, ett enerverande ljud jag inte har vant mig vid än.
Och så värsta värsta:
1. KUDDEN. Den är så grovt obekväm att jag ett tag testade att vara utan, och det var bättre. Kudden är antagligen femton år gammal, med tanke på att jag fått den från min far. Den är platt som en plätt, och viker man den på mitten blir den hård och liksom spetsig. Det är ett problem jag haft länge, inatt var det bara ovanligt illa. Jag måste verkligen skaffa en kudde till. Jag har nästan alltid två kuddar annars.
Dessutom, hade jag hicka igår natt. Efter ett på natten började jag hicka så att huvudet hoppade upp för varje hick. Tidigare hade jag då rapat hela kvällen. Kan tänkas att kroppen protesterade på sitt eget sätt mot kakkalaset som blev substitut till kvällsmat.
Det var allt en konstig kväll. Jag ser inte fram emot nästa heller - och jag som brukar vilja sova jämt - kuddfan är ju kvar. Huva!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)