Vad ska man tro om sexualiteten?
Jag vill tro att den är mixad. Det är den ju. Idag vet vi det. Vi har bögar och högar och lesbianer och polygamer och swingers och ingentingers.
Ändå finns det en majoritet och en tanke om en majoritet som räknas och går att räknas ut. Vi räknar ständigt på den. Vad vill kvinnor ha? frågar vi oss. Kvinnorna är alla en och samma person och det gäller att förstå hennes mysterium för att komma åt skatten.
Och vad vill män ha? Kvinnor. Det är enkelt.
Kvinnor är inte enkla. Kvinnor är svåra. Som det anstår ett revben.
Med sexboken "Femtio nyanser av honom" (som den heter på svenska) har den kvinnliga författaren E L James sålt så inihelsikke att det är rent otroligt att begripa. På väldigt kort tid dessutom. Vem är det som läser? Och hur ska man tolka bokens popularitet?
Om boken handlar om en dominant man och en undergiven kvinna är det förvånansvärt likt en random porrfilm. Här finns en kärlekshistoria också, men rollerna och spelet är sig likt. Vad vill hon?
Vad vill han - knulla.
Hon vill bli styrd. Ledsagad. Bestämd över. Slippa ta ansvaret och slippa vara den starka. Är det ovana? Eller en naturlig ofallenhet?
Boken är en fantasi. Författaren har själv sagt det.
I verkligheten är det mycket med det jordiska. Men i fantasin kan superman rädda världen och fixa orgasmer utan att man själv behöver anstränga sig. Det är värt smärtan för att slippa styra.
Därför fantasi.
Men röster höjs för att avslöja vad kvinnor vill ha. Detta är vad kvinnor vill ha. Rika män i kostym. Mystiska män med pondus.
Aldrig mer en velourman som stannar hemma med barnen. Hellre en öm smäll på käften.
Naturen har bestämt...
Men är det verklighet, eller fantasi? Och kommer fantasierna inifrån eller utifrån?
Författaren har själv sagt att det vore ett helvete att leva med mannen i boken. Det är ett påhitt, en dröm, något som inte håller för att överföras till verklighet.
Ändå... Fantasin jagar verkligheten, och verkligheten jagar fantasin.Vad kan vi ta med oss från boken till vår vardag? Finns det någonting alls värt att fästa sig vid?
Ständigt frågan om vad kvinnor vill ha. Ständigt filmer och böcker som ska svara på frågan, ständigt mystiska män. Ständigt fiktiva replikskiften där luften vibrerar mellan ett i hemlighet älskande par. Han för och hon följer. Hon trånar, men väntar, han styr.
Ständigt samma visa. Ständigt samma bild. Är detta våra innersta drömmar? Hennes drömmar? Vad är hans dröm? Knulla.
Hon vill bli tagen med storm. Hon vill släppa allt och falla.
Han vill knulla.
Hon läser en sexroman. Han ser en porrfilm.
Hon lär sig. Han lär sig. Vem började? Varför får vi aldrig se något nytt? Är det bevis i sig för att det bara finns en sorts kvinna och en sorts man? Den trånande och den knullande.
Jag abdikerar. Igen.
Visar inlägg med etikett kulturellt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kulturellt. Visa alla inlägg
torsdag 20 september 2012
söndag 12 augusti 2012
Sånger som inte handlar om kärlek
Det finns oändligt med låtar, sånger och visor här i världen. Av de oändligt många låtarna, sångerna och visorna så har, som av en slump, ungefär 99% skrivits med kärlek (läs: tvåsamhet/förälskelse) som huvudsakligt tema.
Trots att livet består av hundratals känslor och tusentals erfarenheter är det alltså allra helst pussar och hjärtan vi vill höra låtar om.
En del av de här kärleksballaderna har både djup och mening, men märkvärdigt ofta verkar det duga med att rimma kiss you på miss you, eller göra en liknelse mellan någons ögon och färgen på himlen, för att bli en hyllad låtskrivare.
Som om då inte de 99% av all musik som skapas var nog för de kärlekskranka musiklyssnarna, så händer det titt som tätt att en sång som försökt tänka utanför lådan klumpigt nog misstolkas av lyssnarna och helt fräckt kategoriseras som ännu en myspysig kärlekssång trots att det inte alls var tänkt som en sådan.
För bildning och upplysning har jag därför listat några av de vanligaste missförstånden.
Every breath you take - The Police
Fråga vem som helst vad Every step you take handlar om, och du får antagligen svaret att det är en jättefin kärlekssång om att vilja vara nära någon man tycker om.
Fel.
Vilja vara nära kan väl möjligtvis godkännas, men jättefin är den bara om man tycker att det är jättefint att stå med en kikare i buskarna och spana mot någons sovrumsfönster.
Every step you take handlar nämligen om en stalker. Fråga textförfattaren själv, till och med Sting berättar att han skrev låten som en otäck skildring av övervakning och besatthet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folket älskade sången och spelade den på både dansgolv och bröllop, alldeles överförtjusta i den gulliga och hjärtesnörpande stalkerberättelsen.
Sång till friheten - Björn Afzelius
Frihet ställs ibland i motsats till att vara bunden till en och samma person. Det borde kanske ge en hint. Att Afzelius var aktiv på vänsterkanten och gjorde proggmusik borde kanske också väcka varningsklockan i den kärlekskrankes popskadade huvud.
Textraderna "Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar" borde en gång för alla slå bort varje tanke på att den här sången skulle ha något att göra med bröllopsceremonier och alla hjärtans dag.
Ändå envisas folk med att plocka fram denna ytterst politiska sång, med melodi skriven av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez Domínguez, varje gång de vackraste kärleksvisorna ska listas.
Lägg av med det!
Vi har bara varandra - Thomas Di Leva
Di Leva ses ju i allmänhet som kärlekens budbärare och många tror nog att alla hans låtar i nån mening handlar om att få vingar när man idkar älskog (helst i rymden).
Men Vi har bara varandra handlar faktiskt inte om att inte ha någon annan än sin älskling att hålla i handen. Tvärtom handlar den om en gemenskap som sträcker sig mycket längre än ordinär tvåsamhet. Med rader som "vi är alla löv på samma träd" vill Di Leva uppmana till fred och sammanhållning mellan människor, för så länge vi är det enda kända livet i universum så har vi ju faktiskt bara varandra, allihopa.
Eiffeltornet - Ted Gärdestad
Eiffeltornet är en glad låt som får en att skratta, men egentligen är den väldigt sorglig. Jag kan gå med på att det är en kärlekssång, men den är inte vidare romantisk om man skärskådar den.
Här sjunger Gärdestad att han helt sonika tänker ta sitt liv om hans flickvän skulle få för sig att vara trevlig och le mot en person av motsatt kön. Extremt överdriven svartsjuka, med andra ord.
Han ska hämnas om han lämnas, och visar därmed upp den mörkaste och fulaste sidan av kärleken: ägandebegär, svartsjuka, kontrollbehov, hämnd. Ska man dra det till sin spets kan man säga att den sortens personer som beter sig på det sättet ofta är samma personer som misshandlar sin partner.
Fast man behöver förstås inte dra det till sin spets. Man kan nöja sig med att konstatera att det är en skojig och trallvänlig sång om ett självmordsförsök.
Je t'aime, moi non plus - Serge Gainsbourg, Jane Birkin
Ska man lista världens vackraste kärlekssånger brukar "Je t'aime..." dyka upp. Tar man en extra titt på texten blir det dock inte lika självklart att lägga den här balladen i toppen. Visserligen är det uppenbart att sången handlar om att älska, och visserligen upprepas frasen "je t'aime" nio gånger, men varje gång uttalas den av den kvinnliga rösten och svaret hon får är "moi non plus" - inte jag heller.
Den fysiska kärleken är tydlig, men vad som finns bortom den, vad som finns kvar när älskogen tar slut, är desto mer tveksamt. Så, romantisk? Inte direkt.
Trots att livet består av hundratals känslor och tusentals erfarenheter är det alltså allra helst pussar och hjärtan vi vill höra låtar om.
En del av de här kärleksballaderna har både djup och mening, men märkvärdigt ofta verkar det duga med att rimma kiss you på miss you, eller göra en liknelse mellan någons ögon och färgen på himlen, för att bli en hyllad låtskrivare.
Som om då inte de 99% av all musik som skapas var nog för de kärlekskranka musiklyssnarna, så händer det titt som tätt att en sång som försökt tänka utanför lådan klumpigt nog misstolkas av lyssnarna och helt fräckt kategoriseras som ännu en myspysig kärlekssång trots att det inte alls var tänkt som en sådan.
För bildning och upplysning har jag därför listat några av de vanligaste missförstånden.
Every breath you take - The Police
Fråga vem som helst vad Every step you take handlar om, och du får antagligen svaret att det är en jättefin kärlekssång om att vilja vara nära någon man tycker om.
Fel.
Vilja vara nära kan väl möjligtvis godkännas, men jättefin är den bara om man tycker att det är jättefint att stå med en kikare i buskarna och spana mot någons sovrumsfönster.
Every step you take handlar nämligen om en stalker. Fråga textförfattaren själv, till och med Sting berättar att han skrev låten som en otäck skildring av övervakning och besatthet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folket älskade sången och spelade den på både dansgolv och bröllop, alldeles överförtjusta i den gulliga och hjärtesnörpande stalkerberättelsen.
Sång till friheten - Björn Afzelius
Frihet ställs ibland i motsats till att vara bunden till en och samma person. Det borde kanske ge en hint. Att Afzelius var aktiv på vänsterkanten och gjorde proggmusik borde kanske också väcka varningsklockan i den kärlekskrankes popskadade huvud.
Textraderna "Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar" borde en gång för alla slå bort varje tanke på att den här sången skulle ha något att göra med bröllopsceremonier och alla hjärtans dag.
Ändå envisas folk med att plocka fram denna ytterst politiska sång, med melodi skriven av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez Domínguez, varje gång de vackraste kärleksvisorna ska listas.
Lägg av med det!
Vi har bara varandra - Thomas Di Leva
Di Leva ses ju i allmänhet som kärlekens budbärare och många tror nog att alla hans låtar i nån mening handlar om att få vingar när man idkar älskog (helst i rymden).
Men Vi har bara varandra handlar faktiskt inte om att inte ha någon annan än sin älskling att hålla i handen. Tvärtom handlar den om en gemenskap som sträcker sig mycket längre än ordinär tvåsamhet. Med rader som "vi är alla löv på samma träd" vill Di Leva uppmana till fred och sammanhållning mellan människor, för så länge vi är det enda kända livet i universum så har vi ju faktiskt bara varandra, allihopa.
Eiffeltornet - Ted Gärdestad
Eiffeltornet är en glad låt som får en att skratta, men egentligen är den väldigt sorglig. Jag kan gå med på att det är en kärlekssång, men den är inte vidare romantisk om man skärskådar den.
Här sjunger Gärdestad att han helt sonika tänker ta sitt liv om hans flickvän skulle få för sig att vara trevlig och le mot en person av motsatt kön. Extremt överdriven svartsjuka, med andra ord.
Han ska hämnas om han lämnas, och visar därmed upp den mörkaste och fulaste sidan av kärleken: ägandebegär, svartsjuka, kontrollbehov, hämnd. Ska man dra det till sin spets kan man säga att den sortens personer som beter sig på det sättet ofta är samma personer som misshandlar sin partner.
Fast man behöver förstås inte dra det till sin spets. Man kan nöja sig med att konstatera att det är en skojig och trallvänlig sång om ett självmordsförsök.
Je t'aime, moi non plus - Serge Gainsbourg, Jane Birkin
Ska man lista världens vackraste kärlekssånger brukar "Je t'aime..." dyka upp. Tar man en extra titt på texten blir det dock inte lika självklart att lägga den här balladen i toppen. Visserligen är det uppenbart att sången handlar om att älska, och visserligen upprepas frasen "je t'aime" nio gånger, men varje gång uttalas den av den kvinnliga rösten och svaret hon får är "moi non plus" - inte jag heller.
Den fysiska kärleken är tydlig, men vad som finns bortom den, vad som finns kvar när älskogen tar slut, är desto mer tveksamt. Så, romantisk? Inte direkt.
söndag 17 juni 2012
Jag har sett Jävla Pojkar
Jävla Pojkar, som just nu ligger på svtplay under rubriken Frizon, är lätt att missa i flödet av större filmer med större namn. Det är synd. Det rör sig nämligen om ett mycket gripande, tragiskt och oförutsägbar drama om tre familjer och deras under ytan eskalerande kriser och problem. I synnerhet handlar det om de tre sönerna, pojkarna, ensambarnen: Björn, Simon och Kristoffer. Alla tre har just tagit studenten, och alla tre har olika metoder för att bearbeta den sorg, saknad och ensamhet som inte alltid syns utåt, även om den mer eller mindre styr deras liv.
Björn är adopterad av föräldrar som älskar honom men inte riktigt kan förstå honom. Simon kämpar för att återuppta kontakten med sin far som för länge sedan stängt honom ute. Kristoffer lever med sin mammas psykiska ohälsa som förstör både hans och hennes liv.
Det smärtar och svider många gånger i Jävla Pojkar. Manuset är skickligt broderat med mer eller mindre oväntade vändningar, och replikskiften och händelser känns för det mesta ovanligt äkta. Vid några tillfällen snubblar filmen ner i mindre trovärdiga och lite effektsökande gropar, men jag är villig att förlåta detta. Det är fortfarande en ovanligt sevärd och välgjord film som man inte glömmer bort i första taget. Skådespelarna ska ha en eloge för sin alltigenom värdiga och skickliga insats (vi ser bland annat Tom Ljungman från Patrik 1,5 och Jacob Nordensson från tv-serien Gynekologen i Askim). Här finns även en lagom dos finstämd musik som ger stämning utan att ta över scenerna.
Kristoffers historia är den som sätter djupast prägel, vilket lite går ut över de andra pojkarnas berättelser som också de är intressanta men inte riktigt får samma utrymme och djup.
Jävla pojkar får mig att tänka på både Magnolia, Sebbe och Björn Runges filmer. Det är ett mycket gott betyg. Jag vill gärna se mer av manusförfattaren och regissören Shaker K Tahrers verk, och så vill jag se mer av alla de begåvade svenska skådespelare som finns ute i det här landet!
Björn är adopterad av föräldrar som älskar honom men inte riktigt kan förstå honom. Simon kämpar för att återuppta kontakten med sin far som för länge sedan stängt honom ute. Kristoffer lever med sin mammas psykiska ohälsa som förstör både hans och hennes liv.
Det smärtar och svider många gånger i Jävla Pojkar. Manuset är skickligt broderat med mer eller mindre oväntade vändningar, och replikskiften och händelser känns för det mesta ovanligt äkta. Vid några tillfällen snubblar filmen ner i mindre trovärdiga och lite effektsökande gropar, men jag är villig att förlåta detta. Det är fortfarande en ovanligt sevärd och välgjord film som man inte glömmer bort i första taget. Skådespelarna ska ha en eloge för sin alltigenom värdiga och skickliga insats (vi ser bland annat Tom Ljungman från Patrik 1,5 och Jacob Nordensson från tv-serien Gynekologen i Askim). Här finns även en lagom dos finstämd musik som ger stämning utan att ta över scenerna.
Kristoffers historia är den som sätter djupast prägel, vilket lite går ut över de andra pojkarnas berättelser som också de är intressanta men inte riktigt får samma utrymme och djup.
Jävla pojkar får mig att tänka på både Magnolia, Sebbe och Björn Runges filmer. Det är ett mycket gott betyg. Jag vill gärna se mer av manusförfattaren och regissören Shaker K Tahrers verk, och så vill jag se mer av alla de begåvade svenska skådespelare som finns ute i det här landet!
torsdag 31 maj 2012
Bäst och sämst of Eurovision Song Contest 2012
En gång var jag skeptisk och negativt inställd till det kommersiella jippot Melodifestivalen/ Eurovision Song Contest.
Men det var länge sen så låt oss inte tala om det nu. Jag är nämligen ett nästan lika stort fan av kitsch och svulstighet som jag är av ångest och misär. Och sen några år tillbaka är jag lite lagom besatt av schlager, så där så att det blommar upp ibland ungefär som en algblomning i ett annars rent och friskt hav.
Eftersom det nu aldrig riktigt blev av att jag hissade och dissade de svenska bidragen i Melodijippot 2012 så vill jag lite retroaktivt fälla min dom över några av alla bidrag som kom till semifinal och final i Azerbu... Azbar... Azib... i Baku.
Först och främst ska jag försöka att inte orda så mycket om Loreen.
Jag gillade förra årets "My heart is refusing me" och var en av de som tidigt anade att det skulle gå bra för den mystiska tjejen med den svarta luggen. Och jag gillar verkligen "Euphoria" också, en dundrande discodänga med både smärta och glädje. Men framförallt gillar jag Loreen, som är något helt nytt och modigt i schlagervärlden som annars ofta kännetecknas av ytlighet och anpassning.
Jag är övertygad om att Loreen vinner mycket på att hon, utöver att vara väldigt musikaliskt begåvad, har en helt unik stil och vägrar kompromissa, samt att hon visar en sådan ödmjukhet. Att skicka en artist som är mer än glitterspray och vita tänder, en artist som både kan framföra en oemotståndlig vinnarlåt och tänka själv, känns nytt, fräscht och fantastiskt. Jag hoppas bara att Loreen inte slits i stycken av alla som nu vill ha henne överallt och hela tiden för pengarna och popularitetens skull.
Nu har jag ordat klart om Loreen!
Så, över till alla de där låtarna som INTE vann:
Låt oss börja med det sista: längst ner hamnade märkligt nog norska Tooji med låten "Stay". Det är inte på något sätt en dålig låt, i synnerhet inte rent kommersiellt. Den låter precis som musik ska låta nu för tiden, killen är en kopia av förra årets tredjeplatsare Erik Saade och redan innan semifinal hade jag hört låten "Stay" på radio ett otal gånger.
Frågar ni mig är det absolut en låt jag kan lyssna på då och då, den sätter sig och har en schysst, liksom hetsig melodi. Det arabiska soundet som Gina Dirawi pratade om lyfter också låten. Helt klart en bra poplåt som verkligen förtjänade bättre än jumboplatsen.
3/5
En av de mest omtalade sångerna inför ESC var "de ryska gummorna", det vill säga Buranovskije Babusjki med låten "Party for everybody". Ja, jag är också charmad av de inte allt för unga kvinnorna som partar loss i en sång om att baka bröd (eller hur det nu var). Det är ingen fantastisk låt, och med en annan artist hade den antagligen inte ens kommit med i själva tävlingen i sitt hemland, men i schlagervärlden är musiken som bekant bara en del av hela spektaklet. Jag tror att vi behöver gummor som dansar och sjunger och är glada, som motvikt till den bild man kanske annars har av åldrande: utanförskap i samhället, ensamhet, undermålig äldrevård och svåra sjukdomar. "Party for everybody" skänker hopp om livet, en hoppfull vision om att partystämning och glädje faktiskt kan vara för alla, inte bara för de rynkfria och lättklädda.
3/5
De "fem stora" ländernas bidrag har jag knappt hört alls, men av det jag ändå snappat upp tycker jag att Italiens låt "L'amore é femmina" som sjöngs av Nina Zilli är en av de bättre låtarna. Ett märkligt namn men en svängig melodi. Övriga fyra länder imponerade inte alls på mig.
3/5
Hollandstjejen Joan Franka har en sån där röst man kommer ihåg, och en rar liten låt som dock blir lite tråkig i liveframträdandet. När Joan sitter själv och plinkar gitarr i en ful indianskrud är det ingen vidare action, så sången passar bättre på skiva än på scen. Bidraget "You and me" var heller inte tillräckligt intressant eller häftigt för den stora finalen utan försvann i semiomgången.
3/5
Trots goda prognoser gick det inte så bra för estniska Ott Lepland som sjöng sin vackra "Kuula" och lyckades sticka ut bland en mängd andra mer eller mindre lyckade ballader. Kanske var det det totalt avskalade framträdandet som gav framträdandet en känsla äkthet som många andra smörsångare saknar. Att höra någon sjunga på landets originalspråk är också spännande och vackert.
4/5
En stark favorit är den underbara powerdängan "Be my guest" som Gaitana från Ukraina framförde med sällan skådad frenesi. Med sångerskans enorma krans av blommor i håret, de färgglada gubbarna på skärmar i bakgrunden och några galna trumpetare kunde jag inte annat än beundra denna kvinna och denna låt. Det är rimligt att tro att "Be my guest" är ESC 2012's peppigaste låt.
5/5
En annan hit står makedonska Kaliopi för i den rockiga "Crno I belo" som börjar likt en ballad men utvecklas till en rå skriksång med elgitarrer och ös. Den kommer inte riktigt till sin rätt i studioinspelning men melodin är fortfarande klockren och rösten imponerande.
4/5
Jag blev genast förtjust i Pasha Parfeny från Moldavien som med "Lautar" visar att trumpeten är ett fantastiskt instrument. Trumpetslingan i refrängen sätter sig som ett gummiband i skallen och det är genom de tre minuterna oavbrutet svängigt och dansant. Att sångaren ser ut som Edward Nortons okända lillbrorsa är en kul detalj.
4/5
En annan låt jag kommer lyssna sönder är Turkiets "Love me back" med gullegossen Can Bonomo
som lånar musikaliska stråk från både medeltid och klezmer. Det är en
catchig båtlåt som både är hotfull och barnsligt lekfull på samma gång.
Framträdandet, där pojkarna på scenen bildar en mänsklig båt, måste
förstås ses!
5/5
Följande bidrag var rent fruktansvärda:
Österrike: Något ytterst sorgligt och helt obegåvat rapband med det töntiga namnet Trackshittaz berikar världen med ännu en uppmaning till tjejer att skaka på sina rumpor till kass, sexistisk musik om att skaka rumpan i låten "Woki mit deim Popo" (som betyder ungefär skaka rumpan).
San Marino: Valentina Monetta diskvalificerades först på grund av reklaminslag i sin låt, men lyckades tyvärr komma med i ESC ändå med den superpinsamma barnpop-låten "The Social network song (oh ohuhoh oh)". Titeln borde avskräcka. Videon är rent fruktansvärd.
Litauen: Donny Montell försöker i "Love is blind" bevisa att kärleken är blind genom att först bära ögonbindel och sedan hjula framför ett hundratal skuggestalter som ser ut att vara hämtade direkt ur red light district. Jag förstår inte riktigt vad han vill ha sagt.
Georgien: Något måste ha gått snett när Anri Jokhadze röstades fram med "I'm a joker" som saknar både melodi och godtagbar text. Sångaren kan inte sjunga och jag tycker synd om doakören som påminner lite om Sara Lee ihop med Ranelid - något fint att titta på för att släta över det faktum att gubbskrället inte borde få stå på en scen.
Men det var länge sen så låt oss inte tala om det nu. Jag är nämligen ett nästan lika stort fan av kitsch och svulstighet som jag är av ångest och misär. Och sen några år tillbaka är jag lite lagom besatt av schlager, så där så att det blommar upp ibland ungefär som en algblomning i ett annars rent och friskt hav.
Eftersom det nu aldrig riktigt blev av att jag hissade och dissade de svenska bidragen i Melodijippot 2012 så vill jag lite retroaktivt fälla min dom över några av alla bidrag som kom till semifinal och final i Azerbu... Azbar... Azib... i Baku.
Först och främst ska jag försöka att inte orda så mycket om Loreen.
Jag gillade förra årets "My heart is refusing me" och var en av de som tidigt anade att det skulle gå bra för den mystiska tjejen med den svarta luggen. Och jag gillar verkligen "Euphoria" också, en dundrande discodänga med både smärta och glädje. Men framförallt gillar jag Loreen, som är något helt nytt och modigt i schlagervärlden som annars ofta kännetecknas av ytlighet och anpassning.
Jag är övertygad om att Loreen vinner mycket på att hon, utöver att vara väldigt musikaliskt begåvad, har en helt unik stil och vägrar kompromissa, samt att hon visar en sådan ödmjukhet. Att skicka en artist som är mer än glitterspray och vita tänder, en artist som både kan framföra en oemotståndlig vinnarlåt och tänka själv, känns nytt, fräscht och fantastiskt. Jag hoppas bara att Loreen inte slits i stycken av alla som nu vill ha henne överallt och hela tiden för pengarna och popularitetens skull.
Nu har jag ordat klart om Loreen!
Så, över till alla de där låtarna som INTE vann:
Låt oss börja med det sista: längst ner hamnade märkligt nog norska Tooji med låten "Stay". Det är inte på något sätt en dålig låt, i synnerhet inte rent kommersiellt. Den låter precis som musik ska låta nu för tiden, killen är en kopia av förra årets tredjeplatsare Erik Saade och redan innan semifinal hade jag hört låten "Stay" på radio ett otal gånger.
Frågar ni mig är det absolut en låt jag kan lyssna på då och då, den sätter sig och har en schysst, liksom hetsig melodi. Det arabiska soundet som Gina Dirawi pratade om lyfter också låten. Helt klart en bra poplåt som verkligen förtjänade bättre än jumboplatsen.
3/5
En av de mest omtalade sångerna inför ESC var "de ryska gummorna", det vill säga Buranovskije Babusjki med låten "Party for everybody". Ja, jag är också charmad av de inte allt för unga kvinnorna som partar loss i en sång om att baka bröd (eller hur det nu var). Det är ingen fantastisk låt, och med en annan artist hade den antagligen inte ens kommit med i själva tävlingen i sitt hemland, men i schlagervärlden är musiken som bekant bara en del av hela spektaklet. Jag tror att vi behöver gummor som dansar och sjunger och är glada, som motvikt till den bild man kanske annars har av åldrande: utanförskap i samhället, ensamhet, undermålig äldrevård och svåra sjukdomar. "Party for everybody" skänker hopp om livet, en hoppfull vision om att partystämning och glädje faktiskt kan vara för alla, inte bara för de rynkfria och lättklädda.
3/5
De "fem stora" ländernas bidrag har jag knappt hört alls, men av det jag ändå snappat upp tycker jag att Italiens låt "L'amore é femmina" som sjöngs av Nina Zilli är en av de bättre låtarna. Ett märkligt namn men en svängig melodi. Övriga fyra länder imponerade inte alls på mig.
3/5
Hollandstjejen Joan Franka har en sån där röst man kommer ihåg, och en rar liten låt som dock blir lite tråkig i liveframträdandet. När Joan sitter själv och plinkar gitarr i en ful indianskrud är det ingen vidare action, så sången passar bättre på skiva än på scen. Bidraget "You and me" var heller inte tillräckligt intressant eller häftigt för den stora finalen utan försvann i semiomgången.
3/5
Trots goda prognoser gick det inte så bra för estniska Ott Lepland som sjöng sin vackra "Kuula" och lyckades sticka ut bland en mängd andra mer eller mindre lyckade ballader. Kanske var det det totalt avskalade framträdandet som gav framträdandet en känsla äkthet som många andra smörsångare saknar. Att höra någon sjunga på landets originalspråk är också spännande och vackert.
4/5
5/5
En annan hit står makedonska Kaliopi för i den rockiga "Crno I belo" som börjar likt en ballad men utvecklas till en rå skriksång med elgitarrer och ös. Den kommer inte riktigt till sin rätt i studioinspelning men melodin är fortfarande klockren och rösten imponerande.
4/5
Jag blev genast förtjust i Pasha Parfeny från Moldavien som med "Lautar" visar att trumpeten är ett fantastiskt instrument. Trumpetslingan i refrängen sätter sig som ett gummiband i skallen och det är genom de tre minuterna oavbrutet svängigt och dansant. Att sångaren ser ut som Edward Nortons okända lillbrorsa är en kul detalj.
4/5
5/5
Följande bidrag var rent fruktansvärda:
Österrike: Något ytterst sorgligt och helt obegåvat rapband med det töntiga namnet Trackshittaz berikar världen med ännu en uppmaning till tjejer att skaka på sina rumpor till kass, sexistisk musik om att skaka rumpan i låten "Woki mit deim Popo" (som betyder ungefär skaka rumpan).
San Marino: Valentina Monetta diskvalificerades först på grund av reklaminslag i sin låt, men lyckades tyvärr komma med i ESC ändå med den superpinsamma barnpop-låten "The Social network song (oh ohuhoh oh)". Titeln borde avskräcka. Videon är rent fruktansvärd.
Litauen: Donny Montell försöker i "Love is blind" bevisa att kärleken är blind genom att först bära ögonbindel och sedan hjula framför ett hundratal skuggestalter som ser ut att vara hämtade direkt ur red light district. Jag förstår inte riktigt vad han vill ha sagt.
Georgien: Något måste ha gått snett när Anri Jokhadze röstades fram med "I'm a joker" som saknar både melodi och godtagbar text. Sångaren kan inte sjunga och jag tycker synd om doakören som påminner lite om Sara Lee ihop med Ranelid - något fint att titta på för att släta över det faktum att gubbskrället inte borde få stå på en scen.
söndag 6 maj 2012
Bättre en skiva i handen än tiotusen i rymden. Kanske.
Jag sitter och lyssnar på min nya skiva som jag har köpt begagnad. Det var evigheter sen jag senast köpte en skiva, men jag är kluven inför det här med digital musik vs fysiska album.
Å ena sidan är det praktiskt, bekvämt och lättillgängligt att sätta igång exempelvis spotify och bläddra runt bland miljoners låtar, vilken som helst när som helst (nästan) utan att betala ett öre. Det är ju rätt fantastiskt.
Den fysiska skivans tid verkar rinna ut och det är ju faktiskt så att för miljöns del är det toppen att ha allt komprimerat i datorlådan istället för hela den här skivtillverkningen som tydligen kräver enorma mängder vatten och på många andra sätt också är skadlig och krävande.
Men.
Jag är en samlare. Jag har samlat på skivor hela tonåren, så där som man gör - jag menar gjorde, jag är kanske den sista generationen som gjorde det - och tyckte om att fundera över vilken som skulle bli nästa inköp och att då och då sortera alla album efter färg eller namn eller år, bara för skojs skull. Det där har liksom avstannat helt nu när allt går att hitta ett musklick bort.
Men det är inte allt.
Jag tycker att mitt musiklyssnande har både förbättrats och försämrats i och med internets genomslag. Förbättrats för att jag kan plocka fram vad jag vill, efter humör. Det finns inga begränsningar. Känner jag plötsligt för att lyssna på något som jag i vanliga fall skyr som pesten, så finns det där för mig utan att jag behöver kila iväg till skivaffären och lägga pengar på något jag kanske bara vill ha en enda gång.
Dessutom: är jag nyfiken på ett band eller en artist kan jag riskfritt kolla upp denne utan att betala eller införskaffa något (no strings attached liksom). Jag var även tidigare noga med att kolla upp artisten jag eventuellt ville köpa en skiva med, för att se om jag verkligen skulle tycka om det eller om det var bortkastade pengar. Internet har ju funnits länge och förr kunde jag kanske googla mig fram till något slags provlyssning.
Nu är det inte längre lönt att ta nästa steg och utföra själva köpet, eftersom musiken finns GRATIS på datorn.
Det här leder dock till att jag på något sätt får ett mycket ytligare förhållande till musiken jag lyssnar på. Om varje skiva var en ny vän i mitt liv, vissa kärare än andra, blir musiken nu mest en väldig massa one night stands. Möjligtvis ett gäng kk:s. Det är liksom svårt att uppnå den där nära relationen till musiken när jag när som helst, utan att behöva röra på mig, kan överge en låt för en annan.
Jag minns att jag tyckte att kasettband och vinyl var fascinerande på så sätt att det inte fanns en enkel framåt-knapp, så som det fanns för cd. Man kunde då inte enkelt byta låt när man tröttnat på en, utan blev "tvungen" att lyssna igenom hela albumet. Och jag tyckte det var något värdefullt i det.
Nu tappar jag liksom tålamodet. Det blir inga bra relationer, musiken är så underordnad mig och jag kan göra precis vad jag vill med den. Jag tycker inte riktigt om det.
Dessutom saknar jag att kunna bläddra i det lilla häftet, som hos vissa skivor har låttexter, vackra bilder eller på annat sätt förhöjer upplevelsen.
Nåväl. Nu har jag köpt en skiva för första gången på väldigt länge. Och kanske sista gången, det vet jag inte.
Det blev Belle & Sebastians "Push Barman To Open Old Wounds". Deras skivor vill jag fortfarande ha. Bara för att. Det är ju ändå mitt favoritband. Och jag är en materialist. En sån som ibland utvecklar någon form av relationer till materiella ting.
Å ena sidan är det praktiskt, bekvämt och lättillgängligt att sätta igång exempelvis spotify och bläddra runt bland miljoners låtar, vilken som helst när som helst (nästan) utan att betala ett öre. Det är ju rätt fantastiskt.
Den fysiska skivans tid verkar rinna ut och det är ju faktiskt så att för miljöns del är det toppen att ha allt komprimerat i datorlådan istället för hela den här skivtillverkningen som tydligen kräver enorma mängder vatten och på många andra sätt också är skadlig och krävande.
Men.
Jag är en samlare. Jag har samlat på skivor hela tonåren, så där som man gör - jag menar gjorde, jag är kanske den sista generationen som gjorde det - och tyckte om att fundera över vilken som skulle bli nästa inköp och att då och då sortera alla album efter färg eller namn eller år, bara för skojs skull. Det där har liksom avstannat helt nu när allt går att hitta ett musklick bort.
Men det är inte allt.
Jag tycker att mitt musiklyssnande har både förbättrats och försämrats i och med internets genomslag. Förbättrats för att jag kan plocka fram vad jag vill, efter humör. Det finns inga begränsningar. Känner jag plötsligt för att lyssna på något som jag i vanliga fall skyr som pesten, så finns det där för mig utan att jag behöver kila iväg till skivaffären och lägga pengar på något jag kanske bara vill ha en enda gång.
Dessutom: är jag nyfiken på ett band eller en artist kan jag riskfritt kolla upp denne utan att betala eller införskaffa något (no strings attached liksom). Jag var även tidigare noga med att kolla upp artisten jag eventuellt ville köpa en skiva med, för att se om jag verkligen skulle tycka om det eller om det var bortkastade pengar. Internet har ju funnits länge och förr kunde jag kanske googla mig fram till något slags provlyssning.
Nu är det inte längre lönt att ta nästa steg och utföra själva köpet, eftersom musiken finns GRATIS på datorn.
Det här leder dock till att jag på något sätt får ett mycket ytligare förhållande till musiken jag lyssnar på. Om varje skiva var en ny vän i mitt liv, vissa kärare än andra, blir musiken nu mest en väldig massa one night stands. Möjligtvis ett gäng kk:s. Det är liksom svårt att uppnå den där nära relationen till musiken när jag när som helst, utan att behöva röra på mig, kan överge en låt för en annan.
Jag minns att jag tyckte att kasettband och vinyl var fascinerande på så sätt att det inte fanns en enkel framåt-knapp, så som det fanns för cd. Man kunde då inte enkelt byta låt när man tröttnat på en, utan blev "tvungen" att lyssna igenom hela albumet. Och jag tyckte det var något värdefullt i det.
Nu tappar jag liksom tålamodet. Det blir inga bra relationer, musiken är så underordnad mig och jag kan göra precis vad jag vill med den. Jag tycker inte riktigt om det.
Dessutom saknar jag att kunna bläddra i det lilla häftet, som hos vissa skivor har låttexter, vackra bilder eller på annat sätt förhöjer upplevelsen.
Nåväl. Nu har jag köpt en skiva för första gången på väldigt länge. Och kanske sista gången, det vet jag inte.
Det blev Belle & Sebastians "Push Barman To Open Old Wounds". Deras skivor vill jag fortfarande ha. Bara för att. Det är ju ändå mitt favoritband. Och jag är en materialist. En sån som ibland utvecklar någon form av relationer till materiella ting.
tisdag 17 april 2012
Jag har läst Vi håller på med en viktig grej
Åttiotalisterna har börjat växa upp. Min egen barndomstid, nittiotalet, har börjat bli föremål för både nostalgiska skildringar och diverse analyser.
I serietecknaren Sara Hanssons självbiografiska Vi håller på med en viktig grej är nittiotalsmodet ständigt närvarande, på ett ömt humoristiskt sätt. Här finns de åtråvärda platådojorna, de tuffa hästsvansarna och tv-programmet Bullen. Och här finns girl power, i form av den splitternya tjejgruppen Spice Girls, som gör vad ingen annan gjort förut.
Centralgestalten Sara tjusas av den färgglada och kaxiga gruppen som fyller henne med mod och kraft. Som bästisen Rebbe formulerar det: "Backstreet Boys kan man bara bli kär i, men Spice Girls vill man ju va! Det är ju det som är idoler!"
I vänskapen med kaxiga Rebbe öppnas nya dörrar till uppror och utveckling för elvaåriga Sara. Hon befinner sig i gränslandet mellan barnsligt beroende och längtan efter självständighet. "Varför får jag aldrig bestämma över mig själv?" är en återkommande frågeställning, samtidigt som flickorna tydligt fortfarande är barn med allt vad det innebär.
Vi håller på med en viktig grej är en uppväxtskildring i mini-miniformat, och även om nittiotalet utgör bakgrunden kretsar berättelsen framförallt kring en tidlös känsla av att vara ett barn i de vuxnas regelstyrda värld, och hur vänskap kan vara lika stark och betydelsefull som vilken kärlek som helst.
Det allra finaste med boken är Sara Hanssons tecknarstil, som är förtjusande och detaljrik utan att bli plåttrig. Med hjärteknipande charm och öga för detaljer fångar hon Saras alla känslor, samtidigt som hon framställer sin lilla hjälte som det både oskyldiga och skyldiga barn hon är. En ung liten människa som ännu inte underkastat sig krav och förväntningar från omvärlden.
Sämst är att boken tar slut så fort. Jag hade velat veta mycket mer om Sara och Rebbe, se mer av deras värld och framförallt av Sara Hanssons sprudlande små bilder. Kanske finns möjlighet till detta i Hanssons andra självbiografiska seriebok Den hemliga kroppen.
(Det är jag som har webcam-fotat ur boken så det är mitt fel att bilden ser grå och vit ut.)
I serietecknaren Sara Hanssons självbiografiska Vi håller på med en viktig grej är nittiotalsmodet ständigt närvarande, på ett ömt humoristiskt sätt. Här finns de åtråvärda platådojorna, de tuffa hästsvansarna och tv-programmet Bullen. Och här finns girl power, i form av den splitternya tjejgruppen Spice Girls, som gör vad ingen annan gjort förut.
Centralgestalten Sara tjusas av den färgglada och kaxiga gruppen som fyller henne med mod och kraft. Som bästisen Rebbe formulerar det: "Backstreet Boys kan man bara bli kär i, men Spice Girls vill man ju va! Det är ju det som är idoler!"
I vänskapen med kaxiga Rebbe öppnas nya dörrar till uppror och utveckling för elvaåriga Sara. Hon befinner sig i gränslandet mellan barnsligt beroende och längtan efter självständighet. "Varför får jag aldrig bestämma över mig själv?" är en återkommande frågeställning, samtidigt som flickorna tydligt fortfarande är barn med allt vad det innebär.
Vi håller på med en viktig grej är en uppväxtskildring i mini-miniformat, och även om nittiotalet utgör bakgrunden kretsar berättelsen framförallt kring en tidlös känsla av att vara ett barn i de vuxnas regelstyrda värld, och hur vänskap kan vara lika stark och betydelsefull som vilken kärlek som helst.
Det allra finaste med boken är Sara Hanssons tecknarstil, som är förtjusande och detaljrik utan att bli plåttrig. Med hjärteknipande charm och öga för detaljer fångar hon Saras alla känslor, samtidigt som hon framställer sin lilla hjälte som det både oskyldiga och skyldiga barn hon är. En ung liten människa som ännu inte underkastat sig krav och förväntningar från omvärlden.
Sämst är att boken tar slut så fort. Jag hade velat veta mycket mer om Sara och Rebbe, se mer av deras värld och framförallt av Sara Hanssons sprudlande små bilder. Kanske finns möjlighet till detta i Hanssons andra självbiografiska seriebok Den hemliga kroppen.
(Det är jag som har webcam-fotat ur boken så det är mitt fel att bilden ser grå och vit ut.)
onsdag 28 mars 2012
Landskap med djur
Jag läste precis att Sonya Hartnett, vars bok jag läser just nu och vars stil jag gillar skarpt, ligger bakom vuxenromanen Landskap med djur.
Det som är märkvärdigt med detta att jag lånat Landskap med djur tidigare men inte läst den. Och det är kanske inte så märkvärdigt, men när man vet att den svenska översättningen av boken gjordes av Ninni Holmqvist, som var min handledare när jag gick andra året på Fridhems folkhögskola (och vars böcker jag uppskattar mycket), så blir det lite märkvärdigt.
Jag har alltså en bok som är skriven av en författare jag gillar och översatt av en annan författare jag gillar - det är för mig ett tillräckligt tydligt tecken på att jag borde läsa den.
Vad jag tycker om den återstår att se.
Det som är märkvärdigt med detta att jag lånat Landskap med djur tidigare men inte läst den. Och det är kanske inte så märkvärdigt, men när man vet att den svenska översättningen av boken gjordes av Ninni Holmqvist, som var min handledare när jag gick andra året på Fridhems folkhögskola (och vars böcker jag uppskattar mycket), så blir det lite märkvärdigt.
Jag har alltså en bok som är skriven av en författare jag gillar och översatt av en annan författare jag gillar - det är för mig ett tillräckligt tydligt tecken på att jag borde läsa den.
Vad jag tycker om den återstår att se.
onsdag 21 mars 2012
I fiktionens värld
Vi älskar odrägliga, dryga och elaka män i tv.
Men varför älskar vi inte odrägliga, dryga och elaka kvinnor i tv?
Och vad gör detta fenomen med oss tittare och våra idéer om manligt och kvinnligt?
Jag bara undrar.
Men varför älskar vi inte odrägliga, dryga och elaka kvinnor i tv?
Och vad gör detta fenomen med oss tittare och våra idéer om manligt och kvinnligt?
Jag bara undrar.
torsdag 8 mars 2012
Tjejlåtar
Internationella kvinnodagen då. Jag säger inte grattis för det förstår jag inte riktigt vitsen med. Och jag skickar inga kärlekshälsningar till alla mina kvinnliga bekanta.
Men jag kan ge er två spellistor (ja, nu diskriminerar jag er som inte har spotify, förlåt) där jag samlat ett gäng låtar av ett gäng artister som alla är kvinnor. Ja, det är väldigt diskriminerande mot män som annars syns och hörs överallt att nån gång ibland få stå tillbaka. Skittaskigt faktiskt, men det gör inget tycker jag, för musiken är bra och det är väl huvudsaken.
Lyssna på svensk musik här och lite mer internationella låtar här. Lyssna lyssna lyssna!
Sen kan ni återgå till Coldplay, David Guetta, Håkan Hellström, Danny, The Beatles och alla de andra grabbarna ni brukar lyssna på.
Men jag kan ge er två spellistor (ja, nu diskriminerar jag er som inte har spotify, förlåt) där jag samlat ett gäng låtar av ett gäng artister som alla är kvinnor. Ja, det är väldigt diskriminerande mot män som annars syns och hörs överallt att nån gång ibland få stå tillbaka. Skittaskigt faktiskt, men det gör inget tycker jag, för musiken är bra och det är väl huvudsaken.
Lyssna på svensk musik här och lite mer internationella låtar här. Lyssna lyssna lyssna!
Sen kan ni återgå till Coldplay, David Guetta, Håkan Hellström, Danny, The Beatles och alla de andra grabbarna ni brukar lyssna på.
tisdag 6 mars 2012
Böckernas helande kraft (ursäkta den skitnödiga rubriken)
Som utlovat går alla svackor tillbaka till normalläge (om man är så pass lyckligt lottad att man har ett läge som är positivt och det läget går att räkna som ett normalläge). Nu är jag i det läget, och för att göra en the Sims-liknelse skulle jag nog säga att jag har i alla fall två gröna pluppar i humörsmätaren (den där humörsmätaren är ju fantastisk. Alla borde ha en).
Jag tror jag vet vad det beror på, att jag mår bättre. Jag tror att det beror på biblioteket.
Eftersom jag har arbete förlagt till denna lokal på tisdagar så begav jag mig dit. Genast kändes det bättre med allting. Efter två timmar kändes det bara bra, och som grädde på moset gick jag och skördade klassiker bland bokhyllorna och fick med mig en god fångst hem.
Det är underligt hur biblioteket fungerar på mig. För så här ligger det till: jag kan låna med mig en hel hög böcker hem och sen inte öppna en enda en av dem.
Själva böckerna i sig, deras form, att de finns där, ger mig nästan lika mycket som läsandet av dem. Att vandra bland bokhyllor är den bästa medicinen för min själ.
För övrigt tycker jag att det är ett mirakel (åh vad det är svårt att använda detta ord nu för tiden... tankarna går direkt till en viss låt i en viss musiktävling) att man kan skriva böcker. Jag förstår ärligt talat inte hur det går till. Min respekt och förundran inför alla dessa människor som suttit och skapat alla dessa litterära mästerverk är lika stor som inför de som behärskar otroligt invecklade matematiska ekvationer eller vet hur en dator är ihopbyggd in i minsta detalj. Det övergår mitt förstånd helt och hållet.
Kanske låter det märkligt att jag, som själv aspirerat på författartitel, skulle tycka att det var en så obegriplig och övermäktig konst - men det tycker jag. Det blir kanske aldrig någon bok för min del - mina tankar är så splittrade att jag knappt kan avsluta ett resonemang i huvudet och att avsluta en bok är i det närmaste hopplöst. Men man vet aldrig. Vi får se.
Jag tror jag vet vad det beror på, att jag mår bättre. Jag tror att det beror på biblioteket.
Eftersom jag har arbete förlagt till denna lokal på tisdagar så begav jag mig dit. Genast kändes det bättre med allting. Efter två timmar kändes det bara bra, och som grädde på moset gick jag och skördade klassiker bland bokhyllorna och fick med mig en god fångst hem.
Det är underligt hur biblioteket fungerar på mig. För så här ligger det till: jag kan låna med mig en hel hög böcker hem och sen inte öppna en enda en av dem.
Själva böckerna i sig, deras form, att de finns där, ger mig nästan lika mycket som läsandet av dem. Att vandra bland bokhyllor är den bästa medicinen för min själ.
För övrigt tycker jag att det är ett mirakel (åh vad det är svårt att använda detta ord nu för tiden... tankarna går direkt till en viss låt i en viss musiktävling) att man kan skriva böcker. Jag förstår ärligt talat inte hur det går till. Min respekt och förundran inför alla dessa människor som suttit och skapat alla dessa litterära mästerverk är lika stor som inför de som behärskar otroligt invecklade matematiska ekvationer eller vet hur en dator är ihopbyggd in i minsta detalj. Det övergår mitt förstånd helt och hållet.
Kanske låter det märkligt att jag, som själv aspirerat på författartitel, skulle tycka att det var en så obegriplig och övermäktig konst - men det tycker jag. Det blir kanske aldrig någon bok för min del - mina tankar är så splittrade att jag knappt kan avsluta ett resonemang i huvudet och att avsluta en bok är i det närmaste hopplöst. Men man vet aldrig. Vi får se.
onsdag 15 februari 2012
"Funderingar som jag gärna delar med dig"
Igår befann jag mig på en plats som jag planerar att befinna mig på den dag jorden går under, världen attackeras av zombies eller utomjordingar, det blir en ny istid (precis som i Day After Tomorrow) och så vidare, platsen jag anser vara bäst lämpad att befinna sig på vid alla slags tillfällen (även trevliga sådana).
Jag letade efter några böcker. Efter att ha läst "Rosa, den farliga färgen" var jag nyfiken på Ambjörnssons "I en klass för sig", men den fanns inte inne. Däremot fyllde jag min väska med annat läsvärt.
Jag kikade bland annat i hyllan för Tillämpad Psykologi. En vän har nämligen tipsat mig om att kolla in olika självhjälpsböcker och välja ut de som tilltalar mig mest. Jag fann mig tilltalad av en bok om positiv självbild och en annan bok om att få saker gjorda genom att äta grodor.
Men innan jag grävde fram dessa två exemplar hittade jag något väldigt fint.
Bland alla dessa böcker var det väldigt många som handlade om Döden och Sorg och lite om Självmord och om Stress och grejer. Det är kanske inte riktigt mitt område, tycker jag. Jag letade och letade och tyckte inte att jag hittade någon bok som riktade sig till mig, som hade något att säga MIG.
Tills jag hittade en liten, tunn bok med den underbara titeln Funderingar som jag gärna delar med dig. Ännu gladare blev jag när jag såg vem som låg bakom denna skapelse: självaste Yoko Ono. Jag har tidigare (för länge sedan) läst hennes bok Grapefruit och i somras besökte jag och en vän (som är ett stort fan av Yoko Ono) dennes utställning på Wanås skulpturpark.
Få böcker har väl känts så personligt riktade till mig som denna. Med den och flera andra har jag nu att läsa ett bra tag framöver.
Jag letade efter några böcker. Efter att ha läst "Rosa, den farliga färgen" var jag nyfiken på Ambjörnssons "I en klass för sig", men den fanns inte inne. Däremot fyllde jag min väska med annat läsvärt.
Jag kikade bland annat i hyllan för Tillämpad Psykologi. En vän har nämligen tipsat mig om att kolla in olika självhjälpsböcker och välja ut de som tilltalar mig mest. Jag fann mig tilltalad av en bok om positiv självbild och en annan bok om att få saker gjorda genom att äta grodor.
Men innan jag grävde fram dessa två exemplar hittade jag något väldigt fint.
Bland alla dessa böcker var det väldigt många som handlade om Döden och Sorg och lite om Självmord och om Stress och grejer. Det är kanske inte riktigt mitt område, tycker jag. Jag letade och letade och tyckte inte att jag hittade någon bok som riktade sig till mig, som hade något att säga MIG.
Tills jag hittade en liten, tunn bok med den underbara titeln Funderingar som jag gärna delar med dig. Ännu gladare blev jag när jag såg vem som låg bakom denna skapelse: självaste Yoko Ono. Jag har tidigare (för länge sedan) läst hennes bok Grapefruit och i somras besökte jag och en vän (som är ett stort fan av Yoko Ono) dennes utställning på Wanås skulpturpark.
Få böcker har väl känts så personligt riktade till mig som denna. Med den och flera andra har jag nu att läsa ett bra tag framöver.
lördag 21 januari 2012
Lika som bääää
När vi ändå är igång och talar om mina åsikter och idéer om saker och ting här i världen ska nämnas att jag tycker mig se en likhet, rent ansiktsmässigt, mellan Bruno Mars och Mark Ruffalo.
De har liksom båda den där lite korkade uppsynen.
Likheterna upphör dock där. Medan Mark Ruffalo är en bra skådespelare som bland annat synts i härliga The Kids Are Allright och smärtsamma Reservation Road, är Bruno Mars en fullkomligt usel låtskrivare som aldrig borde fått chansen att hålla i en mikrofon.
Men man kan dock nöja sig med en av dessa
För övrigt anser jag att man inte kan använda "dock" och "men" i samma mening, som jag har märkt att vissa gör nu för tiden.
(Men) styrelsen kunde dock inte genomföra det fattade beslutet.
Jag vill åka till Grekland, men jag har (dock) inte råd med biljetten.
Det räcker med det ena ordet! Ser ni inte det?
Jag vet att dock är ett snyggt ord, men nöj er med det då, annars blir det tautologi.
Har jag rätt, eller har jag rätt?
(För övrigt kan man väl inte börja ett inlägg med "för övrigt" när det senaste man skrev var för två veckor sedan? Det låter ju helt jädra skitdumt, eller vad säger ni? Har jag rätt eller har jag rätt?)
(Men) styrelsen kunde dock inte genomföra det fattade beslutet.
Jag vill åka till Grekland, men jag har (dock) inte råd med biljetten.
Det räcker med det ena ordet! Ser ni inte det?
Jag vet att dock är ett snyggt ord, men nöj er med det då, annars blir det tautologi.
Har jag rätt, eller har jag rätt?
(För övrigt kan man väl inte börja ett inlägg med "för övrigt" när det senaste man skrev var för två veckor sedan? Det låter ju helt jädra skitdumt, eller vad säger ni? Har jag rätt eller har jag rätt?)
söndag 8 januari 2012
I heard of a girl
Om du har spotify kan du få den här listan av mig. Den är bra. Den innehåller 28 svenskor och två norskor och sammanlagt 30 spännande låtar inom pop/elektro/indie/alternativ-spektrat. Eller nåt sånt, jag vet inte. Kasta ett getöra på den vettja.
måndag 12 december 2011
Jag har läst Kärlekens Historia
Kärlekens Historia är inte en bok jag hade valt självmant. Baksidestexten för tankarna till filmen Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta och andra starkt romantiska berättelser som ligger så långt bort från min smak man kan komma. Men min gudmor rekommenderade mig (eller mest kommenderade kanske) att läsa författaren Nicole Krauss, och när jag sedan fick den här boken i gåva av lärarna på skrivarlinjen, såg jag mig manad att ge den en chans.
Kärlekens historia handlar om ett antal olika personer, med den åldrade Leo Gursky i spetsen. Denne man charmerar mig genast med sin vardagliga sårbarhet och sina tafatta försök att närma sig andra människor. Leo är en man vars tankar och berättelser jag gärna lyssnar till.
Därför stör det mig något när den åldrade lunken bryts av och berättelsen tas över av en ung flicka, som till en början inte har någon koppling till det jag tidigare läst. Det tar också lång tid för mig att bli vän med flickan, som jag upplever som lite krystad och omotiverat engagerad i andras liv. Hon heter Alma; liksom kvinnan Leo en gång älskade, och liksom kvinnan i en bok (med samma namn som Krauss bok) som utgör något slags gemensam nämnare hos de olika karaktärerna.
Här kan anas ett mönster, men det ska dröja ända till slutet av boken innan alla trådar knyts ihop och frågorna får sina svar. Flera gånger måste jag lägga ifrån mig boken och fundera. Vem är vem, och när, och var?
Flickans besatta jakt på sin namne påminner om Jonathan Saffran Foers Extremt Högt Otroligt Nära där en lillgammal pojke på ett liknande sätt letar efter låset till en mystisk nyckel.
Det är svårt att undgå att nämna Saffran Foer, eftersom hans och Nicole Krauss sätt att skriva påminner så mycket om varandra att de skulle kunna vara samma person. Båda blandar gärna in en nypa magisk realism i sina berättelser som i övrigt är späckade med smärtsam kärlek, märkliga ödesnycker och ett storslaget sökande efter livets mening. Båda balanserar på en smal linje mellan högtravande melodram och humoristisk ömhet. För min del så snubblar Kärlekens Historia stundtals ner i det första facket, för att sedan resa sig och hamna i det andra.
Det händer så mycket i Kärlekens Historia, så många röster får tala och så många små ledtrådar placeras ut, att det är omöjligt att redogöra för alla. Men de många små delarna har alla en given plats i boken och bildar tillsammans en pusselbild som på bokens sista sida får sin slutgiltiga förklaring. Det är denna mångfald som räddar läsaren från överdoser och istället skänker en smakfull kompott av både romantik och tristess, dödslängtan och hopp, tankfullhet och barnslig iver.
Kärlekens historia handlar om ett antal olika personer, med den åldrade Leo Gursky i spetsen. Denne man charmerar mig genast med sin vardagliga sårbarhet och sina tafatta försök att närma sig andra människor. Leo är en man vars tankar och berättelser jag gärna lyssnar till.
Därför stör det mig något när den åldrade lunken bryts av och berättelsen tas över av en ung flicka, som till en början inte har någon koppling till det jag tidigare läst. Det tar också lång tid för mig att bli vän med flickan, som jag upplever som lite krystad och omotiverat engagerad i andras liv. Hon heter Alma; liksom kvinnan Leo en gång älskade, och liksom kvinnan i en bok (med samma namn som Krauss bok) som utgör något slags gemensam nämnare hos de olika karaktärerna.
Här kan anas ett mönster, men det ska dröja ända till slutet av boken innan alla trådar knyts ihop och frågorna får sina svar. Flera gånger måste jag lägga ifrån mig boken och fundera. Vem är vem, och när, och var?
Flickans besatta jakt på sin namne påminner om Jonathan Saffran Foers Extremt Högt Otroligt Nära där en lillgammal pojke på ett liknande sätt letar efter låset till en mystisk nyckel.
Det är svårt att undgå att nämna Saffran Foer, eftersom hans och Nicole Krauss sätt att skriva påminner så mycket om varandra att de skulle kunna vara samma person. Båda blandar gärna in en nypa magisk realism i sina berättelser som i övrigt är späckade med smärtsam kärlek, märkliga ödesnycker och ett storslaget sökande efter livets mening. Båda balanserar på en smal linje mellan högtravande melodram och humoristisk ömhet. För min del så snubblar Kärlekens Historia stundtals ner i det första facket, för att sedan resa sig och hamna i det andra.
Det händer så mycket i Kärlekens Historia, så många röster får tala och så många små ledtrådar placeras ut, att det är omöjligt att redogöra för alla. Men de många små delarna har alla en given plats i boken och bildar tillsammans en pusselbild som på bokens sista sida får sin slutgiltiga förklaring. Det är denna mångfald som räddar läsaren från överdoser och istället skänker en smakfull kompott av både romantik och tristess, dödslängtan och hopp, tankfullhet och barnslig iver.
tisdag 15 november 2011
Smurfarna är tillbaka. Tyvärr.
De är tillbaka! Ingen kan ha missat dem. Från nyckelringsprydnader till dataspel - de dyker upp snart sagt överallt.
Jag talar om de härliga, gulliga små smurfarna som har en given plats i både seriehyllan och barnbokslitteraturen. Vem minns inte de spännande smurfäventyren som sändes på tv i barndomen, eller de färgglada seriealbum som man plöjde från pärm till pärm?
Nu har de alltså fått en välförtjänt långfilm, en tokrolig rulle som kastar in de numera klassiska små figurerna i en modern värld. Äntligen! Jag rusar till biografen.
Eller inte.
Jag talar om de härliga, gulliga små smurfarna som har en given plats i både seriehyllan och barnbokslitteraturen. Vem minns inte de spännande smurfäventyren som sändes på tv i barndomen, eller de färgglada seriealbum som man plöjde från pärm till pärm?
Nu har de alltså fått en välförtjänt långfilm, en tokrolig rulle som kastar in de numera klassiska små figurerna i en modern värld. Äntligen! Jag rusar till biografen.
Eller inte.
Jag hatar smurfarna.
Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?
Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?
Smurfarna var inte en bra idé när de skapades, och det är en om möjligt ännu sämre idé att förära detta bottenskrap av seriekultur en egen hollywoodrulle. Att handlarna dessutom tar tillfället i akt att försöka pracka på oskyldiga människor värdelösa pekböcker till och med i matvaruaffärerna är bedrövligt. Jag vill be varje förälder att stå emot; det finns så mycket bra barnböcker idag, så snälla, välj inte blåa gummigubbar från femtiotalet med unkna värderingar och själlöst innehåll!
Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.
1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.
2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.
3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.
4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.
5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.
Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.
Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.
Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.
Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.
1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.
2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.
3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.
4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.
5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.
Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.
Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.
Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.
lördag 12 november 2011
Det verkar ju vara gott om kvinnor i höstens filmer i alla fall.
Hur många mansansikten går det per kvinnoansikte? Svar: tjugo. Skärmdump från sf.se/nyheter.
Svenska biografers underskott på kvalitetsfilm
Det finns två sorters film.
Svensk. Och amerikansk.
Jag läser om "popcorn-filmens" övertag på biograferna, och den ökande bristen på "kvalitetsfilm". Ordet "kvalitetsfilm" får en förstås att börja fundera. Vem avgör sånt? Får man ens prata om att det finns bättre och sämre kultur idag?
Artikeln preciserar sina ord och fram träder en bild av de typiska biorullarna; småtramsig hollywoodkomedi, spännande deckar-action och så nån svensk feel good-film.
"Vi behöver en mångfald av berättelser", menar Svenska filminstitutets Vd, och det är väl där skon klämmer. När den redan stora och folkkära slentriankulturen får breda ut sig på bekostnad av det mindre, smalare och djupare, då är det baskemig ett problem i mina ögon.
Med Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister är jag inte förvånad. I en intervju säger hon att bristen på kvalitetsbiografer inte är ett demokratiskt problem eftersom man kan få tag på film på annan väg. Vilken annan väg? Hon nämner faktiskt nedladdning (om än med en skamsen min för sånt ska ju inte politiker uppmana till). Jag tror ändå inte att folk kommer att ladda ner smala filmer som ingen någonsin hört talas om.
Samhället erbjuder, och invånarna tar emot. Erbjuder vi inte en viss sorts kultur så är det få som letar upp den på egen hand. Man behöver inte anse att det är ett problem, men jag gör det.
Skärmdump från sf.se/halmstad. I Halmstad har vi EN biograf med föga varierat utbud.
Detta med berättelserna. I artikeln nämns även vikten av att film från olika länder får plats på biograferna. Så är inte fallet idag. Vi har svenskt och amerikanskt, och det är lätt att tro att världens alla andra länder överhuvudtaget inte har någon filmindustri. Möjligtvis att Danmark och Storbritannien klämmer ur sig något vart fjärde år, men Grekland, Indien, Holland, Polen, Finland, Kina, Tyskland och så vidare - vet de ens vad en filmkamera är?
Är det inte ett problem att det i princip bara är vårt eget land och ett land till som tillåts (tillåts som i har möjlighet, inte som i har rättighet) visa film på svenska biografer? Blir det inte en väldigt konstig världsbild vi ger tittarna?
Hur hade det varit om ett land bara visat inhemsk film? Låter väldigt snävt, närmast diktatur-artat. Men tar man in några hollywoodrullar så är problemet löst, eller?
Jag anser att det vore idealt om filmer från alla världens länder kunde visas för allmänheten, och inte bara var förbehållet finsmakare och filmnördar. För tänk vilken bildning man får på köpet när man ser en film! Tänk att du aldrig har varit i Portugal, men ser en film som utspelar sig där och är gjord av och med portugiser. Självklart blir inte skallen fullproppad av information om landet, men du får en liten insyn i någonting som tidigare varit främmande.
Tänk Afrika, till exempel. Vi tror fortfarande att Afrika är ett land där barnen svälter, när det i själva verket är en hel jädra världsdel med en massa olika länder som skiljer sig från varandra. Hur smarta skulle vi inte bli om vi fick se olika afrikanska filmer på bioduken, istället för att fortsätta tro på luddiga myter och gamla idéer som ingen bryr sig om att ändra på?
Det är så lätt att bli alldeles hemmablind. Att tro att vår lilla bubbla rymmer all sanning vi behöver.
När vi går på bio och ser på film så lär vi oss något om världen. Vi behöver inte tro blint på att det finns hjältar som kan springa genom brinnande byggnader eller att utomjordingar smyger runt i buskarna, det är inte det jag pratar om. Fantasi är en sak, hur vi skildrar verkligheten en helt annan. För det gör vi ju i film - skapar en bild av verkligheten. Och det är för det mesta samma bild som skapas, om och om igen.
Tänk vilken mångfald av världsbilder och idéer, drömmar och fantasier, rädslor och ideal vi skulle få om vi överöstes av film från hundra länder istället för två.
Liknande princip gäller även bristen på kvinnliga filmskapare och andra situationer där en viss slags kulturskapare har en förskräckande överväldigande dominans på marknaden.
Svensk. Och amerikansk.
Jag läser om "popcorn-filmens" övertag på biograferna, och den ökande bristen på "kvalitetsfilm". Ordet "kvalitetsfilm" får en förstås att börja fundera. Vem avgör sånt? Får man ens prata om att det finns bättre och sämre kultur idag?
Artikeln preciserar sina ord och fram träder en bild av de typiska biorullarna; småtramsig hollywoodkomedi, spännande deckar-action och så nån svensk feel good-film.
"Vi behöver en mångfald av berättelser", menar Svenska filminstitutets Vd, och det är väl där skon klämmer. När den redan stora och folkkära slentriankulturen får breda ut sig på bekostnad av det mindre, smalare och djupare, då är det baskemig ett problem i mina ögon.
Med Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister är jag inte förvånad. I en intervju säger hon att bristen på kvalitetsbiografer inte är ett demokratiskt problem eftersom man kan få tag på film på annan väg. Vilken annan väg? Hon nämner faktiskt nedladdning (om än med en skamsen min för sånt ska ju inte politiker uppmana till). Jag tror ändå inte att folk kommer att ladda ner smala filmer som ingen någonsin hört talas om.
Samhället erbjuder, och invånarna tar emot. Erbjuder vi inte en viss sorts kultur så är det få som letar upp den på egen hand. Man behöver inte anse att det är ett problem, men jag gör det.
Skärmdump från sf.se/halmstad. I Halmstad har vi EN biograf med föga varierat utbud.
Detta med berättelserna. I artikeln nämns även vikten av att film från olika länder får plats på biograferna. Så är inte fallet idag. Vi har svenskt och amerikanskt, och det är lätt att tro att världens alla andra länder överhuvudtaget inte har någon filmindustri. Möjligtvis att Danmark och Storbritannien klämmer ur sig något vart fjärde år, men Grekland, Indien, Holland, Polen, Finland, Kina, Tyskland och så vidare - vet de ens vad en filmkamera är?
Är det inte ett problem att det i princip bara är vårt eget land och ett land till som tillåts (tillåts som i har möjlighet, inte som i har rättighet) visa film på svenska biografer? Blir det inte en väldigt konstig världsbild vi ger tittarna?
Hur hade det varit om ett land bara visat inhemsk film? Låter väldigt snävt, närmast diktatur-artat. Men tar man in några hollywoodrullar så är problemet löst, eller?
Jag anser att det vore idealt om filmer från alla världens länder kunde visas för allmänheten, och inte bara var förbehållet finsmakare och filmnördar. För tänk vilken bildning man får på köpet när man ser en film! Tänk att du aldrig har varit i Portugal, men ser en film som utspelar sig där och är gjord av och med portugiser. Självklart blir inte skallen fullproppad av information om landet, men du får en liten insyn i någonting som tidigare varit främmande.
Tänk Afrika, till exempel. Vi tror fortfarande att Afrika är ett land där barnen svälter, när det i själva verket är en hel jädra världsdel med en massa olika länder som skiljer sig från varandra. Hur smarta skulle vi inte bli om vi fick se olika afrikanska filmer på bioduken, istället för att fortsätta tro på luddiga myter och gamla idéer som ingen bryr sig om att ändra på?
Det är så lätt att bli alldeles hemmablind. Att tro att vår lilla bubbla rymmer all sanning vi behöver.
När vi går på bio och ser på film så lär vi oss något om världen. Vi behöver inte tro blint på att det finns hjältar som kan springa genom brinnande byggnader eller att utomjordingar smyger runt i buskarna, det är inte det jag pratar om. Fantasi är en sak, hur vi skildrar verkligheten en helt annan. För det gör vi ju i film - skapar en bild av verkligheten. Och det är för det mesta samma bild som skapas, om och om igen.
Tänk vilken mångfald av världsbilder och idéer, drömmar och fantasier, rädslor och ideal vi skulle få om vi överöstes av film från hundra länder istället för två.
Liknande princip gäller även bristen på kvinnliga filmskapare och andra situationer där en viss slags kulturskapare har en förskräckande överväldigande dominans på marknaden.
fredag 14 oktober 2011
Happy, happy och existensberättigandet
Nyutkomna skilsmässoantologin "Happy, happy" har väckt reaktioner liknande de man får vid uppmärksammandet av hbt-personers situation, tjatandet om kvinnors underläge eller utbytandet av Kinapuffarnas maskot: "ska det verkligen vara nödvändigt det?"
"Happy, happy" är alltså en samling texter om några svenska (kända) kvinnors verkliga erfarenheter av att genomgå en skilsmässa och komma ut på andra sidan som en gladare och piggare människa.
I denna tid av självhjälpshysteri borde det kanske inte vara något konstigt att skriva en sådan bok, men reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Boken har kallats ytlig, egoistisk och onödig.
Att Maria Sveland, feministisk författare och debattör som själv kallar sig "bitterfitta", är en av de som ligger bakom boken sticker säkert i ett och annat öga. Men det är inte hela förklaringen. Att boken bara rymmer kvinnors erfarenheter och ingen man kommer till tals provocerar förstås, men det är inte där skon klämmer. Den stora skavsårsblåsan är själva ämnet för boken: en lyckad skilsmässa. Att ta sig rätten att känna glädje efter att ha "misslyckats" med formulär 1A i livet.
Ilskan över "Happy, happy" har på sina håll ursäktats med att boken är totalt onödig, eftersom det är var och ens rätt och ensak att skilja sig om den vill. Måste man verkligen skriva en bok om hur kul det är att skilja sig?
Självklart är det inte sant att boken är "onödig". Folk hade inte rasat över att någon eller några skrivit en bok som inte är livsviktig att ha i bokhyllan. I så fall hade det blivit folkstorm varenda gång en ny deckare placerats ut på bestsellerhyllan.
Jag ska förklara varför jag liknar stormen kring "Happy, happy" vid densamma runt Kinapuffar, hbt och kvinnokamp:
Liksom en icke-asiat har svårt att sätta sig in i hur det känns att ständigt mötas av nidbilder som den på Kinapuffpåsen, och likt en heterosexuell inte begriper varför bögarna går runt och tjoar år efter år när de till och med får gifta sig i kyrkan nu för tiden, så är det svårt för människor i lyckliga äktenskap att lämna plats åt samtal om olyckliga äktenskap och skilsmässans potential. Det är som att vi tror att det bara finns utrymme för en livsstil i vårt samhälle, och varje gång en minoritet tar sig ton och kräver sin rätt att få vara med så hotas vår rätt att få leva våra liv på våra vanliga sätt.
Som att för varje kändis som kommer ut som homosexuell så blir förmågan att gilla folk av motsatt kön mer och mer pervers. Som att för varje skämt om kineser och negrer som kritiseras så krymper rätten att få vara vit i nyllet.
Som att varje gång någon erkänner att skilsmässan blev en räddning, så tar ens eget äktenskap ett steg närmre avgrunden. Som att det nödvändigtvis måste vara bu eller bä, som att vi inte kan leva i harmoni och acceptera varandras val.
Som att alla århundraden av förtryck och främlingsförakt nu ska vända sig emot oss och göra oss "vanliga" till de nya slavarna.
Det talas ofta om att politiken inte ska ta sig in i folks privatliv, inte bestämma hur vi lever tillsammans i familjen. Man ska till exempel inte skriva "hurtiga" böcker som "propagerar" för ett allt för lättvindigt uttagande av skilsmässa.
Som om vi idag befann oss i ett drömsamhälle där och var och en var fri att göra sina val, men att höjda röster propsade för att deras udda livsstil skall upphöjas till allmän regel och norm. Klassisk kristdemokratsretorik.
För jag har aldrig hört en homosexuell säga att alla måste leva samkönat. Jag har aldrig hört en transa påstå att det är äckligt och perverst med män som klär sig i kostym och slips. Jag har aldrig hört någon propagera för strikta regler kring hur heterosexuella och till synes normala människor ska få skaffa barn. Jag har aldrig hört en barnlös vuxen oja sig över familjer som haft olyckan att gå genom livet med småungar i släptåg. Jag har aldrig hört någon kalla ett bröllop för ett misslyckande, eller en lycklig tvåsamhet för lättja och egoism.
Men jag har hört motsatsen. Många gånger.
Så är det då så konstigt att det skrivs böcker för att ge upprättelse till de som väljer en annan väg, de som hamnar utanför, som kämpar sig fram på stigar som inte vore hälften så besvärliga om inte de "vanliga" stod bredvid och buade ut dem?
Och framförallt: är det verkligen onödigt?
"Happy, happy" är alltså en samling texter om några svenska (kända) kvinnors verkliga erfarenheter av att genomgå en skilsmässa och komma ut på andra sidan som en gladare och piggare människa.
I denna tid av självhjälpshysteri borde det kanske inte vara något konstigt att skriva en sådan bok, men reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Boken har kallats ytlig, egoistisk och onödig.
Att Maria Sveland, feministisk författare och debattör som själv kallar sig "bitterfitta", är en av de som ligger bakom boken sticker säkert i ett och annat öga. Men det är inte hela förklaringen. Att boken bara rymmer kvinnors erfarenheter och ingen man kommer till tals provocerar förstås, men det är inte där skon klämmer. Den stora skavsårsblåsan är själva ämnet för boken: en lyckad skilsmässa. Att ta sig rätten att känna glädje efter att ha "misslyckats" med formulär 1A i livet.
Ilskan över "Happy, happy" har på sina håll ursäktats med att boken är totalt onödig, eftersom det är var och ens rätt och ensak att skilja sig om den vill. Måste man verkligen skriva en bok om hur kul det är att skilja sig?
Självklart är det inte sant att boken är "onödig". Folk hade inte rasat över att någon eller några skrivit en bok som inte är livsviktig att ha i bokhyllan. I så fall hade det blivit folkstorm varenda gång en ny deckare placerats ut på bestsellerhyllan.
Jag ska förklara varför jag liknar stormen kring "Happy, happy" vid densamma runt Kinapuffar, hbt och kvinnokamp:
Liksom en icke-asiat har svårt att sätta sig in i hur det känns att ständigt mötas av nidbilder som den på Kinapuffpåsen, och likt en heterosexuell inte begriper varför bögarna går runt och tjoar år efter år när de till och med får gifta sig i kyrkan nu för tiden, så är det svårt för människor i lyckliga äktenskap att lämna plats åt samtal om olyckliga äktenskap och skilsmässans potential. Det är som att vi tror att det bara finns utrymme för en livsstil i vårt samhälle, och varje gång en minoritet tar sig ton och kräver sin rätt att få vara med så hotas vår rätt att få leva våra liv på våra vanliga sätt.
Som att för varje kändis som kommer ut som homosexuell så blir förmågan att gilla folk av motsatt kön mer och mer pervers. Som att för varje skämt om kineser och negrer som kritiseras så krymper rätten att få vara vit i nyllet.
Som att varje gång någon erkänner att skilsmässan blev en räddning, så tar ens eget äktenskap ett steg närmre avgrunden. Som att det nödvändigtvis måste vara bu eller bä, som att vi inte kan leva i harmoni och acceptera varandras val.
Som att alla århundraden av förtryck och främlingsförakt nu ska vända sig emot oss och göra oss "vanliga" till de nya slavarna.
Det talas ofta om att politiken inte ska ta sig in i folks privatliv, inte bestämma hur vi lever tillsammans i familjen. Man ska till exempel inte skriva "hurtiga" böcker som "propagerar" för ett allt för lättvindigt uttagande av skilsmässa.
Som om vi idag befann oss i ett drömsamhälle där och var och en var fri att göra sina val, men att höjda röster propsade för att deras udda livsstil skall upphöjas till allmän regel och norm. Klassisk kristdemokratsretorik.
För jag har aldrig hört en homosexuell säga att alla måste leva samkönat. Jag har aldrig hört en transa påstå att det är äckligt och perverst med män som klär sig i kostym och slips. Jag har aldrig hört någon propagera för strikta regler kring hur heterosexuella och till synes normala människor ska få skaffa barn. Jag har aldrig hört en barnlös vuxen oja sig över familjer som haft olyckan att gå genom livet med småungar i släptåg. Jag har aldrig hört någon kalla ett bröllop för ett misslyckande, eller en lycklig tvåsamhet för lättja och egoism.
Men jag har hört motsatsen. Många gånger.
Så är det då så konstigt att det skrivs böcker för att ge upprättelse till de som väljer en annan väg, de som hamnar utanför, som kämpar sig fram på stigar som inte vore hälften så besvärliga om inte de "vanliga" stod bredvid och buade ut dem?
Och framförallt: är det verkligen onödigt?
måndag 10 oktober 2011
Min musikaliska sida (unknown until now)
Jag försöker förtvivlat få ordning på mitt skrivbord (på datorn alltså, IRL har jag inget skrivbord, jag hänger där jag får plats). Det är saker överallt. Bilder jag tagit själv eller snott från internet, dokument jag har skrivit och döpt till obegripliga titlar, webcam-inspelningar (låtar jag gjort alltså, inget snusk) och anteckningar. Puh. Andas lugnt.
Nu försöker jag skapa struktur bland mina låtar. Målet är att hitta alla gamla skapelser och döpa dem till logiska namn så att varje inspelad låt har ett dokument med låttext som heter samma sak. Smart va.
Jag lyssnar igenom lite gammal skit och tänker att det är ju attans vad bra det är. Ja, det är ju inte några musikala under, men ändå bra för att vara så amatörmässigt. Det låter helt okej, och texterna är rätt schyssta (när 99% av alla låtar man hör har texter av typen "I love you baby don't go" krävs det inte så mycket för att känna sig som Einstein i låttexternas värld). Så atteh.
Jag borde göra något av detta. Har förresten tagit upp en låt jag skrev för flera år sen och mirakulöst minns både text och melodi till, och skrivit ett stick! Tjohej.
Nu försöker jag skapa struktur bland mina låtar. Målet är att hitta alla gamla skapelser och döpa dem till logiska namn så att varje inspelad låt har ett dokument med låttext som heter samma sak. Smart va.
Jag lyssnar igenom lite gammal skit och tänker att det är ju attans vad bra det är. Ja, det är ju inte några musikala under, men ändå bra för att vara så amatörmässigt. Det låter helt okej, och texterna är rätt schyssta (när 99% av alla låtar man hör har texter av typen "I love you baby don't go" krävs det inte så mycket för att känna sig som Einstein i låttexternas värld). Så atteh.
Jag borde göra något av detta. Har förresten tagit upp en låt jag skrev för flera år sen och mirakulöst minns både text och melodi till, och skrivit ett stick! Tjohej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)