torsdag 21 juni 2012

Internet, problem?

Det är med internet som det var med hårdrock på åttiotalet och senare med våldsamma tv-spel: det finns förespråkare och skeptiker, kunskapen och forskningen är klen på båda sidor och hela debatten tenderar att bli rätt löjlig.
Men det betyder kanske inte att det inte behöver finnas en debatt?
För internet är så nyss och rymmer så mycket och påverkar oss på så många sätt att det snarare vore ignorant att inte ta upp de problem som mediet medför. För visst finns det nackdelar och svårigheter med vårt kära internet! Det betyder ju dock inte att det bör förbjudas eller förintas, eller ens att världen innan/utan internet är bättre. Bara annorlunda.

Men ibland tycker jag att det finns en motvilja mot att ens tala om de problem som dyker upp på den världsvida webben. Det är som att man bara kan vara för det fantastiska, revolutionerande internet, eller en trist moralist som hittar fel och vill dra ur sladden till allt som skapats senare är år 1979.
Om man beklagar sig över trollande och så kallat "näthat" (ett ganska svårdefinierat begrepp) är motargumentet att mobbing, skitsnack och annat strul fanns långt innan internet och dessutom skapas av människor, inte av elektroniska apparater. Sant. Men betyder det att saker som internettroll eller anonyma hatkommentarer inte är ett problem som kan vara värt att diskutera och försöka motverka?

Jag misstänker att man stöter på betydligt fler otrevliga, aggressiva, påfrestande och elaka människor på internet än i verkliga livet (irl). Har jag rätt i den iakttagelsen? I verkligheten håller man inne med åsikter och spydigheter för att inte stöta sig med chefen, farmor eller grannen. På gott och ont!
På internet är det ju däremot lätt som plätten att låtsas heta Einar fast man heter Annika, och slänga ur sig praktiskt taget vad som helst utan att riskera att chefen, farmor eller grannen tycker att man är ohövlig. Det är bara en avlägsen främling som tycker att man är ohövlig. Och avlägsna främlingar är som bekant lättare att vara otrevlig, elak eller rentav grym mot, än en person som man på ett eller annat sätt är bunden till (oavsett vad man tycker om den senare).

Det som är potential med internet är också det som kan utnyttjas på ett dåligt sätt. Det är det som är så märkligt. Internet är en fantastisk möjlighet för människor från vitt skilda platser att diskutera musik, politik, fritidsintressen och känslor. Den som känner sig ensam kan få kontakt med andra människor av tusen olika slag, och kanske hitta likasinnade. Gemenskapen är bara ett musklick bort.
Samtidigt som människor som för tjugo år sedan skulle ha talat för tomma öron nu kan nå ut till tusentals beundrare, flödar internet av oseriösa människor som får uppmärksamhet genom att provocera. Det kanske är löjligt att se det som något dåligt egentligen: det kanske snarare är ett intressant fenomen.
Kanske inte heller någon nyhet: "man vill bli älskad (...) i brist därpå avskydd och föraktad" diktade Söderberg redan för mer än hundra år sedan. Samma princip då som nu. Jag bekymrar mig bara för kvaliteten på helheten när just det ogenomtänkta, skrikiga och osympatiska får så mycket uppmärksamhet. Men kanske är jag orolig i onödan. Det är väl så att allt ryms här inne, eller ute, högt som lågt, och att några kommersiella begränsningar av utrymmet (med det menar jag alltså att det mindre efterfrågade sorteras ut och försvinner till förmån för de högst skramlande tunnorna) inte är aktuella.

Ska man då se de fula sidorna av internet som ett problem, eller något att rycka på axlarna åt? Kan vi leva i lätt disharmonisk samklang enligt principen om yttrandefrihet? Var går gränsen för ett övertramp: kan man säga sig vara sårad, illa behandlad eller "kränkt" (detta nästan omöjliga ord att använda nu för tiden) på internet, en plats som går att lämna med ett klick, en plats där fysiska övergrepp är en omöjlighet?
Förväntas man tåla en tuffare jargong på internet, och glider påhopp och glåpord lättare av en för att det kommer från en anonym fegis och inte från grannen?
När kan man dra en gräns och säga "jag tolererar inte det här"? Internet har ingen jämställdhetsplan och inga övergripande regler. Här råder fullkomlig frihet, fullkomlig anarki.
Däremot kan varje enskild sida ha en stadgar och en uppfattning om vett och etikett. Och kanske är det där svaret, kanske är det utformningen av dessa som ska diskuteras och arbetas med, snarare än fenomenet internet i sig.

Det är som sagt lätt att vara lite mer bitsk, lite mer hånfull mot en ansiktslös främling än man vågar, eller för den delen vill, vara mot en bekant, eller rentav en främling som står öga mot öga mot en själv.
Men så är ju också samtalen på internet nästan alltid djupare, mer dynamiska och mer laddade än de flesta "hur mår du, jag mår bra"-snack vi har under en vanlig dag irl.
Om internet väcker trollet i oss så kanske det är något vi får leva med. Schasa bort trollen när de kommer, snarare än att försöka förebygga dem, det senare kanske inte är möjligt utan fatala begränsningar i allas internetanvändande.
Det viktigaste är kanske att inte behöva känna sig ensam och utsatt i kampen mot otrevliga eller rentav hotfulla människor på internet. Stödet och gemenskapen finns ju så nära till hands. Frågan är hur man bemöter en "hatare" eller ett "troll" på bästa sätt. För ibland känns det så hopplöst onödigt och löjligt att ens lägga tid och kraft på människor helt utan hyfs, samtidigt som det inte går att förneka att man någonstans blir påverkad och skakad av att läsa vad vissa människor med hjärna, hjärta, händer och ögon kan vräka ur sig utan minsta skuld eller samvete.


Jag vill tillägga att min definition av hatare och troll är lite luddig, men ungefär, en person som oftast är anonym eller har fingerat namn, som beter sig omotiverat aggressivt och mer eller mindre enbart är ute efter att provocera och såra. Att ha avvikande och i sig kontroversiella åsikter är inte synonymt med att vara ett troll, det handlar snarare om ett osakligt och otrevligt sätt att bemöta andras åsikter eller till och med leverera sin egen åsikt om exempelvis andras utseende där en sådan åsikt inte efterfrågats.

söndag 17 juni 2012

Jag har sett Jävla Pojkar

Jävla Pojkar, som just nu ligger på svtplay under rubriken Frizon, är lätt att missa i flödet av större filmer med större namn. Det är synd. Det rör sig nämligen om ett mycket gripande, tragiskt och oförutsägbar drama om tre familjer och deras under ytan eskalerande kriser och problem. I synnerhet handlar det om de tre sönerna, pojkarna, ensambarnen: Björn, Simon och Kristoffer. Alla tre har just tagit studenten, och alla tre har olika metoder för att bearbeta den sorg, saknad och ensamhet som inte alltid syns utåt, även om den mer eller mindre styr deras liv.
Björn är adopterad av föräldrar som älskar honom men inte riktigt kan förstå honom. Simon kämpar för att återuppta kontakten med sin far som för länge sedan stängt honom ute. Kristoffer lever med sin mammas psykiska ohälsa som förstör både hans och hennes liv.
Det smärtar och svider många gånger i Jävla Pojkar. Manuset är skickligt broderat med mer eller mindre oväntade vändningar, och replikskiften och händelser känns för det mesta ovanligt äkta. Vid några tillfällen snubblar filmen ner i mindre trovärdiga och lite effektsökande gropar, men jag är villig att förlåta detta. Det är fortfarande en ovanligt sevärd och välgjord film som man inte glömmer bort i första taget. Skådespelarna ska ha en eloge för sin alltigenom värdiga och skickliga insats (vi ser bland annat Tom Ljungman från Patrik 1,5 och Jacob Nordensson från tv-serien Gynekologen i Askim). Här finns även en lagom dos finstämd musik som ger stämning utan att ta över scenerna.
Kristoffers historia är den som sätter djupast prägel, vilket lite går ut över de andra pojkarnas berättelser som också de är intressanta men inte riktigt får samma utrymme och djup.

Jävla pojkar får mig att tänka på både Magnolia, Sebbe och Björn Runges filmer. Det är ett mycket gott betyg. Jag vill gärna se mer av manusförfattaren och regissören Shaker K Tahrers verk, och så vill jag se mer av alla de begåvade svenska skådespelare som finns ute i det här landet!