Koll på vårens trender med Dean!

Hej på er alla trogna bloggläsare! ;)
Hoppas allt är bra med er, hoppas ni har saknat mig, men nu är jag tillbaka med en superfärsk och välbehövd MODEANALYS.

Min goda vän E och jag utbytte nyligen tankar om det allra senaste inom trendvärlden. Jag delgav henne mina observationer av fenomenet att färga nedersta delen av sitt (långa) hår exempelvis lila eller grönt. Som tack för den livsnödvändiga upplysningen underrättade hon mig om hur USA:s flagga fått en allt viktigare roll i klädmodet.
Nyss har jag själv också lagt märke till hur en trend med pastellfärger och neonfärger tycks explodera bland både tröjor, byxor och underkläder.

Låt mig nu göra en liten bedömning av dessa spännande tendenser under sommaren 2012.

Vi börjar med klädfärgerna.
Discorosa! Tandkrämsturkos! Läppglansorange! Reflexvästgul!

De olika nyanserna inom neon- och pastellspektrat är minst sagt speciella och de sticker verkligen ut bland andra, i jämförelse murriga och trista färger. Många människor passar väldigt bra i neon eller pastell. Eftersom det finns miljarder människor på jorden kan jag säga "många" utan att ljuga.
Med det vill jag ha sagt att de flesta ser riktigt illa ut i barnsliga, kitschiga färger som får en att se blek och kräkfärgad ut i huden. Ett tips: skit i trenderna. Gå inte på det. Köp nåt du känner dig bekväm i istället för att tvinga på dig skrikmintfärgade brallor och sen undra vad det är för fel på dig som inte ser riktigt klok ut i det.
Neonfärger och pastellfärger får en strumpa av fem möjliga, för att det ändå kan vara roligt för de som på allvar tycker om sådana färger att få en chans att verkligen botanisera hos de olika klädkedjorna.

Btw, var är fantasin bland modeskapare? Hysterisk neon var inne när jag gick i högstadiet också, samt på åttiotalet - kom på nåt nytt istället för att dra fram gamla, förkastade trender som ingen egentligen tyckte om!

Låt oss nu tala en stund om den lite mer nyskapande idén med att doppa den nedersta delen av sitt rapunselhår i en burk målarfärg.
Jag tycker att det är roligt och imponerande att någon lyckats skapa en helt ny trend i ett samhälle som på så många plan nöjer sig med att återskapa gammalt material. Det blir en extra strumpa för det. Sen tycker jag nog att det ser lite märkligt ut och funderar på vad man vill uppnå med detta extrem utväxt-liknande hårmode. Positivt är dock att trenden kommer i olika tuffa färger: grönt, lila och blått har jag hittills hunnit se ute på stan. Ser roligare ut än om man valt en mer naturlig färgnyans, tex blond grundton med ljusbrunt i topparna. Det tror jag hade sett väldigt illa ut.
Tre strumpor av fem möjliga till denna kanske inte helt perfekta men ändå intressanta hårtrend.

Sist men inte minst kommer vi fram till vurmandet för stjärnbaneret.

USA har ju under många år haft en otrolig influens och kulturell makt hos oss i Sverige. Vi tittar på amerikanska filmer och tv-serier, vi använder amerikansk slang och vi trycker USA:s flagga på allt från soffkuddar till jeans.
Jag trodde knappast att det kunde bli ännu mer, men jag hade fel.
Om det tidigare var inne att ha stjärnor och ränder på tishan, så är det nu JÄTTEinne. Hela tröjor och sjalar som tycks vara sydda av flaggor säljs överallt. Samtidigt som det tjötas om huruvida man "får" eller "inte får" hissa en gulblå flagga, så fullkomligt gödslas det med den rödblåvita utan att det skapar debatter.
Så, för det första tycker jag att det är en väldigt märklig trend.
Varför vill man iklä sig stjärnbaneret? Är det för att man varit i USA och tycker att det är ett jättehäftigt land? Är det för att man stöder Obamas utrikes- eller inrikespolitik? Är det för att man rådiggar amerikansk kultur? Är det för att man helt enkelt, helt okritiskt, tycker att det är riktigt snyggt?
Eller är det för att man gör som alla andra, oavsett om det gäller att hugga av sig stortån eller tatuera in ett hakkors på näsan?
Detta är min första invändning, men håll i er, det kommer mer!
För utöver att jag tycker att flaggmodet, som ju onekligen blir något symboliskt, tyder på fåraktighet bland klädköparna, anser jag också att USA:s flagga är ganska ful.
Det är inte mönstret jag stör mig på - ränder är snygga, stjärnor likaså - utan färgerna. Rött kan vara fräscht och snyggt. Blått kan vara stiligt och skönt. Vitt kan vara fint och smakfullt.
Men ihop. Ihop blir dessa starka, klatchiga färger (främst knallblått och signalrött då) ett skrikigt och bullrigt par som kan funka på ett barns utstyrsel men bör undvikas i högsta möjliga mån hos en vuxen människa. De matchar helt enkelt inte med varandra. Likadant som jeans och starkt röd t-shirt - inte snyggt. Likadant med Stålmannen - sorry mannen, du är stark, snabb och hör bra, men du klär dig inte bra!
Med detta sagt vill jag som avslutning ge USA-flaggsmodet en överkryssad strumpa som betyg. Inte bra någonstans!

Vänliga hälsningar,
det enda riktiga modeoraklet
Dean

Visdomstanden

Jag funderar på att göra ett halsband. Vad tror ni?

Utanför det inre

Jag har insett något som kanske verkar underligt att jag inte har insett tidigare, men jag har faktiskt inte insett det tidigare utan det är först nu jag verkligen har insett det.
Det jag har insett är att jag ser ovårdad ut.

Det är ju egentligen rätt uppenbart.
Till exempel: jag köpte för flera år sedan en svart kappa som jag var mycket nöjd med. Den såg ut precis som jag ville ha den och var typ den snyggaste jackan jag någonsin haft.
Däremot var det kanske inte den dyraste modellen i den mest exklusiva butiken. Med åren har knappar ramlat ur och sytts in igen. Och vet ni vad: jag använde rosa tråd när jag sydde in knapparna. Inte för att jag har nån förkärlek till rosa tråd i knapphål utan helt enkelt för att jag har ett jättenystan med rosa tråd som kom väl till pass till denna lagning.
Inte är jag nån jävel på att sy heller (jag är rentav fruktansvärd på att sy och har aldrig visat nåt intresse för att utvecklas inom detta område) så mina lagningar kanske inte är de bästa.

Vad mer är: jag tar inte hand om mitt yttre särskilt mycket. Minsta möjliga ansträngning är min paroll. Jag kammar snedbena efter att jag har duschat. Om jag inte duschar eller blöter håret kammar jag inte alls. Jag har inte klippt mig på ett halvår (tror jag) och har därför ingen frisyr över huvud taget. Vilket inte är något nytt i mitt liv.

Så, minsta möjliga ansträngning framför spegeln, och när det gäller kläder kan jag bära dem tills de bokstavligen faller i trasor.
Jag ser helt enkelt inte särskilt välvårdad och fräsch ut. Tror jag.
Det här är inte saker jag tänker särskilt mycket på. Jag befinner mig alldeles för mycket inne i mitt eget huvud för att bry mig om hur mitt eget huvud ser ut på utsidan.

Men nu har jag alltså blivit MEDVETEN. Visst har jag redan tidigare förstått att det faktum att jag aldrig uppsöker frisör leder till rätt många bad hair days och att många kanske skulle tycka att rosa tråd i en annars stilrent svart kappa är ett lite udda val - men jag har aldrig tidigare fått en sådan INSIKT som jag känner att jag har nu.

Jag vet inte ännu hur jag kommer att ställa mig till den här nya insikten. En sak som är säker är i alla fall att jag idag ska köpa svart tråd att laga min kappa med.
Ett steg i rätt riktning? Eller kanske ner i ytlighetens fördärv, vem vet.

Nyårskrönika (det är kutym)

Granen står och gråter grönt över hela golvet och snart är det dags att kicka ut den. Likaså ska den gamla elvan ut, och lämna plats åt gyllene tolv.
Vi tar tack och adjö av ett väldigt bra år, 2011, och välkomnar ett nytt, lite svulstigare år som enligt vissa självutnämnda experter ska innebära Slutet, enligt nån gammal folkstam nånstans som av förståeliga skäl inte orkade räkna hur långt som helst.
Seriöst tjurbajs, säger jag om det.


En liten kort resumé över tvånollelvas närvaro i mitt liv:

• Under elvans år var jag på ett otal härliga musikkonserter. Jag njöt av Belle & Sebastian på Cirkus i Stockholm, jag skrattade med Thomas di Leva på Halmstads Teater, jag tog del av Håkan Hellströms rytmer på Halmstad Arena, jag fick se en livs levande Yusuf Islam a.k.a. Cat Stevens i Stockholm, jag dansade till Miss Lis bluesrock i 035-huset, jag tog farväl av The Ark på en minnesvärd sensommarfestival i Tyrolen i Småland och jag såg antagligen ännu fler roliga uppträdanden som jag inte minns för stunden.
  
  
• I april hände det mesta; utöver två födelsedagar och ett femårsjubileum samt ett flertal konserter (med tillhörande resor), hann vi även med en flytt. Större kök, fiskbensparkett, ett valv i vardagsrummet, mer källarutrymme och lite mer oljud utifrån.
  
  
• Vid sommarkanten tog två års skrivarutbildning slut och jag lade pennan på hyllan - en hylla högt, högt upp. Men vännerna finns kvar, och minnena. Jag ångrar ingenting.
  
  
• Jag fick en vikarieplats på Hallandsposten, som genom ett trollslag. Jag minns nyponsoppa, nervositet, biltransporter, långa intervjuer ute i det gröna och ett proffs-skrivprogram som jag först ogillade och sedan gillade mycket mer än det simpla låtsasword jag är van vid på min egen dator.
  
  
• På senhösten gav äntligen arbetslösheten med sig och jag fick ett Jobb.
  
  
• Utanför min egen privata bubbla hände det förstås också ett och annat. Först gick två fantastiska skådespelare bort inom en kort period, vilket lade sordin på det nya året. Men livet gick vidare, och i världen startade revolutioner, hölls demonstrationer, eskalerade ekonomiska kriser och rapporterades om politisk revolt. Ett minst sagt spännande år.

Men annars är det kanske egentligen som alltid. Politiker ställs till svars, hemska mord uppdagas, krig fortlöper, nya lagar skrivs. Nyheterna är sig lika.

Så var det med det året. Jag har säkert glömt nåt jätteviktigt, det gör jag jämt.

Innan vi helt och fullt vinkar adjö till 2011 vill jag bara knyta ihop några säckar och skicka dem till glömskans dal.
Som alla år hade 2011 sina trender och nymodigheter. En del är här för att stanna men andra känner i alla fall jag mig mätt på.

Här är min lista:

• Killduos. Band som består av två (?) unga killar med stora egon, som halvrappar kvicka texter, gärna med samhällskommenterande, småprovocerande och ekivokt innehåll. De ploppade upp som svampar ur jorden under det gångna året, och så här i början av 2012 kan jag känna att det börjar bli enough. Dags för nåt nytt.
  
  
• Vampyrer. De fick en rejäl boom under 2011, men nu börjar vi tröttna på sexiga blodsugare i bar överkropp.
  
  
• Pippitröjan. Den stickade smutsvita tröjan med rutmönstrade ränder i blått och rött. Ända sen första gången jag såg någon (annan än Pippi Långstrump) bära den har jag stört mig på hur ful den är (enligt mig då) och nu ska det väl snart bli dags att lägga undan vinterns tjocktröjor, så man slipper se det där obehagliga plagget.
  
  
• Utebliven snö. Fy sjutton vad tradigt det har varit. Det sägs att klimatförändringarna kommer leda till fler sådana här ickevintrar, men det blir man ju helt knäckt av att tänka på. Mer snö!
  
  
• Sossarnas dåliga rykte. Kom igen, gör något bra nu! Sparka mig, stånga mig, gör vad som helst!
  Jag fattar inte hur högern kan blomstra trots alla sina misstag medan hela vänsterrörelsen tycks sammanfattas i en persons blunder med hyran.
  
  
• Pälsabollamössan. Från början en stickad mössa med en slaktad kanin i toppen, men när blödiga köttätare insåg att det var just en slaktad kanin som prydde årets statuspryl började den tillverkas av låtsaskanin. Dessvärre blev den inte snyggare för det. Hej då, pälsabollamössan.

Och hej då 2011! Vi ses i minnena!

(Ps. Det här är mitt 444:e inlägg. Kul va!)

Le och var glad

Ni vet hur filmstjärnor ser ut när de ler. Det kanske inte är något
onormalt att inte kunna se ut så. De går antagligen halvårslånga
kurser för att lära sig le filmstjärneleendet.
Eller? Är det något alla kan?
Sara säger att man ändå inte vill ha någon som skrattar åt en när
man beställer mat. Hon har nog rätt.
Alla kan väl placera två tandrader mot varandra, dra upp läpparna
och kisa lite med ögonen. Svårigheten är att se naturlig ut.
Jag får kanske nöja mig med de två sista leendena. Hoppas de duger.

Blondinbella & jag

Fyra exemplar av Blondinbellas - förlåt, Isabella Löwengrips - "Egoboost" finns på stadsbiblioteket, men alla är utlånade. Jag vet det eftersom jag tänkt läsa boken men inte har någon lust att köpa den.

Det är för övrigt just köpeboken som fått mig in på det här spåret. Varje gång i kassan på Willys står den där, pastellrosa och blank bland alla mörka deckare och tjusiga Harlequins, och viskar förföriskt ta mig i dina händer, låt mig berätta alla mina hemligheter, låt mig läka din själ och lösa dina problem, du vet att du vill... och sånt. Till slut kliar det i fingrarna. Inte köpa. Men låna. Bara för att få veta... Få se... Förstå... Finna svaret på frågan vi människor ställt oss i årtusenden: har en glad moderat med entrepenörsanda och vitt leende något att säga mig - en lat looser som hellre stänger in mig med dystra böcker om mänskligt förfall än skrattar glatt på bild?
Jag måste få veta. Kan vi mötas, jag och Isabella, någonstans? Som människor? Förstå varandra? Känna igen oss i varandra?

Jag vet, det låter som att jag driver med Bella. Det kanske jag gör, men det är inte helt och hållet min intention. När jag säger att jag vill veta, så menar jag att jag vill veta. Vi är del av ungefär samma generation, Blondinbella och jag, och hur mycket jag än önskar att jag tillhörde något annat, en annan värld, en annan politisk världssituation och en annan populärkultur, så måste jag inse att jag är en del av den här verkligheten. I detta nu sitter jag och skriver på min blogg. Precis som Blondinbella brukar göra. Vi är lika. Fast olika. Svindlande olika kan människor vara,
olika falla livets lotter i både karaktär och miljö. Ändå är vi del av samma stjärnstoft, födda på samma planet (tills motsatsen bevisats förstås) och med en liknande genuppsättning.

Jag önskar inte vara del av en mobb som sparkar varken uppåt eller neråt, åt höger eller vänster, åtminstone inte utan eftertanke och efterforskningar. Varken en fin mobb eller en ful mobb, en snobbmobb eller en svennemobb.

Med det sagt ska jag ändå erkänna att jag inte förstår tjusningen med att läsa ganska så vanliga alternativt ganska så rika människors dagboksanteckningar rakt upp och ner (det vill säga anteckningar som inte berättar mycket mer än vad som intagits till frukost och vilken vän som hållit en sällskap för dagen), samt att ett hurtigt moderatsamhälle inte är något jag önskar mig varmt och hjärtligt, så där skiljer vi oss i alla fall åt så vitt jag förstår.

Ps. När Blondinbella slog igenom var detta med bloggar om vardagsliv och mode ett relativt nytt fenomen och många höjde upprörda röster över det banala och potentiellt antifeministiska i den sortens bloggande. Blondinbella fick bära hundhuvudet eftersom hennes blogg var en av de största. Idag är Blondinbella mer rumsren och har hunnit mogna. I hennes kölvatten, så att säga, frodas nu än mer extrema och än mer hatade tjejbloggar med än mer kontroversiella budskap. Blondinbella skulle aldrig förespråka anorexia och skönhetsoperationer som en livsstil. Hon framstår nu som ett sunt alternativ och en god kvinnlig förebild med förmåga att ta för sig.
Någon jämförde en gång Linda Rosing och carolina Gynning, och menade att de stod för två olika klasser, en underklass och en finare medel/överklass. Lite samma sak kan väl sägas gälla Blondinbella kontra andra unga bloggerskor (självklart inte ALLA unga bloggerskor, i själva verket bara ett fåtal, om än ett väl omtalat sådant), där den förstnämnda gör sin grej med finess och framgång, medan den andra "går till överdrift" och till viss del lever på att bli hatad. Ds.

Det var svårt att ta en bild på mig själv med webbkameran. Det finns ingen logik; vänder man datorn åt höger förflyttas inte bilden lite hackigt till höger, men inte heller till vänster, den bara flyttar sig ut ur bild på något oförklarligt sätt. Och så vidare.
Jag lyckades i alla fall. Idag testade jag ett nytt sätt att välja kläder. Jag blundade och pekade. Eller rättare sagt, blundade och rotade fram. Det blev ju skitbra.

För övrigt kan jag berätta att antalet gånger jag kollar frisyren innan jag ska gå ut och visa mig bland folk är chockerande låg. Och då är jag som snyggast, eftersom jag är omedveten om huruvida jag är ful eller snygg. Orka vara ful eller snygg.
Idag råkade jag se i spegeln när jag var på toa att jag såg snygg ut i håret. Mitt hår har bättre koll på vad som är snyggt och häftigt än vad jag har. Det sköter sig självt och då blir det så bra så bra.
Jag brukar dock kamma mig a la Hitler när jag har duschat och blött håret. Sen får det torka i valfri variant. Jag tror på det här med fri uppfostran när det gäller håret. Även benhår och armpitts-hår inräknat i denna härligt hippieinspirerade livsfilosofi.
Jag är den där hippiefiguren i kompisgänget - minus att jag inte är sådär härligt frigjord och glad hela tiden, att jag inte dansar offentligt, att jag inte sprider min härliga energi och går i stora färgglada kläder och gillar yin och jang. Men annars så är jag hippie. En mer sval och tillbakadragen hippie kanske. En kvasiironisk post-hippie kanske. Eller så.

Apropå mode

Mitt intresse för utseende och kläder är relativt. Man skulle nog kunna säga att det går i perioder. Vissa dagar, vissa veckor, rör det mig inte i ryggen hur jag ser ut och jag vet knappt vad en spegel är. Andra gånger letar jag genom garderoben efter det perfekta plagget, det snyggaste matchningen, väljer noggrannt ut och provar olika kombinationer.
Detta har ingenting att göra med om jag ska träffa människor eller ej. Det är fullständigt okorrelerat.
Igår dök jag till exempel upp på skrivarcirkeln i trasiga jeans och ett spräckligt linne som stack ut under en blårandig stickig stickad tröja. Total omatch. Jag har samma kombo på mig idag. Att bry mitt huvud med tankar om mitt utseende känns lika främmande som att börja studera ekonomi vid universitetet. Håret? Tja, det ligger på huvudet, finns det något mer att säga om den saken?
Andra gånger kan jag vara väldigt medveten om hur jag ser ut, men för tillfället är det väl något annat som tar upp plats i den delen av hjärnan. Jag vet inte vad. Jag kanske är lite stressad.
Men se upp, en vacker dag dyker jag upp i något som faktiskt inte direkt är omatchigt, trasigt och svettigt utan rentav lite genomtänkt och med ett armband till. Men som det känns nu lär det dröja ett tag.

Adieu!

// Modeoraklet Dean

Dagens outfit

Bara för att det var flera dagar sen jag bloggade och otroligt länge sen jag skrev om "mode".

Idag har jag på mig ett lavendelblått linne från Indiskas barnavdelning (den avdelningen försvann för många år sen) med en påsydd katt som skjuter rygg. Till det matchar jag med en härligt blågrönlila-rutig skjorta som gått i arv från min far och som även flitigt används av min sambo (som inte frågar om lov, men allt ditt är mitt sägs det ju). Slutligen bär jag ett randigt skärp till mina svarta, utsvängda byxor som min mor har fått äran att sy in och upp ty de var så trasiga och slitna längst nere att jag trampade på de halvt avslitna tygstyckena. Byxorna köptes för många år sedan i en barnklädesaffär och har sex praktiska fickor (!).

Jag begriper inte hur min modeblogg fortfarande kan vara så okänd och ligga så långt ifrån topplistan. Jag har ju den överlägset fräschaste, dyraste, mest exklusiva stilen i landet!

Nu ska jag dricka grönt te och sen ska jag ut och träffa en kompis.
Tjingeling!

Vill ha:

Äntligen en anledning att använda mig av ett av de populäraste temana på bloggar, om man får tro någon någonstans!
Jag har hittat en tröja jag vill ha. Den ser ut exakt som på bilden, hoppas jag. Enligt mina mått mätt är den inte jättebillig, men om du köper den åt mig kan jag göra reklam för dig. Jag har jättemånga läsare, typ säkert tre stycken i veckan, så det är garanterat en god affär!
Tröjan finns här.

Puss på er alla mina tre läsare!

// Modeoraklet Dean

Valaffischer 2010

Nu är det snart val. Jag har så gott som bestämt mig vad jag ska rösta på, även om jag egentligen inte lagt ner så mycket krut på att tänka. Tankarna har ju kretsat mycket kring Sverigedemokraterna, och lite tar väl deras riksdagspotential fokus från blockpolitik och intressefrågor. Ändå tycker jag det är relativt tyst om populistpartiets framgångar; man vet väl helt enkelt inte hur man skall hantera det, utan kör vidare på det inte helt framgångsrika osynliggörandet (Lena Sundström är ett undantag).
Sverigedemokraternas uppmärksammade reklamfilm tänker jag inte orda om (inte just nu i alla fall), men de etablerade partiernas valaffischer tänkte jag försöka recensera utifrån hur de är utformade, vad de säger och dylikt. Mest för skojs skull, det är intressant helt enkelt. Jag börjar från vänster.

Vänsterpartiets planscher är söta, med sina bokstavsklossar i pastellfärger. "Håll ihop" lyder rådet, och händerna som håller klossarna visualiserar budskapet. Vård, skola och omsorg står det i klosskombinationerna. Det är inget nytt, inget fräckt, det är snällt och tryggt och lite platt. Funkar kanske för de som annars har tyckt att V är för extremt vänster.

Socialdemokraterna kan inte vänta, enligt egen utsago. De gör tummen upp och tummen ner men jag gör bara tummen ner för hela klabbet. För det första vet jag inte vad det är som Sahlin inte kan vänta på, jag blir heller inte nyfiken. Det är en floskel som känns tom och innehållslös, för att inte säga förvirrande.
Planscherna föreställer alltså Sahlin och ett gäng ungdomar, i svartvitt, med rosloggan och texten "Vi kan inte vänta". Det ser ut som om det vore nittiotal, och kan de inte byta den där förskräckligt fula röda rosen som bara påminner om Göran Persson? Jag vill inte hänga med de här människorna.
Den andra versionen av kampanjaffischer visar två röda nävar, en som pekar tummen upp och en med tummen ner. I dessa nävar kan man sedan läsa vad Socialdemokraterna anser är bra och dåligt, men jag skall erkänna en sak, som är helt otrolig - jag har inte läst vad där står. Jag menar, jag läser allt. Men de här fula röda nävarna fångar inte mitt intresse i en sekund. Så illa är det. Det är SÅ TRÅKIGT. Och nu kan man ju invända att jag borde anstränga mig lite, men det här handlar inte om mig; för om jag finner Sossarnas kampanj ointressant så är det rimligt att tro att jag inte är ensam om det. Jag är ledsen, S, men med en sådan standard kan ni glömma regeringsskifte 2010.

Miljöpartiet har, föga förvånande, valt färgen grönt som standard. Det ser ut ungefär som det alltid har gjort, och huvudfrågorna kretsar kring miljö. Enkelt och rätt snyggt och fyndigt, men inte så intressant. Kinesiska och arabiska (?) tecken som ett slag för integration och mångkultur gör det förstås lite mer slagkraftigt.

Centerpartiet sticker ut med grönt och rosa i en klatschig kombination. En grönmålad vägg blir snygg bakgrund till text och bild och kampanjen är konsekvent och lätt att känna igen. Här finns både färg och budskap och Olofssons glada nuna. Det är snyggt och lockande, och kan säkert dra till sig en del ungdomar ("mitten"partier är ofta populära bland osäkra väljare).

Folkpartiet provar däremot inga nya knep utan kör på klassiska affischer med budskap och ibland ett välkänt ansikte. Tråkigt, men rakt och konkret. Känns lite omodernt nästan, men jag uppskattar att de använder sakfrågor och inte bara plattityder. Lite fult är det dock att sno den gamla sossesloganen "alla ska med" på en affisch.

Kristdemokraternas reklamaffischer föreställer Hägglunds profil som stirrar på diverse djur, och texten "Ett mänskligare Sverige". Ganska underligt, innan man läst texten, men konstiga reklamer har ju en tendens att fastna i minnet. Dessutom är affischerna estetiska (speciellt texten) och rena, och sloganen låter bra. Gillar dock inte att Hägglund glor som ett uppstoppat djur med tom blick. Det är ett smart knep dock att låta ledaren i ett torrbolls-stämplat parti göra något lite otippat och spexigt.
Kd kan behöva en bra kampanj nu när de hotar att knuffas ut av Sd.

Moderaterna är de nya Socialdemokraterna, i flera bemärkelser. Utöver att de styr Sverige har de tagit över många av Sossarnas epitet och slogans och välfärden är nu Moderaternas älskling. För fyra år sedan skulle alla med, enligt S. Nu skall alla "framåt, tillsammans", enligt M. De har till och med kopierat en Socialdemokratisk "ordning på ekonomin"-affisch från -85 rakt av. Detta härmande och tjuvande är ett intressant fenomen, men jag skall inte fördjupa mig i det nu.
"Endast ett arbetarparti kan fixa jobben" ser man här och där, och efter att ha arbetat in sin självutnämnda arbetargudomlighet i folks huvuden, lär det funka. Arbetsfrågan är effektiv, och den som vill locka just arbetande människor når onekligen ut till många väljare.
Moderaternas kampanj är ljusblå och orange, det känns igen, ljust och fräscht och fortfarande har folket nog inte tröttnat på Reinfeldts förtroendeingivande hundögon.


OBS!
Observera att jag utgår ifrån de affischer jag sett på stan, jag kan ha missat några. Observera också att jag inte gått igenom filmer, flygblad mm samt att jag inte recenserar kampanjerna utifrån mina egna åsikter, jag försöker hålla mig objektiv i själva betyget (jag kan garantera att resultatet hade blivit väldigt annorlunda om jag skulle ranka enligt mina egna politiska preferenser).

Glitter mon amour

Blogger, som sidan numera heter, har skapat ett gäng olika bakgrundsmallar att välja och vraka mellan. Och jag får ännu en möjlighet att frossa i färg och visa på min totala brist på smak. Trots att jag redan har en header med glitter och färg vill jag envist välja en glittrig bakgrund också, för de är ju så fina!
Det hjälper inte att jag försöker kompromissa med mig själv med löfte om att byta skrivbordsbakgrund till något hysteriskt multicolorsprakande knarkmönster med extra krimskrams - när det nu finns möjlighet att mixtra med den tidigare så simpla bloggdesignen så måste möjligheten tas. Och när det nu finns så många olika mörka bakgrunder med exploderande färger och glitterregn, så vore man allt bra hårdhjärtad om man kunde motstå dem.
Tills vidare får det glittra i guld på min blogg. Då har jag ändå varit snäll. Och jag vet att det kanske inte ser hundra ut, men det får bli ett senare problem.
Lämna gärna kritik, men försök att inte vara för hård...

Vårens hetaste haircut

Cybervärlden väntar. Ni vet att ni vill kolla. Daniels svensexa med Carola kan slänga sig i väggen; jag har klippt mig! Världen vill veta. DU vill veta. Du inser det bara inte själv, men anledningen att du klev ur sängen imorse var för att du bara MÅSTE gå in på min blogg och se om jag äntligen lagt upp bilder på min nya, heta frisyr (så att du kan sno min glammiga stil sådär som man gör).

Nog med sarkasm. Här är mitt nya jag. Se och lär.
(Ps. Det kallas page. Lägg det på minnet. Uttalas som pistage. Ds.)

Hair disaster

Jag har nu hamnat i det tillstånd som bäst kan beskrivas som hårrelaterat självbildskaos.
Det ser ut som fan! Det ser verkligen ut som fan. Jag behöver gå och handla men jag vill helst inte gå ut utan burka eller liknande skydd från omvärlden.
Det här är inte okej! Jag vill inte se ut så här. Begrips? Vad ska jag ta mig till? Ja, klippa mig såklart, men innan dess? Hur skall jag kunna se mig i spegeln? Hur ska jag våga gå ut och visa mig bland folk?
*Sliter mitt hår i förtvivlan*

Hårfagra jag

Det går inte att hita enkla, bra, sakliga bilder på mig, men bortsett från det så behöver jag ändå hjälp med hur jag ska se ut egentligen. För tillfället bara växer det, håret. Här ovan kan ni se hur det sett ut i perioder i mitt liv, och jag vet att ni kommer att rösta (om ni ens röstar över huvud taget) på nån bild där jag ser "söt" ut och inte så arg.
Betänk då att jag i ganska så många år försökt att åstadkomma ett yttre som inte enbart ger upphov till "aaaw, du är så söööööt! och vilka mjuka kinder du har! gulligulligull!" från min omgivning.
Jag kan på inget sätt påstå att jag vill bli bemött som en vuxen människa med allt av krav på ansvar, allvar och anpassning inför sociala regler som det innebär - men, jag vill bli bemött med respekt, på något sätt.

(Kan för övrigt berätta lite om bilderna:
Den översta är några år gammal och tagen i Kroatien av min kusin Kajsa.
Tvåan har jag tagit själv efter en vision jag hade om att skjuta sig i huvudet med en banan - bananmos i huvudet alltså, obs inga suicidala tendenser bara skoj.
Den tredje och mellersta bilden har okänd släkting tagit och den är trehundra år gammal ungefär. Det barkar inte åt att jag återskapar denna fräcka, lekfulla hårkreation, men det är fritt fram att rösta på den ändå.
Så som jag ser ut på fjärde bilden ser jag ungefär ut nu också, den är bara en vecka gammal. Tänk bort gulligheten och fokusera på frisyren, ok?
Sista bilden är två år och tagen på den tiden jag var med i Rotundan-gänget. Tror Emma Brunnfors ligger bakom.)

Mhm, det var väl intressant. Rösta nu. Gör Er röst hörd. Du kan göra skillnad! Upp till kamp! Rösta!


Ps, man kan komma med helt andra förslag också. ds.

Hål

Jag har en fantastisk morgonrock. Jag känner mig som en diva varje morgon.
För övrigt funderar jag på att ta hål i näsan. Nu när jag gått händelserna i förväg och konstaterat att jag har nickelallergi fast jag kanske inte alls har det egentligen. Tycker liksom att efter alla år med hål i örat kanske det är dags att testa nåt nytt. Men jag börjar få piercingnoja, allt känns ganska otäckt, till och med den vanliga håltagningen i örsnibbarna känns lite obehaglig. Men tänk då i ögonbrynet, iih. Eller bröstvårtan, ååh. Huva.
Frisyren vet jag inte alls hur jag ska ha. Igår kunde jag ha två tofsar av nackhåret! Det är inte lätt att veta hur man ska ha det här i livet. Jag vet ingenting.
Sa till klassen igår att jag ångrat mig och inte vill gå tvåan, för att jag inte känner mig redo att skriva Boken redan i höst. Men nu ångrar jag mig igen, inte för att jag direkt känner mig jätteredo men att sitta hemma i höst och uggla... Fy fan! Tur att det kommer en sommar mellan den här tiden och nästa.
För övrigt menar jag hål i näsan på ena sidan, alltså inte i septum; mitt i mulen. På sidan tycker jag är fint. Så får det bli.
Jag hoppas att jag någon gång kommer att ha pengar också. I sommar. Det vore najs.

D.I.Y.-paparazzi har varit i farten

Dagens nyhet: Man får posa framför sin imponerande bokhylla (eller, hyllan är väl rätt ointressant, det är innehållet jag vill framhäva). Det är inget aprilskämt!

Tradera

Jag har nyligen registrerat mig på http://www.tradera.com/, mest för att det på något sätt känns lite omoraliskt att logga in och buda i Patriks namn. Och lite osjälvständigt kanske.

Namnet var Spenatstuvning.
Spenatstuvning har ikväll vunnit sin första budning! Den består av tre slitna filmsamlarkort med James Deans nuna på framsidan, och kommer att kosta sexton riksdaler.
Nu återstår bara att sätta in summan på någons konto och vänta in posten. Sen är det bara att fortsätta samla.

Schlagerspektakel #2 2010

Det råkar vara så att jag råkar ha intresse av att göra en helt egen personlig utvärdering av melodifestivalen, och det råkar vara så att jag just kom på att jag inte gjort det av lördagens deltävling än.
Det är alltså dags igen.

Omgång nummer två höll lite lägre kvalitet än första, musikmässigt alltså. En fascinerande sak med Melodifestivalen är att man satsar minst lika hårt på showen, framträdandet, kläderna, som på musiken. Kanske är det det som gör festivalen så populär.

Bidrag nr 1 med Eric Saade imponerade inte alls på mig. Refrängen kändes mer tjatig än käck och killen såg sliskig ut. Manboy är heller ingen låttitel som får mig att hoppa högt av förtjusning.
Inte ens klättrarna i bakgrunden gjorde mig särskilt intresserad, möjligtvis höjde jag på ett ögonbryn när killen tog en dusch på scen. Snöpligt nog fick de röstande tittarna inte se mr wet shirt en gång till när han gått till final och skulle göra da capo.

Hippare hoppare är också ett namnval som får mig att fundera. Varför vill man döpa sin låt till något sånt?
Andra generationen gör så vitt jag hört småskojig musik, men hiphop i allmänhet och Dogge i synnerhet är inte min grej. Så inte heller låt nummer 2 gjorde mig varm i kläderna. Bra refräng, resten - inte bra.

Tredje ut på scen var Anna-Maria Espinosa, och det tog ett tag innan hennes ballad ryckte tag i mig. Ballader är alltid ett knepigt val i de här sammanhangen, och jag har nog vant mig vid att dra öronen åt mig. Men så småningom insåg jag att hon sjunger jättefint, och att melodin var svängig i sitt lunkande tempo. Texten sög dock. Och ja, jag ställer olika krav på klassiska schlagerartister och sådana som kommer utifrån och som jag tycker borde kunna pressa fram texter med lite större djup än typ "you & mi tonight evrithings ålright".

Kvällens tråkigaste låt låg i mitten och luktade modern dansband. Allt var fel, ja, jag försökte faktiskt hitta något som var bra men det fanns inget. Come and get me now, hette låten.

Och direkt efter; kvällens bästa. Då var det ändå inte en låt som tog mig med fullkomlig storm, men scenframträdandet var sååå snyggt! Oj oj oj.
Paulines håruppsättning var något i hästväg och dansarna såg ut som att de hittat en utklädningslåda och släppt loss ordentligt. Jag inser att det låter som något negativt, men jag menar enbart bra. Färger, färger, färger! (Så varför svartvitt mitt i? Blev bara luring på konfekten för mig.) Det fanns en gitarrslinga, tror jag det var, i låten som jag gillade också.

Andreas Johnson satsade för en gångs skull på ballad. Och den var... tja. Publiken hade lysstavar, det var coolt. Men låten tog liksom omvägar förbi min hjärna och satte sig inte på minnet. Den blir säkert bra på skiva, efter några lyssningar, men i det här sammanhanget var den mest anonym och han gick såklart vidare på sitt namn. Fint och udda dock med en grön jacka.

Jag uppskattar svenska artister som sjunger på svenska, det känns modigare än att mainstreama på engelska bara för att. Sjunde låten hette Underbart.
Det går inte direkt att tycka illa om Kalle Moraeus och hans gäng, som framförde en melodi som väl inte träffade mig direkt i hjärtat men ändå gick att nynna med i. Dalahästgitarren var frän.

Sist men inte minst blev det lite "sexchock". Jag är medveten om att jag kanske slänger mig med fel begrepp nu, men sadomasochism var vad jag tänkte på. Hanna som stod och höll två män på alla fyra i deras koppel/hästsvansar. Roligt. Lite uttjatat kanske, i denna sexfixerade värld.
Tråååkig låt. Hade kunnat vara cool, men den var mer tjatig och stel. Skojigt att det tog en stund innan man klurat ut könet på dansarna som krälade runt hennes fötter. Hade velat bli mer manipulerad av musiken dock.

Under kvällen fick vi också se Lundgrens besök hos den snudd på uttjatade karaktären Lisbeth Salander - det var roligt - och Anja Persson - också roligt. Roligt med Dolph tycker jag. Hihihi.
Glada Hudik uppträdde också med Sverige (kents låt alltså) och killen som blev intervjuad var kul för han svarade inte på frågorna som Meltzer hade tänkt. Zelmerlöw hoppade in mitt i låten och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det.

Nog om detta och bye bye.

Långärmade hemskheter

Detta med långärmade tröjor alltså.
Jag kan inte ha dem. Jämt är ärmarna där och hänger och slänger och glider och korvar sig.
Varenda gång jag tar på mig en jacka/kofta/liknande så åker den av efter ett tag, bara för att den är så oskön att ha på sig. Jag vill ha fritt på armarna.
Tar jag av mig övertröjan så kanske jag fryser, eller så blir det fel (jag planerar ibland klädseln på så sätt att den är komplett med övertröja och blir jättekonstig utan), men behåller jag den på så kliar det i ryggraden.
Varenda gång jag har långärmat så drar jag och drar och drar och sliter i ärmarna, kavlar upp dem (på fel sätt förstås, så att de åker ner igen).
Jag undrar om det kan vara något slags tvångstanke. Jag misstänker också att mina problem med hud som klibbar mot hud när jag skall sova är nåt slags fix idé eftersom jag inte kan minnas att jag haft problem med det förut.
Ärmproblemet har däremot funnits så länge jag minns. Jag har svaga minnen från när jag aktivt började skaffa kläder med långa ärmar och försökte lära mig att bära det. Än har jag inte lyckats.

Kortärmat är bäst.