onsdag 17 oktober 2012

Frågorna hopar sig

Jag vet inte hur man blir den man är. Jag vet inte om man skapar sig själv, eller i alla fall inte i hur hög grad man gör det.
Jag är en medveten person. Jag misstänker att jag är betydligt mer medveten än de flesta, om mina egna och andras psykologiska processer. Kanske är det till och med därför jag ibland har tyckt att jag gråter krokodiltårar och ser mig själv utifrån, som att jag kan styra mina reaktioner.

Låt mig förtydliga:
Många talar om tänkandet. Kbt  - kognitiv beteendeterapi, dvs att påverka sitt eget beteende och tänkande i en positiv och konstruktiv riktning - är inne. Vissa menar att man kan tänka sig till saker och ting och uppnå högre standard i livet genom att föreställa sig hur man vill leva.
Det skrivs i tidningarna att hjärnan är plastisk - för varje gnällig tanke man tänker befäster man de griniga hjulspåren i hjärnan, och det går att träna sig mentalt till en lyckligare syn på livet om man vågar tänka i nya banor.

Genom tänkandet borde man kunna ändra hela sin identitet. Den som sitter i rullstol, sitter i rullstol. Men den vars handikapp och problem sitter inne i hjärnan, borde kunna träna sig till förbättring.
Det sägs att man kan träna upp sig, bearbeta sina problem.
Jag har lite svårt att definiera mina problem, de har en tendens att hopa sig i högar liksom prylar i allmänhet gör, så att man inte vet vad som är en serietidning, en räkning eller en reklambroschyr om man inte tar sig tid och ork att sortera och rensa. Jag slänger allt i högen där, kritik skjuter jag undan och ursäktar mig med att det är så himla mycket som ska ändras på och jobbas på, jag orkar inte just nu.

Nu har jag tappat bort mig...
Jo. Den här idén om att man kan jobba på sig ger mig lite komplex. Jag vet (som vanligt) inte var jag ska börja.
Men vad värre är: jag vet inte vem jag är.
Det kom lite plötsligt kanske, men vad jag menar är att den här idén om att allt är flytande och föränderligt gör att jag inte litar på någon del av mig. Allt är ju fejk! Om det går att ändra på så är det ju inte äkta. Då har jag valt. Och jag har i många fall valt det dåliga. Jag har valt att vara dum och fånig istället för samlad och vettig. Allt är ett val. Jag är kass på att välja, har jag sagt det?

Jag är helt knäpp, men jag borde kunna välja att inte vara det. Om jag bara visste vad som är sant. Hur många gånger har jag inte velat fråga någon.
Men... Nu infinner sig förstås frågan: befäster jag min egen knasighet genom att skriva det här? Tankarna ligger och gror, men om jag hade låtit bli att sätta dem på pränt hade jag kanske kunnat bekämpa dem? Kanske njuter jag av att framstå som konstigare än jag är. Kanske använder jag påståendet i den föregående meningen för att plåga mig själv.
Kanske har jag de här tankarna för att någon har sagt åt mig att jag är en person som har den här sortens tankar. Vad är verkligt och var är hönan och var är ägget och vem har rätt?

Jag skulle vilja att någon förklarade ett och annat för mig. Men vem? Vi förstår inte riktigt varandra, jag skulle behöva tala med Gud för att få rätsida på verkligheten.

tisdag 2 oktober 2012

Tintin i skottgluggen

Jag orkar inte alltid lägga mig i aktuella debatter på min blogg. Jag orkar ju inte ens skriva på min blogg så frekvent som en gång i veckan eller så. Och när jag skriver är jag alltså oftast varken aktuell eller särskilt konkret med mitt budskap. Jag är kanske mer av en filosof än en debattör.

Men nu har olika faktorer gjort att jag landat i en tanke jag vill dela med mig av här. En tanke som berör den aktuella (eller, kanske överspelade?) Tintin-debatten.

För min egen del började det med att jag hörde på radio att "Tintin i Kongo" skulle kastas ut från ett bibliotek i Stockholm. Jag blev mycket bekymrad och beklämd. Senare fick jag veta att boken i själva verket plockats bort från barnavdelningen men fanns kvar i flertalet exemplar inom biblioteket, vilket gjorde att saken kom i ett helt nytt ljus för mig. Jag tycker att det är en stor skillnad på att diskutera vilken sorts skildringar av världen som är lämpliga och mindre lämpliga att barn får tillgång till, eller att, som man säger, "cencurera" litteraturhistorien.
Jag tänker dock inte fördjupa mig i huruvida det vore rätt eller fel att flytta "Tintin i Kongo" från barnavdelningen här. Enligt media togs böckerna tillbaka till barnavdelningen illa kvickt efter kritik.

För några dagar sedan läste jag en krönika om det faktum att Tintin fått bära hundhuvudet för en rasism vi andra inte vill veta av: det går bra att peka ut en åttio år gammal serie som dum och dålig, mindre bra att ifrågasätta hur långt dagens samhälle har kommit i frågan.
Tintin och negerslavarna. Men det var då det.

I en tidning läser jag ordet "land" i samma mening som "Afrika". Afrika är inte ett land. Det är en världsdel, och detta är grundläggande lågstadiekunskap. Ändå uppstår detta missförstånd gång på gång.
I tv ser jag en trailer för ett naturprogram som handlar om Uganda. Ändå är det "i Afrika" programledaren är, och landet Uganda nämns i slutet, som i förbigående.
Kanske småsaker. Men ändå. Tänk att Afrika är så mytologiserat, så mystiskt, så okänt för oss i Norden.
Har vi verkligen en så mycket bättre och mer bildad syn på Afrika än Tintin uppvisade för åttio år sedan?

Jag vet ytterst lite om Afrika. Jag vet att det består av en väldig massa länder, men jag kan baske mig inte peka ut ett enda om någon visar mig en karta. Nå, det får ju stå för mig det.
Men hur är det med era kunskaper? Och hur är det med skildringen av Afrika i media?

I tv dyker det emellanåt upp svältande barn som man förväntas samla in pengar till. Bra grej säkert, men om det är det enda som visas upp, vad gör det med vår bild av dessa människor?
I "Mot alla odds" som visades på tv för ungefär ett halvår sedan tog sig en grupp människor från Viktoriafallen till Skelettkusten. Guiden var en vit kvinna. I ett avsnitt hälsade man på i en by där människorna var i princip nakna och på kvällen dansade man loss tillsammans.
Just i den byn ser kulturen förstås ut så och det vore fel att förvränga verkligheten, men jag menar att det inte direkt är ett undantag att det är den sortens afrikaner som underhåller oss i tv-soffan.

Som jag ser det finns det två mediala bilder av Afrika och dess invånare:
1. De svältande barnen med flugor i ögonen, de könsstympade, aidssmittade kvinnorna.
2. De livsbejakande, halvnakna naturfolken som aldrig hört talas om mobiltelefon eller utbrändhet.
Och vad gör den här ensidiga (nåja, tvåsidiga då) bild med vår syn på den en miljard människor som lever i världsdelen Afrika?
Den förstnämnda gruppen framstår som passiv och hjälplös, en hel kontinent av efterkomna människor som sittande i ökensanden väntar på att de storsinta vitingarna ska komma med utfyllnads-ris och UFF-kläder.
Den andra gruppen framstår helt enkel som, om än spännande, mindre utvecklad och mindre lärd än oss rediga människor som bor i storstäder och inte behöver använda pilbåge för att skaffa mat.
Nu är tiderna annorlunda. Mycket har hänt. Eller?

Säg mig att jag har fel. Säg mig att det finns mängder av lättillgängliga filmer, program och artiklar som fördjupar sig i de olika länderna och på allvar låter befolkningen komma till tals. Säg mig att det bara är jag som sov igenom geografi- och samhällslektionerna och att alla andra ser Afrika som en mångfacetterad och dynamisk kontinent.

Men om det inte är så. Om jag har rätt i mina farhågor om våra bristande insikter i Afrikas liv och kultur. Om vi vågar erkänna att bakom fina ord gömmer sig en generande okunnighet om sakernas tillstånd.
Hur kan vi då kritisera Tintin för att han på trettiotalet - känt som den mest rasistiska epoken i modern tid - ville uppfostra dumma negrer i Kongo, samtidigt som vi själva ser på hela Afrika som en samling underutbildade och underutvecklade främlingar i skriande behov av västvärldens överlägsna hjälp och bildning?