torsdag 22 april 2010

Torsdag

Öronpropparna jag använde inatt var så jävla värdelösa. Vilket är märkligt eftersom jag unnade mig ett par helt nya (annars brukar jag använda engångspropparna flera veckor i sträck - man är ju inte gjord av pengar som man gärna vill lägga på små gula skumgummicylindrar). Jag trodde att nya, fräscha proppar var synonymt med bättre svällförmåga, men tydligen gällde det inte dessa.
Annars brukar jag märka en himmelsk skillnad; från skval och bök innan, till en kompakt tystnad så fort propparna är i.

Idag har jag både varit på gymmet och sett de tre första avsnitten av Six Feet Under. Jag är fast.

tisdag 20 april 2010

Fylla

Så här är det. Hur är det? Jag vet inte.
Det regnar. Tröttheten ligger som en hinna mellan verkligheten och mig. Igår skrev jag inte på min roman. Jag har inte gett upp, det vore ju fånigt.
Idag fyller jag år. Det är inte barndomen längre. Det är tid att växa upp. Jag ska skriva en roman. Jag ska arbeta, som en riktig människa. Jag är inte säker. Jag vet inte.
Det är ingen anledning till panik. Det är ganska så stillsamt. Ingenting är försent eller förstört eller hopplöst. Allt ser ganska ljust ut, till och med himmeln är mycket ljus, om än i gråskala.
Jag behöver tio sidor men jag vill inte skriva. Vill inte. Vill inte.
Man måste ta det bit för bit. Jag skrev tre lisotr igår. Fick ingenting gjort ändå. Det är inte synd. Det var bara en kväll. Det var ett val.
Idag fyller jag år. Det regnar. Så är det.

torsdag 15 april 2010

Vad ska ungen heta? Inte något av det här i alla fall!

Man måste ju få låta folk göra sina egna val. Även om de påverkar andra, rentav negativt.
Men om jag får orda lite, så finns det vissa saker som borde vara lite mindre tillåtna än andra.
Jag hänger en massa på svenskanamn.se, det är en helt hysteriskt rolig sida.
Det här är några namn som människor i Sverige enligt sidan faktiskt heter:

* Satan (1 kvinna)
* Gay-Olof (1 man)
* Stalin (10 män)
* Hjärtansfröjd (1 kvinna)
* Seg (1 man)
* Hitler (1 man)
* Rumpai (3 kvinnor)
* Bög (1 man)
* Fula (1 kvinna)
* Troll (16 män, 3 kvinnor)
* Söte-Gull (1 kvinna)
* Sexy (7 kvinnor)
* Patriot (11 män)
* Plutten (1 man)
* Snäller (2 kvinnor, 1 man)
* Slem (1 man)
* Nyponros (4 kvinnor)
* Adolf-Bert (1 man)



Nu kan jag ju inte gå i god för att allt detta stämmer och är sant. Jag vet inte alls hur sanningsenligt och källkorrekt sidan är. Men man har ju hört om vissa knäppa namn som faktiskt existerar.
Samtidigt som hjärtlösa föräldrar prackar på de små barnen de mest groteska titlar (en får hoppas det inte är tilltalsnamn!) får en fullvuxen, myndig person inte byta till ett könskonträrt (= som går emot rådande könsnormer) namn. Men de stackars barnen kan man (så länge det inte går emot könslagarna) döpa till vad skit som helst.
Söte-Gull tycker jag är ren tortyr att döpa sitt barn till. Huva.

Förstår ni att man kan fastna på den sidan?

Superstar

Får bara en sån stark känsla av att The Ark är den första blomknoppen efter en lång atomvinter.
Antar att det betyder att jag är glad att de är tillbaka.

Uppdatering!

Det finns ju faktiskt många filmer jag skulle vilja se, om man är inne på det spåret.
Jag tänkte att jag kan ju alltid lista dem här, det kan ju inte skada.

Glasblåsarns barn.
Djungeldjuret Hugo (den första, originalet).
Samson och Sally (tecknad om valar).
Oliver och Olivia (tecknad, tysk tror jag, om två fåglar).
But I'm a Cheerleader.
Jätten (med James Dean).
Öster Om Eden (också med Jimmy).
Macken (filmen, inte serien).
Annat med Galenskaparna.

Eventuellt återkommer jag med mer (kan vara bra för min egen skull att ha en lista också).

Allt du önskar kan du få

Jag antar att det är dags. Jag antar att det inte finns någon återvändo. Jag antar att jag borde gjort det här för länge sen.
En önskelista.
Jag fyller år om mindre än en vecka.
Har redan fått min första present, av Mette som tog fel på datum. Jag fick ekologiskt mumsgodis.
Nu är det bara alla andra kvar, som skall hatta runt och inte veta vad de skall ta sig för.
Förresten, en annan grej. Häromdagen läste jag i botten på mitt glas att jag var 99 år. Galet coolt! Så därför kommer jag ta tillfället i akt och fylla hundra år nu på tisdag. Det är en rätt maffig ålder. Men jag kräver ingen extremt jättepampig uppvaktning för det, jag är nöjd bara om folk kommer ihåg mig.

Hur som helst. Om det känns viktigt att omvandla kärlek och uppskattning i pengar, så har jag några tips:
* Först och främst:
http://lakareutangranser.se/
http://www.presentermotfattigdom.se/
http://www.greenpeace.org/sweden/
http://naturskyddsforeningen.se/
etc.
* Nötter. Fruktansvärt mycket nötter. Inga weirdosmaker som typ cashewnötter med vitlök och persilja eller sånt, och inga i yoghurt och liknande, av uppenbara skäl. Helst naturella eller i mörk choklad. Det finns inga gränser för hur mycket nötter man kan äta. Chips är också en svaghet, också de i naturell "lättsaltad" version.
* Frukt går också ner. Eller grönsaker, och så vidare. Jag är vegan, men annars finns inga gränser. Eller... inte kapris.
* Det finns ju även sådant som inte är till för att ätas, men ändå kan uppskattas (även om det är sällsynt). Filmer till exempel. Nåt bra. Böcker också. Skönlitterärt då. Eller fack, om man vet vad jag är intresserad av.
* Vilket får mig att tänka på att överstrykningspennor vore bra att ha.
* Jag kommer inte på något mer. Gå tillbaka till det översta alternativet, det är bäst.

Ha en trevlig köpa-present-ångest!
Kram!
// Dean

onsdag 14 april 2010

Rinner ut

Har känt mig lite matt den här veckan. Jag kan inte komma på någon rimlig orsak.
I måndags gick jag och lade mig vid 21. Det kändes trevligt. Då hade vänner ändå ringt och frågat om jag inte skulle komma dit och spela spel.
På tisdagkvällen dissade jag umgänge en gång till, och satt hemma på rummet.
Känner mig hela tiden mer eller mindre sömnig. Skulle kunna lägga mig och sova när som. Är inte så värst hungrig heller.
Men jag tror inte det är nåt allvarligt. Ibland är man trött. Fortsätter det så här får jag väl ta mig i akt.

Skulle ha bokat tid för allergitest, men det glömde jag förstås. Vore så trevligt att få höra att jag tål alla sorters djur hur bra som helst. Om det nu är så. Hoppas.

Har känt mig slö idag också, men faktiskt skrivit veckans uppgift och varit på gymmet idag. Bra jobbat av mig, måste jag säga. Kan inte glädjas riktigt bara. Har inte riktigt den orken.

Har de senaste veckorna sett två filmer där någon spontandör. En där en frisk och hälsosam arbetskamrat till huvudpersonen blir matförgiftad och dör samma dag. En annan där en tjej blir påkörd av en bil, men klarar sig, går på fest, somnar, och sen slutar andas.
Detta har gjort mig aningen paranoid.
Som grädde på moset drömde jag att jag var död i natt. Fast som en slags osynlig ande. En bitter och ledsen ande, förbannad över att ryckas ur livet i så unga år. Tur att det bara var en dröm.
Jag kan inte låta bli att tänka "somna inte, somna inte, om du somnar dör du, håll dig vaken" då och då. Man vet ju aldrig.

fredag 9 april 2010

onsdag 7 april 2010

Eftermiddagen

Kan någon tycka om eftermiddagar? De är som en dödsångest som kommer dagligen, som ett brev på posten med en grotesk påminnelseavgift för den där bortglömda fakturan som man trodde man hade betalat med pengar man inte hade.
Det är den tiden på dagen då man inser att inte heller den här dagen var evig, trots att det kändes så nytt och spännande imorse. Alla de oändliga möjligheterna har flytt sin kos, man börjar se slutet, man blir gammal och bitter och ensam och ångrar allt man aldrig gjorde.

Kanske är eftermiddagarna till för att lära oss något. Typ karpe diadem eller dylikt.

Humor / allvar / kön

Ju mer man skämtar, desto svårare är det att bruka allvar.
Det är en teori jag har, och den grundar sig främst på min egen erfarenhet men även på iakttagelser av andra människor. Många gånger har jag förstått att folk tror att jag skämtar när jag menar något på riktigt, och jag kan inte själv alltid avgöra var gränsen går för vad jag säger med en skämtsam ton men menar något med, och vad som är raktigenom trams.

Jag tänker mig att det är därför många män (enligt vad jag har hört, läst och sett) har svårt att prata om svåra saker; känslor och sånt.
Det går förstås att skämta om det svåra, men risken är alltid att man tappar bort sig och inte vet vad man själv eller andra menar egentligen. I en vardaglig humor framgår det inte alltid vad skämtaren vill ha sagt och vad hen tycker och tänker bakom den glättiga ytan.

Jag upplever att humorn, gärna en rå och elak sådan, har en oerhörd stor plats i vår moderna värld. Tyvärr kan jag inte veta någonting om hur stor plats humorn tilläts ta i andra tider, men jag har en känsla av att den var mer marginaliserad förr. När Henrik Schyffert talade om "den ironiska generationen" begrep jag inte - det är ju min generation som borde inneha den titeln?

Kanske är det framförallt unga människor som tar till sig humorn, och jag har några teorier om varför:
Många unga människor, tänker jag mig ägnar sig åt ett humoristiskt vridande och vändande på verkligheten, som ett sätt att skapa distans till en hård värld och all den information som man bombarderas med och måste lära sig att ta ställning till och hantera.
I det identitetssökande som oftast pågår som mest intensivt i en människas unga år, kan det vara skönt att gömma sig bakom en schimär av ironi och oberördhet. Att ta till skämtandet för att få respekt och uppskattning, istället för att visa sårbarhet.
Många unga kollar förstås mycket på tv, och det är vanligt att följa eller titta sporadiskt på sitcoms där de skrattframkallande replikerna haglar ur käftarna på de smarta och roliga karaktärerna. Jag tror att dessa serier påverkar tittarna väldigt mycket (likaså filmer, böcker mm såklart); man vill vara som karaktärerna, för att genom klassisk idol-identifikation överta deras status och liv.

Åter till Männen. Humor kan tyckas könlöst, men det har alltid varit en typiskt manlig arena.
Så gott som alla människor tycker om att skämta och skratta, men det är framförallt män som levererar skämten. Jag kan inte direkt se någon biologisk orsak till detta utan skulle vilja påstå att det har med uppfostran att göra. Ett tydligt exempel är hur pojkar ständigt fått lära sig att känslor är omanligt, och som jag nämnde ovan så kan humor fungera som en skyddande image, en fasad som varken släpper in eller låter något sippra ut.

Det pratas ofta om att män har en hårdare jargong, medan kvinnor är mer öppna för att bruka allvar och tex. våga prata om känslor och tankar med varandra. Med denna förutsättning är det logiskt att det är killar som drar snuskiga vitsar i skolan och blir standuppare som vuxna, medan kvinnor ägnar sig åt att lyssna på varandra och tränas i social kommunikation.
Det är också logiskt att kvinnliga komiker kan dömas ut som grupp av vissa stengöda idioter för att "kvinnor kan inte vara roliga", parallellt med att män som avsäger sig det manliga spelet till förmån för en ärlig relation med sina känslor får skit för att de är omanliga bögfjollor.

Den manliga jargongen får, så vitt jag förstår, stryka på foten när det är en kvinna i närheten. Enligt den klassiska idén om den starke, osårbare mannen och den känslomässigt labila och oerhört sårbara kvinnan, vågar ingen fjärta eller tramsa när en tjej närmar sig. "Hon skulle inte förstå". Det sägs att kvinnor är mognare än män; jag säger att de lär sig att vara det för att det är så rollen är utformad. Vi lär oss våra roller utantill, och vet allt för väl hur det går för den som sjabbar bort sig på scen; publiken buar ut dem och de portas från vidare uppträdanden.

Samtidigt som vi tror att tjejer är humorbefriade och avskyr all form av trams, så tar vi för givet att killar alltid vill tramsa och är immuna mot elakheter. Blir en kille ledsen för att han upprepade gånger kallas "bögjävel" på skämt av kompisarna, så är det honom det är fel på och ingen annan. Han borde inte ha tagit åt sig. Han borde fatta skämt.
Tjejer behöver dock inte fatta skämt; de är i princip naturligt bortkopplade från den sortens tänkande. Känslorna står liksom i vägen.

Gröt

Kanske gör jag framsteg. Utan att ha förstått riktigt hur, vad och varför så hänger jag med folk och har stundtals riktigt trevligt. Det måste vara det här det går ut på. Jag borde ha börjat träna tidigare, som alla andra. Men man kan bara tävla mot sig själv, som de säger. Alla befinner sig på olika stadium.

Pappa ringer gång på gång men jag missar alla samtal och har inte tid. Jag skulle ha ringt i torsdags och sagt Glad Påsk. Sen vet jag inte vad som hände. Tiden i ett rasande tempo. Funderade på att skriva ett brev idag, kändes lite fånigt kanske. Som att "jag vill inte prata i telefon så jag skickar ett vykort" ungefär. Men jag skulle kunna tala om att det är ett problem jag har. Alla klagar ju på det. Kuratorn säger att jag inte skall ändra på mig. Hon säger att jag får vara som jag är och det får mig att känna mig som en riktig människa.

Jag har glömt om jag skall dit imorgon så jag måste gå upp och ringa och fråga. Har svaga minnen av att jag skrev ner någonstans - kanske på en lapp, eller på handen, dumt nog - klockan tio på onsdag låter logiskt och bekant. Men kanske inte. Borde ha ringt för flera dagar sedan och frågat.

En annan glömd sak. Upptäckte att mina farhågor besannats. Ett gult prickigt örngott och ett tunt överkast låg på hyllan, men inga påslakan eller lakan. Får sova på överkastet och med oklätt täcke den här veckan. Visste väl att jag hade glömt något i Halmstad.

Har ätit mannagrynsgröt två gånger idag. En gång på spisen, och nyss i micron. Helt okej, men inte så fullt av minnen som man kunde tro. Bara grynigt och lite, lite sött.

Allt känns ganska trevligt. Koll på läget, fast ändå inte. Vem vet.
Har förresten fått James Dean-filmisarna nu.

Godnatt.

torsdag 1 april 2010

D.I.Y.-paparazzi har varit i farten


Dagens nyhet: Man får posa framför sin imponerande bokhylla (eller, hyllan är väl rätt ointressant, det är innehållet jag vill framhäva). Det är inget aprilskämt!

Förnuft och känsla 1/4 - 10

Det är sannerligen inget konstruktivt mål att försöka förstå andra människor. Tolerans i alla ära, men det kan bli kvävande, förödande, att sätta andras filosofi och moral över sin egen. Och det är såklart inte så man skall gå tillväga, det begriper jag väl, men det är svårt att hitta en balansgång där. Jag går vilse i nihilismens ödemark och öppnar mig fullständigt för cynismens spefulla empatilöshet.
Ju längre in i filosofiska resonemang man traskar, desto mer desillusionerad blir man. Vad är det som säger att empati över huvud taget är något att sträva efter? Jag försöker argumentera med mig själv FÖR godheten, men ondskan är på något sätt mer omfattande, mer konsekvent och renlärig.

Känslan skall finnas där och vägleda oss. Känslan för rätt och fel - men varifrån kommer den? Är den inlärd? Jag har svårt, fortfarande, att acceptera det inlärda, trots att det i realiteten inte går att skilja ut från en människas identitet.
Äktheten är väl, som sanningen, relativ. Men det är svårt att ta in en sådan ofärdig, diffus kunskap. Och jag vill gärna ta varje fenomen ur sitt sammanhang och granska det kritiskt, skala av det tills endast kärnan kvarstår.

Jag tvivlar på att det finns en väg tillbaka. Däremot tror jag att jag kommer att glömma att tänka och grubbla när jag blir lite äldre. Min hjärna växer fortfarande, och det hör väl åldern till att ifrågasätta världen. Min erfarenhet av att se på äldre människor (äldre än jag själv alltså) är att de verkar finna sig tillrätta och inte känna samma behov av att kritisera och vända upp och ner på saker och ting.
Jag vet inte ens om jag tycker att det är en bra eller en dålig sak. Jag vill inte bli som människor, samtidigt vill jag bli som dem. Jag hatar gruppen men älskar individerna. Ett väldigt inkonsekvent och barnsligt resonemang. Men jag rår nog inte för vad jag känner.