måndag 31 januari 2011

Måndag

Idag var jag på gymmet. Det var kul.
Nej, nu ljuger jag. Det var inte så kul. Jag hade glömt gymnastikskor - som om det inte är pinsamt nog att överhuvudtaget kliva in i en gymlokal med dålig hållning, pösiga byxor och dålig kondis - och någon sån där handduk som folk använder för att torka rent där de suttit hade jag inte heller. Dessutom var mannen i receptionen ganska otrevlig när jag för tredje gången frågade var jag kunde låsa in mina grejer. Hej, jag är blind.
Inte gymmade jag nåt bra heller. Inte blev jag svettig. Inte var jag där nåt länge.

Det kanske inte är nåt för mig, med gym. Det känns lite meningslöst när man misslyckas. Och det känns smått absurt att göra något så privat som att träna inför en massa andra människor. Jag vet att de inte bryr sig om att glo på mig, men ändå.
Jag får väl börja gå på spinning eller nåt annat flåshurtigt mardrömspass med en massa blanka tjejer. Kul kul. Om jag nu ens kan sitta på en cykel. Efter att ha cyklat för första gången i år igår, har jag skavsår i röven. Nästan i alla fall.

Detta lyckades dock inte riktigt förstöra min dag helt. Jag har Belle & Sebastian och humöret är fortfarande två gröna pluppar, för att tala i Sims-termer. Annars brukar det hålla sig mellan en grön, grön/röd eller en röd ungefär. Det är sällan man är skitglad.

Nu ska jag göra nåt. Vem vet vad. Kanske kolla in min lista med sökbara jobb. Yeeees.

söndag 23 januari 2011

Tankar om Solsidan

Solsidan har börjat och debatten är igång. Är säsong 2 sämre än ettan? Är det komiskt eller tragiskt? Är Solsidan den bästa svenska serien på länge eller är den överskattad?

Jag hör dock ingen debatt om kvinnokaraktärerna i Solsidan.
Det är uppenbart att serien är skriven av män, och ur ett manligt perspektiv. Alex är huvudkaraktär, och strax efter honom kommer kompisen Fredde. De båda fruarna Anna och Mickan förekommer frekvent i serien, men sällan ur en sympatisk eller begriplig synvinkel.

Mickan är en rich bitch som man till viss mån måste beundra för hennes envisa kamp att bli bäst, snyggast och mest moderiktig. Det är äckligt, tragiskt men också mycket komiskt i all sin patetiska prakt.
Vad Alex ser i sin fru Anna är för mig som tittare en gåta. I varenda scen där hon är med hånar, gnäller och tjatar hon på Alex, och han fogar sig, viker sig och är en typisk toffel.
Man är helt på Alex sida, hejar på honom, men får ständigt se honom slapphänt besegrad av sin egoistiska fru. Det spelar ingen roll hur mycket rätt han har, hon kan ändå slå ner hans motstånd med en enda irriterad suck.

Historien är gammal. Det påminner närmast om de grymma skämt om äktenskap av typen "kvinnor är alltid arga och vill aldrig ha sex, män är ständigt kåta och vill aldrig prata allvar" som man kan läsa under kategorin fräckisar. Tillkommer då att kvinnor älskar att shoppa och män helst tittar på fotboll och dricker öl. Dessa nidbilder tycks aldrig bli omoderna, eftersom de tas upp gång på gång, och alltid får de någon att skratta.

Vad vill detta säga?
Efterliknar Solsidan den värld vi har idag? Vilka kan känna igen sig?

Någon medelklasskildring kan det inte längre vara tal om när man ser på Fredde och Mickans tillvaro. Däremot lever Alex och Anna ett relativt Svensson-liv och agerar språkrör för gemene man som tittar och skall känna igen sig i huvudrollsinnehavaren.
Alex är egentligen den enda man som tittare behöver förstå, alla runt omkring honom fungerar mer eller mindre som antagonister. I synnerhet hans fru; hon är lika listig och bestämd som Mickan, som är den som styr och ställer med Fredde, även om de utöver dessa drag ter sig ganska olika.

Mönstret känns igen från Felix Herngrens övriga produktioner, vars genomgående tema tycks vara hur man som barnslig man klarar sig i en värld av statusjakt och äktenskapliga vedermödor (säger jag, med reservation för att jag inte sett allt Herngren skapat, samt att jag riskerar att blanda ihop honom med brorsan; Klassfesten är tex en film som kunde förtjäna ett eget inlägg om sin kvinnoskildring, dock då med hänsyn till att det är en annan man som står bakom detta verk!).

Nåväl, Solsidan är en intressant serie, inte minst då med tanke på alla övriga tittares reaktioner och reflektioner. Det personliga blir i högsta grad politiskt här; det är svårt att med hull och hår svälja den meningslöshet och ihålighet som ekar genom parens nervösa prylnoja och rikedomstävlan. Fast detta rör främst de lätt parodiska birollerna Mickan och Freddes tillvaro.
Alex är som sagt en nästan vanlig människa, om än med en ytterst gnällig fru. Eller är det sådana fruarna är, i Sverige idag? Ett gäng listiga hyenor som med feminism som ursäkt ligger och vräker sig i soffan medan deras män får slava.
Jag vet inte, jag. Själv befinner jag mig så långt ifrån både äktenskap och lyxvilla att jag inte kan förväntas ha en blek aning om huruvida Solsidan skojar om saker som inte finns, eller iskallt håller upp en skrattspegel åt svenska folket.

Serien Våra Vänners Liv satte visst igång en debatt i DN om könsroller och jämställdhet. Det är förvånande att inte Solsidan satt igång någon liknande diskussion. Jag har sett många fiktiva kvinnor målas upp som gnällmonster med ständig huvudvärk och shopping som enda intresse, men fruarna i Solsidan tar nog priset.
Därmed inte sagt att man inte får kritisera de härskartekniker kvinnor använder mot både varandra och mot män, eller att kvinnor på film och tv alltid måste framstå som snälla och kloka offer för puckade stenåldersmän.
Solsidan är ju också en komedi, om än tänkt att få tittaren att sätta skrattet i halsen. I en komedi får karaktärerna gärna vara värre, elakare och mer skruvade än om det hade rört sig om ett drama.

Dock är det anmärkningsvärt att det någorlunda går att identifiera sig med de två männen och deras vardagsproblem, medan kvinnorna förblir en nidbild av en fru som gjort sig förtjänt av öknamnet "regeringen".
Vad vill detta säga de kvinnliga tittarna? Är det månne en subtil kritik mot ett eventuellt generellt beteende? Nästa steg i det ökade fokuset på mäns välmående och identitet i det ständigt föränderliga jämställdhetsarbetet?
Eller rör det sig bara om att spela på fåniga fördomar och ruttnande könsroller för att locka tittaren att skratta?

Vad skönt att vi kunde tänka längre än den fyrkantigaste lådans väggar räcker


Gjorde ett test på Icas hemsida, som gjorde mig lite sur. Och jag borde inte bli sur, egentligen, för lite får man tåla här i världen. Och det är ju bara på skoj. Men det kliar lite i nerverna, måste jag säga.
Själv blev jag nån slags slacker, eftersom jag inte orkade svara att jag äter alger och omogna kravbananer och känner mig extra biologisk när jag dricker tallbarrste. Det är liksom inte en korrekt beskrivning på mig, bara för att jag är en medveten konsument.

Kikar man på resultatet för den som svarar miljöriktigt och rättvisemärkt på en majoritet av frågorna, är det alltså Viggo Veggo man blir, såvida man inte fyllt i kvinna som kön. Då blir man istället Klara Kruskakli. Man kan fråga sig varför kön överhuvudtaget behöver fyllas i, karaktärsdragen borde väl vara i princip desamma för den som svarar? Ja, de är i princip samma, möjligen det att Viggo spelar i ett band, och det gör inte Klara. Hon släpper ut minkar istället.

Okej, jag vet att jag inte borde reta upp mig, det finns så himla mycket viktigare saker att engagera sig i. Dessutom lär de andra svaren ge lika fördomspepprade resultat, fast njae, det är svårt att tänka sig något mer klyschvänligt än en politiskt engagerad människa.

Det som genomsyrar texten är en försäkran för den vanliga människan att Viggo och Klara minsann inte är så bra som de tror. Visst, det kanske är bra att cykla för miljöns skull, men kolla på deras äckliga kläder! Visst, de vill väl, men är de inte ganska töntiga? "Utemupp", "tycker synd om svampen", "naturligt buskiga ben" och "foträta skor".
(När hörde man senast talas om någon som använder foträta skor? På sjuttiotalet?)
Istället för att, i dessa miljömedvetna tider, göra något lite fräscht och nytt av begreppet miljömedveten, så väljer den som utformat testet att ge oss det töntigaste, mest extrema, löjligaste, äckligaste man kan hitta på. En pårökt hippievegan som tror h*n är bättre än andra för att h*n enbart köper ekologiska varor.

Viggo och Klara verkar snarast vara någon slags blandning av olika subkulturer: medelålders medveten medelklass, indiepopare, halvfattiga ungdomar i allmänhet, veganer, människor som flyttat ut på landet osv. Nej, detta är inte en och samma, det kan omöjligt vara en och samma människa.

Fler synpunkter:
- Indiepopare har inte skägg (oftast). Det rör sig om en helt annan grupp människor, som inte alls behöver ha något politiskt engagemang.
- Miljömedvetna eller naturnära människor av hippietypen behöver absolut inte vara veganer, ofta är det tvärtom.
- Staten och Kapitalet är INTE en låt av Ebba Grön. E G gjorde en cover, originalet gjordes av Blå Tåget.
- Om Viggo och Klara hankar sig fram på löner från ströjobb är det i praktiken omöjligt för dem att köpa bara ekologiska och rättvisemärkta varor. Eko och Rv-varor är snarare något den medvetna medelklassen köper hem ibland. Viggo lär snarare köpa Eldorados varor för att ha råd med hyran och allt det där.
- Vattenpipa hör överhuvud taget inte till saken, det är inte längre något knasigt och udda utan snarare en trend bland många unga. Huruvida någon röker vattenpipa har lite att göra med om den personen är politiskt engagerad.
- Det finns ett flertal miljömärkta tvättmedel på marknaden, som fungerar utmärkt för att göra rent sina kläder.

Men tack, för att ni än en gång pekar ut allt potentiellt köpande av en enda kravbanan som muppigt, naivt och 70-talspårökt. Jag tackar och bugar och erkänner mig besegrad. Ja, jag är en hycklande hippie.

fredag 21 januari 2011

Att vänta på bättre tider

Man kan tappa modet lite när saker inte blir av.
Friskis har något slags box-pass på lördagar klockan ett. Jag har kunnat alla lördagar hittills.
Jag har varit där noll gånger hittills.

Förrförra lördagen var vi uppe jättesent på fredag kväll. jag vaknade nån timme innan passet började, så jag bestämde mig för att skita i det.
Förra lördagen hade jag också nån invändning, som jag inte minns.
Den här lördagen är jag förkyld och vill inte gå pga det.

Det är som att det inte är meningen att jag ska dit, kan man inte låta bli att tänka.
Men jag måste ju börja röra på mig!

Hur många år ska jag gräma mig över att jag aldrig rör på mig innan det händer något?
Kan jag kan du, säger Charlotte Perelli. Jag önskar att jag också var en ordentligt hurtbulle, istället för en arbetslös, bortskämd, förslappad pessimist.

Här sitter jag och väntar på bättre tider.
(Politisk förändring i samhället, ett liv, ett jobb, en identitet, motivation, struktur i tillvaron och så vidare. Det är så mycket. Jag vet inte var jag ska börja. Eller hur. Eller varför. Eller om.)

tisdag 18 januari 2011

Dagens lista!

Dagens rätt: En liten bit linspaj.
Dagens bästa: Busschaufförer som är glada och skrattar trots att de skulle kunna bli arga.
Dagens väder: Regn. Imorse kunde jag se gräsmattan. Den var vissen och uppblött, men vilken syn! Jag har inte sett gräs på månader.
Dagens dröm: Att jag hittade boken som senare blev en shortcuts-film som sedemera blev Amelie från Mont Martre. Allt skrivet och regisserat av Todd Solondz. Mamma tyckte att jag skulle ta upp boken, trots att den var bucklig och skrynklig av vätan. Jag slog upp den och läste några rader i mitten. Alla meningar slutade med "och jag är en katt" utom en, som handlade om något som var blått.
Dagens sämsta: Förkyldkänslor och dålig andedräkt.
Dagens vision: Man borde skriva en bok om ett gäng som hittar på de mest utflippade politiska förslag, bara på skämt, men när det visar sig att folk faktiskt gillar skiten så börjar de göra allvar av det och hela samhället förändras i grunden.
Dagens klädsel: Byxor. Tjocktröja, vegan-t-shirt, halsduk, pannband. Vilska tycker att jag ser ut som en fältbiolog.

Nu är det slut för nu börjar min lektion.

torsdag 13 januari 2011

Barbies hårda bröst


Jag inspirerades till att rita lite, efter att ha funderat på Barbies stenhårda, omänskliga bröst och vad det kunde finnas för anledning till att de var så otäckt hårda, som sten, eller som ett inbyggt vapen... Klicka på bilden, annars är det ingen vits med det hela.

tisdag 11 januari 2011

Det sociala jaget

Idag fann jag mig själv en smula nedslagen då jag först insåg att jag inte vet vad jag ska säga eller skriva till andra människor, och sedan då jag fortsatte tankebanan och började undra om jag dessutom är undfallande och konflikträdd.

Båda dessa eventuella egenskapsinnehav fick mig att fundera på om jag är ointressant, eller snarare, feg i mitt sätt att låta andra prata, tycka och leva, men själv vara snål och förtegen med vem jag egentligen är och vad jag tänker.

Nåväl, jag bestämde mig på väg hem från Maxi, att det inte är någon idé att på detta sätt fördjupa mig i någonting som jag för det första inte har några konkreta bevis för, och för det andra inte, än så länge, upplever några akuta problem med i min vardag.

Vissa egenskaper kanske skall få vara egenskaper, utan positiva eller negativa värderingar annat än när de uppkommer i vissa situationer och då leder till ett eller annat märkbart resultat.

Den första tanken vill jag ändå fortsätta analysera en smula, då jag anser att det är en så pass intressant och viktig upptäckt att det inte vore till skada att fördjupa sig i den.
Jag erfor alltså en känsla av att jag hade problem med att haka på en viss sorts social jargong, som i kort gick ut på att få ur mig vänskapliga artighetsfraser med ett ärligt innehåll, vilket alltså visade sig vara svårare än jag trott. Vad jag än skrev kändes min text styltig och opersonlig (inte helt olikt då jag skriver arbetsansökningar) så fort jag försökte låta trevlig och glad, men jag kunde heller inte direkt uppfinna ett nytt, eget sätt att skriva på, måhända av rädsla för att lämna ut mig själv för mycket.

Att på djupet möta en människa med en i grunden positiv livssyn, i skriven text, kändes alltså svårare än att mötas i verkligheten där vi ju etablerat ett sätt att vara och prata som jag klarar av, och som samtidigt skyddar mig från att bli för personlig (då djupet av mig till stor del består, och har bestått, av mörka tankar och dystra funderingar; därmed inte sagt att jag är en deprimerad eller extremt olycklig människa, jag råkar bara vara ha ett sådant sätt att se på livet och världen).
Även att dela med mig av vardagligheter har dock varit svårt, vilket jag misstänker beror på en stark motvilja mot att visa upp och skryta om mig själv, då jag, måhända i onödan, oroar mig för att mitt ego inte skulle hålla för en närmare granskning.

Kanske rör det sig helt enkelt om ovana. Frågan kvarstår dock - även om jag tidigare menade att jag inte borde lägga för mycket vikt vid detta - om jag är rädd för att vara mig själv eller ge av mig själv bland andra människor. Vilket kanske inte egentligen är något hinder för att umgås med dessa.
I ärlighetens namn har jag ofta trivts som bäst när jag anlänt till en plats där alla känner mig som den bild av mig jag skapat, där människor förväntar sig att jag ska bete mig på det charmiga och pålitliga sätt jag gjort till min identitet, och ur vilket jag kan finna en styrka och en glädje.
Man måste kanske inte, kort sagt, öppna sig och visa sig svag inför alla sorters människor, för att relationerna skall fungera.

fredag 7 januari 2011

Ännu mer om mitt arbetssökande

Man skulle kunna tro att det är svårt att fjäska. Att det där med att ställa sig in och göra sig till skulle ta emot och kännas motbjudande.
Och så kan det säkert vara.
Men faktum är att det är förbaskat svårt att INTE fjäska också.
Om jag vill ha ett jobb, måste jag på ett sätt verka intresserad och villig att ställa upp, men samtidigt får det absolut inte gå över gränsen och verka tillgjort och falskt.
Det är svårt.
Likadant är det med livet i övrigt; man ska passa sig för att vara FÖR snäll, FÖR tillgiven, FÖR intresserad. Ingen gillar en fjäskare, så vida det inte är en fjäskare som spelar jävligt bra.

Andra jobb är det svårt att hitta på en anledning till att man söker. Vad ska man till exempel säga till städfirman? "Det är en stor dröm för mig att få skrubba toaletter dag ut och dag in"?
Kan man vara så rak att man erkänner att den tyngst vägande anledningen att man vill jobba som städare är att man behöver ett jobb och pengarna det ger?
Eller ska man hoppa över det där helt, inte låtsas något och inte säga för mycket, utan hålla sig till vad man har för erfarenheter och vem man är.
Ja, man ska förstås berätta varför man är lämplig.
Men jag vet inte varför jag är lämplig. Eller OM. Jag kan inte övertyga någon om min lämplighet inom någonting. Jag hatar att berätta vad jag kan för jag vet inte vad jag kan. Och då är man i den där "ingen erfarenhet - inget jobb - inget jobb - ingen erfarenhet"-fällan.

Vissa jobb vill man faktiskt ha. Då är det svårt att inte fjäska.
Det känns konstigt att hålla sig kall och likgiltig när man för en gångs skull skulle kunna säga "Jag vill SÅ gärna jobba hos er och jag tycker ni är SÅ bra!". Ja, helt kall ska man väl inte vara, men det är förbenat svårt att hitta balansen mellan fjäsk och högfärdighet.

onsdag 5 januari 2011

En bok som jag vill ha:

11, dagbok, Cv, mm.

Nu har jag inte bloggat sen förra året.
Hööh hööh hööh, kul.

Hittills har 2011 varit helt okej, och jag gillar det nya talet faktiskt. Det känns fint.
Ja, året hittills har inte gått åt helvete, och det känns ju bra. I måndags gymmade jag lite hemma i sängkammaren, det var säkert inte bra för kroppen (har fortfarande ont i ben och rygg), men det var något i alla fall och något är bättre än inget.
Idag har jag skrivit, faktiskt, och det känns extra bra då jag lyckats binda ihop två kapitel vilket jag tidigare (typ igår) tyckte kändes motigt.
Igår pratade jag med personalen på Apoteket. Jag frågade om det fanns möjlighet att få jobba där, och nu ska jag skicka iväg nåt slags CV. Jag är lite orolig och vet inte riktigt hur jag ska ta mig för detta.
För det första; vart ska jag skicka? För det andra: vad ska jag skriva? hur mycket? vad låter bra, vad låter ointressant? vem vet vad apoteket vill ha?
Det gäller att vara ute i tid. Jag ska (måste) söka tusen och åter tusen jobb och sen hoppas på att inte all möda är förgäves.

Jag har försökt strukturera upp lite, och tagit hjälp av Patrik när det gäller jobbsöket. För mig är det svårt att greppa när det är mycket jag ska göra, så det bästa är om jag kan (få hjälp med att) dela upp allt i lagom stora och begripliga pusselbitar, annars ser jag inte träden för all skog.
Vi har skrivit en lista över arbetsplatser jag kan höra av mig till, och Patrik har kommit med den briljanta idén att ta ett arbetsområde i veckan. Flera städfirmor har jag redan hört av mig till.
Sen, när jag skulle sköta det här själv gick det förstås sämre.
Ett stort plus för att jag vågade fråga på apoteket, men ett minus för att jag sedan inte skrev ihop det där cv:t och skickade det.

Men det är svårt. Jag vet inte vad jag ska skriva. Så mycket olika små områden jag har verkat inom sen jag slutade gymnasiet för snart fyra år sedan. Jag glömmer ständigt något, och blir helt paff när jag minns det. Att jag har föreläst till exempel. Det är knappt jag tror det själv. Eller att jag faktiskt har jobbat åtminstone en dag på ett lager. Och på café en hel sommar. Och så vidare.
Vad av allt detta är värt att nämna?
Å ena sidan vill jag inte att det ska se ut som att jag har gjort typ tre grejer sen jag slutade skolan, men å andra sidan finns det inte en klok människa som orkar läsa igenom hela mitt Cv om jag skriver med ALLT jag har gjort.

Så vad vill just den arbetsgivare jag vänder mig till veta om mig? När jag söker på Ica Maxi till exempel, bryr de sig mest om att jag har arbetat med miljöfrågor, eller är det mer värt att jag har delat ut reklam?
Vad ska jag säga om allt det jag lämnar ute? Ska jag måhända längst ner i mitt Cv nämna att det finns så mycket mer men att jag inte kunde få plats med allt? Tror de på det?
Eller ska jag helt enkelt skriva med ALLT.

Jaha, detta om detta.
Hasselbackspotatisen står i ugnen och gottar sig nu. Jag ska börja med min bearnaisesås snart. Och filéerna är välmarinerade.

Hittills har det varit ett bra år.