Kroppskonst

Många människor med kreativ ådra ritar gärna nakna kvinnokroppar, vissa målar även manskroppar, en del skissar händer eller ansikten.
Det är ofta begåvat och snyggt, men lite tråkigt. Ibland inte ens begåvat utan bara anskrämligt fult (tänker då främst på unga tjejer som hyser en förkärlek för att måla oproportionerligt anorektiska kroppar, ansikten med enorma läppar och totalt översminkade ögon varefter de kallar sig konstnärer).

Själv föredrar jag att lägga till något unikt i mina bilder, något som gör det till mer än ännu en naken kvinnokropp i mängden av nakna kvinnokroppar. Gärna något skruvat. Något surrealistiskt, där ett föremål tycks transformeras in i något annat.

Ta en titt på bilden. Fundera över vad den vill säga, vad den egentligen föreställer. Tolka på.

Jag ger er en extra bit papper där man kan skymta något jag ritade på framsidan av föregående papper. Som en bonus.

Adjö så länge.

Konsertrecension

Hallå eller! Här är min senaste.

Barbies hårda bröst

Jag inspirerades till att rita lite, efter att ha funderat på Barbies stenhårda, omänskliga bröst och vad det kunde finnas för anledning till att de var så otäckt hårda, som sten, eller som ett inbyggt vapen... Klicka på bilden, annars är det ingen vits med det hela.

Rest in peace, julegris.

Att skriva en kärleksdikt

Dina läppar är som en mogen frukt
(fast som man inte vill bita i för det gör ju ont
på dig)
och ögonen som en droppe från havet
eller så
(blått, liksom).
När du skrattar låter det som en rolig traktor.
Nej.
När du skrattar låter det som en virvelvind av plastpärlor.
Din röst är så mjuk och behaglig.
Att vara med dig är som att
ha en massa kul.
Dina händer är så mjuka som kanintassar.
Fast utan päls.
Och utan klor.
När du rör mig är det som att...
Det känns som att
bli rörd vid, på ett bra sätt
oftast.
Att röra dig känns som att
röra vid
en gris.
Nej!
När jag rör dig känner jag hur
mitt hjärta slår
helt normalt.







Bah.

Dikt

Jag tänker på
att det finns människor som aldrig har sett havet
och att allt som inte händer mig,
händer i ett parallellt universum.
Jag tänker på hur det känns
att svimma eller dö
och om det känns olika för alla
- jag hoppas det för det gör det mer
spännande
och därför
inte lika skrämmande.
Jag tänker på min kropp som ett lån,
den är inte jag bara min
och jag rör på fingrarna som är gripklor
från en robot någon byggt
och jag tänker
att det måste finnas en logik.

No more mr. Nice Guy

Hej Sverige

Har du mans, eller?

Förtryckta män är mycket bittra
över kvinnans övertag.
Ensamma i kör de twittra,
över nätet natt som dag.

Man höre mannens djupa stämmas
klagosång och sorgetjut:
Varför måste mannen hämmas?
När får vilden komma ut?

Jag som bara ville ligga
- jagas som ett skadedjur!
Honan som så lätt kan trigga
hånler åt mig i min bur.

Inte kan man ens få titta
ner i skåran på en byst,
utan att nån jävla fitta
smäller till en, helt oschysst!

Pojkbarn är ej längre grabbar
- lär dig sitta tyst och rar.
Redan dagisfröken sabbar,
snart finns ej manligheten kvar!

Jag vill ju bara få besannat,
att jag som man är mera värd
än en jävla massa annat
pack som ryms i våran värld!

Och det är synd om alla blattar,
det är synd om man är gay,
och synd om alla jävla knattar
och om varenda jävla tjej.

Men ingen enda människa fattar
en svår och hemsk och bortglömd grej:
Jag lider svårt av fruns hängpattar
och mens, men vem bryr sig om mej?

Ni som svassar runt i klackar,
mot oss för ni nu ett krig!
När man snällt för maten tackar
hör man "diska efter dig!"

Plötsligt kan en man få nobben,
duger inte längre till,
båd' i sängen och på jobben
för att kvinnan kräver drill.

Ändå är det kvinnan som dom
ömkar jämt och fjäskar för
- hon som tjatar jämt på mig som
degraderats till massör.

Klaga, nej, det får man alls ej
för då är man visst en gris!
Bara för man bryr sig om sig
- vi borde ha ett eget BRIS.

Måhända är det för att tjejer
lever livets glada dar,
som bitterhet och såna grejer
passar bäst en riktig karl!

Det goda samvetet

En av uppgifterna på Saras skrivpass var att skriva en ny text som ersätter varningstexten på ett cigarettpaket. Positivt eller negativt. Jag valde positivt; rökning har fått oförtjänt mycket skit tycker jag. Rökare är också människor, och även tobaksbolagen har ett samvete! Eller vad tror ni?

En liten (dystopisk) text

Fröken Elsie Kvints hjärna var normal.
Doktorn hade gått igenom inspelningarna så som var brukligt, och det fanns inga tecken på oegentligheter eller missledningar. Den något nervösa fröken Elsie hade också fått ta del av avläsningsresultatet, och hon rodnade och satte handen för munnen när de mer privata bitarna ur hennes tankeregister den 13 februari 2167 spelades upp. Doktorn nickade gillande varje gång en samhällsnyttig tanke ljöd genom rummet, men fick ett bistert uttryck i sitt bleka nylle då Elsies hjärna råkat yppa sitt ogillande gentemot den kommande räkningen för avläsningen, och dessutom en snabb, men ack så avslöjande fundering om huruvida läkare ändå var ena giriga lurifaxer.
Mycket riktigt fick fröken Elsie efter den knappa timme som avläsningen och inspelningen av hennes tankar tagit, motta en räkning som gjorde henne lätt vimmelkantig. Men hon antog att det fick vara värt det för att bli klassad som normal.

Modellen, novell. Inte direkt klar men orka.

Jens, den Store Konstnären, har målat av mig naken. Det ironiska i att kalla honom Stor Konstnär är att han för det första är liten till växten, och för det andra gör fullständigt själlösa tavlor. Alla hans målningar föreställer nakna kroppar - åh, när ska dessa unga konstnärer någonsin tröttna på att klottra armar och ben som en täckmantel för att få någon pudding att klä av sig inför deras ogenerade blickar?
Jag kommenterar inte Jens tavlor, sådant får andra sköta. Mig tilltalar de i alla fall inte. Jens ger desto mer respons på min insats som modell. ”Le lite mer” tjatar han, ”se lite drömsk ut!”
Jag ger honom ett uttråkat flin, och han märker ändå ingen skillnad på äkta och spelad glädje. Några sugande blickar får han dock inte – även om han diskret försöker få mig in på det spåret – och vi ligger inte med varandra. Inte för att jag skulle ha så mycket emot det, men jag har slutat. Jag har svårt att avgöra var gränsen går mellan min uppriktiga vilja, och det där andra. Självutplånandet.
Tavlan blir sakta men säkert färdig, och jag ser knappt skillnad på den som föreställer mig och avbilderna av de modeller han använt sig av tidigare. Alla har samma opersonliga drag, samma bleka hudfärg och diffusa konturer. Det som skiljer är könet på modellerna; några är kvinnor, några är män; och våra frisyrer. Håret på mitt huvud är lockigt och brunt. Ansiktet har ett enfaldigt leende och ögonen ser tomma ut. Jag tycker nästan synd om tavlan.
Nej, han kommer aldrig att bli en stor konstnär, Jens.

Den stackars konstnären hänger mig i hasorna, jag tror att han tycker om mig. Jag delar inte hans känslomässiga engagemang, men jag har inget emot hans sällskap. Vi skulle allt vara ett lustigt par; en misslyckad konstnär och hans tvålfagre modell.
En helg tog han oss till Danmark. Jag tror att det är det dyraste han har råd att kosta på oss i form av kärlekssemester, men han brukar prata om att vi borde resa till Europa: Berlin, Paris och Amsterdam.
Jag låter honom hållas. Han är imponerande tålmodig. Det närmaste han kommer sina drömmars mål är en resa till ett regnigt Köpenhamn och ett halvdant hångel på vägen över, stackarn.
Det var grått och mulet hela båtresan dit, och jag kunde inte slita blicken från de skummande vattenmassorna som båten slukade med ett rasande, oändligt vrål. Det bedövade mig på ett mycket behagligt sätt och jag kände mig ovanligt levande i detta hypnotiska tillstånd. Jag tänkte att jag borde resa till och från Köpenhamn oftare, det skulle göra mig gott. Eller ont, eller varken till eller från. Men att stå där var vackert på något sätt. Att stå som betraktare - inte betraktad - för en gångs skull.

På Danmarks fastland köpte han ett stort mörklila paraply åt oss, som vi trängdes under tills himlen inte orkade regna mer. Sen var allt bara grått, gasten och himmel som varandras speglingar. Jag såg grumliga skuggor av oss i vattenpölarna, och jag trampade i våra ansikten.
Jens beställde in bakelser åt oss på ett café han varit på förut, och jag åt så långsamt att en bit av den danska gräddiga skapelsen fortfarande låg kvar på tallriken när vi suttit där en timme och samtalat. Jens berättade för mig om sina drömmar. Han trivdes bra på sitt deltidsjobb som museivärd, men längtade efter ett erkännande som konstnär. Jag sa ingenting.
Sedan glodde han på mig och ville gräva under skalet, lära känna mig, ta del av mig. ”Vad drömmer du om?” undrade han. Jag kan inte för mitt liv minnas vad jag svarade. Vi kom inte så mycket längre i samtalet, sedan reste vi hem och bestämde en ny modelltid veckan efter.

När jag var barn visste jag ingenting om det här. Nej, hur skulle jag kunna veta något? Jag drömde om att bli popstjärna, tv-kändis, filmskådis, modell, allt möjligt där man kunde synas och bli sedd. Tills jag plötsligt inte ville synas längre. Jag måste ha kommit till en punkt i livet där jag insåg att det faktum att folk tyckte jag var söt inte skulle bereda mig ett mildare och skonsammare liv än andras.
Kanske var det när den underbare killen som bodde granne med min mormor och morfar och som jag spionerat på och drömt om varje sommar i flera år, plötsligt hade en alldaglig och halvfet tjej vid sin sida, och därmed förbytte alla mina heta känslor till äckel och hat.
Eller när jag för första gången fick en rejäl utskällning av läraren som kommit på mig med att skriva BAJSKORV på väggen inne på toaletterna (dittills hade de alltid anklagat de stökiga killarna i klassen för de bus som jag gjort mig skyldig till).
Eller kanske när jag började sjuan och det gick rykten (så gott som osanna) om att jag hade ett oanständigt förhållande med vår franskalärare, vilket fick tjejerna i klassen att kalla mig fula saker och killarna att utforska sina egna drifter på mig efter lektionerna.

Det är för min egen skull som jag håller strikt ordning och reda i den lilla ettan jag hyr strax utanför stan. Att städa har alltid fyllt mig med ett inre lugn, som om ett rent golv och ett blankt skrivbord automatiskt skulle innebära ett rent och blankt sinne. Vilket det kanske också gör.
Det händer att jag blir stående framför spegeln vid halldörren, och för att befria mig själv från spegelns förbannelse börjar jag grimasera, krumma med ryggen och göra mig så ful som möjligt. Det sägs att jag har ett tilldragande yttre. Jag kan inte se det, jag ser bara mig själv där i glaset, och det gör mig så rädd. Det har hänt att jag knackar på glaset, på mitt eget ansikte, som för att se om någon öppnar för mig och låter mig stiga in. Det skulle antagligen se komiskt ut om man såg det utifrån.
Det har också hänt att jag håller om mig själv, för att se om jag får något grepp om det som är jag där, bakom fasaden. Allt jag hittar är hud, tyg, hår, naglar. Det gör mig galen.
I sådana lägen önskar jag att jag var en konstnär – vad spelar det för roll om det man skapar är skräp som ingen vill ha, så länge man tror på det själv?
Jag önskar att jag kunde skapa mig själv, som en konstnär. Måla fram något konkret och äkta ur tomma intet.

Det är svårt att komma ifrån den där känslan av att sakna själ.
Jag vaknar med det och minns att det inte finns någonstans för mig att gå, någonting att ta sig för. Jag speglar mig i andra människor, i hopp om att någon gång hitta rätt, se in i ögonen på mig själv. Liksom när jag var barn tar jag efter gester, uttryck och rörelsemönster. Tv’n är en inspirationskälla: allvar – zapp – humor – zapp – verklighet – zapp – damer med röda naglar – zapp – älskande par i nakenscener – zapp – applåderande publik – zapp – skällande hundar – zapp – tvshop-leenden.
I all denna plastighet känner jag mig nästan hemma. Mina inlärda leenden, ihåliga fraser och stytliga reaktioner är som hämtade från deras avfallshögar; jag är en blek kopia av Tv-världen, som i sig är en förvriden version av livet.

Jens har gjort slut på vårt icke-existerande förhållande. Det tog hårt på honom att jag saboterade hans tavla. Kanske var det symboliskt för honom också. Ett utraderande av mig från bådas kartor.
När han var klar med det stora verket – jag reste mig ur min tröttsamma pose och ställde mig för att artigt betrakta resultatet av hans brist på konstnärlighet – tog han tag i mitt ansikte och kysste mig på munnen.
”Jag älskar dig” sa han. Det var väldigt onödigt sagt. Jag slet mig loss. När han gått för att hämta något att dricka – han tänkte förmodligen supa ner mig och få mig i säng – drog jag på mig jeansen och tröjan, och av en slump stack jag ner handen i fickan och hittade min nyckelknippa. Sedan högg jag ett stort hål i duken med min husnyckel. Innan han hunnit återvända från köket hann jag betrakta mitt verk och sedan lämna hans lägenhet utan att han märkte något. Han stod väl och dansade med en fånig vinflaska av nåt dyrt märke, lyckligt ovetande.
Efter en knapp timme ringde det hemma hos mig.
”Du är sjuk!” anklagade han mig, med gråt i rösten.
”Det tror jag inte” sa jag och lade på. Det var bäst så. Nu finns det ingenting kvar, tänkte jag och slog mig ner i soffan. Tv’n stod på och spelade upp sin färgglada show. Jag sjönk ner i soffans mörker och försvann.

Evig sommar

Det började som en sommardag. Förväntningar och enkom lycka i den surrande luften, gräset grönt på alla sidor om dig och himlen så mjuk och barmhärtig i sin drömska blåton.
Där klev du ur dina slitna unkna gummiskor, lämnade dem bakom dig och beträdde gräsets fuktiga energi med beslutsamma, varma tår. Gammal svett blandades ut med frisk dagg.
Världen så, framför dina fötter, ödmjukt väntande på allt du kunde ta dig för och längtande att uppfylla dina hemliga önskningar, en efter en.
Ingen ropade dig tillbaka, och inga minnen hade du hängande som tyngder runt dina lätta axlar och ditt hår. Inga hot uttalades då.

Och du föll inte. Du närmade dig inga avsatser eller vassa kanter, beträdde ingen okänd mark. Inga grenar rev sönder dina kläder, inga vilda djur jagade dig in i fasorna.
Ändå tappade du något på vägen, något som fyllt dig så fullkomligt då du steg upp ur jorden och längtade ut.
Den varma leran du lekfullt trampat i, lämnade såsmåning om dina fötter med en kall hård hinna av obehag. Solen som lagt sina varma händer ömt om dina axlar plågade dig och pressade din kropp nedåt. De friska dofterna från utslagna löv och blommor bedövade dina sinnen och gjorde dig matt och svag.
Inga hot uttalades, men ändå var du rädd.

Sedan började du vända dig om. Över axeln sökte du med blicken efter den plats där allt tagit sin början, men utan att se.
Gröna träd vaggade längst din stig och de slöt sig tyst bakom dig och bildade en leende vägg bakom din rygg. Som att varje steg du tog var ett av de första, att du inte kommit längre än ett par steg.
Du började söka dig ifrån stigen, trampade på grenar och stenar som skar in i fotsulorna och gav dig en anledning att grimasera.
I dold ilska drog du kvistar från deras fästen, slet sönder löv och fyllde dina fickor med stenar från den fuktiga jorden.
Det mörknade aldrig.

De lät dig aldrig stå stilla. De skickade pissmyror och spindlar efter dig, till och med ormar, som högg med käften efter dig. Genom de bruna löven som fallit långt innan din första dag hetsades du. Hotet outtalat men som en viskning genom trädkronorna. Vattendragen skrattade och sjöng utan ord och följde dig tills de på lek korsade din väg och du trampade i dem med såriga fötter. Hala stenar och sumpmark sträckte sig efter din kropp men missade i farten. För du hade aldrig tid att stanna, sommaren jagade dig genom skogen och ut över ängarna. Det torra gräset följde dina ben och rörde dig med spretiga fingrar. Du ville falla, men du kunde inte.

Adieu Tristesse...

Som skrivare lever man ständigt med skräcken att vara pretentiös. Och med pretentiös menas att man använder sig av klyschor, saknar självdistans och att man inte får läsarens sympati på grund av att läsaren helt enkelt tycker att det man skriver är överdrivet och ointressant.

Idag har jag fått kritik på en text som, istället för att vara allvarlig, djup och stämningsfull, är utflippad, sjuk och - som man säger - rolig. Den hade gått hem hos läsarna. Nu föreslogs det att jag skulle utveckla karaktärerna och helst göra en hel jävla roman av hela skiten. Jag ställer mig positiv till detta förslag, även om jag som vanligt har skepsismen i ryggmärgen.
Jag har dock ett ganska kluvet förhållande till humor; jag ser det lite som en undanflykt, ett sätt att slippa vara allvarlig. Men det finns förstås humor med en allvarlig underton, och humor är ju trots allt något som hör livet till och inte går att leva utan.
Så! Faväl till allvaret, svårmodet - det känns ganska skönt, fritt och kreativt att ta farväl av diskbänksrealismen - välkommen du skruvade nya värld, där allt kan hända.

Riktiga svenskar (och falska)

Riktig svensk bor i villa
riktig svensk försvarar sin rätt till tystnad
riktig svensk ställer sig kritisk till nymodigheter
riktig svensk är det synd om men man gnäller inte
(är kanske lite bitter, men) ingen gnällfitta som andra
riktig svensk gör rätt för sig, rätt rätt rätt
när alla andra gör fel

Riktig svensk har rött blod och är så djärv
att riktig svensk vågar säga ifrån
när andra tar för mycket plats
riktig svensk reder sig själv och skulle slåss i ett krig
(har ju erfarenhet både av att köra bil
och skjuta nyårsraketer)
när andra fegar ur och flyr för sitt liv

Riktig svensk har tigit för länge -
nu vill riktig svensk höja rösten för att
bevara den tyste, inbundne svensken
riktig svensk pratar inte med främlingar
det finns inget de kan lära oss ändå

Riktigt svensk vet vad som är sant och gott
sant och gott för en själv
riktig svensk är inte du, och inte du, och inte du
riktigt svensk är endast ett fåtal, en minoritet
det är svårt att vara riktig svensk i ett land
som uppmanar till solidaritet och empati
öppenhet och tolerans

Riktig svensk ska inte behöva befatta sig med sådana saker
riktig svensk är inte du och inte du och inte du
och inte jag och inte du och inte du
falska svenskar är vad vi är.

Nils och jag är (nästan) lika goda surkålsuparepoeter

Häromdagen hade vi en rolig övning som gick ut på att härma sin favoritpoet. Den enda jag kunde komma på var Nils Ferlin, så jag gjorde som vi skulle; skrev av tre dikter samt skapade en egen i Ferlinsk stil.
Först tyckte jag att det var genant att läsa upp sin egen härm-dikt samtidigt som de mästerverk som en äkta poet nedtecknat för länge sen.
Härefter skulle resten av klassen iallafall gissa vilken av dikterna som var min av de fyra som lästes upp. Faktum var att det inte alls var så tydligt som jag trott vilken som var en "förfalskning", och de andras dikter var inte heller lätta att gissa på.

Så här lyder iallafall de dikter som jag och Nils skrivit, och ni får gärna gissa själva, utan att fuska förstås:

Nr 1
Ser du dessa vissna löv,
Vissna löv i vinden –
Så är jag ett visset löv,
Visset löv i vinden –
Döden skall mig fatta
I sin gamla kratta –
… Åh jag är väl ännu röd,
Ännu röd om kinden –
Fast jag är ett visset löv,
Visset löv i vinden


Nr 2
Man kan inte räkna dem alla
Sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna skall falla
Var gång när en människa dör –

Lyhörd i nätternas kyla
Och vindarnas frusna musik
Hundarna hörde jag yla,
Som hundar yla för lik,

Änkorna hörde jag skrika
Och barnen snyfta för bröd –
Stjärnorna kvittar det lika
Om någon är född eller död


Nr 3
Jag har hört hur de talar om livet,
Som en gåva man ej slänger bort
Att den stund som man får här på jorden
Är ljuvlig men smärtsamt kort.

Men jag hör hur de jämrar och gråter,
Hur de lider och plågas i nöd -
Så i mina öron det låter
Att ”lycklig är den som är död”


Nr 4
Inte ens en grå liten fågel
Som sjunger på grönan kvist
Det finns på den andra sidan
Och det tycker jag nog blir trist

Inte ens en grå liten fågel
Och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen
Som sommaren ger
Har det hänt att jag längtar dit.

Dagens dialog

Vi jobbar med manus nu. Monologer och dialoger, filmmanus och scenmanus.
Jag har hostat hela natten, det var inte så roligt. Sen kom jag på att grannen antagligen måste lidit minst lika mycket av mina våldsamma attacker in mot väggen som jag själv. Jag vaknade och somnade och vaknade, gick upp och tog en halstablett, som jag nästan satte i halsen när jag låg på rygg. Framåt morgonen, vilket jag definierade som natt, väcktes jag av surrandet och dånet från sopbilen ute på gården. Sen snoozade jag när klockan ringde vilket fick som resultat att jag vaknade 9.20, dvs samma tid som lektionen börjar, och fick masa mig upp och i jeans och tröja, coh tvätta ansiktet som såg ut som sju svåra år.
Jaha, det var det det. Annars har dagen varit ganska bra, och vi har skrivit snabbdialoger av olika slag, vilket jag tänkte dela med mig av här. En av scenerna skulle beskriva en maktmänniska som bryter samman.
Resultat:

GUNNA står vid ena änden av långbordet. På båda sidor om henne sitter hennes anställda och pratar med varandra.

GUNNA (harklar sig):
Okej, skall vi börja mötet?

De anställda tystnar långsamt, en efter en. GUNNA står och inväntar tystnaden.

GUNNA:
Såja. Vi börjar mötet. Dagens första punkt rör underhåll av möblemanget i korridoren. Vi har ju pratat om -

Hon lägger märke till att två män sitter och viskar med varandra.

GUNNA:
John? Hade du någonting att säga?

JOHN (vänder sig mot GUNNA):
Öh, nej. Nej.

GUNNA:
Tack. Jo, som jag sa så har vi pratat om att de tre sofforna i korridoren skall bytas ut, eftersom de börjar bli gamla och slitna, och jag har hämtat -

En man sitter och knappar på sin mobiltelefon.

GUNNA:
Gustav? Skulle du kunna tänka dig att göra det där efter mötet?

GUSTAV (tittar upp):
Va? Jaså. (Suckar och lägger undan mobilen.)

GUNNA:
Var var jag nu... Jo, sofforna. Jag har med mig en katalog som jag tänkte att vi kunde titta i -

ERIK:
Ursäkta. Ursäkta. Är det meningen att vi ska sitta och diskutera soffmönster och gardintyger på det här mötet? För isåfall har jag viktigare saker jag kan ägna mig åt.

Mummel i gruppen.

GUNNA:
Jag tänkte bara... att alla skulle få säga sitt om det här. Det är ju ändå våra gemensamma lokaler, vår arbetsmiljö det rör sig om...

LARS:
Du, jag bryr mig inte. Du kan få bestämma, så kan vi gå vidare nån gång. Eller vad säger ni andra, visst litar vi på att en kvinna kan ansvara för inredningen?
Medhåll, pladder, skratt.

GUNNA:
Ni kan väl titta i katalogen iallafall?

Hon försöker ge den till ANTON, som sitter närmast.

ANTON:
Äsch, du. Är det inte bättre om du, som är kvinna, gör det där själv? Jag menar, om vi män skulle bestämma sånt skulle det antagligen se för jävligt ut. (Skrattar) Vi har ju inte det där i oss. Det där pyssliga liksom.

GUNNA stirrar på honom, rusar sedan ut ur rummet och börjar gråta ute i korridoren. Hon sjunker ner i en sliten svart skinnsoffa och biter sig i fingrarna för att återfå lugnet.