En nyans av henne

Vad ska man tro om sexualiteten?
Jag vill tro att den är mixad. Det är den ju. Idag vet vi det. Vi har bögar och högar och lesbianer och polygamer och swingers och ingentingers.
Ändå finns det en majoritet och en tanke om en majoritet som räknas och går att räknas ut. Vi räknar ständigt på den. Vad vill kvinnor ha? frågar vi oss. Kvinnorna är alla en och samma person och det gäller att förstå hennes mysterium för att komma åt skatten.
Och vad vill män ha? Kvinnor. Det är enkelt.
Kvinnor är inte enkla. Kvinnor är svåra. Som det anstår ett revben.
Med sexboken "Femtio nyanser av honom" (som den heter på svenska) har den kvinnliga författaren E L James sålt så inihelsikke att det är rent otroligt att begripa. På väldigt kort tid dessutom. Vem är det som läser? Och hur ska man tolka bokens popularitet?
Om boken handlar om en dominant man och en undergiven kvinna är det förvånansvärt likt en random porrfilm. Här finns en kärlekshistoria också, men rollerna och spelet är sig likt. Vad vill hon?
Vad vill han - knulla.
Hon vill bli styrd. Ledsagad. Bestämd över. Slippa ta ansvaret och slippa vara den starka. Är det ovana? Eller en naturlig ofallenhet?

Boken är en fantasi. Författaren har själv sagt det. 
I verkligheten är det mycket med det jordiska. Men i fantasin kan superman rädda världen och fixa orgasmer utan att man själv behöver anstränga sig. Det är värt smärtan för att slippa styra.
Därför fantasi.

Men röster höjs för att avslöja vad kvinnor vill ha. Detta är vad kvinnor vill ha. Rika män i kostym. Mystiska män med pondus.
Aldrig mer en velourman som stannar hemma med barnen. Hellre en öm smäll på käften.
Naturen har bestämt...
Men är det verklighet, eller fantasi? Och kommer fantasierna inifrån eller utifrån?
Författaren har själv sagt att det vore ett helvete att leva med mannen i boken. Det är ett påhitt, en dröm, något som inte håller för att överföras till verklighet.
Ändå... Fantasin jagar verkligheten, och verkligheten jagar fantasin.Vad kan vi ta med oss från boken till vår vardag? Finns det någonting alls värt att fästa sig vid?

Ständigt frågan om vad kvinnor vill ha. Ständigt filmer och böcker som ska svara på frågan, ständigt mystiska män. Ständigt fiktiva replikskiften där luften vibrerar mellan ett i hemlighet älskande par. Han för och hon följer. Hon trånar, men väntar, han styr.
Ständigt samma visa. Ständigt samma bild. Är detta våra innersta drömmar? Hennes drömmar? Vad är hans dröm? Knulla.
Hon vill bli tagen med storm. Hon vill släppa allt och falla.
Han vill knulla.
Hon läser en sexroman. Han ser en porrfilm.
Hon lär sig. Han lär sig. Vem började? Varför får vi aldrig se något nytt? Är det bevis i sig för att det bara finns en sorts kvinna och en sorts man? Den trånande och den knullande.

Jag abdikerar. Igen.

"Enjoy your period - always!"

Jag försöker och försöker räkna men är nog för trött för jag har kommit fram till tre olika resultat nu.
Får be nån om hjälp för att komma fram till rätt svar.

Jag tänkte nämligen på det här med att män generellt dör tidigare än kvinnor. Kvinnor lever längre än män, vilket ju är orättvist. Men så grunnar jag vidare på det här med hur mycket av den här extra levnadstiden som försvinner bort i menssmärtor med tillhörande sjukskrivning, kräkningar och annat skoj.

Så, där var jag, mitt i mina beräkningar för att drämma till med ett bittert mensgnälligt svar på varför män inte lever lika länge som kvinnor. Men jag är förvirrad. Jag har spytt hela morgonen och svimmat några gånger och har ingen matlust, så hjärnan pallar inte trycket just nu. Får återkomma med mina spekulativa siffror en annan gång.

Kram och puss från bitterfittan and the evil ovarys.

Tjejer och killar och grejer de gillar

På jobbet har vi en anslagstavla med en massa information om maten, kampanjer, priser, städning och så vidare. På en av de där lapparna står det en uppmaning att alltid fråga de kunder som väljer barnmenyn specifikt vilken leksak de vill ha. "Fråga aldrig om det är en pojke eller flicka och gör valet åt dem" står det.
Jag frågar aldrig om det är en pojke eller flicka som ska ha leksaken. Trots att jag ofta ser att föräldrarna gjort sitt yttersta för att ingen ska råka missförstå eller tvivla på vilket kön deras barn har.

Varje dag möts jag av mörkblått klädda barn med spindelmannenmössa och knallrosa ungar med strumpbyxor, och jag tittar på dem och säger "vill du ha docka eller bil?". Varje dag hör jag vuxna säga "ta den där rosa lådan, det är en flicka", "du vill väl inte ha nån docka, Kevin?" eller rentav ett förnärmat "det ser du väl att det är en tjej?".
Ibland hör jag föräldrar gå emot sitt barns vilja: "Ta en docka. Nej, Isabelle, de har ingen bil, det får bli en docka".

De säger att vi är jämställda. Att man väljer själv. Att allt som finns kvar nu är medfött, naturligt och kommer inifrån, inte utifrån.
Jag upplever det inte så. Jag upplever inte att vi har kommit fram.
Tvärtom.
Vi har inte kommit någonstans.
Ibland tror jag snarare att vi har gått bakåt. Ljusår bakåt.

Män är bättre än kvinnor

Något jag tänker på väldigt ofta är könsskillnader. I synnerhet den väldigt abstrakta och ganska fåniga frågan om män är bättre än kvinnor. Tankarna dyker upp varenda gång jag slås av det faktum att män är överrepresenterade inom i princip alla områden utom typ barnskötsel. Musik, film, vetenskap, sport, underhållning, historia, politik. Allt som syns och märks utanför de närmast sörjandes cirkel.

Jag är föga road av påståenden som att män tänker med kuken eller att kvinnor är bättre för att de är snyggare än män. Jag skulle nog kunna säga att jag avskyr den formen av misandriska uttalanden. Av väldigt många anledningar som jag inte ska gå in på nu, men delvis är det för att sådana idéer dessutom är misogyna.

Mina frågor är många men jag talar sällan om dem. Jag vill inte diskutera med mina feministiskt övertygade vänner om kvinnor verkligen har något att komma med i samhället/världen - och eftersom mitt liv ännu inte har begåvat mig med en guru som har allmängiltiga sanningar att besvara alla mina funderingar med, så får jag googla. Vilket leder mig in på mänsklighetens bakgårdar och avskrädeshögar.
Det finns en hel del funderingar där ute i cyberrymden, som liknar mina, fast de är lite mindre ödmjuka och lite mer hårdnackade. Det handlar helt enkelt om att många män ser det som en allmänt känd sanning (om än nedtystad av feminister) att män är bättre på allt. Allt.
En sanning som inte är något att tjafsa om eller bli upprörd över, enligt dem.

Det fascinerar att läsa trådar där frågeställningen om mannens fullkomliga överläge, och vilka svar som dyker upp. För när vi generaliserar är det lätt att dra fram typiskt kvinnliga egenskaper som motargument till den totala manliga superiorismen. De gamla idéerna om att kvinnor kan göra flera saker samtidigt, att kvinnor är bättre på att städa och ta hand om barn, att kvinnor lär sig språk bättre och så vidare.
Men de här argumenten räcker inte när det ska diskuteras män vs. kvinna. Det blir tydligt i diskussionerna att utgångsläget är att män är bättre, ska vara bättre, måste vara bättre. På allt.

Säger någon att kvinnor är bättre på empati eller känslor regnar mothuggen in. Så är det inte alls. Kvinnor är snarare FÖR känslosamma. Det går inte att mäta. Det går inte att bevisa. Det är en definitionsfråga. (Däremot går det att mäta och bevisa att män är bättre på det ena eller andra.)
Kommer någon med att män är våldsammare så är det kanske inte så dumt ändå med våld. Eller så är det manshat att påstå att män begår våldsbrott. För övrigt snackar kvinnor skit bakom ryggen och det är minsann inte så snyggt det heller.
Kvinnor är inte heller bättre på de få områden de varit förpassade till genom historien. De bästa kockarna är ju män!
Kvinnors påstådda simultankapacitet: "Det där är bara en töntig myt som nån har kommit på för att ge tjejerna någonting dom är bra på. Egentligen är vi bättre på att göra två saker samtidigt också."

Det enda männen kan enas om att kvinnor kan få ett godkänt i, är att vara snygga. Ja, kvinnor är sämre, trögare, klantigare, fånigare, mindre intelligenta, mindre intressanta, mindre begåvade, tråkiga och ovärdiga - men de duger att titta på!
Och det är väl inget att gnälla över.

Så varför utsätter jag mig för detta kvinnohat (sanning eller ej, jag kan inte se hur den här sortens tankegångar kan kallas för något annat än kvinnohatande)?

Kanske för att tankegångarna inte tar slut där flashback tar slut.
De finns överallt och genomsyrar världen, genomsyrar antagligen varje liten nyfödd flickas hela liv och varje pojkes för den delen. Överenskommelsen att kvinnor är sämre än män.
En överenskommelse som kvinnor gärna slätar över genom att fnittrande mena att vi kvinnor är ju egentligen smartare och bättre - en inställning som skingras så fort man lämnar tjejkvällen och ser sig om i världen där män varje dag stolta kan visa upp sina förmågor och bli beundrade och hyllade.
En överenskommelse som män förnekar genom att ständigt hylla frugan för hennes förmåga att komma ihåg hans matlåda och barnens gympakläder och samtidigt se snygg ut i håret - en hyllning som inte passar i Cv:t eller går till världshistorien, utan bara blir en upprepning av alla kvinnors öde genom tiderna.
Kvinna? Jodå, du duger att se på, men du blir aldrig lika bra som vi.

Så ser jag på världen.
Man måste inte se på världen så.
Man kan se det som att vi nått fram till vårt mål. Vi är jämlikar nu.
Man kan tänka att kvinnor inte vill synas och höras, de vill inte åstadkomma och ihågkommas.
Man kan vila i tanken om att kvinnans fria val är att inte välja.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Ska jag tro att kvinnor inte vill.
Att kvinnor inte kan.
Eller att kvinnor fortfarande inte riktigt får.
Eller en kombination av alla dessa faktorer?
Jag är ledsen.

I fiktionens värld

Vi älskar odrägliga, dryga och elaka män i tv.







Men varför älskar vi inte odrägliga, dryga och elaka kvinnor i tv?
Och vad gör detta fenomen med oss tittare och våra idéer om manligt och kvinnligt?
Jag bara undrar.

Tjejlåtar

Internationella kvinnodagen då. Jag säger inte grattis för det förstår jag inte riktigt vitsen med. Och jag skickar inga kärlekshälsningar till alla mina kvinnliga bekanta.
Men jag kan ge er två spellistor (ja, nu diskriminerar jag er som inte har spotify, förlåt) där jag samlat ett gäng låtar av ett gäng artister som alla är kvinnor. Ja, det är väldigt diskriminerande mot män som annars syns och hörs överallt att nån gång ibland få stå tillbaka. Skittaskigt faktiskt, men det gör inget tycker jag, för musiken är bra och det är väl huvudsaken.
Lyssna på svensk musik här och lite mer internationella låtar här. Lyssna lyssna lyssna!
Sen kan ni återgå till Coldplay, David Guetta, Håkan Hellström, Danny, The Beatles och alla de andra grabbarna ni brukar lyssna på.

Kvinnokamp - behövs det?

Förra året var det nittio år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige.
Det finns alltså (troligtvis) några få kvinnor här i landet som föddes in i ett samhälle där kvinnor inte ansågs kunna begripa sig på politik, och om de nu skulle begripa sig på det så var deras åsikt ändå inte tillräckligt viktig för att räknas.

Men det är ju nästan hundra år sedan nu. Saker har ju hänt. Kvinnor får rösta. Och de får bli överläkare, bilmekaniker, bolagschefer och konstnärer. De får gå utanför sitt eget hem precis när de vill och klä sig i nästan vad de vill. De får köra bil och de blir myndiga samtidigt som sina manliga kamrater. Kvinnor har tillgång till preventivmedel och abort för att slippa ofrivillig barnafödsel, och de kan utbilda sig utan några som helst begränsningar på grund av kön. Det finns till och med lagar mot att misshandla och förgripa sig på en kvinna, som gäller såväl för främmande gärningsmän som för en äkta make eller sambo.

Nittio år efter att den allmänna rösträtten börjat gälla även kvinnor, har vi i Sverige uppnått jämställdhet. Vi är inte lika, men vi har det lika bra. Till skillnad från många andra länder där det är väldigt orättvist och ojämnt.

För i Sverige har vi valfrihet.
Det är valfriheten som ligger bakom allt som kan verka konstigt och ojämnt idag. Och det är väl en himla tur, för det betyder ju att vi alla har valt allt alldeles från eget huvud, helt opåverkade av omgivningen.
Det är på grund av valfriheten som 90% av alla filmer och tv-serier är producerade, regisserade, skrivna, klippta, filmade osv av män. Kvinnor vill ju inte göra film, de vill göra barn.
Det är också av ren valfrihet så få kvinnliga artister eller band spelar på festivaler jämfört med antalet manliga. Kvinnor vill ju inte pyssla med musik, de vill pyssla med hemmet.
Tack vare valfriheten finns det fortfarande fler chefer och styrelseledamöter som bär namnet Göran än som har en extra x-kromosom. Kvinnor vill ju inte sitta i styrelser, de vill sitta barnvakt.

På sätt och vis kan man mena att valfriheten också resulterar i lägre lön för kvinnor. För det första väljer kvinnor ofta jobb som vi tyvärr, tyvärr inte har möjlighet att betala så mycket för, till exempel att rädda liv eller fostra nya människor till goda samhällsmedborgare.
För det andra så får man anta att kvinnor inte gör sina jobb lika bra som sina manliga kollegor. Kanske behövdes det verkligen lite extra muskelmassa för att få ut hela lönen på det där kontoret? Kanske var skäggväxt en avgörande faktor för om någon skulle kunna genomföra ett helhjärtat arbete som ingenjör?
Eller så är kvinnor helt enkelt lite latare och lite dummare än män.

Även i unga år är valfriheten en avgörande faktor för hur vi väljer och vrakar bland alla alternativ. De flesta flickor väljer självmant att använda de leksaker de fått förklarat för sig är flickleksaker. Många flickor gör ett aktivt beslut att klä sig i kläder från flickavdelningen i affären efter att de lärt sig att deras omgivning fullkomligt älskar en flickig liten flicka i flickkläder som ägnar sig åt flickiga saker.
De flesta flickor bildar sig själva uppfattningen om hur de vill vara flickor, och påverkas ganska lite av sagor om vackra prinsessor som längtansfullt tittar ut genom fönster eller fula, onda häxor som strävar efter makt och respekt.
När en flicka på en förskola undrar om hon är tillräckligt smal är det ett gulligt uttryck för hennes alldeles egna små barnatankar, inbäddade i den fria viljans bomullsludd och helt frånkopplad från omvärldens eventuella "krav" eller "strukturer".

Valfriheten tillåter kvinnor att vara superintresserade av sminkning, rakning, noppning, bantning, svältning, kräkning, läppoperationer, rumpoperationer, bröstoperationer, laserbehandling mot hårväxt, vaxning mot hårväxt, intatuerande av ögonmakeup, tandblekning, hårfärgning, manikyr, sexiga underkläder-inköp, cellulitbortträning, gravidmage-bortträning, snygg rumpa-träning, fasta lår-träning, toppiga bröst-träning, konkav midja-träning, anusblekning och slutligen lite gammaldags hederlig intimkirurgi (frivillig könsstympning?) när blygdläpparna inte ser symmetriska ut för en eventuell betraktare.
Det är helt enkelt vad kvinnor vill göra, och vem har hjärta att förvägra någon att göra det hon eller han/hen egentligen innerst inne brinner för att få ägna sitt liv åt?

Hen-hotet

Nu ska jag berätta en sak för alla som vill höra på.
Det handlar om det där ordet "hen" som betyder höna på engelska och den personen på svenska.

"Hen" har av någon anledning florerat en jädra massa i medierna på senaste tiden. Inte lika mycket som prinsessfödseln förstås, och inte lika mycket som vem som ska vinna årets melodifestival. Men gissningsvis mer än Carl Bildts senaste skandaler eller läget i Syrien. Gissningsvis alltså.

Vårt svenska hen-ord liknar mycket det finska hän, som har samma betydelse och funktion. Hen betyder också höna på engelska. Det är tydligen avgörande för om ordet ska gå att använda eller ej.
Vilket är märkligt med tanke på att engelskans fit går utmärkt att använda trots likheten med benämningen på ett kvinnligt könsorgan, likaså kiss och prick som blir problematiska i översättningen men ändå används utan tjafs.
Men nya ord är nya ord och de tas ofta emot med samma skepsis som ett ensamkommande flyktingbarn i Vellinge. Någon fasar för att Svenska Språket är i uppluckring, någon annan nöjer sig med att helt objektivt konstatera att det är "fult".

Hur som helst. Jag ska nu komma fram till det jag i själva verket tänkte berätta, nämligen att jag inte tycker att man ska byta ut de utmärkt fungerande orden "hon" och "han" mot det begränsande "hen".
Jag vill också berätta att jag är ganska säker på att mina grannar håller med mig, och att den svenska regeringen är inne på samma spår och att vem som helst som tillfrågas på stan stämmer in i detta resonemang. Jag vill därtill påstå att transpersoner av alla slag skriver under samt att feministiska grupperingar, queeraktivister, anarkister och diverse andra politiska grupper som lobbar för en radikal förändring i samhället kan skriva under på att "hen" inte är en lämplig ersättare för "hon" och "han". Hen är nämligen ett nytt ord för att berika språket - inte en ersättare för att förminska det. Hen är inte början på ett nyspråk a la 1984.

Kort sagt: det finns ingen i Sverige idag som kämpar för att begränsa de personliga pronomena till ett enda ord. Det finns ingen sådan aktivism. Det existerar inga sådana önskemål. Det föreligger inga planer på lagstiftande om tvångsanvändande av ord. Den aggressiva genusmaffian som vill förbjuda folk att kalla sin mamma för "hon" och sin pojkvän för "han" - DEN FINNS INTE.
Förstår ni?
Det är ett spöke.
Ett påhitt.
Någon har målat fan på väggen och det är dags att vi tar och tvättar bort klottret så att vi kan gå vidare i den här debatten.

En betraktelse om den vackra kvinnan

Det finns bland vissa en uppfattning om att ständig objektifiering av kvinnokroppen skall ses som en komplimang till kvinnorna. Alla kvinnor kan eller ska känna sig stärkta och glada av att vissa kvinnor får utrymme att klä av sig och bli berömda för sin yttre.
Frågan man till exempel en så kallad flickfotograf eller journalisterna på ett herrmagasin, är de måna om att påvisa hur mycket respekt de har för kvinnor och hur hela deras yrke går ut på att hylla kvinnan. I själva verket är alltså all form av sexualisering och utfläkning av bantade kvinnolår och uppfyllda kvinnobröst en enda stor allomfattande hyllning till alla kvinnor världen över. Även de med celluliter, de överviktiga, de håriga, de kutryggiga, de gamla, de plattbröstade, de med påsar under ögonen, får man anta. För de är ju också kvinnor, och därmed "underbara" och "vackra", om man får tro de som gärna använder just dessa ord för att sammanfatta vad en kvinna är.

Bilderna är inte porriga eller snuskiga, de är konstnärliga. Hur många gånger har man inte hört den ursäkten från de mer eller mindre kända kvinnor som tackat ja till erbjudandet att låta kläderna falla för herrmagasinens fotografer: erotiska och konstnärliga bilder. Inte helt olika de bilder man ser i reklam, i damtidningar, på skivomslag och i film. Det är egentligen meningslöst att beskylla enstaka herrmagasin för att objektifiera kvinnor genom sina bildreportage, när hela världen svämmar över av bilder som är precis lika "porriga" eller "konstnärliga" eller vad man nu vill kalla dem.

Vill jag se konstnärliga bilder kan jag gå på ett museum eller galleri. Vill jag se "konstnärliga" bilder av en halvnaken kvinna kan jag göra vad sjutton jag vill - jag kan gå ut på stan eller sitta hemma, jag kan titta på tv eller läsa en tidning - bilderna är överallt. Den vackra kvinnokroppen blänker från tidningsomslagen i hyllan: från damtidningar, mammatidningar, bröllopstidningar, kvällstidningar, söndagsbilagor och så vidare. Påtagligt många tidskrifter riktade till kvinnor har hoppat på tåget och smäller även de upp "konstnärliga" bilder på särade läppar och brunglänsande lår på vart och vartannat uppslag.
Att påstå att denna likformade "kvinnohyllning" där photoshophjälpta kroppar med rynkfria ansikten, långa, släta ben, vita leenden, svarta ögonfransar, smala, rena fingrar, toppiga och jämnstora bröst, som blixtrar förbi i allt från reklampelare till tidningsreportage lämnar oss opåverkade är en så märklig inställning att den helt övergår mitt förstånd. Att tro att alla dessa "tröttsamma" kvinnor som nojar över sitt matintag och inte vågar gå utanför huset osminkade är uppkomna ur intet är ett tecken på enormt förakt för kvinnors intelligens.

Män utsätts också för krav på skönhet. I reklam för kalsonger och herrparfym är det snarare regel än undantag att magrutor och solbrända muskler visas upp. Så har det varit de senaste åren i en allt mer mansinriktad utseendeindustri.
De vackra kvinnokropparna förekommer i reklam för damunderkläder och i herrtidningar, men till skillnad från männens kroppar är det inte nog där. Förförisk kvinnlighet används för att sälja bilar, kalsonger, herrparfym, mat, skivor, filmer, möbler, kläder, tidningar, choklad och så vidare. Kvinnokroppar har sexualiserats i århundraden, medan manskroppens offentliga erotisering är en nyhet.
Så har också kvinnans yttre i alla tider använts som en indikator på hur duglig hon är som människa. En vacker hemmafru kan leva med en till det yttre ful och frånstötande man, men det motsatta skulle knappast förekomma. Att vi från båda kön besitter en viss ytlighet i vårt första urval är förstås delvis sant, men tar inte udden av det faktum att kvinnor direkt kopplas till skönhet och dess varande eller icke varande, medan män får möjlighet att imponera med egenskaper såsom kunnighet, klokhet eller godhet.

Det handlar inte så mycket om att heterosexuella män självmant ställer krav på att deras partners skall vara inget annat än praktföremål, utan mer om att samhället tilldelar kvinnan denna roll: rollen som handlingskraftig och besittare av inre egenskaper är ju redan upptagen - och i ett system där det viktigaste är att kvinna och man är varandras motpoler kan sådana roller och egenskaper inte delas.

I film och tidningar, om än inte så ofta i reklam, finns utrymme för män att vara korkade eller kloka, roliga eller tråkiga, feta eller smala, fula eller snygga, unga eller gamla. I samma filmer och samma tidningar finns ett osynligt nålsöga för kvinnor som har "för många" kilon och rynkor eller på annat sätt misslyckats med att vara behagfulla till det yttre.
I alla de "konstnärliga" bilderna hyllas samma sorts kvinna: den vackra, fullständiga, undergivna kvinnan som spelar sin roll väl och till fullo har putsat sitt yttre för att få vara med i spelet.
Det är inte en hyllning till kvinnan, det är en hyllning till skönhet ur ett snävt perspektiv, där skönhet är på förhand definierat av någon annan än den som tar del av bilden.

Kvinnorna på bilderna är inte där för att tala om det politiska läget i Afghanistan. De är inte där för att dela med sig av sina tankar om att bli gammal. De är inte där för att berätta om vad som gör dem förbannade eller lyckliga. De är inte där för att snacka, för att ha ett djup. De är där för att upprätthålla den ytliga synen på kvinnan som sexobjekt och underlägsen mannen inom alla andra områden än just området som berör utseende och behagfullhet. Samma tragiska kvinnosyn som hållit kvinnor tillbaka i hundratals år, och som vi, män och kvinnor, tillsammans har upprätthållit och än idag upprätthåller genom att vägra se konsekvenserna av vår egen hetsjakt på det åtråvärda yttre vi tror ska öppna dörrar när de i själva verket stänger in oss.
Denna hopplösa perfektionshets som hindrar kvinnor från att slappna av och lägga sina liv och sin lust på det som känns viktigt för dem själva.

Därför kan jag inte ta de "konstnärliga" bilderna som en hyllning till kvinnan, utan bara som ett smärre hån mot densamma.

Smurfarna är tillbaka. Tyvärr.

De är tillbaka! Ingen kan ha missat dem. Från nyckelringsprydnader till dataspel - de dyker upp snart sagt överallt.
Jag talar om de härliga, gulliga små smurfarna som har en given plats i både seriehyllan och barnbokslitteraturen. Vem minns inte de spännande smurfäventyren som sändes på tv i barndomen, eller de färgglada seriealbum som man plöjde från pärm till pärm?
Nu har de alltså fått en välförtjänt långfilm, en tokrolig rulle som kastar in de numera klassiska små figurerna i en modern värld. Äntligen! Jag rusar till biografen.

Eller inte.

Jag hatar smurfarna.

Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?

Smurfarna var inte en bra idé när de skapades, och det är en om möjligt ännu sämre idé att förära detta bottenskrap av seriekultur en egen hollywoodrulle. Att handlarna dessutom tar tillfället i akt att försöka pracka på oskyldiga människor värdelösa pekböcker till och med i matvaruaffärerna är bedrövligt. Jag vill be varje förälder att stå emot; det finns så mycket bra barnböcker idag, så snälla, välj inte blåa gummigubbar från femtiotalet med unkna värderingar och själlöst innehåll!

Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.

1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.

2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.


3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.

4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.

5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.

Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.

Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.

Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.

Kvinnan (med stort K och tankeförmåga)

Jag fann det ganska humoristiskt att läsa bildtexten till denna bild av GW försjunken i djupa funderingar om Livet och Kvinnan (som kan tänka).
Jag fann det dock lite beklämmande att försöka ta del av artikeltexten som tydligen är ett utdrag ur en bok som GW har skrivit, en bok som bland annat handlar om Urmodern, att äta bulle lutad mot runda bröst samt om att han kanske nån gång kommer att skriva "Den Stora Romanen om den jordiska kärleken".

Här hade jag ju väntat mig något liiiite roligare. Något lite fräschare, fräckare. Något om att som gubbe rannsaka sig själv och inse vilken rutten kvinnosyn man haft, ungefär som Lars E Engström när han skrev "En sexists bekännelser". Eller åtminstone något som är skrivet på ett språk man pallar läsa.
Det lilla jag sett av GW har falskeligen givit mig en bild av honom som en muttrig och ganska saklig gubbe med fötterna på jorden. Men även en sådan snubbe har tydligen ett behov av att berätta samma gamla historia om Kvinnan som har runda bröst och allt det där, ni vet, man har hört det förut. Men visst, GW är fri att skriva så många fjamsromantiska kvasifilosofiska böcker han vill. Jag är ju fri att inte läsa den (yay! valfriheten!).

Apropå detta. Någon gång borde någon skriva en himlastormande bok om Mannen som har mjuka händer och en välkomnande famn, han som är alla män och som inte nödvändigtvis behöver öppna käften för det räcker så bra med hans runda kinder och lockande läppar och det där, ni vet, vi har hört det förut (fast aldrig om en man).
Jag borde skriva den.
Ingen annan kommer ju göra det.

Den bittra kvinnan i fiktion och verklighet - en analys

I litteraturen, och säkert också i filmens värld - för att inte tala om sagorna - förekommer en viss sorts kvinna som ingen tycker om. Bland sagornas väsen är hon den onda häxan, inte sällan driven av avundsjuka gentemot det goda och vackra. I våra moderna berättelser är hon en ful, ensam och olycklig kvinna, vars inre rymmer en aldrig sinande brunn av bitterhet ur vilken hon hämtar de sura uppstötningar som hennes oskyldiga medmänniskor allt som oftast drabbas av.
Många gånger är hon ogift, och om inte så är hon apatiskt fast i ett olyckligt äktenskap som utgör en fasansfullt förvriden motbild till vår dröm om den romantiska kärleken.

I berättelserna får den bittra kvinnan aldrig en chans att framstå som trevlig, snäll eller tillfreds med någonting. Hela hennes person osar av en fruktansvärd illvilja och självömkan som får folk att gå omvägar för att undvika henne.
Som "bäst" beskrivs hon som ett offer för sin egen perverterade livssyn, något som tycks vara medfött och inte på något sätt kan hjälpas. Andra gånger verkar det nästan som att hon väljer, gång på gång, att fortsätta vara ett eländigt vrak som tar ut sin vrede på andra, oskyldiga och oförstörda människor. Som att hon någonsin skulle kunna välja att bli som de andra, en god, vacker och behaglig kvinna.

Hos fröknarna von Pahlen i Agnes von Krusenstjernas bokserie är den otrevliga och olyckliga Adele, och till viss del den lesbiska och farliga Bell, nästan övertydliga exempel på bittra kvinnor som ingen vill ha.
Bell får ibland en slags upprättelse när författaren med ett stråk av medömkan beskriver hennes olyckliga och omättliga kärlek till unga flickor. Adele däremot framstår som allt igenom ond utan att vi någonsin förstår vad som gjort henne till den hon är. Allt hon tar sig för får människor omkring henne att förfasas och äcklas och hennes tankar och viljor avfärdas som egoistiska och känslokalla.

Kerstin Thorvall besriver i "När man skjuter arbetare..." och dess uppföljare Hilma som en söndertrasad kvinna som, även om hon i början av första boken är en ung och naiv flicka, snart är bortom all räddning. Sin dotter styr hon med järnhand, och hennes enda lycka i livet - om det nu kan kallas lycka - är att städa, putsa och skura tills händerna blöder.
Hilma är en av de bittra kvinnor som föräras en rimlig förklaring till det otäcka ödet, men inte desto mindre är hon elak och skrämmande för läsaren.
Även i den bok jag just nu läser, skriven av Inger Frimansson år 1984, förekommer en ful, elak och ensam kvinna vars liv inte blivit som hon hade tänkt.

Så gott som alltid är den bittra kvinnan ful och förfallen. Hon får ofta vara smal på ett spetsigt sätt, med hopsnörpt mun och hårda drag. Håret är slitet och grått, fingrarna kloliknande och ögonen omringas av mörka streck och påsar.
Ofta är hon främmande inför sin egen kropp, och hennes sexualliv utgör en ond spiral där hennes redan från början obefintliga attraktivitet ständigt minskar i och med att ingen vill ta i henne med tång. Hennes sexuella erfarenheter rymmer enbart misslyckanden, och det verkar ofta som om hon har en drift som inte går att passa in i de mallar som ges. Kanske har hon i sin ungdom uppvaktats av en man hon finner enbart motbjudande, patetisk och påflugen, medan hennes egna lustar riktats mot någon som finner henne för framfusig och okvinnlig.

Fiktionens bittra kvinnor må ha sina gelikar i vår verklighet, men när vi talar om dem tillåts de växa till ohyggliga monster, medan de i själva verket är individer med känsloliv som rymmer annat än frätande ilska och avsky. Även den otrevligaste kärring kan skratta och le, även den tjatigaste ragata har drömmar och mål med sina liv.

Vad gör då denna skräcködla till kvinna med oss läsare, i synnerhet de som själva är av kvinnligt kön?
Jag menar att bilden av den bittra kvinnan, hon som misslyckats med allt och knappt ens kan kallas för kvinna, utgör ett slags skrämselpropaganda vars uppgift är att lära kvinnor att bete sig korrekt. Den bittra kvinnan tar inte det hon erbjuds och blir därför sittande med tomma händer i resten av sitt liv. Den bittra kvinnan är inte vän och välvilligt inställd till alla hon möter, och döms därför till att bli avskydd och sedd som ond. Den bittra kvinnan har en sexualitet som inte kan kanaliseras in i undergivenhet och passivitet, varför hon förvägras all form av kärlek. Den bittra kvinnan bryter på alla sätt mot den givna kvinnligheten; hon är inte vacker, hon tar för mycket plats, hon kan inte älska sina barn, hon blir aldrig nöjd. På grund av detta måste hon för evigt bära rollen som utböling, en avskyvärd varelse som dessutom själv äger skulden till sitt öde.
Inskolningen in i den goda kvinnoidentiteten kunde inte vara tydligare.

Frågan är om män på samma sätt skräms till "lydnad" genom obehagliga skildringar av bittra män?
Mitt svar är nej.
Där den bittre mannen tar plats, finns en respekt och en förståelse, alternativt rädsla, som saknas för den bittra kvinnan. En bitter man är aldrig bitter utan orsak; han kan vredgas över det politiska läget i världen, med all rätt förargas över sitt tynande sexliv eller sin livssituation i allmänhet. En man som inte uppskattar barns sällskap blir som värst sedd som politiskt inkorrekt, men aldrig lika utpekad som ett monster, en felande länk, som en kvinna med samma egenskap.
Den bittre mannen må vara patetisk och tragisk, men aldrig lika fasansfull och omänsklig som de bittra kvinnorna. Kraven på män är många, men att behaga och anpassa sig efter andras viljor är sällan ett av dem. En man som inte följer ledet, som bryter sig ur och gör revolt, kan med lite tur ses som rebell och många gånger uppnå geni-status.
En kvinna förväntas inte komma med några intressanta slutledningar eller samhällskritiska analyser - hon skall följa sitt hjärta, som i sin tur skall följa en i förhand utpekad väg. Det kvinnohjärta som vill annorlunda, som gör revolt, begår ett oförlåtligt brott.

Genom fiktionen lär vi oss vilket grymt och förnedrande straff som väntar den kvinna som går utanför ledet, och när kvinnorna (författarinnorna) själva är medskapare till denna myt låser de effektivt fast sig själva och varandra vid ett förlegat kvinnoideal, oavsett hur nyskapande de i övrigt anser sig vara.

Apropå hen

Jo, jag tänkte berätta om mitt nya ord som jag har kommit på.
En könsneutral blandning av tjej och grabb: tjabb.
Böjningar: Tjabben, Tjabbar.
För att grejen och grejer inte låter lika bra.

Ang. kvotering

Hej!
Eftersom du som läser nu är emot kvotering tänkte jag förklara för dig vad det finns för anledningar satt syssla med en sådan "orättvis" och "kontraproduktiv" företeelse. Inte för att du ska bli övertygad kvoteringsförespråkare, utan för att du behöver tänka några centimeter till där näsan tar slut.
(Och HUR kan jag veta att du är emot kvotering? Jo, därför att typ 99% av alla människor är det eftersom de tror att det handlar om att ersätta Einstein med Crazy Cat Lady - vilket förstås vore dumt.)

Okej. Kvotering är inte enkelt. Det är en svår fråga. Det finns säkert massor av exempel på situationer där kvotering vore olämpligt, eller har tillämpats och visat sig leda till negativa resultat.
Kvotering är inte den enkla lösningen på ett komplext problem, men det är inte heller MOTSATSEN till att välja kvalitet.

Vad ska vi göra åt att det finns fler personer som heter Göran än som har en vagina i bolagsstyrelserna? Ska vi rulla tummarna och vänta på bättre tider?
Är sådana här saker ens ett problem? Enligt vissa är det inte det - man menar att det är något slags helt oviktig slump som ligger bakom, eller att en kvinna helt enkelt inte klarar av den sortens arbete (med "den sortens arbete" åsyftas främst högavlönat arbete, men även alla möjliga andra sorters arbete inom alla möjliga sorters branscher faller under samma princip).

Detta med att kvinnor av naturen lär vara lite lätt efterblivna när det kommer till saker som utspelar sig utanför hemmets väggar, är också ett vanligt argument för att ge män lite högre lön.
Män, menar man helt okritiskt, är fysiskt starkare än kvinnor som bär matkassar, föder barn, bär barn, lyfter gamlingar och svabbar golv - män är dessutom generellt bättre på diverse tekniska saker.
Okej, låt oss godkänna den världsbild som säger att män är starka och har sinne för teknik. Innebär det på något sätt att de är bättre på precis ALLT ANNAT också?
Varför skulle de annars lyckas bättre, komma längre och tjäna mer nästan överallt?

Jag ska inte uppehålla mig vid frågan om huruvida kvinnor är nåt slags ofärdigt schabbel som Gud inte riktigt fick till efter att ha lagt all kraft på att skapa den fulländade och normala mannen.
Jag ska istället ge några exempel på varför kvotering kan vara värt att ge en chans:

1. Nej, det är inte en slump att vi har män överallt utom i hemmet. Det är ett system. Tro det eller ej. Och vill vi förändra det systemet så får vi krångla ut tummen ur röven nu, för det kommer inte förändra sig självt.

2. Nej, det är inte så synd om de män som väljs bort. I alla fall inte mer synd om dem än om den intelligenta och duktiga blattekillen som väljs bort för att han inte riktigt passar in bland de vita som inte bryter, eller den begåvade kvinnan som väljs bort för att hon inte är så snygg och antagligen kommer vilja vara hemma med barn (de som anställer hennes man oroar sig inte för sånt, män är som bekant inte hemma med barn i onödan om de har en fru).

3. Vi missar kompetens när vi använder samma mall på alla människor och väljer bort de som inte passar in eller känns obekväma. Placerar vi vid makten nästan enbart välbärgade män i femtioårsåldern så missar vi fett med perspektiv. De här männen är säkert jättetrevliga, men de vet inte ens om att de är privilegierade utan utgår ifrån att deras erfarenheter och perspektiv är allmängiltiga, vilket de inte är!

4. Någon måste börja. Det är väldigt lätt att hitta på att någon annan har ett större och viktigare ansvar. Men, vet du vad - bara för att det inte är ditt FEL, betyder det inte att du inte har möjlighet att göra någonting åt problemet. Nu är det så här att vi sitter ihop i en enda lång kedja, eller blomsterdekoration, eller vilken metafor man nu föredrar att använda - och om du tar ett steg så kanske någon annan gör det också, och en vacker dag faller det sig helt naturligt att involvera alla och inte bara de som har den fetaste räkmackan att glida på.

5. Nej, vi kommer inte att plocka upp valfri person från gatan för att ersätta en nationalekonom. Vi är inte dumma i huvudet. Det borde inte du heller vara, men om du tror att det är så det går till så börjar man ju undra.
Däremot kan det hända att vi väljer en kvinna framför en lika duktig man, för att vi vill åt de synpunkter och erfarenheter hon har som han saknar. För att vi behöver det. För att vi redan har 28 gubbar och det vore trevligt med någon som kan komma med något nytt.
Men ta det lugnt, Göran sitter inte i klistret. Han hittar något annat, precis som alla andra som någon gång blivit bortvalda i hård konkurrens fått göra. Och nej, vi kan inte låta Görans bakslag hamna i fokus när vi jobbar för att nå ett jämställt samhälle.

6. Kvinnor är inte dumma i huvudet. Men när debatten ekar "kompetens före kön" är det lätt att dra slutsatsen att alla som inte är vita medelklassmän är lite sämre och mindre begåvade, eftersom de inte syns till någonstans.
Hört talas om kvinnlig intuition? Eller hur duktiga kvinnor är på att lyssna och bry sig om andra människor? Tack för att vi i alla fall får ha de ovetenskapliga generaliseringarna att visa upp som bevis på att kvinnor också har något att komma med i världen.
För övrigt blir män som varit hemma med barn ofta befordrade, eftersom man ser detta som en värdefull erfarenhet som kan komma till nytta i arbetslivet. Detsamma gäller dock inte för kvinnor som är hemma med barn.

7. "Kvotering är inte jämställt, eftersom det är särbehandling". Kvotering är inte jämställt, nej. Det är inte samhället heller, även om det gärna vill verka så. Kvotering är en metod för att nå ökad jämställdhet. Det är väldigt bekvämt att utgå ifrån att alla har likadana förutsättningar, även om verkligheten är en annan. Tydligen är det lättare att acceptera att samhället missgynnar halva befolkningen, än att en metod för att nå ökad rättvisa inte hjälper alla lika mycket.

8. Samhället är en cirkel, som är ett hjul, som rullar framåt.
En vanlig invändning mot kvotering handlar om faktorer i samhället som kan sätta käppar i hjulet. Vi anställer inte en kvinna för att ditten och för att datten.
Men! Om vi anställde en kvinna skulle vi vara med och börja förändra de här problematiska samhällsfenomen. Ta till exempel en skivhandlare, som menar att han inte har så många skivor med kvinnliga artister för att det finns så få sådana och det är så liten efterfrågan. Men om han vågade vara en pionjär skulle han kanske bana väg för fler sålda skivor av kvinnliga artister och fler kvinnliga artister som vill satsa på musik när de märker att det går.
Som sagt, någon måste börja. Men ingen vill börja, eftersom det i början kommer att kosta lite, vara lite besvärligt. Inte minst när man bemöts av arga människor som tycker att alla försök till framsteg är extrema och överdrivna.

Ett annat problem, apropå punkt åtta, är fall där kvinnor på manligt dominerade arbetsplatser upplever att de blir bemötta med härskartekniker. Det är förstås bedrövligt om än logiskt, men kan kanske avhjälpas om kvinnor bland män och vice versa blir mer vanligt förekommande.

Men för att överhuvudtaget kunna tycka något i frågan om kvotering, måste vi först konstatera att vi har ett problem (kvinnor har mindre plats i samhället än män) och sedan fråga oss vad vi är beredda att göra åt saken (ingenting/någonting).
Många av er fastnar nog redan på första punkten, och utgår ifrån att det nog bara är hittepå det där med att vi inte är jämställda, egentligen är vi ju bara olika och vill olika saker. På samma sätt som fattiga människor vill vara fattiga och rika vill vara rika.
Ni andra, som går vidare till punkt två, kan väl berätta för mig vad ni tycker att man ska göra istället. Jag är nyfiken.

Ps. Även om detta inlägg mest kretsar kring kvinnors möjligheter i högavlönade yrken, så är min ståndpunkt densamma när det gäller män på kvinnligt dominerade arbetsplatser, personer med invandrarbakgrund i arbetslivet osv. Ds.

Tankar om Solsidan

Solsidan har börjat och debatten är igång. Är säsong 2 sämre än ettan? Är det komiskt eller tragiskt? Är Solsidan den bästa svenska serien på länge eller är den överskattad?

Jag hör dock ingen debatt om kvinnokaraktärerna i Solsidan.
Det är uppenbart att serien är skriven av män, och ur ett manligt perspektiv. Alex är huvudkaraktär, och strax efter honom kommer kompisen Fredde. De båda fruarna Anna och Mickan förekommer frekvent i serien, men sällan ur en sympatisk eller begriplig synvinkel.

Mickan är en rich bitch som man till viss mån måste beundra för hennes envisa kamp att bli bäst, snyggast och mest moderiktig. Det är äckligt, tragiskt men också mycket komiskt i all sin patetiska prakt.
Vad Alex ser i sin fru Anna är för mig som tittare en gåta. I varenda scen där hon är med hånar, gnäller och tjatar hon på Alex, och han fogar sig, viker sig och är en typisk toffel.
Man är helt på Alex sida, hejar på honom, men får ständigt se honom slapphänt besegrad av sin egoistiska fru. Det spelar ingen roll hur mycket rätt han har, hon kan ändå slå ner hans motstånd med en enda irriterad suck.

Historien är gammal. Det påminner närmast om de grymma skämt om äktenskap av typen "kvinnor är alltid arga och vill aldrig ha sex, män är ständigt kåta och vill aldrig prata allvar" som man kan läsa under kategorin fräckisar. Tillkommer då att kvinnor älskar att shoppa och män helst tittar på fotboll och dricker öl. Dessa nidbilder tycks aldrig bli omoderna, eftersom de tas upp gång på gång, och alltid får de någon att skratta.

Vad vill detta säga?
Efterliknar Solsidan den värld vi har idag? Vilka kan känna igen sig?

Någon medelklasskildring kan det inte längre vara tal om när man ser på Fredde och Mickans tillvaro. Däremot lever Alex och Anna ett relativt Svensson-liv och agerar språkrör för gemene man som tittar och skall känna igen sig i huvudrollsinnehavaren.
Alex är egentligen den enda man som tittare behöver förstå, alla runt omkring honom fungerar mer eller mindre som antagonister. I synnerhet hans fru; hon är lika listig och bestämd som Mickan, som är den som styr och ställer med Fredde, även om de utöver dessa drag ter sig ganska olika.

Mönstret känns igen från Felix Herngrens övriga produktioner, vars genomgående tema tycks vara hur man som barnslig man klarar sig i en värld av statusjakt och äktenskapliga vedermödor (säger jag, med reservation för att jag inte sett allt Herngren skapat, samt att jag riskerar att blanda ihop honom med brorsan; Klassfesten är tex en film som kunde förtjäna ett eget inlägg om sin kvinnoskildring, dock då med hänsyn till att det är en annan man som står bakom detta verk!).

Nåväl, Solsidan är en intressant serie, inte minst då med tanke på alla övriga tittares reaktioner och reflektioner. Det personliga blir i högsta grad politiskt här; det är svårt att med hull och hår svälja den meningslöshet och ihålighet som ekar genom parens nervösa prylnoja och rikedomstävlan. Fast detta rör främst de lätt parodiska birollerna Mickan och Freddes tillvaro.
Alex är som sagt en nästan vanlig människa, om än med en ytterst gnällig fru. Eller är det sådana fruarna är, i Sverige idag? Ett gäng listiga hyenor som med feminism som ursäkt ligger och vräker sig i soffan medan deras män får slava.
Jag vet inte, jag. Själv befinner jag mig så långt ifrån både äktenskap och lyxvilla att jag inte kan förväntas ha en blek aning om huruvida Solsidan skojar om saker som inte finns, eller iskallt håller upp en skrattspegel åt svenska folket.

Serien Våra Vänners Liv satte visst igång en debatt i DN om könsroller och jämställdhet. Det är förvånande att inte Solsidan satt igång någon liknande diskussion. Jag har sett många fiktiva kvinnor målas upp som gnällmonster med ständig huvudvärk och shopping som enda intresse, men fruarna i Solsidan tar nog priset.
Därmed inte sagt att man inte får kritisera de härskartekniker kvinnor använder mot både varandra och mot män, eller att kvinnor på film och tv alltid måste framstå som snälla och kloka offer för puckade stenåldersmän.
Solsidan är ju också en komedi, om än tänkt att få tittaren att sätta skrattet i halsen. I en komedi får karaktärerna gärna vara värre, elakare och mer skruvade än om det hade rört sig om ett drama.

Dock är det anmärkningsvärt att det någorlunda går att identifiera sig med de två männen och deras vardagsproblem, medan kvinnorna förblir en nidbild av en fru som gjort sig förtjänt av öknamnet "regeringen".
Vad vill detta säga de kvinnliga tittarna? Är det månne en subtil kritik mot ett eventuellt generellt beteende? Nästa steg i det ökade fokuset på mäns välmående och identitet i det ständigt föränderliga jämställdhetsarbetet?
Eller rör det sig bara om att spela på fåniga fördomar och ruttnande könsroller för att locka tittaren att skratta?

Ett litet inlägg i debatten om våra medfödda könsegenskaper

Enligt allt man hör har ju vi kvinnor inte utvecklats så mycket sedan stenåldern. Om vi hade utvecklats, då hade vi inte varit där vi är idag. Då hade vi också klarat av männens svåra och viktiga yrken och inte behövt göra samma lågbetalda eller obetalda arbeten som vi gjort i hundratals år, eller hur?

Matematik och logik är saker som vi kvinnor är dåliga på, teknik likaså, och att styra och fatta beslut klarar våra små hjärnor inte av. Se er omkring bara; hur många kvinnor ägnar sig åt sådana yrken? Inte så många nej. Och tur är väl det, för hade man satt oss där hade vi nog bara kliat oss i huvudet och inte vetat varken ut eller in.

Många kvinnor försöker sig på konstnärliga banor, i den felaktiga tron att det skulle vara ett kvinnligt begåvningsområde. Men att skapa musik, göra film, måla tavlor, skriva poesi och annat sådant, är i ärlighetens namn inte alls skapt för att göras av kvinnor. Se till exempel på din egen skivsamling: har du mest musik av duktiga män eller av virriga tjejer? Kvinnor kan inte göra musik, det är alldeles för komplicerat och kräver en helt annan hjärnuppbyggnad än den vi kvinnor fötts med.

Allra värst är det kanske när vi ska göra humor. Nej, humor och komik är alltför komplicerat och civiliserat för att en kvinna ska kunna skapa det. De enda som kan tycka att kvinnlig humor är rolig är väl möjligtvis vi kvinnor själva, men så är vi ju också apor som inte begriper bättre.

Ända sedan stenåldern har vi kvinnor varit bra på och gjort exakt samma saker: ta hand om barn och hem, och bli befuktade. Ja, ni minns väl hur vi på stenåldern satt i grottan och ammade vår avkomma i väntan på att våra allt mer utvecklade män skulle bli klara med att uppfinna elden, hjulet, jordbruket och allt det där andra som i längden tog oss dit vi är idag.

Vem kan kräva av en gyno sapien att hon ska klara av något mer avancerat än det hon alltid gjort och kan så bra? Det är inget fel med det. Vi är ju helt enkelt skapta för att föda barn och sånt där som ligger djupt begravet i våra gener och anlag. Det är inget att skämmas över tycker jag!

Därför blir det så svårt för mig att förstå vissa krav som ställs på oss idag. Trots att vi, av allt att döma, är apor rent intellektuellt, så ska vi dölja det och skämmas över det genom att raka bort allt hår vi har och försöka gå upprätt så att våra bröst petar utåt.
Ja, fast vi egentligen skulle trivas bäst i en grotta eller kanske ett trevligt klätterträd, måste vi klä oss i trånga och obekväma kläder och gå fint med svängande höfter och våra apfötter i trånga skor med klackar.

Till råga på allt ska vi måla våra apansikten med färger och klet till oigenkännlighet.
Då måste jag fråga mig: vill ni män inte ha oss som de apor vi är? Om ni behandlar oss som lägre stående varelser, med lägre intelligens och varande av en helt annan djurart, varför får vi då inte vara det helt ut?

Bara en liten undran.

Med vänliga hälsningar,
Femilia Mansson, hemmafru och biologist

Obs! Femilias text är skriven med hjälp från en man, eftersom en kvinna självklart inte hade kunnat författa en så här pass svår och viktig text själv.

Smärtsamt ont om tecknade tjejer

En slentrianmässig titt i filmutbudet på Ica. Jag kollar barnfilmerna. Robin Hood. G-force. Hitta Nemo. Någon icke-animerad film om hundar. Den ser extremt amerikansk ut på omslaget. Den enda hunden av kvinnligt kön, av cirka fem hundar, har långa ögonfransar och ser liksom, kvinnlig ut. Lite mer välskött än de andra, lite ljusare i pälsen, lite blankare och mjukare.
Mansdominansen inom barnfilm är kanske inte det mest omtalade fenomenet, men jag tycker nog att det kunde få större plats i debatten. Även böcker och inte minst serier (Kalle Anka osv) har en tendens att sätta kvinnliga karaktärer i andra, eller tionde hand.
Enligt boken Kalla Vapen Och Läppglans förekom Kalle mer än dubbelt så ofta i en serie som skulle handla om Kajsa Anka. Det säger väl en del (och nej, ett enda exempel säger ingenting, men ni får tro mig på ordet när jag säger att det inte var något undantag).

I en majoritet av de populära filmer som riktar sig till barn eller familjer är huvudpersonen en pojke/kille/man. Varför det?
I nästan alla dessa filmer har huvudpersonen också manliga kamrater och på sin höjd förekommer en eller ett par kvinnliga bikaraktärer. Det kan vara en mamma eller objektet för en romans. Dessa karaktärer är alltså bra på två saker: att vara moderliga, eller vackra. Vackra som i har långa ögonfransar och lite blankare, mer välvårdad päls än de andra. Ja, om det så är en daggmask så ska den ha ögonfransar.
Om de kvinnliga karaktärerna uppgår till fler än två, så är det inte ovanligt att det förekommer en lite mer fisförnäm tjejkaraktär, som inte tål skit under klorna och måste ha med sig sin parfymflaska vart hon än går. I motvikt till huvudpersonens flickvän som bara råkar vara vacker och välsminkad (eller född med sjukligt långa ögonfransar?) utan att anstränga sig på ett extremt och tröttsamt sätt.

För att få en rättvis balans räcker det inte heller med att räkna kvinnor och män. Även om det skulle vara lika många kvinnor som män i en animerad film, är risken stor - om huvudpersonen är man - att kvinnorna får ta plats sammanlagt några minuter.
Filmskaparna är också olika måna om att ge en realistisk eller nyskapande bild av sina karaktärer. Där många går den traditionella vägen och tecknar en vacker och god flicka som alltid finns vid hjältens sida och väntar på att bli räddad från faran, väljer andra att skapa nåt nytt och fräscht. I Shrek väljer den inte så väna prinsessan Fiona i slutet ett liv som knubbigt träskmonster hellre än som söt och foglig prinsessa.
Där många filmskapare tänker: "Nu har vi en hjälte, en fiende, fiendens underhuggare, en nördig kompis, en förebild, en korkad kompis, och ett par andra biroller, vad saknas? Aha, en flicka!" - låter skaparna bakom Hitta Nemo rollen som snäll men korkad kompis utgöras av fiskkvinnan Doris. Även det elaka djurplågande barnet på tandläkarkliniken tillåts vara en flicka, istället för det självklara valet med en pojke.
Så de kvinnliga karaktärerna är inte alltid utformade med Jungfru Maria som mall. Men allt för ofta för att det ska vara okej. Speciellt i mindre välgjorda och kostsamma filmer går filmskaparna ogärna ifrån de traditionella stereotyperna och dramaturgin. Där pojkarna tillåts vara klumpiga, knasiga, elaka och fula, krävs att flickkaraktären är så gott som perfekt i sin godhet och skönhet.

Med tanke på att våra barn är så viktiga för oss, så omhuldade och vi är så måna om att uppfostra dem till rättvisa, starka och kloka människor, är filmernas könskonservatism ett problem.
Många må nu invända att könsrollerna är medfödda, men jag menar att om så varenda flickebarn föds med sminkväska och blommor i håret ursäktar det inte filmskaparnas kvinnoförakt. Det stora problemet ligger inte i om filmerna väljer att framställa flickor som intresserade av blommor eller ej, utan att de inte tillåts existera!
Likt en fattig kinesisk familj aborterar man det olönsamma flickfostret innan det fått en chans, och fyller på så sätt sin värld med pojkar, pojkar, pojkar, och så en och annan flicka vid sidan om.
Man kan inte skrika sig hes över någon enstaka genusförskolas påstådda försök att tvinga alla flickor in i pojkroller, utan att samtidigt kritisera filmvärldens ignorans gentemot det kön som i verkligheten utgör femtio procent av mänskligheten.

Vad gör vi med våra flickor när vi låter dem se film efter film där pojke efter pojke ger sig ut på äventyr? Vad talar vi om för dem när vi visar dem bilden av en värld där pojkar gör saker, tycker saker och tänker saker, och flickor är saker man kan bli kär i om de är söta?
Och vad gör det för den delen med våra pojkar?
Robin Hood är en film för alla, men man hyr kanske inte Den Lilla Sjöjungfrun till sin son. Den Lilla Sjöjungfrun är ju nämligen något så konstigt och abnormt som en flickfilm med en flicka i huvudrollen. Klart killen inte ska behöva se på sånt. Att tjejen däremot fått se hundratals filmer som av någon anledning inte kallas pojkfilmer, trots att nästan alla i den är pojkar, är en annan femma.
Nu menar jag förstås inte att en pojke inte kan se en "flickfilm" eller tvärtom. Det är bara lustigt hur man kan ignorera halva mänsklighetens begränsade förutsättningar att växa som individer, men gå i taket om den andra halvan tvingas ta del av något som klassas som feminint.

Jag tycker att det här är en stor och viktig fråga. Det handlar om våra barn, de som föds fria och sedan lär sig att leva efter de regler vi satt upp. Javisst kan de födas med olika egenskaper, jag tänker varken säga bu eller bä till idén om medfödda könsegenskaper. Men just att de föds som flickor eller pojkar borde bara öka vårt engagemang för att ge båda lika stort svängrum. Varför ska en flicka behöva lära sig att hon är ett undantag, en biroll till någon annan, ett objekt istället för subjekt?
Filmvärlden må vara en bov i dramat, men serietidningarnas könsrepresentation gör mig bara mörkrädd. För att inte tala om alla dessa till barn riktade maskotar på mjölkpaket, i undervisningsmaterial, på tandkliniken och så vidare. Alltid killar.
Pojken, killen, mannen är fortfarande lika med människan. Flickan, tjejen, kvinnan är undantaget, hon som får en rosa rosett och en sminkväska för att vi ska känna igen henne, skilja ut henne från massan av agerande pojkar.


Några schyssta undantag från mansdominans i barnfilmsvärlden:
Flykten från hönsgården:
Här förekommer, vad jag minns, två män. Resten är höns. Bara en sån sak - att låta något så nedvärderat och föraktat som en höna vara huvudperson och hjälte.
Disneys prinsessfilmer gör kanske inte verkligheten rättvisa, om man bara ska räkna könens förekomst. Men det går inte att bortse från att huvudpersonen är kvinna, och får förmedla känslor, tankar och äventyr genom en kvinnas liv. Mulan är, för att vara en Disneyfilm, förvånansvärt djärv i sin könsrollsproblematisering.
Haruki Miyazaki har gjort en hel drös med animerade filmer med flickor i huvudrollen. Häxor, tanter och andra kvinnor förekommer också frekvent. Det skulle inte förvåna mig om förhållandena är de motsatta här, med fler kvinnor än män.

Om makt, ansvar och att bli bajsad i ansiktet

Feminismen är svår att få genomslag för. I mångt och mycket är den väldigt subjektiv, och det är svårt att sätta det subjektiva på den politiska dagordningen.
Precis som med så många andra frågor som handlar om förtryck, finns det en topp av ett isberg som alla kan enas om.
Blir en mörkhyad person nedslagen på grund av sin hudfärg kan vi se problemet, eftersom förövaren skrek "jävla neger" under misshandeln. Utöver det är det svårt att döma. Man måste ju få skämta om saker. Man måste ju vara fri att säga och tycka vad man vill. Man måste ju vara fri att göra vad man vill, och så länge ingen dör som en direkt följd av en individs handlingar, har inga fel begåtts.

Att prata om förtryck, privilegier, subtila kränkningar, är att gå ett steg för långt, är att traska omkring i kvicksand. Don't go there. Det är att berätta en verklighet som kan avfärdas som sagor. Har du inga siffror kan du gå hem. Och har du siffror, som du efter flera års intensivt arbete lyckats forska fram, så säger det ändå ingenting.
Det är en sak att fängsla en våldsman, en annan sak att börja leta bjälkar i sitt eget öga. Sånt har vi varken tid eller lust med.

Att ta illa upp är att tro att ens egen ynkliga upplevelse skulle ha legitimitet i världen. Att känna obehag, finna sig själv i ett ofrivilligt underläge, uppleva en oönskad olikhet - är att fästa sig vid petitesser. I individualismens samhälle är det var och ens eget ansvar att skapa den skyddande feta yta som kan få allt utifrånkommande att rinna av en, att inte låta någonting ta sig in i och göra våld på självbilden.

Alla har hört mobbaren säga "men det var ju bara på skämt, alla var ju med på det, man får leken tåla". I och med att vi alla, varje dag, väljer att leva en dag till, ger vi oss in i leken, och förväntas tåla den. Annars kan man gå hem och pilla naveln. Vilket i själva verket inte är ett alternativ. Det finns inga alternativ.
Och ett skämt kan vara ack så roligt, ända tills det handlar om dig själv. Men då är det så dags att reagera.
Din egen upplevelse av en situation är din egen upplevelse, och ditt eget ansvar.
Som att man skulle kunna välja hur känslig man vill vara. Ställa in på "totalt oberörbar", utan att samtidigt göra misstaget att bli tagen som kall och hårdhudad.

Jag ogillar att se kroppar liknande mina bli behandlade som föremål. Jag kan inte hjälpa att jag gör kopplingen till min egen lekamen. Hade jag ändå hittat den där fantastiska knappen - det rör ju ändå inte mig-knappen - om ändå. Men nej, det går rakt in och sätter sig i mina mentala processer. Det kunde varit jag - det är jag. En påminnelse - min kropp, min plats.
Det går rakt in, då jag misslyckats med min plikt att leva som individ och inte som en del av allt omkring mig. Allt omkring mig blir ohjälpligt en del av mig.

Jag skrattar åt så många råa skämt, och efter hundra råa skämt som talar till någonting glatt och positivt inom mig, är det svårt att plötsligt säga nej.
Ett plötsligt Nej dränks lätt i en flod av godtaganden.
Skulle jag å andra sidan vara konsekvent skulle ingen orka umgås med mig. En tjurskalle som inte tål någonting, med pk-mätaren ständigt påslagen, alltid beredd att förstöra en god stämning.

Har jag rätt att ha en besvärlig åsikt? Har jag rätt att skatta min egen frihet högre än någon annans? För om jag inte gör det blir den ju mindre värd än någon annans. Om du skrattar på min bekostnad, om jag låter allt fortgå men ändå inte kan inordna mig och nöja mig med de smulor som tilldelats mig. Om jag gör uppror inuti men inte utanpå.

Feminismen är svår att föra, eftersom den inkräktar på andras frihet.
Din frihet till min kropp blir min ofrihet. Min frihet att slippa se vad jag inte vill se, tar ifrån dig din frihet att se det du vill se. Din frihet att skämta om allt, ha en åsikt om allt, trampar på min frihet att få vara en jämlik medspelare.
Friheten är helt enkelt en förljugen jävla skitideologi.
Har jag rätt att göra uppror? Är det ens någon idé, då jag har min högst personliga mentala hälsa som enda vapen mot en mångmiljardindustri (aj, det förbjudna ordet)?

När jag går ut på stan möts jag av ett hundratal bilder av hur någon menar att jag borde (vilja) se ut. Jag borde (vilja) ha slät hud, vara slank och smal, jag borde (vilja) vara sexuell och attraktiv dygnet runt. Med kropp kommer ansvar - ansvar för att vara andra till behag.
När jag ser filmer lär jag mig också hur jag beter mig. Så här ska jag skratta, så här ska jag röra mig, det här ska jag tycka. Om jag vill vara kvinna.
Vill jag inte vara kvinna? Det är inget alternativ. Du är med i leken vare sig du vill eller inte, och du ska leken tåla.

Vissa människor kan å ena sidan hävda att könsrollerna sitter otroligt djupt rotade och att det är ett brott mot mänskligheten att inte hjälpa varandra in i fållan - men å andra sidan vägra diskutera vad det som uppenbart gör oss illa egentligen gör med oss. Förbjudet område. Klart flickan ska ha en rosa cykel, men om hon får ätstörningar, vems fel är det? Ingens. Ingens alls.
Om han begår våldtäkter i den blinda - och ständigt uppmuntrade tron - att en kvinnas kropp någonstans ändå är hans egendom, allt enligt Guds och naturens vilja. Vems är skulden?
Inte är det väl mammas fel, när hon lärde sin älskade, bortskämda son att allt han pekar på har han rätt att få - och det av en uppassande kvinna.
Inte är det väl pappas fel, när han från läktaren skrek "du spelar som en jävla tjej" - och på så sätt bekräftade bilden av tjejer som sämre och mindre värda att ta på allvar.
Inte är det väl de enorma reklamkampanjerna som för inte allt för många år sedan enbart skulle platsat i en renodlad mjukporrtidning.

Utan att komma med några teorier måste jag ändå påpeka att det är märkligt att vi kan tro att dessa enorma massor av likformade bilder inte på något sätt skulle påverka oss eller kunna styra vår så kallade fria vilja.
Som att det läggs miljarder kronor på reklam för skojs skull, bara för att företagen har så mycket pengar över, inte för att de i sin vildaste fantasi skulle tro att någon ens skulle överväga att bli lite, lite influerad av den jättelika bilden på nästan-anorektiska namnlösa modeller med halvöppna munnar och halvslutna ögon.
Jag är inte sexualfientlig, blir det nödvändigt att understryka. Kan vi en gång för alla skilja sexualisering från sexuell öppenhet?
En frågespalt om uteblivna orgasmer och potensproblem är i princip motpolen till de verklighetsfrånvända, överdrivna reklamkampanjer som anspelar på våra djupaste drifter.

Jag är så fruktansvärt trött på att ingen tar ansvar.
Det passar individualistsamhället som handen i handsken. Spela dum. Va? Jag har väl inte gjort något? Jaha, men titta på honom då, han är faktiskt mycket värre än jag. Ska du inte säga åt honom?
Eftersom målet är att göra pengar av allt, spelar det ingen roll vem som stryker med. Vems värdighet, vems fysiska hälsa, vilken kinesisk barnarbetares liv.
Det är ju inte mitt fel. Jag höll inte i kniven som högg dig i ryggen, jag är oskyldig.
Din ätstörning är din egen förtjänst, och det är bara överbeskyddande mammor som vill censurera varenda oskyldig reklamkampanj.
Moral är så jävla ute. Ansvar är hett - om du tar det för ditt eget liv.
Att ta ansvar för något som når utanför din egen horisont är bara fjolligt. Tror du verkligen att du kan påverka? Klapp på huvudet. Sitt du där och ät dina morötter i din femårings-tro om fred på jorden.

Som feminist får man höra:
Du är politiskt korrekt (= något dåligt).
Du är moralist.
Du får aldrig ligga.
Du borde ägna dig åt något konstruktivt och trevligt istället.
Du har hjärnspöken.
Du har ingen humor.
Du går emot naturens inbyggda biologiska reglemente och kommer aldrig lyckas.
Det var bra att kvinnor fick rösträtt, men nu har det gått över gränsen.
Du har förmodligen inte rakat dig i armhålorna, det gör dig extrem och är skäl nog att inte lyssna på dig.

Någon har sagt: "att inte vara feminist är som att bajsa sig själv i ansiktet".
Jag säger: "att vara feminist är som att be alla du möter bajsa dig i ansiktet".

Feminismen är inte politiskt korrekt, har aldrig varit, och kommer aldrig att vara. Den ska inte vara det. Den ska vara nyskapande och djärv, utmanande och självkritisk, arg men konstruktiv och smart, trovärdig och relevant.
Just därför är den så fruktansvärt svår. Feminismen drabbas ständigt av de härskartekniker den själv kritiserar. Hört talas om dubbelbestraffning: "damn if you do - damn if you don't"? Allt är ditt eget fel, såklart. Hur kan det vara någon annans?
Kanske är det därför så många feminister dunkar varandra i ryggen och vänder samhället densamma. Kanske är det därför de blir "extrema", för att de inte orkar spela dubbelspel och hålla balansen. Kanske är de därför de väljer det alternativet som aldrig gavs - att bygga sitt eget trygga bo bortanför lekens hårda regler.
Kanske stannar de hellre i sin upproriska gemenskap, där de är starka tillsammans, än ger sig ut var och en för att möta jätten Goliat på egen hand.

Vardagsaktivism på onsdag!

Nu på onsdag, den 27e, ska man både fika rättvist och klä sig i lila, för att göra en liten skillnad i världen.

Den rättvisa fikan hörde jag först om, eftersom jag är gammal Rekoarbetare (dvs har varit ideellt butiksbiträde i Halmstads Världsbutik).
Rättvis fika går helt enkelt ut på att tänka på vad man stoppar i sig till - som moderaterna så fint kallar det - trefikan. Brukar du dricka te eller kaffe: se till att köpa hem en ny sort, med den lilla Fair Trade-symbolen på, och bjud dina vänner, arbetskamrater, familj etc.
Är du av det ambitiösa slaget, så prova på att baka kakor eller något annat gott, med rättvis kakao, rättvist socker, och så vidare. Blanda gärna i lite ekologiskt mjöl eller dylikt.
Ibland finns kakor att köpa på Reko, eller kanske i den lokala matvarubutiken. Annars finns det alltid spännande chokladkakor av mycket hög kvalitet och i många olika former och smaker. De går åt som smör i solsken och jag rekommenderar dem varmt (mörk choklad med mint, tex). En bit choklad är dessutom nyttigare än en flottig sockerbulle som klafsats ihop i nån stor fabrik.
Vissa menar, när det gäller kaffe, att de rättvisa varianterna inte är lika goda som de sorter de brukar använda. Enligt vad jag har hört skall Mutvitz kaffe vara väldigt gott, om än dyrt. Är det nu bara en gång om året kan man ju unna sig en lite dyrare sort, tycker jag.
Vågar man inte köpa grisen i säcken så är ett tips att ta reda på var stans egen världsbutik ligger, och kika in, för de har säkert koll på att 27e är dagen då man bjuder kunder på rättvist kaffesmakprov.

Och varför ska man då köpa rättvisemärkt? Gör man ens någon skillnad?
Ja, såklart man gör. Jag har inga siffror, men helt tydligt är att försäljningen av rättvisemärkt ökar hela tiden, i takt med att det blir mer känt och omtalat. Genom att ta med ett paket rättvisemärkt te till jobbet kan du göra lite enkel reklam för en bättre värld.
Om den skillnad som ett enda paket gör känns fjuttig, så tänk på att den teodlare som får lön för sin möda i och med ditt köp, inte alls tycker att det är någon fjuttig skillnad.
Någon liknade att gå och handla med att gå och rösta. Varje gång vi väljer en vara lägger vi vår röst på den. Vi kan välja att rösta på besprutade bananer, vars odlare dör i ung ålder av alla gifter och vars hemmiljöer blir förstörda av desamma. Vi kan välja billiga kläder sydda av barn eller arbetare som inte har några rättigheter och i många fall inte kan ta sig ut om den fallfärdiga arbetslokalen skulle rasa ihop eller börja brinna.
Eller så kan vi rösta på något annat, en förbättring, en ljusning, bättre villkor och en hoppfull framtid för de människor som arbetar i andra länder.
Läs mer och bli glad!

Det andra som skall uppmärksammas på onsdag är ett facebookevenemang *, som jag efter ett visst övervägande klickade Ja till.
Här handlar det om något ännu enklare, nämligen att dra på sig en lila tröja, eller annat lila plagg, för att visa sitt stöd till HBT-personer.
Jag tvekade, eftersom jag inte kunde begripa vad en tröja skulle göra för nytta i världen. Min tankegång gick så här: de som avskyr allt vad Hbt heter lär knappast tänka om bara för att jag bär en lila tröja. Troligt är att de inte ens känner till evenemanget och därför inte höjer ett ögonbryn för att jag går klädd i en viss färg på onsdag.
Men sedan fick jag veta att tanken inte var att nå ut till "fienden", utan till de hbt-personer som lever med en hemlighet och inte vågar komma ut. Helt enkelt att visa för dem att vi är många som är på deras sida.
Detta gäller alltså oavsett ens egen läggning, att visa att man bryr sig om hbt-personers väl och ve är lika viktigt som att visa att man är en av dem.
Jag är inte helt övertygad om att aktionen kommer göra någon skillnad, men eftersom jag har åtminstone två lila tröjor som jag tycker om, så är det inte svårt för mig att i alla fall göra ett försök. Om det så skulle göra skillnad för en enda garderobstransa eller skamsen hemlishomo så är det värt det, eller hur?

* Det är förstås mycket mer än ett facebookevenemang, men det var där jag hörde talas om det.

Onyheter

I den här artikeln går det att läsa att de flesta (eller alla) historieböcker innehåller cirka tre miljoner män och en halv kvinna. Ja, nu överdriver jag såklart. Snarare rör det sig om "62 kvinnonamn på 930 män".
Jag är inte förvånad. Det här är ingen nyhet. Precis som det inte är nån omvälvande nyhet att djur behandlas illa i stora industrier eller att det finns fördelar med att ha ett jobb (något vi behöver upplysas om, enligt moderaternas nya kampanj).

Då skulle man ju kunna tänka "Detta är ju inte vettigt. Hur påverkar detta egentligen alla tjejer som aldrig får ta del av någon kvinnlig historia, utan både historiskt och i vardagen lever i en värld som kretsar kring och styrs av män - som utgör normen för såväl sjukvård som samhällsbygge."

Eller så kan man logga in och skriva en kommentar om att "jämställdheten har gått för långt". En toppenslutsats som man kan repetera varenda gång någon försöker påpeka att samhället kanske är lite, lite snedvridet och orättvist till halva befolkningens nackdel.
Eller: "man säger ju hon om människan och klockan, ska vi inte göra nåt åt den orättvisan?". Eller varför inte "varför ska tjejer få mensbidrag, killar måste ju raka sig i ansiktet och det kostar ju också." (Jag har hört den. Man dånar; hört talas om tjejers rakande av varenda punkt på kroppen minst lika ofta? Inte för att jag egentligen ställer mig för mensbidrag.)
Eller klassikern "det här är ett i-landsproblem". Man vill svara: DU är ett i-landsproblem.

Min tilltro till mänskligheten är inte skyhög. Min tilltro till människor som kommenterar på internet's intelligensnivå är obefintlig. Min tro på förändring i världen ligger i respirator (ändå biter jag mig fast vid den som en igel och vägrar ge upp. Båten sjunker, men jag vägrar ta ner flaggan).